Vem var mannen som dunkade på min dörr härom natten? Vad vill en fönstertittare? Och varför törs Erica inte sova på nedervåningen?
I nya poddavsnittet har jag och Erica en klassisk sovaöver-kväll hemma hos mig. Vi äter glass med chips, drar upp fötterna i soffan och pratar om det som skrämt oss mest genom livet.
Då börjar det knäppa i huset… dörrar som borde varit låsta visar sig vara öppna… och runt oss finns bara en stor mörk skog. Eller?
Varning för kalla kårar!
Salt och sött, krämigt och krispigt. Det här superenkla receptet är hämtat ur Mathias Dahlgrens kokbok Hemkunskap. Perfekt att äta i soffan när kompisen ska sova över!
Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.
32 svar
Jag älskar er podd, men snälla dra ner på ätljuden! Det kryper i hela mig och kan nästan inte lyssna. Det måste väl vara ganska många som inte gillar ätljud…?
Hej Moa,
det här med mat verkar vara en riktig vattendelare!
I alla sorters matprogram som jag har varit inblandad i har några reagerat som du gör och jag har också hört motsatsen. Att det är miljöljuden, både av matlagningen och ätandet som sätter stämningen.
Själv tycker jag det är klart irriterande när program som innehållet mat/dryck inte har några ljud av människor som äter. Som ett teoretiskt program där kroppen inte får vara med. Men jag tror inte du är ensam och jag är glad att du skriver vad du tycker och tänker om podden. Bra att ha med sig framöver även om vi kommer att fortsätta ha med mat/dryck ungefär som nu.
Kul att du gillar podden i övrigt och tack för att du hörde av dig!
Haha, jag kan tänka mig att det är en vattendelare. Matlagnings- och ätljuden i de tidigare avsnitten har varit på en hanterbar nivå även om jag verkligen ogillar det, men chipsknaprande var riktigt jobbigt att lyssna på. Tack för svar!
Å, jag tyckte att just chipsljuden var jättemysiga! Blev så sugen på chips 🙂 Vad olika det kan vara.
Riktigt obehagliga händelser och historier.
Men håller med Erica om att mannen under sängen låter som en typisk skröna.
Jag inser att jag varit väldigt förskonad från dylikt. (Är nu 40+) Minns ett samtal med en vän en gång; hon blev mer rädd då hon läste/såg böcker/filmer med otäcka, realistiska händelser medan jag skrämndes mer av övernaturliga inslag. Hennes reaktion är ju mer vettig kan jag tycka, det vet vi ju ändå kan hända.
Exakt så är jag också. Helt orädd för människor men livrädd för allt övernaturligt. Trots att jag inte tror på övernaturliga grejer. Till skillnad från resten av jordens befolkning känns det som blir jag lugn av att det är en annan människa påväg hem som går efter mig. Härligt med sällskap så man slipper spökena jag inte tror på! Så himla irationellt ?? skönt att man inte är ensam med sina knäppheter!
Samma här! Aldrig rädd i stan. Bor nu på landet i skogen och är till ligg med rädd för älgar.
Jag har känt mig lite ensam i världen som tyckt att mjukglass och pommes frites är gott tillsammans (har ej provat hemma men liksom råkat äta det, på någon av de stora snabbmatskedjorna). Även lökringar och glass funkar fint. Nu kommer du med chips och glass! Från en mästerkock? Ja, jag säger då det 🙂
Måste ju betyda att du har mycket god smak 😀
Pommes med glass är toppen, vet flera som tycker det så du är inte ensam! ^^
Glass, salta cashewnötter o massa kolasås…. Också onyttigt o gott 🙂 Måste pröva med chips nästa gång!!
Jag har varit mörkrädd från och till i hela mitt liv. Alltså fruktansvärt fruktansvärt mörkrädd. För ett år sedan nu flyttade jag ut på landet till en liten stuga. Det gick egentligen mycket bättre då med mina rädslor, jag bara behövde “klara” av det. Med hund som behöver gå ut i alla tider och väder så gick det enklare och enklare med mörkret.
