Åh gud så skönt att vara hemma igen efter tre dagar i Stockholm. Var så trött igår att jag somnade kvart över nio på kvällen och vaknade kvart över åtta imorse. Jag vet inte varför men städer fullkomligt dränerar mig på energi. Då går jag ändå runt med öronproppar hela tiden för att slippa höra alla ljud.
Men bara människorna – alla dessa människor som går omkring och utsöndrar hormoner – de verkar stressa upp min kropp. Minns hur jag när jag gick i gymnasiet nästan ville hålla andan när jag klämde in mig på morgonbussen. Inte för att folk luktade illa (jo vissa gjorde ju det) men för att själva närvaron av så många människor var påfrestande. Hur påverkad (undermedvetet) blir inte den egna kroppen av andras sinnesstämningar? Hormonerna de utsöndrar, deras attityd, spända hållning eller irritation.
Fick vid tre möten i Stockholm frågan ”Men Clara hur hinner du allting? Du gör ju så många olika saker!” och det jag borde svarat men inte gjorde var: För att jag inte bor i den här stan. Det är därför jag hinner så mycket. Jag blir sjukt effektiv av att jobba hemifrån. Slippa pendla. Slippa välja kläder på morgonen. Slippa sminka mig. Slippa förflytta mig mellan olika ställen. Slippa förhålla mig till andra människor. Slippa träffa människor. Slippa åka och ta möten IRL och istället effektivisera via Skype eller telefon. Det är därför jag hinner mycket. Det är ”hemligheten”. Vissa tycker säkert att det låter som ett straff att leva ett så ensligt liv som jag gör. Men för mig är det en välsignelse
Och nu ska jag strax gå på lunchrast. Och då passar jag på att ta skidorna och åka ut en sväng i spåret. Jag har inget SATS bakom hörnet. Men väl en stor granskog.
43 svar
Vilket träffande inlägg som beskriver exakt hur jag känner just nu. Har fått flytta från Umeå ner till Stockholm och vantrivs som fisken ur vattnet. Jag kan vakna glad, morgonpromenaden med hunden är trevlig och mysig. Men så kommer den: pendlingen in till Stockholms centrum. Det är hemskt egentligen, men jag känner hur jag dör inombords varje dag. Varje dag slutar med att jag är urlakad och omotiverad.
En dag (helst väldigt snart) ska jag packa och dra härifrån. Livet här är inte livskvalité för mig.
Tack för en fin blogg!
Jag jobbar också hemifrån och skulle vilja göra mer som du, träna när jag känner för det, ta promenader under arbetsdagen osv. Men jag får ångest över att det tar sån tid från själva arbetet. Även om man bara åker skidor en halvtimme så tar det ju tid att byta om, ta sig ut, duscha, kanske äta nåt när man kommit in igen och så en viss ställtid innan man är inne i jobbet igen. Sen hinner man bara komma in i jobbet igen så är det dags att hämta ungarna. Så för mig blir det stress istället för avkoppling. Hur tänker du kring sånt? Hur lägger du upp dina arbetsdagar?
Känner igen mig så mycket. Allt detta satans pendlande, det tar så mycket kraft och tid som kunde lagts på annat. Får sånt satans stresspåslag av resande. Vill jobba hemifrån precis som du, samtidigt som jag gillar mitt jobb som bibliotekarie.
Mycket tänkvärt! Jag borde passa på att jobba hemifrån lite oftare – det verkar nog lugnande för själen. Så får man förhålla sig till Tjockhult lite färre dagar i veckan 😀
Å vad jag önskar att jag kunde jobba hemifrån som du. Vet bara inte vad jag ska göra. Har funderat på att sy och sälja barnkläder av återanvända material men är så rädd att jag inte skulle få in pengar så det skulle täcka våra månads utgifter. Men någon gång kanske jag vågar ta klivet. Tack för en underbar blogg!
Känns bara så ”rätt”, det du skriver.
Hej Clara!
Ditt inlägg gör mig lite ledsen. Låt mig förklara.
Vi har alla våra olika behov och har våra olika tricks och knep för att varva ner, trivas eller finna inspiration.
Själv bor jag i stan (verkligen I stan) i Stockholm men jag är inte uppväxt i stan (dock inte ”på landet” direkt heller). Jag trivs i stan men jag trivs också på landet. Åker ofta till min mans föräldrahem på Gotland som är en gård långt från någon tätort med kossor och åkrar som närmsta grannar. Jag kan på samma sätt också bli galen och stundtals inte alls må bra eller trivas både i stadsmiljö och på landet. För mig, finns det bra och dåliga delar i båda läger.
