En ödmjukare mamma

Det fina med att få barn nummer två är att man ödmjukas lite. Inser ännu tydligare att ett barn inte är så mycket en produkt av ens uppfostran utan en färdig liten människa med egenskaper och känslor och personlighetsdrag. Som man kan förstärka eller förmildra. Men som redan finns där.

Vår storpojke har varit så lättsam. Vi barnsäkrade ingenting. Han kunde ligga och vara nöjd på en filt i flera timmar och vi har aldrig behövt säga åt honom att inte gå ut på bryggan, springa ut i gatan eller klättra för högt upp. Han är liksom bara försiktig, klok och riskmedveten. Men inte lättflörtad. Inte den som gillar någon bara för att den ler stort mot honom och pratar med snäll röst. Några särskilt jobbiga trotsåldrar kan jag inte minnas. Och ingen avundsjuka på sin lillebror. Oändligt generös, hjälpsam och ansvarskännande.

Vår lillpojke har ett eldfängt humör. Det är stora känslor. Raseri, avgrundsdjup sorg, avundsjuka, kärlek och glädje. Det är passionerade kyssar och smek och det är hårda nypor när humöret svänger. En charmör med elektrisk karisma. Men också ett sådant där barn som kan gallskrika på affären, lägga sig på rygg och hamra med armar och ben. Han älskar att känna känslor. Det är inte så noga vilka det är. Avgrundsvrålet kan gå över i ett gapskratt och man bara kollar på honom med den där blicken eller sticker ett pekfinger i magen på honom. Och om någon vuxen eller något storpojke är dum mot hans storebror – då rycker han in, skäller ut. Vet inte om att han bara är tre år gammal.

Min poäng? Inget är bättre eller sämre. Somligt är enklare eller svårare för oss föräldrar att hantera. Ha tålamod med. Förstå och guida rätt. Men en ganska liknande uppfostran har gett ett väsensskilt utfall. Det går inte att se det på annat sätt än att barn har sina personligheter med sig, och att platsen i syskonskaran förstås också gör sitt. Men man får bara hänga med på resan och vara lyhörd.

Och det påminner mig om att inte tro och tycka så mycket om hur andras barn är. Att jag sitter på någon slag sanning om hur andra föräldrar ska agera. Att mina barn minsann aldrig skulle göra si eller göra så. Barn är olika helt enkelt. Samma behandling ger olika resultat. Men i slutändan kan det blir bra på många olika sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

45 kommentarer på “En ödmjukare mamma”

  1. Kommit till samma insikt! Det skiljer 20min på min 2 barn och de är oändligt olika.
    Det blev en stor lättnad och axlarna åkte ner flera meter när insikten kom. Vi är där för att guida, hjälpa och vara ett stort stöd i deras väg i livet.
    💚

  2. Min gullunge är ungefär som du beskriver Folke. Förstår nu att det finns de som är föräldrar men som ändå inte kan relatera när jag pratar om hur mycket energi det tar och hur jobbiga en del situationer kan vara.

  3. Åh det är som att du skulle beskriva mina barn, 2 döttrar som är 6 och 3 år gamla. Det är så häftigt med två helt olika individer med samma uppfostran.

  4. Håller med så mycket om detta, det har varit så tydligt för mig med mina tre. De olika temperamenten och personligheterna. har skrivit om det en hel del (bland annat i det här inlägget: http://nettelblad.blogg.se/2017/april/melankolikerna.html och i det här http://nettelblad.blogg.se/2018/january/i-am-poopie.html).
    Jag tänker att föräldraskapet handlar om att förvalta de här barnen man har fått, hjälpa dem att blomma ut. Inte försöka skapa och konstruera dem till något annat slags växt som blommar på ett annat sätt (för att bygga vidare på blomma-ut-metaforen, alltså).
    Och precis som du säger – då får man också ödmjukheten inför vad folk gör med sina barn. Uppfostran är något som sker i anpassning till vad just det egna barnet behöver.

  5. Det var väldigt fint skrivet. Om jag får barn någon gång hoppas jag att jag ser på det på samma sätt.:)

  6. Precis – Tack!
    Detta var ett inlägg jag stoppar i fickan och tar upp lite då och då.
    Har stött på så mycket olika sanningar som hur man behöver vara som förälder åt mina barn – står mig upp halsen faktiskt.
    kram och fin dag.

