Jag rensade bokhyllan förra veckan. Sorterade ut sånt jag lånat och glömt att lämna tillbaka, som underbara Ditte Människobarn. Hittade favoritboken jag letat efter. Den blå rullgardinen hade glidit in och gömt sig mellan Middlemarch och Krusenstjernas Älskande par. Sedan plockade jag bort sånt jag försökt med men aldrig riktigt fastnat för. Som en pocket med Agnes Lidbecks Förlåten.
Några volymer fick mig dock att stanna upp och tveka. Vad ska hända med alla mina hönsböcker?
De måste stanna!
Snälla nån, du har ju inte öppnat dem på flera år?
Men jag är ju en hönsmänniska i själ och hjärta, jag är en sån som har hönor.
Sen när då? Du sa ju själv att de skiter överallt. Att det är jobbigt att rensa hönsbrädet och leta gömda ägg i trädgården och att någon stackare alltid blir en hackkyckling. Och i slutändan blir det inte så många ägg och då måste du ändå köpa fler från ICA för att kunna göra din himla pannkaka.
Stark identitetskris infann sig efter att ha resonerat med mig själv. Är jag inte en person som bara har ett kort uppehåll från höns? Är jag istället en helt vanlig hönsfri människa? Ja, det verkar så.
När jag kom till traven med gamla Gård & Torp-tidningar tog det stopp igen. De hade sparats för en framtid när jag skulle renovera, planera nya utbyggnader och modifikationer av mitt hem. De ville jag inte heller slänga, för där finns ju så mycket matnyttigt och fint. Men när jag bläddrade igenom dem fann jag ingen inspiration, bara en stor tyngd över bröstet. De måste ut ur mitt liv! Sedan tog jag mig modigt an samlingen av Allt om trädgård och la utan att blinka allting i en hög för bortskänkes.
Ärligt talat är jag inte lika intresserad av renovera längre. Och jag känner mig väldigt färdig med att ha tusen plantor och djur som ständigt pockar på uppmärksamhet. Kanske kommer lusten tillbaka igen? Men om jag inte vågar välja bort kommer det saknas energi att välja nytt.
Vem är jag nu? Det ska bli spännande att upptäcka.
38 svar
vad skönt att ha kommit till den instinkten och känna att man faktiskt landat lite och det är skönt. Samt sådär skulle jag också behöva gå igenom och damma runt lite överallt. Man gör vardagsstädning med damma runt lite mer extra
Det är därför det är så skönt att rensa ut och inte spara allt! Låta en förändras och inte tyngas av att man har massa saker till en hobby/en period i livet som inte representerar vem man är nu. Sen kan det ibland vara utmanande i sådana skarvar, mellan det gamla och det nya, men när man landar i det nya och rensar ut det gamla är det som att det nya får mer plats och ”tas på allvar”. 😊💙
Så intressant läsning! Jag går igenom något liknande….har bestämt mig för att jag inte orkar eller vill ha ett till barn. Ok, jag har redan fem barn, men trodde faktiskt att jag skulle ha 6-7 🙈 Har varit en identitetskris, jag har känt mig tom, jag har gråtit. Men har landat i samma slutsats: om jag inte vågar välja bort så finns det inte energi att välja nåt överhuvudtaget. Och fem barn är väldigt många barn redan som det är. De behöver också bli valda.
Kan känna igen känslan. Vem har man blivit och vem vill man vara. Spännande att man kan och får vara många versioner av sig själv under en livstid ändå. Hur känns det i förhållande till ditt bloggande? Tänker att en stor del av läsarskaran kanske fastnade för just den Clara som renoverade och skulle ha höns typ och vill läsa om när du planterar? Kan tänka mig att det kan vara svårt att våga förändras när man har många människor som förväntar sig att man ska vara på ett visst vis.