Ditt svar på varför du hinner så mkt, i alla fall så som du formulerat det i inlägget, har ju ingenting att göra med att du inte bor i ”den här staden”. De exempel på saker du slipper att göra beror ju på att du främst jobbar hemifrån. Det har inte med stad eller landsbygd att göra. Jobba hemifrån och slippa träffa folk, slippa pendla, slippa tänka på vad en ska ha på sig kan en göra var som helst.
Det jag vill komma till och det som gör mig lite ledsen med detta inlägg är att det för mig känns lite svart och vitt och ”staden mot landet”, att det ens måste vara fel. Jag har på senare tid fått denna känsla allt oftare av inlägg från dig och jag tycker det känns lite tråkigt och det gör mig till och med illa till mods.
Som på många platser i världen kan nyheter, politik osv bli fokuserade kring situationer i det större städerna och stt landsbygden nästan ”glöms bort”. Detta är självklart problematiskt. Jag inser också att jag som bor i Sveriges största stad inte ser det lika tydligt eller på samma sätt som den som bor på landsbygden. Min poäng är – ja, jag är medveten om att vi måste jobba med hur vi hanterar de olika förutsättningarna och ”verkligeheterna” mellan glesort/landsbygd och stad. Men… då vill vi ju också se likheterna. Och vi måste vara positiva och inte generalisera. Att det inte är ”antingen eller”.
Jag har läst din blogg länge och tycker du verkar vara en väldigt sund person med vettiga värderingar och jag gillar ditt jädrarenamma, driv och engagemang. Jag får en känsla av en person med mkt integritet, på ett bra vis, och väldigt mkt kring orättvisor och jämställdhetsfrågor och att gå sin väg osv håller jag både med om och känner igen mig själv i. Men på senare tid har jag upplevt att en del inlägg har varit allt för ensidigt aggressiva och att de bygger upp någon slags mur eller klyfta mellan ”de som bor i stad” (och då oftast Stockholm) och ”de som bor på landet” (just detta inlägg är ju dock knappast så ”aggressivt” men ändå med en enligt mig en felanalys mellan skillnaderna i att bo i stad eller på landet). Jag skulle kunna fortsätta länge om hur jag, som uppväxt i Stockholmsområdet och som ”stockholmare” har fått höra så mkt märkliga saker om stockholmare som jag sällan, om aldrig, känt igen mig i och att jag då tänker på inlägg om fördomar mot norrlänningar och att det finns OTROLIGT mkt fördomar även mot stockholmare. Fördomar dom får mig att tröttna och sucka. Men jag hoppas och försöker att möta dessa genom att motbevisa, själv vara öppen och inte vrida taggarna utåt.
Hoppas du orkar läsa världens längsta kommentar och att du förstår vad och hur jag menar. Det jag vill ha sagt är väl – om det finns en klyfta så vill vi väl inte spä på den mer?
Tack för din kommentar Linnea! Jag tror jag förstår hur du menar. Men för att förklara hur jag menar: I det fall jag tar upp här med effektivt hemmaliv är lantlivet helt avgörande för min effktivitet. Tack vare att jag bor långt ifrån Stockholm ”kommer jag undan med” att inte ta så många möten IRL. Tidskrävande och energikrävande möten som det förväntas att jag ska ta på plats ifall jag faktiskt befinner mig på platsen. För mig är det heller inte bara att jobba hemifrån som är tricket. Det är också att gå på min morgonpromenad med hunden och aldrig behöva träffa någon. Visst kan jag jobba hemifrån i Stockholm men jag måste ju fortfarande höra ljuden utifrån, se människor gå förbi på gatan osv. Allt sånt tar energi från mig. Tid också.
Och visst är det så att jag raljerar lite med storstadsbon. Jag tänker att staden vs landsbygden är lite som kvinnoförtrycket. Staden är mannen. Staden är normen, maktcentret, den starka parten. Landsbygden är undantaget, den svaga parten, den som diskrimineras. Men precis som med patriarkatet betyder det inte att jag ogillar enskilda män. Eller ogillar enskilda stockholmare. (har hur mycket släkt och vänner i den stan som helst för övrigt). Däremot tycker jag att man kan få raljera över staden och lyfta landsbygdens fördelar – gärna på stadens bekostnad. Det tycker jag att staden som norm och maktcentra får tåla. Här har jag skrivit lite mer om det.
http://underbaraclaras.se/2016/09/26/stadsbor-som-liknar-vita-krankta-man/
Hoppas du förstår hur jag tänker? Kram och tack för att du läser min blogg 🙂
Håller helt med Dig i Dina synpunkter om Claras inlägg.
love your thoughts
Fina Clara!