  7. Så sant.
    Själv har jag en pojke med asberger och ADHD och har fått stå ut med kommentarer o blickar. Vårt första barn, en flicka, var som er älsta barn. Kontrasten var därför stor men vi älskar båda våra barn och det är som du säger barnen kommer båda från oss. Samma föräldrar men väldigt olika barn. Alla barn har sina styrkor och svagheter och som förälder kan man inte mer än försöka ge dem verktyg utifrån sina egna förutsättningar.

    1. Blir också så trött på andras blickar och kommentarer. De skulle gå en km i mina skor så skulle de förmodligen tänka annorlunda. Har en 7-åring med ADHD/Autism och en 2-åring. Vi är de bästa föräldrarna till just våra barn. 💕

  8. Precis vad jag behövde höra idag…jag har två tonårspojkar. Olika men ändå olika och båda försöker lösgöra sig från oss föräldrar på sitt vis.
    Tack!

  9. Har fyra barn. Stämmer så väl det du säger. Jag försöker vara ödmjuk och inte döma när jag träffar föräldrar och barn som enligt mig beter sig illa.
    Försöker också vara kärleksfull mot mig själv då jag brister och blir vansinnig på något av barnen (ber självklart om förlåtelse till barnen vid sådana tillfällen).

  10. Lite så är det med mina två äldsta.
    Det är så härligt att se deras olikheter i deras personligheter.
    Jag kan tipsa om en bok som kan hjälpa att se olikheterna som tillgångar. Den heter “the child whisperer”.

  11. Det är så otroligt helande att få läsa dina inlägg om barnuppfostran. Jag hade föräldrar som inte hade möjlighet att se mig när jag var liten och mina känslomässiga behov var väldigt lågt prioriterade. Så det är skönt för en nu vuxen Annika att läsa om hur en förälder faktiskt kan och bör vara, otroligt fint att läsa!

  12. Själv har jag tre barn, En lugn kille, hjälpsam och söker mycket bekräftelse i detta , är 13
    Mellan killen 11 år, fartig, glad, testar nya saker, lär snabbt, aldrig stilla
    Minstingen 9 år, är i sin egna bubbla, klurar, funderar ser välden på sitt sätt. (autistisk)

    Varje barn olika och varje individ bemöter jag på olika sätt. Du är klok i det du skriver….

    Som vuxen och mamma till dessa får jag lära mig massor varje dag. Om hur olika vi ser världen och hur trångsynt även jag kan vara… =)

  13. …och min mamma brukar berätta hur hon fick lära min bror att sluta slå i dörrar, medan hon fick lära mig att slå lite mer i dörrar.

  14. Så fint skrivet 😊Precis så är det. Mina 2 är varandras motsatser. Kram till er alla.

  15. Och ett par som varit väldigt lugn kan efter en utvecklingsfas plötsligt vara helt annorlunda och tvärtom, är vår erfarenhet. Så ja… Det gäller att hänga med på resan och vara lyhörd! <3

  16. Kloka tankar!
    Du sa orden “det kan bli bra på många olika sätt” i ett av era podavsnitt och för mig var det som att tända en lampa och det har nu blivit min ledstjärna i livet. Jag har det på en post-it på mitt skrivbord på jobbet så att jag ser det varje dag. När jag möter frågande kommentarer om val jag gör i mitt föräldraskap använder jag istället ditt andra uttryck “det avgör jag”, väldigt avsnoppande och effektivt! 🙏🏻

  17. Jag har tre barn och de är också totalt olika fast de är uppfostrade på samma sätt. En är en vilde, en är lugn som en filbunke och lillflickan är temperamentsfull och verkligen en “tjejig tjej”. Fast hon växt upp med bilar och killleksaker i varenda hörn…

    http://hannafialotta.blogg.se

  18. Ja Gud ja vad man får äta upp mycket efter barn nummer två. Vid första barnet så förstod jag inte varför andra mammor beklagade sig över sina barn som inte tog napp eller kunde sova. Herregud, det var väl bra att lägga ner ungen i vagnen, stoppa in nappen och ge honom gosedjuret och så sov han i sisådär tre-fyra timmar!? Alltid städat hemma och såå mycket tid!
    Ända tills vi fick barn nummer två som vägrade napp och gosedjur, sov enbart 30 minuter i stöten och helst inte i vagnen. När han väl sov var det bara att vänta in att han skulle vakna. Det välstädade hemmet och all tid att hinna göra allt och inget var som bortblåst. Och så även mina tankar om ”hur svårt ska det va…!”