Sedan har det börjat bli lite mer och mer läskigt här har jag tyckt. Mest för att jag lyssnat på spökpodcasts och dragit historierna närmre min närhet… Men har försökt vifta bort det. Så skulle jag vårstäda häromveckan. Och putsa fönstren. Jag har haft fläckar på fönstret ett tag som jag antagit kommit från när jag smygkikat ut på rådjur och bilar på vägen här (lantis much?). Men så när jag skulle tvätta dem så upptäckte jag att fläckarna var på… utsidan! Hu!
En gång såg jag faktiskt en joggare stirra in i mitt fönster. Han måste ha vetat att jag inte var hemma för huset är så litet att det syns om någon kollar in. Jag och hunden hade sett honom på håll men han trodde väl att jag som var på andra sidan ett skogsområde inte såg honom. Men det gjorde vi. Förstår om folk är nyfikna men det finns gränser…
Skärpning herr jogg! Du får gräva en varggrop och sätta upp en energidryck på en pinne i mitten.
Jag skulle vilja lyssna på poddavsnittet men tyvärr är jag hur mörkrädd som helst och klarar knappt av att läsa ordet ondskefull om något/någon utan att behöva tända ljuset (när det är mörkt). Kan ni inte ta nästa avsnitt och prata om hur en blir av med sin mörkrädsla, haha.
Skrivit ett inlägg om tjejpepp på http://www.zaitzova.com 😀
Jag håller på att lyssna ikapp på er fantastiska podd och har kommit till avsnittet då du berättar om din depression. Kände igen mig mycket, DOCK så förstod jag efter ett tag att det kom ifrån att jag satte in en hormonspiral (måste ha hormoner pga min endometrios tyvärr, hade gärna sluppit). Efter att jag fattade det blev jag mycket bättre, hade haft sådan ångest över min ångest. Nu vet jag att det beror på spiralen. Kanske beror ditt mående på om du tar något preventivmedel, har du tänkt på det? /Anna
Härligt med ett nytt avsnitt! Brukar ha eran podd i öronen när jag är ute och knatar med barnvagnen. Tack för underhållningen 🙂
Hej Erica,
Skulle tro att jag och Claras pappa är i samma ålder. Då på den tiden när vi gick på disco, förmodligen sent sjuttiotal. Tror jag knappast att det fanns några portkoder, det var i varje fall väldigt ovanligt. En och annan hade porttelefon fanns, så att man kunde ringa upp till lägenheten. Då på den tiden kastade man sten på rutan för att avisera sin ankomst, om man skulle hem till en kompis och porten var låst. Bodde man högt upp i ett höghus var det lite svårare förstås. Ja man kan undra hur man bar sig åt innan mobiler fanns.
Hej Marianne,
ja det har du rätt i. Porten kanske inte ens var låst och då är det förstås betydligt många fler händer som kan ha tryckt ner handtaget från utsidan.
Det du skriver om fönster-kastar-grus gör att jag kommer ihåg fenomenet att hitta rätt storlek. Tillräckligt små stenar som inte skulle ha sönder rutan men också tillräckligt stora så att de skulle höras. En minnesrest från sent 80-tal. Mobiler är onekligen smidigare 😉
Den med mannen unde stången har jag hört flera gånger i olika versioner, tror det är en klassiker och ljug :p
Efter att haft inneboende med diverse hemsläp på var och varannan natt har jag insett hur mycket det faktiskt låter när någon låser upp dörrar och går runt i en lägenhet. Och nu har vi att vi blivit granne med en tant, och man hör exakt när hemtjänsten kommer och går över trädgården, varje gång (är ju regelbundet). Sen dess har jag fattat att alla ljud jag “hör” på nätterna är alldeles för låga för att vara intbrottstjuvar och mördare, Tips för de rädda 🙂
Jag har också ett väldigt kusligt minne från när jag var liten- vilket påminner något om den här otäcka mannen som följde efter er i skogen! Jag bodde i ett bostadsområde där det fanns en mindre skog precis intill. Det ryktades (och det visade sig vara sant) om att det fanns en “snuskgubbe” i skogen och runt omkring som strök omkring och skrämde upp barn. En dag var jag själv en liten bit upp i skogen, men så nära att jah kunde se vårt hus. Helt plötsligt hör jag ett oerhört dovt lömskt skratt precis intill mig bakom några granruskor. Det var den otäcke snuskgubbben! Jag Rusade över ängen hem allt vad benen förmådde, och jag kan fortfarande känna paniken jag hade i mig då jag sprang utan att vända mig om. Klart mitt läskigaste minne!
