Faktaresistens. Ordet togs upp av språkrådet så sent som 2015, men fenomenet är gammalt som gatan. Faktaresistens innebär att man är oemottaglig för fakta som motsäger ens egen världsbild och att man istället lutar sig mot hemmasnickrade förklaringar eller konspirationsteorier.

Ett sammanhang där faktaresistensen verkar ha ett urstarkt fäste är jämställdhetsdebatten. Här finns många konspirationsteoretiker och faktaskeptiker. Det spelar liksom ingen roll att SCB har statistik på att kvinnor ägnar 28 timmar mer åt arbete i hemmet än män gör varje månad. Påpekar man detta kan man veta säkert att en snubbe kommer med invändningar om att faktan är felaktig.  Varför? Jo för att han själv minsann alltid hjälper sin fru med tvätten och för att hans farbror Göran är jätteduktig på att laga mat.

Någons privata exempel ur det egna livet väger alltså tyngre än SCBs samlade statistik i frågan. Ja, man kan fnysa åt detta sätt att argumentera –  men det är skrämmande effektivt.  Jag vet inte hur många debatter jag varit med i som helt kommit av sig när den här typen av argument används.  Det spelar ingen roll hur många bevis jag lägger fram, hur många studier och hur mycket statistik jag har på fötterna. Det går inte att debattera med någon som envisas med att rikta förstoringsglaset mot sin egen navel.

– Jaså forskning visar att rökning ökar risken för lungcancer? Men min gamla onkel rökte trettio cigariller om dagen och ändå var det hans granne som fick lungcancer!

–  Jaha, studier visar att svenska män är allt mer stillasittande? Ja, men kolla på Zlatan då, han springer ju runt hur mycket som helst!

– Vadå, global uppvärmning? Missade du förra veckans snösmocka i Stockholm!

-Vadå kvinnor tjänar mindre än män? Du tjänar ju betydlig bättre än mig trots att du är kvinna!

I jämställdhetsdebatten har det länge varit helt okej att vara faktaresistent. Man vet inte ens om att man är det. Men resistensen mot fakta sprider ut sig. Vare sig det gäller invandring, kolkraft eller fetma kan idag anekdotisk bevisföring och tyckeri smälla högre än statistiska undersökningar. Folk vill inte läsa statistiska undersökningar.

Jag ryser när jag tänker på ett samhälle där större delen av befolkningen utvecklat resistens mot siffror och fakta. Ingenting skrämmer mig mer. För att demokrati och fria val ska fungera krävs att medborgare är utbildade, pålästa och mottagliga för fakta. Men istället har kunskap, ja riktig kunskap, blivit något fult. Någonting alldeles för tråkigt för att orka lyssna på. Bara att hävda att det finns något som är riktigt kunskap känns nästan förbjudet. Alla har rätt till sin sanning. Påpekar du att det inte är sant så kränker du personen i fråga!

Idag är det bättre att vädja till folks känslor än förnuft. Ja, det premieras till och med. Det amerikanska presidentvalet är väl det mest slående exemplet på det. Ju mer faktafel, tyckeri och hittepå – desto större blir stödet. Medan  erfarenhet, kompetens och seriositet betraktas med skepsis. Det har gått så långt att det är poänglöst att ens faktagranska de mest populistiska politikerna. För det är ändå ingen som bryr sig om vad de kommer fram till. Fakta är stendött.

Själv har jag helt slutat debattera med människor som besvarar statistik med irrelevanta exempel från sin egen vardag. Det var av Gudrun Schyman som jag lärde mig hur man ska göra för att bemöta folk bäst. Beställ hem SCBs fickbok ”På tal om kvinnor och män” – med statistik över jämställdheten i Sverige. Och nästa gång någon säger att det minsann visst är jämställt i Sverige och att hens farbror i alla fall är jätteduktig på att bädda rent i sängen. Ja då ger du dig inte in i någon diskussion utan tar fram den och håller högläsning. ”Jaha, tack för berättelsen om din farbror. Nu ska du få höra berättelsen om tusentals svenska farbröder”