Att ha en ny favorit-vana

Årets bästa påhitt var att Jakob bestämde att vi skulle starta ett matlag med två familjer vi umgås mycket med i byn. Varje tisdag ses vi hos varandra och bjuder på mat. Tio stycken blir vi. Barnen leker och har roligt och vi har ännu roligare. Delar en vardagsmiddag, pratar om högt och lågt och inte sällan skrattar vi tills tårarna sprutar. Istället för att barnen somnar vid sjutiden drar vi oss hem ifrån varandra vid nio, halv tio.

Att ses just en vardag är genialiskt eftersom helgerna så ofta är uppbokade. Dessutom finns ingen press på att laga någon särskild festmat. Och att få komma hem till någon och bli bjuden på middag när hela familjen är trött, hungrig och lite grinig ändrar energin totalt! Det känns som en riktig mitt-i-veckan-lyx. Plus att jag verkligen tycker om tanken på att leva ett mindre isolerat liv och istället dela det mer med människor jag gillar.

Hoppas vi håller i den här traditionen i många år!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

24 kommentarer på “Att ha en ny favorit-vana”

  1. Ååh vad kul! Varje gång jag bjuder hem folk på middag så har dom aldrig tid så jag har gett upp efter många nej. Börjar nästan tro det är fel på mig…

  2. Underbar idé! Vår familj körde sopp-torsdag med en grannfamilj under en längre tid. Så skönt att bara komma till dukat bord och precis som du skriver så blir det mer vardagsmat och inte en massa press på flera rätter eller finporslin när en väljer vardagar.

  3. Mysigt! Men hur fixar barnen att vara uppe länge om de är vana att somna vid sju? Är de jättetrötta morgonen därpå?

  4. Vad mysigt det låter!
    Dock drar jag mig minnes när jag och två kollegor skulle laga mat för 3 var tredje dag. Hur smart som helst tyckte vi för då slapp man ju tänka på matlåda varje dag.
    Dock så var det en kollega som alltid fuskade med sin matdag. Glömmer aldrig när hon istället för ha lagat någon lunch tog med sig 1 liters tetra med jordgubbskräm och stal ett par knäckemackor från jobbfrukosten. “Voila LUNCH!” tyckte hon.
    Vi andra två vågade inte säga ifrån så började äta lunch ute för att kunna glömma bort hela tanken med gemensamma luncher. Det hela blev jättedyrt för vi fick äta ute varje dag i säkert 3 månader innan det här med lunchklubben glömdes bort utan att vi behövde ta upp att lunchen som vi bjöds på av den tredje kollegan var ganska så usel.

    1. Jag och två kollegor körde samma, fast bara på onsdagar. För oss så spårade det ur åt andra hållet… det var meningen att dels slippa skaffa lunch den dagen, dels att få lite inspiration till vardagsmat. När det blev typ trerätters till lunch om onsdagarna med konstigare och konstigare rätter så kändes det väääldigt långt ifrån vardagsmat…

  5. Åh! Vi kör samma med våra vänner! Vi kallar det också matlag. Skönt att lyxa till vardagen. Dock får vi inte till det varje vecka men vi tar det lite då och då. Supertrevligt och som du säger bra att ses på veckan istället för de “heliga” helgerna.
    Tack för en bra blogg förresten! Idag har jag vabbat en febrig dotter som inte velat äta nåt alls pga febern, men jag gjorde den gröna ärtsoppan till lunch och ungen åt flera skålar! Och ikväll vid läggning sa hon att hon var sugen på soppan igen och ville att jag skulle laga den varje dag! Så, högsta betyg och tack för receptet!
    Kram

  6. Tycker det är himla mysigt att få en blick in i andras vardagsmat också! Och att ens varannan-vecka soppa/paj/gryta kan vara kul och inspirerande för någon annan. Lovar också att dina pojkar kommer komma ihåg detta med värme när de är större.

  7. Härligt Clara!

    Fördelen med att komma från en kollektivistisk kultur är att detta är vardag. Hela mitt liv har jag tagit för givet att man ofta har släkt, vänner och grannar över på käk o fika.
    Nu när jag lever med en svensk man i ett svenskt område och också arbetar på en svensk arbetsplats inser jag hur mycket glädje, gemenskap och värme som finns i förorten. Och jag kan plocka russinen ur våra båda kulturer. Jag skulle påstå att det Enda minuset i den svenska kulturen är den extrema individualismen och sämre social kompetens. Människan är trots allt ett flockdjur..

  8. Jag kan inte annat än hålla med! Tisdagar har fått en helt annan fesrlighet över sig sedan vi började med detta! Välkomna till oss på tisdag ❤

  9. Vi har precis börjat med samma sak med våra närmsta grannar, höjdpunkten mitt i veckan!!

  10. Vilken superhärlig ide! Jag bor också i en by på landet men människorna här är inte särskilt intresserade av att umgås. Visst träffas de sinsemellan, men vi har aldrig lyckats bli med i den gemenskapen trots ansträngningar från vår sida. Men som sagt, kul när det funkar! 🙂

  11. Men vilken fin idé, sätter ju verkligen guldkant även på vardagen också, något man har att längta till liksom! Besök gärna min lilla blogg där jag skriver om tillfrisknandet från bland annat ätstörningar och återkommande depressioner för att bidra till att stigmat sjunker kring ämnet. Ta hand om er allihop, kramar <3

  12. Åh blev inspirerad och bjöd in vännerna på sopp-torsdag idag – alla tackade ja (jämfört med helger när aldrig någon kan för att alla är uppbokade!) Tack för inspon Clara!

  13. Vi kör samma!
    8 vuxna och 3 barn blir vi. Vi har upplägget att de som ansvarar för middagen bestämmer dag och tid och så får dom som kan komma. Hade väldiga problem att försöka hitta en dag då alla kunde så då löste vi det så!
    Oftast är vi åtminstone 6 vuxna men det har hänt att vi varit 3 och det är lika trevligt för det!

  14. Vi har en liknande grej som vi kallar Dela Livet. Vi är 5 hushåll som träffas, 8 vuxna och 10 barn. Vi träffas normalt varannan vecka.

  15. Visst är det härligt 😀
    Mina föräldrar gick med i ett matlag 1988. Det har funnits perioder när vi setts mer sporadiskt men nu 30 år senare träffas vi fortfarande regelbundet men även med min man och mina barn.

    Jag håller verkligen med om det du skriver om att det blir ganska låg tröskel. “Vanlig” mat och samtal om högt och lågt.

    För mina barn är det nästan som att ha en extra uppsättning morföräldrar. (Min dotter frågade faktiskt härom veckan – hur är vi egentligen släkt med Kristina? Vi kom fram till att vi nog måste vara släkt genom vänskap)

  16. Låter härligt! I vår lilla by ses vi (fyra barnfamiljer) varje fredag för att basta. Veckans höjdpunkt! Lite barnfri tid, massa prat och härlig värme.