Åh, det är så gott att höra att det inte bara är jag som blir dränerad av andra människor! Alla ljud, lukter, blickar, säkerligen hormoner och tankar oxå som du skriver gör mig totalt utmattad. Hellre maraton ensam än en heldag på ett fullt varuhus, IKEA eller reor ska vi inte tala om.
Kram fina Clara och hurra för ensamheten och tystnaden som verkligen behövd ibland! <3
Har du hört talas om HSP-personlighet? Om du har, kan du inte skriva lite om dina tankar kring det?
Jag är en högkänslig person och tycker att det är så otroligt intressant!
Jadå. Jag är i högsta grad HSP själv. Verkar bocka av varenda punkt på den där listan =) har för mig att jag skrivit om det förut men annars kan jag göra det igen!
Jag hörde att man som bor i stan får 3000 intryck varje dag från media,reklampelare. Jag är både stan och landet människa men kan också bli så trött på attityder här i stan.
Inte nödvändigtvis en HSP, men kolla upp Introvert. En person som är introvert tankar energi genom att vara ensam. Bland folk gör man bara av med energi, folk dränerar, och efter ett besök i en stad, i en större grupp människor, på ett kalas etc. så är risken stor att man blir helt utmattad. Man har helt enkelt gjort slut på all energi 🙂
Minns att Stockholm inte bara är innerstan. Massor med skog, vatten, parker, dungar, cykelleder finns. Förorten är perfekt tycker jag, vill jag damma av mig och åka in på stan gör jag det, men tycker tvärtemot dig att människomöten oftast GER energi, inte tar. Ett leende, lite småprat, en torghandlare, en kuf, en snygging, en rolig kommentar. Vissta kan det stressa därinne men i mitt fall handlar det ofta om att jag själv är sen. Kan vara otroligt rofyllt att ostressad gå omkring i ett myller av folk, hinna titta, fundera på vilka liv de har, smyglyssna.
Ibland längtar jag verkligen också till riktiga landet, men efter en helg hemma i Dalom hos mamma där orten liksom stänger för kvällen 16.00, kan jag nästan få panik. Har alla dött?
I Stockholm kan jag åka hem mitt i natten – ändå är någon alltid vaken..
Åh, jag känner verkligen inte samma sak. Många människor är aldrig avstressande för mig. Jag kan tycka att det är kul ibland men resultatet är alltid en enorm energiförlust och stor trötthet efteråt. Önskar ofta att jag inte kände så här eftersom det kan vara både bra och nödvändigt att orka med stora folkmassor. Men ränderna går tydligen aldrig ur
Skryt much.
Inget sats runt hörnet men så väl en granskog.
Ekologisk mat och ingen stress o inga avgaser som i stan.
Vissa tycker att detta är ett straff! Eh nä? Humble brag.. Lyxliv är vad det är. En annan knegar som fan, sönderstressad o köper halvfabrikat pga ingen tid och inga pengar. Startade en blogg men fick inga läsare. Så trött på denna ”du kan om du vill”-entreprenörsanda.
Jag tror med stor sannolikhet att din inställning är lika med varför inga läsare hittade till din blogg. Såvida den inte hette ’Bitterfittan orerar’ eller något dylikt…
Förlåt men va?! Jag får ofta höra (speciellt stockholmare) som tycker att det vore ett straff att bo i norrländsk glesbygd och inte kunna gå på bio, träna på gym eller njuta en AW med kollegorna. Jobba hemifrån i ensamhet är det heller inte alla som tycker låter mysigt. Jag älskar det dock! Du får gärna utveckla vad du menar?
Hej Clara! Ditt inlägg fick mig att tänka på en bok jag nyss läst, även om inlägget inte handlade exakt om det. Boken är Bodil Jönssons Tio tankar om arbete och där filosoferar hon kring vår syn på arbete. Tror att du skulle gilla den.
Jag gillar din blogg!
