Hej igen efter jordens längsta blogguppehåll. Har aldrig varit borta från bloggen så här länge tidigare – inte ens när jag fött barn. Men det var tvunget.

Nu är jag dock tillbaka igen och det med besked. Efter roadtrip genom Sverige, två bröllop och tre bedrövelser. Och det känns så bra att ha min dator och kunna blogga igen. Har tänkt varje dag på saker jag vill skriva om, fota och berätta för er.

Det har varit en lång och fantastisk sommar – men ännu har jag en sista semestervecka kvar innan terminsstart. Den ska jag ägna åt att försiktigt komma iordning här hemma så att skol- och arbetsstarten blir smidig.

Den här sommaren inledde jag mentalt redan i ljuvliga maj. Då jag var så harmonisk och lycklig. Kanske mer än jag någonsin varit. Och kände ett stort behov av att omfamna känslan helt – tillåta mig att gå in i den. Eftersom jag också hade en illavarslande föraning om att det när som helst kunde ta slut. Och lite så blev det när juli kom – med tuffa besked och utmaningar. Och plötsligt blev allt väldigt mörkt och allvarsamt.

Men nu är det mitten av augusti och det känns som att jag kan andas lättare. Det svåra kommer jag inte blogga om – för det är inte min berättelse och för att jag alltid är försiktigt med att blogga om det som gör ont – just när det gör ont. Man blir så sårbar för andra människors kommentarer.

Men det roliga – det ska ni få veta mer om. Snart, snart. Jag kan bara säga att både det bra och vidriga som har hänt har gjort att jag har kommit till nya insikter och beslut om hur jag ska leva mitt liv. Och för det är jag tacksam.