
Från förskolan till vuxen ålder har de hängt med oss – lärarna! Veckans poddavsnitt handlar om det lite om att plocka kunskapens frukt – äpplet. Men mest om pedagoger vi aldrig ska glömma. Både de som lyfte oss – och de som plattade till en. De roliga, snurriga, knasiga och de som var hjältar i skolans vardag.

På den översta bilden ser du mig och min bästa vän Elina som gick musikgymnasiet ihop. Tror vi satt på en lektion i svenska när vår kompis tjuvknäppte den här bilden. Älskar den! Lilla bilden i blond lugg är typisk för min gymnasietid – slappa tishor och hästsvansen på sniskan.
Den lilla tjejen i blått är Erica som just börjat förskolan 1980. Tio år senare står hon på skolavslutningen i nian (mitten i sjömanskrage). Under de här åren hann hon möta många lärare som satt sina spår. Det samma gäller mig. Och säkert dig – skriv gärna och berätta medan du lyssnar!
Alla poddavsnitt ligger samlade i rad här!
Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.
50 svar
Jag älskar att sy (kläder) och därför älskade jag vår textillärare som vi hade i årskurs nio. Hon var en väldigt duktig pedagog, hon hade tålamod och var jättesnäll och hjälpsam. Jag fick sy en fin kappa på sylektionerna. Detta var år 1969/70. När jag gick ut nian var jag 16 år. Tyvärr minns jag inte hennes namn. Men hon kommer jag nog aldrig att glömma. Samtidigt hade vi en sadistisk manlig lärare i tyska. Han slog min klasskamrat för att hon inte ville sjunga en tysk barnsång. Han var riktigt elak och ironisk mot visss elever
När jag började fyran kunde jag varken läsa, skriva eller räkna särskilt väl. Jag började i en musikklass där i princip alla utom jag bodde med båda föräldrarna i en villa, jag själv bodde med min ensamstående alkoholiserade mamma. Och jag blev då och då placerad i fosterhem genom åren.
Min lärare Inger Lundin, förstod att jag hade det jobbigt och arbetade hårt med att få mig att tro på mig själv och inse att jag besatt förmågan att lära mig. Hon lyfte mina resultat, ställde mig på bordet när jag fått alla rätt på en diagnos, läste mina texter högt och pekade ut mina framgångar för de andra. De visste så klart att jag kämpade.
Idag för jag facklan vidare. Jag arbetar som förstelärare i svenska på en skola i ett socialt utsatt område och får möjlighet att förändra mina elevers liv. Den där känslan att bli sedd, och trodd på är livsviktig!
Nu gråter jag 💔♥️ Så fint och sorgligt på en och samma gång!
Det värker i hjärtat när jag läser detta. Vilka hjältar ni är, både du och din lärare!
Tänk att de finns så fantastiska människor! Kram på Er!
Åh, så fint❤ Det är mitt mission som lärare- att lyfta elever, det är det bästa med hela läraryrket!!!
Jag höll på att skratta ihjäl mig när Ericas pappa började prata om snygglärarn. Han lät precis han i Klungan som sitt i hunngårn. https://m.youtube.com/watch?v=Gw9omeuSezQ
Hahaa! Ja den omedvetna humorn är ofta bäst 😀
Jag hade en lärare i matte på högstadiet som även var min klassföreståndare och han har satt sina spår.
Jag hade svårt för matte, men fick skäll istället för hjälp och när jag bad om att få gå i extrahjälpsgruppen, fick jag veta att jag minsann kunde om jag bara försökte. Det var ju heller ingen idé att gå till sin klassföreståndare ang detta…
Får än i dag svettningar när jag måste räkna ut något och är rätt orolig över hur jag ska kunna hjälpa mina barn med deras läxor i framtiden.
Har hatt samme opplevelse! En lærer i matte som mente at jegdefinitivt kunne få beste karakter om jeg bare gjorde jobben. De gangene jeg ba om hjelp ga han opp så fort han forstod at jeg ikke forstod oppgavene eller forklaringene han ha meg. Tenker som deg på hva jeg skal gjøre når mine barn behøver hjelp i matte.
Släpp den oron! Om dina barn får läxor som kärver att du som förälder ska ”hjälpa till” så bör du påtala detta för läraren. Läxorna ska ju inte skikta eleverna socialt.
Själv har jag genom åren friskt deklararet för mina barns lärare att vi i vår familj ser skolarbetet som barnens arbete och ansvar. Upplägget ska vara sådant att de växer in i detta ansvaret och att vår roll som föräldrar ska vara av uppmuntrande karaktär. Vet att det kan vara segt, men för många fungerar det faktiskt. Möjligen kan man behöva sätta lite press ibland (du måste faktiskt ta ansvar för att få ordning på detta i skolan innan du får göra det där andra som uppfattas som roligare).
