Det är hemligheten till att lyckas med något. Varför blir vissa elitidrottare? Självklart krävs talang. Men framförallt krävs det att man fortsätter träna när alla andra slutat. Varför blir vissa bra på att rita? Självklart krävs talang, men framförallt att man fortsätter rita. Detsamma gäller skrivande, forskning, inredning, musicerande. Ja, allt. Jag tänker så ofta på kraften i att fortsätta. Orka köra på.
I perioder har mitt jobb och mitt företagande känts väldigt jobbigt. Och det svåra med att driva eget är att man måste vara sin egen motor. Om inte jag inte själv kör bilen så står jag still. Ingen ger mig arbetsuppgifter, kunder, samarbetspartners. Jag måste själv ordna detta. Och i dessa perioder – när jag velat lägga mig ner och skita i allt – har jag haft ett enda motto: Bara dra på. Bara stanna inte. Eller egentligen Bare dra på. Bare stann’ inte på småländska. Citatet kommer ur Astrid Lindgrens underbara biografi om sina föräldrar, Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult. Hennes föräldrars ord till barnen när de var tvungna att göra något tungt eller svårt som de helst ville slippa undan. Ända sedan tonåren när jag läste boken har detta varit mitt motto. Tillslut vänder det. Bara du inte slutar. Bara du inte stannar.
Förra vintern då jag var sjukskriven och utmattningsdeprimerad. Då fick detta mala i mitt huvud. Jag orkade nästan ingenting. Men genom allt fick jag dra på. Bara inte stanna. Jag höll mig flytande. Jag tog mig framåt. Det gick långsamt men det gick tillslut. Och när jag coachar andra företagare som precis startat och testar sina idéer. Då brukar jag trycka på detta. Vad du än gör. Sluta inte. Du kanske själv inte märker att du tar dig framåt. Det kanske känns så tungt att du tror du står stilla. Men bara håll dig flytande. Fortsätt. Sluta inte. Tillslut har du förflyttat dig från den plats där du är nu. Resultatet av din ansträngning kanske kommer först om tre år. Men det kommer bara om du fortsätter.
39 svar
Bra motto! Alfred säger det också till Lina i en av Emilfilmerna (kanske även i boken, borde veta men minns inte det).
Ja det är väl när Lina ska dra slipstenen. Så himla strävsamma de är!
Åh Alfred var min stora idol när jag var liten ^^ <3
Precis precis så! Företagare i häst näringen sedan 11 år. I perioder så oöverstigligt kämpigt. Men sedan kommer de där stunderna av fullständig flow!
Perfekt tajming med detta pepp. TACK! Imorse var jag beredd att bara ge upp, men hädanefter ska jag tänka på dina visa ord och bara Dra på! Tack, tack, tack.
Kram
Tack själv <3
Tack! Det här behövde jag verkligen påminnas om idag.
Jag brukar tänka på citatet från TV-serien Sally “Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke”
Men vilket toppencitat! Det tar jag med mig! <3
åh, Sally! Henne hade jag nästan glömt =)
När jag läser hur mycket du har att göra men du är effektiv som ingen annan och att du aldrig stannar utan bara går på. Så, känns det så mycket. Stressigt. Och jag tänker på din utmattning. Något som många kvinnor i just 30-40 års åldern ofta får. Vi slits ut. Vi ska vara och göra allt. Ständigt prestera och se framåt.
Men.
Vi måste stanna. Tillåta oss att stå alldeles still. Vara ineffektiva. Odugliga jävlar måste vi alla få vara! ♥️
Ja. Och ibland måste vi få tillåta oss att stanna. Välja en annan väg. För det finns andra vägar. De leder kanske inte framåt (vad är det egentligen?) men åt ett annat håll. Det kan också vara bra. Och det kanske på sikt är framåt, men i en annan riktning.
Jag är efter många år som egen anställd igen. Och det är så jävla skönt. Slitigt och fortfarande otryggt som fan, branschen är densamma. Men tryggheten i att veta att pengarna i alla fall just nu kommer in i slutet varje månad, att någon annan betalar in skatt och pension, att jag har betalda semesterdagar som jag kan ta ut, en vettig a-kassa om jag förlorar jobbet, kollegor som jobbar med samma sak och som jag kan vända mig till när jag behöver ett bollplank eller hjälp… Och det är roligt. Fikapauser, luncher, kul och duktiga kollegor som jobbar med samma sak, mot samma mål.