Ni är väl för härliga! Blev nästan själv lite kuslig till mods av alla Era berättelser idag men kände igen mig i många. Känns verkligen som att man är en fluga på väggen där ni är och den känslan älskar jag! Ni kompletterar varann så bra och tar upp intressanta ämnen på ett personligt och ofta humoristiskt sätt, fortsätt så!
Men Gud, nu kommer jag också ihåg den skäggige farbror i Umeå! Jag hade helt och hållet glömt bort honom. Han gick ofta förbi mitt barndomshem, men brydde sig sällan om oss. Jag tror att vi kallade honom “mummelgubben”.
Tror också mannen under sängen är en skröna, har hört den storyn men då utspelade sig den i Luleå.
Jag är en trogen lyssnare, ett riktigt fan! Jag sparar varje nytt avsnitt till jag verkligen kan LYSSNA och verkligen njuta. Denna gång lyckades jag perfekt! Tänk er en längre resa ensam med egen bil. Målet är en spännande utförsäljning med förväntning på stora roliga fynd! Solen lyser, vägen är torr och vindlande, favorit-theet är varmt i termosmuggen och så ert prat i bilradion… HUR toppar man detta?! Tack för många bra lyssnings-stunder!
Så kul att höra Lina!
Du har öppet mål inför nästa vecka – då handlar En Underbar Pod om sakletare på skattjakt 🙂
Jösses vad jag börjar längta efter en torr och vindlande väg…
Tack för otroligt härlig podd, jag är helt fast! Till skillnad från tidigare kommentarer så gillar jag ät ljuden, känns bara som att det ger mer närvaro och känsla.
Jag måst berätta om en händelse jag var med om när jag var 20 år och bodde i Oslo. Jag bodde på ett mycket bra område och tog hand om en 8-årig flicka efter att hon kom från fritids några kvällar i veckan. På dagtid jobbade jag på ett dagis som det var en 15 min promenad till. När jag passerade ett hus på morgon såg jag ofta i ögonvrån att någon rökte och tittade på mig från det fina huset balkong. Det hände så pass många gånger att jag började se upp mot balkongen när jag gick förbi där på morgonen.
Nåväl, jag var inte orolig och var en orädd och oklok norrbottning som inte hade respekt för storstaden. Sista kväll, ja det var verkligen sista kvällen innan jag skulle flytta hem till Sverige igen var jag ute med mina Oslo kompisar, vi käkade god middag och spelade biljard. Sen tog jag sista tunnelbana hem, mina kompisar skulle fortsätta ännu några hållplatser men jag var inte rädd att gå sista biten själv.