Det är visserligen inte tvingande, men Skolverket har gett ut en riktigt bra skrift om läxor som kan läsas både av skolverksamma och vårdnadshavare. Den hittas här: https://www.skolverket.se/sitevision/proxy/om-oss/publikationer-och-nyhetsbrev/sok-publikationer/svid12_5dfee44715d35a5cdfa2899/55935574/wtpub/ws/skolbok/wpubext/trycksak/Blob/pdf3340.pdf?k=3340
Var faktiskt på utvecklingssamtal för ett av mina barn i dag och läraren underströk noga att det är pedagogernas uppgift att lära barnen det som de behöver lära sig. Det är inte föräldrarnas jobb. Har hört det förr men kändes ändå bra att bli påmind!
Tänker som BE att barnens resultat inte ska hänga på att man har duktiga föräldrar.
Jag minns många lärare, många fantastiska sådana! En av dem är min mattelärare på gymnasiet, Lena. Hon var över 60 men med en aldrgi sinande energi och glöd. När vi var sega och knappt orkade jobba ställde hon sig och sjöng och dansade lite för att väcka oss.
Och ingen – INGEN – lärare brann som hon för att få alla elever att klara godkänt-gränsen. Veckan innan nationella proven satt hon ofta kvar på skolan och hjälpte elever till långt in på natten. År efter år.
Vår klass hade ett arbetsrum där vi satt och jobbade (inte som andra klasser där man går runt mellan olika klassrum). När nationella proven var gjorda och hon höll på med rättningen kom hon en dag inrusande till oss och ropade: JESSICA DU KLARADE DET!!!
Alla visste att Jessica tyckte matten var svår och alla bara jublade över att hon grejade det. Gråter nu när jag tänker på det. Det var så fint att hon verkligen stod på elevernas sida, alltid. Aldrig klandra för att man inte fattade osv.
När vi tog studenten gick hon i pension och hon sprang ut med vår klass. Vi kommer aldrig glömma henne.
Nu gråter jag rakt ut. Så otroligt fint och vilken skillnad en sådan människa gör.
Underbar berättelse!
Jag blir så berörd av det du skriver vilken , otroligt fin lärare. Härligt!
Jag har väldigt få lärare som jag minns för att de lyft och hjälpt mig något särskilt. Den lärare jag minns är hon som i andra klass tvingade mig att äta färska tomater på lunchen fast jag verkligen, verkligen, verkligen inte tyckte om det. När jag sen kräktes i närmaste papperskorg pga klarar inte att äta råa tomater utan kräkreflex så skickade hon hem mig med magsjuka… Jag kan än idag, 42 år gammal, inte äta färska tomater. Mycket annat har jag lärt mig sedan min matkonsistenskänsliga barndom, men inte tomater. Sen har vi gympaläraren som mer eller mindre gav mig en lättare vattenskräck och noll självförtroende i vatten men som jag nu hånskrattar åt när jag klarar av att frisimma, vara under ytan med min son och har superkul i vatten! Kanske kan jag även lära mig att äta tomat innan jag går i graven. Eller också inte. Det finns ju så mycket annat gott man kan äta! 🙂
Hade en kemilärare som var gammal militär.Som alltid så;Mot tavlan med språng och så fick vi ställa upp oss på led med March in i klassrummet.Sen en samhällslära som bara prata gamla veteranbilar.Han var bäst.p
Hade en mattelärare som plattade till mig rejält i årskurs 7-8. Jag förstod inte matten och så klart ställde jag frågor som hon i sin tur tyckte var alldeles för många så mitt MVG blev ett VG pga för många frågor och det har hängt med mig sen dess. Jag har så sjuuukt svårt att ställa frågor när jag inte förstår. Kämpar med att komma förbi den ”dum i huvet”-rädslan än idag och jag är 33 år… Tack du min kära lärare S**a 😒
Efter 3 år franska på högstadiet kan jag också bara il pleut & la fenetre + räkna till 20. Erica och jag är ganska jämgamla så det var tydligen det viktigaste i franskan då :).
De i min klass som fortsatte läsa franska på gymnasiet fick stora problem. Kanske berodde det på att vi fick titta på bandad VHS från Eurovision Song Contest väldigt ofta på våren. Det brukade alltid vara nån sång på franska och det var tydligen tillräckligt för att det skulle vara lärande för oss.
Vikarien för biologiläraen i högstadiet var …speciell…
Han var annars inhoppare för jumpamajjen.
Vi stod uppställda på rad en dag utanför klassrummet i väntan på Arne.
Sex och samlevnad var ämnet i biologin den dagen.
Arne kommer, låser upp dörren,
Vänder sig till Lena och säger hurtfriskt: – lägg upp dig på bänken så ska vi visa dem hur man gör.
Adjunkt Jonsson hade svenska, han var skåning,tuggade Läkerol, hade knarrande skor och en skogsgrön Helly-Hansen med kostymbyxa och smårutiga skjortor.
Två av tjejerna pratade oavbrutet medans han stod framme vid filmduken och försökte hålla lektion.
Sa till dem att vara tysta. Synd bara att han höll i snodden till duken samtidigt, den gick itu.
Det blev tyst visserligen i två sekunder, sen tjattrade det igen.