    1. Haha ja… Har en son som vägrat napp, snutte, vagn och bil. Och vägrat bli nedlagd, vill alltid bli buren. Hatar att somna, kan fortfarande bara sova om jag ligger bredvid och ammar (han är 1 år nu). Gråter, gnäller, skriker – men är också så klok och social och lyhörd. Och ibland ser jag oförståelsen i andra mammors ögon. Då hoppas jag lite på att de ska få ett barn som mitt om de får fler barn, hehe. 😉

      1. Jag vet ju inte om ni fortfarande har problem med bilåkandet men… Vi hade också de med vår tvåa. Vi åker inte bil så mycket till vardags utan mest sträckor på minst en timme. Det var när vi började besöka vänner en kvart härifrån mer frekvent som vår tjej börjar acceptera bilen, kanske för att hon började fatta att resorna inte skulle vara för evigt. Sen blev det ännu bättre när hon fick flytta till baksätet av någon anledning…

      2. Hej Frida! Det där låter som hur vårt barn var när han var liten. Allt det där plus ständigt missnöjd (förutom när han fick amma såklart) jag var alltid den ”omständiga mamman” som inte kunde följa med på saker, som passade upp på mitt barn hela tiden, som stod och gungade honom och nynnande när de andra drack kaffe. Kände ofta att de undrade varför jag ”höll på som jag gjorde det är ju bara att..” men det fanns inga knep för att få min unge nöjd. Fick mitt livs chock när jag aldrig kunde göra mott barn nöjt och kände mig misslyckad som mamma som inte klarade av någonting. Sen snubblade jag över ett blogginlägg förändrade hela min värld, ett inlägg som handlade om ”High Need Baby”, en personlighetstyp där allt stämde in. Känner du eller någon annan igen er i vad jag skrev tycker jag absolut att ni ska googla detta. Att som förstagångs förälder faktiskt få förstå att alla barn är inte så här missnöjda och intensiva, att ingenting är ditt fel och att du inte är en dålig mamma. (Pratar utifrån mig själv igen nu som du säkert förstår). Långt inlägg men finns det någon annan mamma där ute som kände som jag, och om jag kan ”rädda” henne såsom detta räddat mig så måste jag bara sprida ordet. 🙂

        1. Tack, tack, tack för att du tipsade om att googla High Need Baby.
          Jag grät faktiskt en skvätt när jag började läsa.
          Vi har en liten tjej som nu är lite drygt 2. Hela hennes första levnadsår var hon otroligt missnöjd och krävande. Vi försökte med allt.
          Mellan 1 och 1,5 blev det lite lättare och när hon blev runt 2 så blev det ännu bättre. Nu är hon pratsam liten tjej som oftast är glad. Hon har visserligen fortfarande nära till det här missnöjet och kräver fortfarande mycket, men nu när hon är äldre är det ändå helt annorlunda. Och tänk om jag hade fått reda på det här tidigare. Men nu vet jag, och nu ska här googlas mer. 🙂
          Återigen, tack!

          1. <3 <3 det finns även en grupp på Facebook, tror den heter High need baby Sverige. Fann mycket tröst där i början men nu när min pojk närmar sig 2 kan jag inte riktigt identifiera mig med allt det där längre. Han är ”mer som andra barn” nu, om än ett eldigt temperament. 😉
            Kände precis som du, att jag önskade att jag hade läst om detta innan..

        2. TACK KLARA! <3 Jag har redan snubblat över HNB (och blivit medlem i världens bästa facebookgrupp för föräldrar), känner igen det mesta hos min son. Värst var det de första 6 månaderna, nu är dagarna lättare. Känner mig dock ändå ofta dålig. Otillräcklig. Och trött och tappar humöret. Och avskräckt från att skaffa fler barn, hehe. Men nu ska jag snart börja jobba, ser fram emot det!
          Tack för ditt svar! ❤

          1. Ja barn nummer ett var som ni beskriver – inte vagn, inte sova. Han är lugn och gosig nu som snart 5-åring. Barn nummer två sover gärna, vill dra sig i sängen och pottränade sig själv. Då förstod jag att det var inte jag dom gjort fel första gången de är bara så himla olika.