Så jag gick av på min hållplats tillsammans med typ femtio andra, men jag var bland dom första ut. Jag började gå snabbt med kände direkt att något inte var som det skulle, jag vänder mig om efter bara några meter från det att jag stigit av. I denna folkhop möter jag direkt ett par ögon, så jag skyndar mig iväg och går snabbt snabbt, snart ilar jag med snabba steg uppför gatan, men jag hör lika snabba steg bakom mig och inser efter en snabb blick bakåt att det bara är jag och en man efter mig. Vidare vet jag att för att jag ska komma hem till min lägenhet måste jag passera trånga gator med och en mörk gränd. Jag tittar tillbaka, mannen går efter mig i rysligt snabb fart. Långt långt borta hör jag skratt och prat och gör det kloka beslutet att vända tillbaka och springa förbi mannen för att gå med de som skrattar (vilka de är vet jag förstås inte). Mannen stannar hastigt upp när jag springer mot och förbi han. Jag springer fram till sällskapet som består av en ung tjej och två unga killar. Jag förklara situationen att jag tror mannen framför mig förföljer mig. De är trevliga och säger att det följer mig fram till min port. Mannen som går cirka 50 meter framför vänder sig om gång på gång och även mitt sällskap tycker han beter sig underligt. Efter en stund är han utom synhåll och jag går med sällskapet, efter ett tag börjar jag känna mig fånig. Vilken dramaqueen jag är, vad löjligt det här blev. Han kanske inte alls förföljde mig. Vi går och går, när det inte är lång kvar funderar jag på att säga till det okända sällskapet att jag går sista biten själv (de skulle åt det andra hållet). Men när vi kurvar nästa gränd står mannen tryckt mellan två husväggar bara en meter där vi passerar. Jag skriker till och mannen springer sin väg eftersom jag är med sällskapet.
Efteråt tycker jag det obehagliga var att mannen visste exakt vilken väg jag skulle gå hem (det fanns väldigt många alternativ) samt att han var otroligt välklädd (precis som männen var i detta välbärgade område).
Har alltid tänkt efteråt att han som studerade mig var och varannan morgon den våren och såg vilken väg jag gick eventuellt var han som förföljde mig den fredag natten.
Men jag klarade mig.
Det här var läskigt på riktigt!
Spännande avsnitt!
Erica bjäran (eller du kanske säger bäran) som du berättar om som gammalt skrock från när din farmor var ung måste nog komma från bjäran eller mjölkharen, som har sitt ursprung ur tiden för häxförföljelser!
Under häxprocesserna i Sverige på 1600 och 1700-talet kom man ju på de mest fantasifulla historier för att bevisa att utpekade kvinnor var häxor. Bland annat avundsjuka/slump, precis som du nämner när bara en person i byn inte har kor i sin… Bjäran var ett slags garnnystan av trådar och kvistar och annat och rullade fram i hög fart, och häxan hade gjort ett avtal med djävulen för att få bjärans hjälp. Bjäran hämtade rikedomar åt häxan. Bjäran kunde också se ut som en liten hare och man misstänkte att den sprang runt på gårdarna och sög mjölk ur korna, därav namnet mjölkhare, och sen sprang den hem och spydde upp mjölken åt häxan. Och korna gick i sin…
Häftigt ändå att myten om ett så pass gammal oknytt har levt kvar med så pass mycket likheter! 🙂
Hej Ida – så intressant!
Ja, jag har hört att den kallades “baran” (uttalas med långt första a alltså baaran). Det jag har uppfattat som “bäraren”.
Hade just den funktion som du skriver och var ett nystan som skulle rullas ihop under ceremoniella former. Jag har hört att det skulle innehålla en bit ben från en människa (naturligtvis uppgrävd från kyrkogård) , blod och hår och annat mysko.
Visste inte att det var en utbrett fenomen och det var spännande att höra om det här med haren. Tack för att du berättade!
Spännande avsnitt. Jag kom att tänka på när jag och en kompis gick hem från affären. Vi var väl i tio-årsåldern. Efter ett tag märker vi att en man följer efter oss. Vi blir givetvis livrädda gömmer oss på första bästa gömställe efter att ha tagit lite kringelkrokar. Givetvis passerar mannen precis där vi gömt oss men ser oss inte. Jag minns fortfarande rädslan, hur obehagligt det var.
Hej Erika, det där behöver absolut inte vara “studentknytt”. Det är inte helt ovanligt att folk bryter sig in och lever hos andra… Här i USA är det jättevanligt att hemlösa bryter sig in och bor i folks garage, lokaler och liknande så det har bidragit i hysterin om att ingen får vara på din privata mark. Om ni vill bli ännu räddare, kika videon nedanför:
https://www.youtube.com/watch?v=06X9qXTvKNQ
Hej Annie,
blev mest förtjust i filmen med killen i lilla lägenheten som hade en källarlucka utanför sin toa! 😮