Vilket kul inlägg! Verkar vara aktuellt i olika skeden i livet… Själv tog jag ett rejält tag i rensandet när jag blev pensionär. Då först åkte pärmar från olika studieår… Och en hel del annat ”bra-att-ha” som samlats under åren. La ut bilder på saker som jag ville rensa bort, för att få en snabb respons från barnen. Ganska mycket åkte iväg, ingen hade plats/eller intresse. Jag har knappt saknat något (möjligen tidskriften Retro, som jag prenumererat på, men som jag sen gjorde mig av med).
Bestämde mig för vad jag egentligen vill ägna mig åt, som pensionär. T ex hobby. Så allt som faller inom ramen för ”hobby” har hittills fått stanna kvar. Men även där: saker som bara göra mig trött, har fått åka iväg. Måste känna en lust och inspiration och vilja, för att behålla.
Låter klokt, att då och då i livet, stanna upp, och tänka efter: Vad vill jag egentligen ägna livet/tiden åt.
Bra kommentarer alla. Även jag(42 år) har skalat bort massor av slitsamma hobbies som odling, djur och bakning. Glädjen upphörde och det kändes bara som en börda. Dock känner jag en sån tomhet samtidigt och jag undrar om det är nu jag ska bli gammal och tråkig. Och jag skräms av att jag kan se dessa faser genom alla människor: uppbyggnad, platå och sen avveckling.
Det har varit så lätt hittills med alla drömmar att uppfylla. Nu är det lite tomt. Hittar inte riktigt rätt med nya hobbies och mål.
Jag har nyss tagit upp dansandet igen och arrangerar lindy hop på min ö (landsbygd). Mycket givande!
Jag tyckte mycket om det här inlägget. Jag är 44 år, gifte mig när jag var 25 år och nu har jag och min man tre barn ihop, en katt, en villa och en Volvo. Jag var så inställd på att få tre barn, det var med i min livsplanering. Jag är glad för barnen (såklart) men förstår att man även kan vara nöjd med noll, ett eller två barn. Tidigare hade jag ingen förståelse för det. Så om mina barn inte får några egna barn tänker jag att de kan ha bra liv ändå. Jag var noga med att utbilda mig snabbt efter gymnasiet, nu i efterhand förstår jag inte varför jag var så ”stressad”. Om jag väntat hade jag hunnit landa lite mer i vilket yrke som passar mig. Jag råkade komma in på Sfi-banan vilket är där jag trivs bäst som lärare. Hade hag inte fått någon Sfi-tjänst så hade jag nog omskolat mig, kanske till arbetsterapeut. Ett intresse som kom när vi köpte hus var att fixa, plantera och utveckla trädgården. Det intresset har inte minskat, snarare tvärtom. Det här året har jag tom tagit semester Kristihimmelfärdsveckan för att ägna en hel vecka åt det intresset. Jag önskar att jag vore en sådan som stickade mycket, men det är nog mest en dröm. Har bara gjort halsdukar hittills. Har också velat vara en bullmamma men det är jag inte. Jag har dock några havrefrallor som jag har lärt mig att baka som blir goda. Att läsa och lyssna på poddar tröttnar jag aldrig på och som vuxen har jag förstått att jag inte behöver vara idrottsintresserad, skönt!
Det blir så tydligt när man träffar vänner som gjort livet i en annan ordning än en själv. Jag skaffade familj, djur, gård och renoverade hus tidigt och började plugga senare. När jag nu möter mina vänner som pluggade och bodde på andra platser som nu ska renovera hus får jag bita mig i tungan och låtsas ha samma entusiasm som dem fast jag egentligen vill kräkas. Och kompisen som pluggade tidigt får göra detsamma när jag pratar tentor🤭
Är 38 år och har mycket funderingar kring vem jag är, vad jag egentligen gillar att göra, vad jag vill med mitt liv. Det är inte lätta frågor att svara på men får famla mig fram. Har alltid tänkt ”jag är en sån som älskar gamla hus”. Nu bor jag i ett 1800 tals hus och drömmer om ett smidigare hem.. lite förbjudet för mig att drömma om ett nybyggt hus med grovingång och tvättstuga.. det går ju emot det som är jag? Eller?
Fattar känslan. Men jag älskar när folk vågar ändra sig!
