Jag fick hembesök av en journalist från Stockholm för några år sedan, som ville göra ett reportage om mig. Jag lämnade en utförlig vägbeskrivning till den by där jag bor och vi hade en lång pratstund i mitt kök. Vi snackade som folk gör mest hade det riktigt trevligt. Men några veckor senare läste jag texten i tryck och mina kinder blossade av skam. Jag framstod mer exotisk än en inföding från någon nyss upptäckt folkstam.  Och ingressen beskrev hur man passerar fjäll på väg hem till mig och att det rinner en brusande älv nedanför mitt hus. Först tänkte jag att det var ett försök av journalisten att skruva till det lite och försköna platsen där jag bor. Men sedan slog det mig att journalisten kanske inte visste bättre? Kanske var jag ett sådant unikum? Och kanske hade journalisten aldrig sett något fjäll i sitt liv och trodde att bergsknabben utanför Umeå var just ett sådant? Att det faktiskt finns fjäll vid kusten och att den träskliknande sjön nedanför mitt hus i själva verket var en älv?  Vad vet man. Jag förutsätter ingenting. För medan varenda norrlänning besökt Stockholm är det många sörlänningar som aldrig varit norr om Gävle. Man får har rimliga förväntningar på folks kunskaper om flora och fauna.

Det finns en nidbild av lantisen som korkad, dum och inskränkt. Okunnig i det mesta som inte rör motorfordon, jakt och brännvin. Svensk film tenderar att reproducerar myten om den enkla och dumma landsbygsdbon. Ja till och med den förra ledaren för Sveriges näst största parti slog en gång fast att stockholmare är smartare än lantisar.

I hemlighet vet lantisen att det är precis tvärtom. Idag behöver man ju närmast vara en A-människa för att kunna bo på landsbygden. Klara sig utan vettiga kommunikationer och grundläggande samhällsservice. Strida för att få behålla skola, sjukvård, ambulans och mataffär.  När ICA konstaterade att mataffären i Glommersträsk inte passade deras nya koncept och att de inte såg något värde i att fortsätta driva den trots att den gick med vinst. Ja, då skramlade byborna ihop pengar, köpte affären och tog själva över driften. Vilket enormt engagemang kräver inte det?  Jag undrar vilka storstadsbor som utöver sitt vanliga heltidsarbete på fritiden skulle vara villiga att lägga sina sparpengar på att driva mataffär med sina grannar? Eller omvandla barnens förskola till ett föräldraägt kooperativ för att kommunen tänker att lägga ner den.

Lantisen har i själva verket mer koll på sin omvärld än storstadsbon. Så är det alltid. Den som är norm behöver inte hålla koll på undantagen. Men den som är satt på undantag får hela tiden förhålla sig till normen. Lantisen följer både lokala sändningar och riksnyheter som i regel har fokus på storstadsregionerna. Men säg den storstadsbo som utöver Dagens Nyheter läser Dala-Demokraten och Västerbottens Folkblad varje morgon eller kollar in Nordnytt på SVT-play för att hålla sig uppdaterad? Lantisen vet allt om huvudstaden, vare sig den vill eller ej. Slussenombyggnaden och Nobel Centers kritiserade placering på Blaiseholmen.  Vad vet storstadsbon om vävenbråket i Umeå? Om ett eventuellt byggande av Storälgen på berget Vithatten? Om Pinocciostatyn i Borås som en gång delade staden?

Det må låta som en utopi i dagens segregerade samhälle – men på byns förskolan leker barnen till svetsarna från fabriken tillsammans med barnen till fabrikens VD. Man bor i husen bredvid varandra. Bjuder på en öl på cykelfesten varje sommar. Hur vanligt det är i storstäderna lämnar jag osagt. Men människor blandas på landet – man är helt enkelt tvungen. Och på landsbygden finns inga kändisar för där är alla redan kändisar inför varandra. Det är El-Oskar och Skrot-Ander och Ulla med kenneln och Lena som kör skolbussen.  Och ibland kan det faktiskt vara lättare att få en plats i ett litet sammanhang än ett stort. Alla ungar behövs för att få ihop till ett fotbollslag. Familjer som bidrar till befolkningsökningen är efterlängtade och uppskattade invånare.

I storstaden må det röra sig människor från världen alla hörn och folk från alla samhällsklasser. Det är lätt att känna sig nöjd med det – och känna att man som storstadsbo därigenom är frisinnad och öppen. Men bara för att man passerar varandra på gatan betyder det inte att man någonsin behöver mötas. Inte på riktigt.