Företagande är ett jäkla slit, och det ska man också vara medveten om. Det kräver mycket, och det är helt mänskligt och okej att inte alltid vilja ge det där lilla extra och stå på tå. Jag har gjort det och tycker inte det är värt det. Visst måste man tänka långsiktigt – men man måste orka på kort sikt också. Och man måste inte lyckas med allt. Vad nu lyckas är – för mig är det att må någorlunda bra och orka i nuet och hinna njuta av det, det är faktiskt det enda som räknas.
Jag tänkte på samma sak, det låter som ett underbart motto raka vägen mot utmattningssyndrom.
Ifall man vill komma vidare så måste man dra på. Ibland kanske det är en tvåårsplan för att ta sig dit man vill komma. Då behöver man hitta ett sätt att dra på, orka vidare, i lagom doser. När det varit som kämpigast med saker har jag fått dra ner intensitetsnivån till ett minimum. Men hellre ett minimum än helt stanna av. Så har jag känt. Bara hålla mig flytande och ta mig framåt bit för bit. Det hjälpte mig ur min utmattning.
Jag tror jag förstår hur du menar, ska ta till mig dina ord. Tack!
Jag delar tanken med att inte ge upp, särskilt inte vid motgångar. Men har valt en annan väg för att slippa den värsta stressen med egenföretagande och den är inte att dra på utan att sakta ner och göra det på deltid istället. Hyran och maten får jag in på ett lättare deltidsjobb, sen är jag egen resten. Det är när jag inte drar på, utan stannar upp och får slippa kraven och stressen en stund som saker lägger sig på rätt plats i mitt huvud och jag kommer på hur jag ska gå vidare och får kraft att göra det.
Ja, vilken fin lösning! Enligt min definition drar du i allra högsta grad på. Du bara sänker intensiteten utan att stanna. Det har jag gjort många gånger. Och trots att det verkar gå långsamt framåt så gör det det ändå.
Jag tycker att vi ger upp alldeles för sällan.
Tänkte på denna kommentar när jag skrev meningslösa anteckningar om en kursbok tidigare idag. Det var inte ens relevant för mig, det hade bara “sett bra ut” om jag hade läst ut boken. Så ge upp om det inte är relevant!
Ja, på tråkiga eller destruktiva saker vi inte vill göra borde vi vara bättre på att lägga av. Men ibland -kanske speciellt när man ska starta en ny vana, ett nytt företag eller lära sig någonting svårt – så slutar man för tidigt. Så att man aldrig hann komma över puckeln och de kunde börja bli enkelt. Mitt första år som företagare var så sjukt svårt. Om jag inte hade dragit på hade jag inte kommit över puckeln och börjat tycka att det var enklare.
TACK för svar. Med åldern har jag i mitt liv kommit fram till att jag vill allt mindre och avslutar allt mer och det är en fantastisk känsla att våga skita i en massa grejer. Förenkla och låta agendan gapa tom så ofta som möjligt.
Klokt!!
Detta får bli ett korsstygnsbroderi tror jag.
Det skulle jag vilja se =)
Precis vad jag tänkte själv! 😀
Åh, jag önskar jag var sån. Jag jobbar ju på hela tiden, men byter fokus. Jag hoppar mellan hobbies (virka, sy, lära mig språk, astrologi, förstå hur man står på skidor, anlägger åretruntodlad köksträdgård) men jag fördjupar mig sällan. Däremot återkommer jag till mina hobbies och blir ju bättre. Men har känt att jag inte riktigt kan gå min egen väg för att man måste satsa på typ en grej. Och det kan inte jag! Det skulle verkligen vara förödande för mig att försöka. Så jag får ta mitt 8-16.30 jobb och därutöver hinna med min fritid 😉
Exakt så är det. Likt en osynlig får man bara dra sig i håret och fortsätta. Något annat finns inte. Fast svårt när armar och ben hänger som blytyngder. All pepp till alla som hamnat där.
Kram
Petronella
Förstår precis, när jag fick utmattningssyndrom i somras så har jag mest av hållit mig flytande och tagit mig framåt. Fast ibland undrar jag dock hur mycket man ska behöva kämpa. Inte är det roligt direkt.