Åh igenkänning på den! Känner mig uppäten av alla sparade projekt att göra. Har slutat plantera, köper i handelsträdgården eller direktsår. Livet måste inte bara vara en massa måsten❤️
Allt har sin tid brukar jag tänka.
Vem vet vad man kan utvecklas till så småningom. Du kanske slutar som stadsbo eller flyttar till stugan, det visar sig i framtiden.
Jag läste en bok om meditation nyss, där författaren skrev:
”Så kommer vi ibland till en punkt inom oss där vi känner att vi inte kan springa mer. Mitt i livet. Inga särskilda omständigheter får det att inträffa. Vi bara orkar inte så mycket längre. Vi liksom stapplar till, accelerationen avtar och vi vänder oss i olika riktningar för att se om det finns några avtagsvägar att styra in på.”
Träffade mig som en stekpanna i huvudet, att precis så, där är jag. Det finns så otroligt mycket roligt, både privat och professionellt. Och inbillade och riktiga måsten. Men jag vill springa långsammare. Eller helst strosa. Och då måste vissa saker begränsas, tas bort, ändra riktning. För att få plats med strosande, och det som är värt att springa för på riktigt.
Kanske lite liknande fas som den du är i.
När jag fick barn för några år sedan fick jag reumatism. Det i sig var ju inte så himla livat, men en del effekter av det har varit mig till glädje. Jag har tvingats sluta göra vissa saker, som visst inte var ”måsten”. Och upptäckt en stor tacksamhet för det dagliga och ”självklara”. Tänk när jag kunde stå på tå igen för första gången igen på tre år. Överlag har jag dragit ner på tempot och det verkar uteslutande vara av godo.
Det här satte ord på exakt det jag känt en lång tid. Jag har alltd sprungit framåt med forskarutbildning, och har ett roligt jobb med bra lön där jag tänkt att jag ska jobba hela livet. Nu känner jag bara ”nu orkar jag inte springa mer”. Det kanske finnas något helt annat sätt att leva på, ett lättare sätt, mindre stress och press. Mer tid för återhämtning. Något jag inte tänkt eller testat förut
Oj, det där är ju jag just nu. Fyller snart 54 och har alltid sprutat energi åt alla håll. Just nu så trött, så trött. Inget känns riktigt roligt och spännande.
Tack för citatet, det var verkligen tänkvärt. Livet kanske ska få vara långsamt ett tag.
Tack för ditt inlägg. Det träffade mig!
Får man fråga vilken bok det var? Väldigt fint skrivet.
Absolut! Den heter Viloläge – mindfulness och meditation i vardagen. Av Magnus Fridh.
Lite texter men framförallt övningar.
Tror att många känner igen sig i det som du går igenom nu. Det är kanske inte så konstigt att du återuppfinner dig själv, det är vanligt i stora livsskiften och kriser. Att hitta sig själv tillsammans med en ny partner är också en grej. Spännande! Det där med att slänga ut nummer av Allt om trädgård har jag tänkt på många gånger, men hittade till slut en lagom liten låda där de bästa numren finns kvar för att jag ska kunna hitta hjälp när den behövs. Dvs i lagom takt som vi vill, orkar och har råd. Lycka till på din upptäcktsfärd!
Ja det är svårt det där. Jag identifierar mig tydligen fortfarande som alla tidigare varianter av mig själv, hon som har 100 vintageklänningar, hon som samlar på porslinsrådjur, hårdrockaren, romantikern, hon som har massor av häftiga smycken osv. Men det är svårt att släppa taget, trots att jag vet att det inte är jag längre. Och tänk om mina barn vill ärva allt en dag och blir ledsna om jag rensat ut 🙊
Ärligt talat så tror jag de blir betydligt mer ledsna av att behöva ärva allt det där och lägga veckor på att gå igenom dina grejor och rensa och slänga.
Tro mig, dina barn vill inte ärva alla dina gamla grejer.
Eller så vill de det. Tro också på det. Men kanske ha en dialog redan nu o skänk till dem det de vill ha o gör dig av med resten?