Åh tack för tipset – har inte läst den men ska kolla upp =) Kram och bock för peppen
Jag bor på landet men ’nära’ stan. 10 min i bil till stan. (Uppsala så det är inte en jättestad). Älskar när jag kör ut från stan till vårt hus på åkern. Grannar runt omkring men de är lagom påträngande. Älskar att lyssna på tystnaden som jag saknade jag bodde i stan. Tittar på våra fågelbord och lyssna på barnens lek. Då känner jag mig rik!
Trevlig helg!
Väljer ju en granskog alla dar i veckan framför ett SATS eller nåt annat gym! Länge sen jag var i Stockholm nu, och inte längtar jag dit heller. Min stad räcker gott och väl med stress och allt som människor utsöndrar!
Skulle lätt kunna bo i en liten stuga i skogen. 🙂
Jag var i Oslo förra sommaren och när vi kom hem (bor i ett litet samhälle utanför en storstad) uppskattade jag tystnaden mer än någonsin. Jag skulle aldrig fixa storstadspulsen under en längre tid.
Heja heja! Vi är fler som känner som du??
Jag jobbar också hemifrån och bor på landet – jag älskar det! Men märker att jag blir väldigt ineffektiv av att aldrig kliva ur mjukisbrallan. Väldigt seg och trött ibland. Det händer att jag åker till stan och sätter mig och jobbar bara för att tagga till lite!
Åh vad jag känner igen det där. Om jag inte ska någonstans förutom kanske till mataffären och går i mina sköna mjukisbyxor hemma så kan ibland hela dan gå förbi utan att jag får så mycket gjort eller ens får någon energi att göra något, som en trött dimma hela dan. Skönt men ineffektivt. Om jag har ett möte på morgonen och måste göra mig iordning blir jag också mer effektiv hemma sen
Ja, jag känner igen det där. Ibland när jag ska ta ett viktigt eller svårt telefonmöte så känner jag att jag måste ta på mig BH och sminka mig lite. Inte för att någon ska se mig – men för att det ändrar hur jag ser på mig själv. Träningskläder funkar bäst för mig att jobba i. Då känner jag mig hurtig och redo att hugga i =)
Haha jag trodde jag va smått knäpp av att jag kände så men då är det fler som känner likadant 😀
Jakt och fiske och bara va i skogen, det är livet! Denna helgen ägnas åt jakt då det är sista för säsongen.
Ha en bra helg
Exakt så! Pluggar hemifrån och kliver på skidspåret bakom knuten eller går en sväng på skogsvägen på ”rasten”. Helt underbart lyxigt!
Å jag älskar stan! Alla vackra hus, små korta möten med människor man ler mot eller byter några ord med och sen antagligen aldrig träffar igen. Man är aldrig ensam. Finns ju otroligt mycket skog, vatten och naturreservat sisådär en kvart utanför stan (runt Stockholm åtminstone) om man längtar efter lite lantligt lugn emellanåt 😉
Åh jag älskar också alla vackra hus, museer och roliga affärer. Det är nog människorna och ljudnivån jag har problem med 😉 en lite mer öde stad skulle nog funka fint för mig. Tycker tex mycket om att vara inne i Umeå
Den där stora granskogen är jag avis på. Låter ljuvligt att slippa bullret på stadens gator ochh på gymmet. Någon gång i framtiden tänker jag också ha det så.
Känner igen mig i det där med panik av människor. Tycket ofta stress flyttas på mig, men så har jag också förstått att jag är HSP så det beror väl på den saken också.
Samma här – typisk HSP-personlighet.
Så intressant sånt här, jag är precis tvärtom; blir superstressad av skog och natur, det bara kryper i kroppen av ensligheten och känns otryggt, men när jag sätter mig på tunnelbanan omgiven av människor och känner mig som en av många i en anonym men trygg massa – då slappnar jag verkligen av.
Häftigt, jag är likadan ☺
Kan känna igen mig det här perspektivet också.
När klockan slagit 21 här på ön så har alla krupit in i sina hålor och det är ödsligt och tomt.
Jag får panik.
Känner också igen Claras perspektiv. Är väl både-och. 😉
Såå skönt att höra att vi är flera som blir stressade av staden och allt brus!
Åh Clara! Det känns så skönt att veta att även du är som jag, en som inte kan filtrera bort allt det där du just beskrev och hur mycket energi det tar att förhålla sig till det. Så tack! Detta behövde jag idag; veta att jag inte är konstig och framförallt inte ensam. <3
Googla HSP!