Det här var så bra och motiverande – precis vad jag behövde läsa just precis idag <3
Jag har hela tiden använt ordet “tålamod” för att beskriva det du skriver för mig själv och andra – men citatet i sig var klockrent, det ska jag komma ihåg! Just att köra ner huvudet och bara fortsätta är, vad jag tror, absolut det som avgör om en ex fortfarande har kvar sitt företag fem år efter start eller inte.
Nu så här 8 år sedan jag startade mitt företag tycker jag att det börjar släppa, så ja, det krävs tålamod uppenbarligen!
Jo, det är bra att behålla fokus och inte ge upp för minsta motgång. För mig funkar det bäst att regelbundet stanna upp och titta på vad jag har åstadkommit och vart jag är på väg. Då kan jag utvärdera, checka av om jag håller mig på rätt spår eller om jag ska våga släppa taget om saker, och ändra riktning och kanske pröva nya idéer istället för att kämpa och slita med det som inte har funkat, och även låta mig överraskas av att jag faktiskt har uppnått en hel massa utan att jag kanske riktigt lagt märke till det i farten. I min bransch – konstnärligt område som är extremt konkurrensutsatt och framgångsfixerat i kommersiellt och medialt hänseende – är det extra viktigt att försöka behålla jämvikten och skaparglädjen när det ofta inte är synligt utåt att jag faktiskt gått framåt och blivit bättre, och om uppdragen tryter emellanåt. Därför tror jag på att ha tillgång till t ex en nätverksgrupp där man regelbundet kan ventilera funderingar och problem. Och peppa varandra. För mig som ensamjobbare har det i varit väldigt värdefullt, och även hjälpt mig att hålla fokus i perioder när det känts motigt.
Jag brukar tänka på Doris i Hitta Nemo som hejar på och ropar “fortsätt simma,fortsätt simma” när dom är fast i nätet.
Intressant och mycket tänkvärt.
Jag har en dotter, nio år gammal, som är extremt duktig i simning. Hon simmar fyra pass i veckan och tränarna lovordar henne som något “extra”. Men hon är ett barn av sin tid och tycker att datorer, plattor och sånt tjafs är viktigare.
Jag nästan mutar henne att fortsätta en termin till… och ytterligare en… och… Och väl i simhallen älskar hon att vara där, hon har inga problem att gå dit, har många sim-vänner. Samtidigt känner jag mig som en mamma som sätter press på sitt barn – och en sådan vill jag inte vara. Men? “Satsa lite till” och helt plötsligt är hon där, när hon är mogen nog att förstå sin potential.
Svårt det där.
Jag tänker, så länge hon trivs när hon är där, gör du helt rätt i att lirka dit henne. Min son vill inte gå ut, inte bada, inte läsa bok, och när jag ändå börjar vill han inte sluta, inte gå hem. Tänk om en annan kunde ha någon som ihärdigt peppar och lirkar en till sånt som jag vill, men kanske inte orkar eller mäktar med att ta tag i själv. Men det gäller förstås att vara lyhörd, förstående och låta aktiviteten vara fortsatt rolig. Om du är medveten om, vilket du verkar vara då du reflekterar kring detta, problematiken och de hårfina gränserna, kommer du nog också fatta värdefulla beslut som gör gott. Kram på dig!
Jag tänker också att man kan få lirka lite med sina barn. För många saker vi lirkar oss till är ju bra för oss. Även de saker vi lirkar oss själva med. Jag lirkar mig till saker varenda dag som jag känner motstånd mot men glädje inför när de väl blir av.
Så bra. Tack för att du delar med dig av ditt choachande även här på bloggen!
Winston Churchill lär ha sagt: “When you are going through hell, keep going ” . Nu menar jag inte att varje dag är “hell” 🙂 men det finns en ide där, att bara fortsätta!
Härlig tajming med dessa visdomsord Clara! Det behövde jag i min “har-sagt-upp-mig-ska-starta-eget”-karusell. Framförallt eftersom jag gör detta trots att jag ännu inte är helt frisk från min utmattning och därmed vill starta min verksamhet på ett hälsosamt sätt. Det får gå lite långsammare men jag rör mig målmedvetet framåt! Tack för detta <3
Detta behövde jag läsa. Så bra. Så. Bra!