Precis så! Det är så jag också resonerat med kläder i många år. Jag läste nyligen att det där kan vara värt att klä sig såsom man vill bli framöver, för att överbrygga från en gammal till en ny identitet. Tror att det är viktigt att rensa bort det man tidigare ville för att ge plats för det nya (men utan att köpa mycket nytt! Tror snarare att det handlar om att ha mindre av allt så att man blir friare att förändra sig)
Tack
Var sak har sin tid! Känner igen din känsla av att ha lämnat projekt/engagemang bakom sig. För min del lämnade jag åratal av föreningsarbete och förvånas fortfarande över hur lite jag saknar det. Även om jag ibland känner mig som en svikare mot mitt gamla jag.. har testat att ta några återfall/förtroendeuppdrag.. men landar tillbaka i att näääj.. jag har gjort mitt..
Däremot kanske något av detta uppstår igen, med barn som börjar bli större så uppstår ny typ av fritid och ork. Blir det renovering, föreningar eller något annat? Jag är så nyfiken!
Ja viktigt att våga välja bort❤️
Ååh låter så bekant, undrar om det har något med 40 års åldern att göra? Jag har i 20 år odlat mycket själv, plockat och kokat bär, plockat ogräs och torkat, svampar sen till hösten, safta, koka, mosa..herregud vad jobbigt, rena arbetslägret hela sommaren, inte undra att man är trött tills snön kommer. Kan säga att jag kommer säkert att fortsätta med en del av det men skillnaden är att jag äntligen kommit fram till att jag måste ju inte odla och ännu till har jag vågat att inte börja förodla nu i vår, ingen jävla stickling har jag som vill bli omplanterad. Köpt 2,5kg sättpotatis istället för 20kg. Nästan så jag jublar av lycka och känslan av frihet när jag faktiskt sluppit bördan av vad jag satt på mina egna axlar. Hoppas nu bara inte att det blir krisår…Har också den senaste tiden gjort mig av med vissa andra stora saker som tar mycket tid och energi. En ny hund kommer inte heller de närmaste åren, alla orenoverade områden i huset skiter jag också i, vem bryr sig i sånt när det ännu fungerar. Vem är jag egentligen och vad vill jag? Vem vill jag leva för? Tänk att jag faktiskt får leva främst för min egen skull.
Ann-Sofie, så bra du skriver! Jag är mycket äldre än du, drygt 70 år, men känner igen mycket av det du skriver sen många år tillbaka. Har sänkt mina krav både ute och inne. Hade en fönsterputsare för första gången i mitt liv förra veckan och det blev fantastiskt bra. Farmartjänst hjälper mig med trädgården några gånger om året. När jag var ung, 45 år, planterade jag 120 penseer i olika krukor. I år har jag inga.
🤗 Tack! Du verkar vara en snäll människa du Ann-Christin 🥰
Du kanske rent utav ska göra en livskarta och se om du kan få några tips, eller aha-upplevelser (som jag fått) från den? Det finns massor med sidor du kan göra det på, men jag tycker ju såklart att du ska göra den hos mig 😉
Åh så klokt! Och lite svårt. Men också roligt. Att fundera över gamla sanningar om sig själv, att prova att tänka nytt, att utgå ifrån vad man själv verkligen vill och inte vad som kanske läggs på en. I ett nytt skede i livet. Så spännande!
Om du vill ha höns, renoveringar och en massa blomster senare i livet är det ju bara att skaffa nya tidningar och böcker. 🤗 Själv är jag stolt som gett både böcker, kläder och husgeråd till Stadsmissionen implikationer omgångar men eftersom vi bott i samma hus sedan 1985 finns det MASSOR kvar att rensa. Så du har börjat klokt.
Jag vet inte hur ordet implikationer smög sig in i min text. 😊
Relaterar! Min lust (energi) att renovera/pyssla/småsnickra försvann när barnen blev ett eller två till stycket. När de blev tre för 9 år sedan var definitivt intresset stendött och jag tvivlar på att det kommer återkomma, haha