        3. Vår son var intensiv från dag ett. Sov inte alls mkt i taget, sov inte alls mkt sitt första dygn ens. Jag var helt färdig efter 20 h:s värkarbete o förlossning. Han ville sova på oss el nära oss i baby nestet nästan hela sitt första år. Gungades till sömns tills nästan 2 års ålder. Sova i vagn har han knappt gjort. Intensiv, jätteglad eller jättearg, fartig o nyfiken. Stilla stundtals tills ganska nyligen. Nu är han snart 3. När han somnade i sin säng själv= hallelujamoment!! Vissa förstod inte, det var ju bara att… jag gjorde si o så, jo tack vi har provat femtielva tusen grejer brukade jag säga. Även det som funkade kunde ta tid, 1-2 h:s vaggande i baby Björn el i famnen. Han hade gaser (kolik light). Snacka om att jag blev ännu mer ödmjuk inför hur andra föräldrar kan ha det. Nyttig lärdom.

    2. Jag fick min som var “sån” som första barn och jag var helt slut och ville inte ha barn (alls) i tre år och då kände jag ett pyttelitet ja och lillebror blev till på ett försök och jag stod där gravid och chockad och såg år av att bli hunsad av en pytteliten diktator framför mig (ja jag överdriver men då jag inte riktigt mådde bra kändes det så). Ut kom en kanske inte perfekt sovande och superenkel bäbis men en som i godan ro låg på en filt eller skrattade som en galning åt storasyster som gjorde miner och faktiskt gillade att sova på dagen till skillnad från storasyster som helst bara sov på natten redan som tvåmånaders. Nu kan jag faktiskt se chansen att jag skulle kunna tänka mig fler barn men troligen stannar vi på två barn till sist ändå.

      Min systerdotter fick inte så länge efter mig en mycket lugn och stillsam son och kunde inte för sitt liv förstå varför vi var så “pjoskiga” med vår dotter. Det var helt klart så att hon riktigt dömde oss. När hennes nummer 2 kom ganska tätt efter nummer 1 så fick hon ett än mer krävande barn än oss och hon bad mig till och med om ursäkt för att hon trott att vi gjorde något fel med vår dotter och sa att hon visste bättre nu.

  19. Jag skulle vilja säga, att olikheten redan känns i magen! Med mitt första barn tänkte jag inte på det, för jag var så i sorg efter min pappas bortång året innan. Men med barn 2 kände jag, särskilt den sista tiden av graviditeten, ett ganska hett temperament inombords. Jag var eldig och rasande kreativ. Inte särskilt likt mig. Och sedan; ut kommer ett barn med mycket starka känslor och med en ändlös energi, klättrandes på allt och med en oavbruten, enastående kreativitet.

    Efter några månader är jag gravid igen med barn 3. Den senare delen av graviditeten känner jag ett överjordiskt lugn. Jag är typ som upplyst. Går lugnt och stilla, sitter mest och ler. Allt är i balans. Inte heller särskilt likt mig. Då börjar jag faktiskt lägga ihop ett och annat, förstår att jag påverkas av barnets egen själ! Ut kommer ett barn (3:an alltså), som är som Buddha själv. Enkel, ljus, lätt, lugn och sitter mest och ler åt allting.

    Efter förlossningarna var jag mig själv igen, pang bom! Varken rasande kreativ eller lugn som en filbunke. Det kändes tydligt, att barnens väsen påverkade mig själv redan i magen. Deras personlighetsdrag har sedan bestått. Även om de har utvecklats i livet förstås, så är det deras grundtemperament.

  20. Kloka ord! Viktigt att tänka på. Svårt att komma ihåg om man inte är inne i barnuppfostrans peioden. Innan barnen kom trodde jag man kunde påverka mer.

  21. Jag har också blivit en ödmjukare person efter att jag fick mina barn än vad jag var innan, och inte bara i mitt föräldraskap utan rent generellt. Min äldsta har en neurologisk sjukdom där beteendestörningar är ett av symtomen, så ni kan ju tänka er att jag har min beskärda del av utbrott och galenskaper. Jag har ju levt med det här i sex år snart så nu har jag faktiskt startat en blogg som handlar om just bemötandet av barn, i hopp om att mina knep kanske kan hjälpa nån annan kämpande förälder.

  22. Så fint och kärleksfullt du beskriver dina barn och deras olika personligheter. Känslostarka barn ses ofta som “besvärliga”, så det gör mig varm om hjärtat att läsa om föräldrar som möter starka känslor med tolerans, kärlek och lugn. Vilken gåva det måste vara för ett barn. Jag försöker vara en sådan mamma jag också. 🙂