Men nu hade läraren hunnit fram till overheden, knallröd ut till de utstående öronen av ilska,
slog han till overheden med näven samtidigt som han röt
– Nu får ni vara tysta. På klingande skånska.
Overheden slocknade såklart, bandspelaren stannade och lysrören i taket slocknade.
Då påbörjade Jonsson ett varv runt klassrummet med sina knarrande skor i ett knäpptyst och mörkare rum sägandes: – Jag förstår inte det här, det var inte mitt fel.
I nian skulle vi ha svenska och jumpalärararens syrra skulle vara vikarie.
En liten rödhårig kille längst bak höll låda. Gick bara några minuter så blev han tillsagd att vara tyst. Vilket han gav blanka fan i och obekymrat fortsatte.
Hon sa till honom igen med samma magra resultat.
Då…
– Du får tre varningar och du väljer själv, antingen är du tyst eller så åker du på stryk och då har du valt själv och kan inte säga något.
Tror ni en kille i nian bryr sig?
Nä..
Med glad uppsyn som om att livet lekte, fortsatte han att prata.
Vikarien tog några snabba steg. Vi satt alla längst bak.så det gick fort.
Lyfte upp grabben, satte sig på stolen med honom liggandes över knäet och daskade till några gånger.
Den lektionen kunde man höra en knappnål falla.
Kunde berätta mycket mer om lärare som tryckte upp elever i korridor, om samme lärare åkte ut genom fönstret x antal gånger. Mm.. Men stoppar där, rör upp för många minnen från högstadiet.
Jag minns många bra lärare, men de som satt djupast spår är de riktigt dåliga och den bästa:
Snorkiga religionsläraren som tvingade mig sitta kvar i klassrummet och sjunga psalmer när jag försynt frågade om jag fick gå på toa (mådde illa). Slutade med att jag kräkte ner hela bänken.
Den nyexade unga gympaläraren som kallade mina kompisar hemska saker när de gjorde vissa övningar i gympasalen vilket fick andra i klassen att hånskratta (vi hämnades dock senare och skratten blev våra).
Engelskaläraren som menade att ”joy ride” betyder nöjesresa och inte att man snor någons bil (Roxette-låten ni vet) och ”pump up the jam” betyder ”pumpa upp marmeladen” och som inte alls tålde att en tolvårig MTV-frälst ifrågasatte henne.
Den bästa: svenskläraren på högstadiet som fick mig att upptäcka lyrik, Bodil Malmsten, Majakovskij och att jag var bra som jag var. Jag jobbar som bibliotekarie nu, Mari, om du läser detta 🙂
Jag tänker tyvärr också på de lärare som satte DÅLIGA spår i en. De flesta var ju bra såklart, men det fanns också de som lämnade en med lite sur eftersmak. Jag ville alltid tro det bästa om mina lärare, men har i efterhand insett att de inte alltid var så bra. Jag var den snällaste och blygaste av barn, ändå kunde jag ibland få orättvis kritik osv. Någon som känner igen sig??
Erica, som en parallell till din ”mundiarré”. Min klassföreståndare i femte klass, äldre herre, tröttnade tydligen på mig vid ett tillfälle och röt (på finlandssvenska) ”Så mycket som du pratar och tuggar tuggummi kommer käken att hoppa ur led på dig innan du fyller 30!” Glömmer det aldrig… (han hade nog en poäng). Idag är jag 43, pratar mycket mindre, men tuggar fortfarande mycket tuggummi och käken har inte hoppat ur led ännu!
Allt på plats, skönt att höra ;D
Jag har alltid tyckt om skolan och att lära mig nya saker och i huvudsak haft bra lärare. Den lärare som påverkat mig mest är en av mina mellanstadielärare som var tillåtande på rätt sätt. Så här i efterhand förstår jag att hon ville ge alla möjlighet att hitta sitt inlärningssätt.
En och annan konstig vikarie har passerat, minst två stycken uppfattade vi barn som ”fula gubbar”…. Hur medvetna om det resten av lärarna var om detta skulle vara intressant att veta.
Under högstadiet hade vi ett par opedagogiska och elaka lärare. Som skötsam elev kommer man ju undan värsta elakheterna men behandlingen av klasskamrater som hade behövt stöd istället för skäll är för alltid inetsat i mitt minne.
Nu är min eftermiddagspaus slut, läser en högeskolekurs i ett ämne som är helt nytt för mig. Lite lagom utmanande och roligt att det går att skaka liv studieteknik efter mååånga års uppehåll.
Vilket roligt avsnitt! Skrattade högt för mig skälv samtidigt som jag kände mig ansöka upprörd av att höra alla dumma kommentarer som era lärare har kläckt ur sig.
Jag har haft turen att ha väldigt många bra lärare. Min lärare som jag hade på lågstadiet har betytt jättemycket eftersom hon fick mig att sluta skämmas för att jag stammade. Jag hade väldiga problem i första klass, hatade att behöva läsa högt eftersom jag visste att jag skulle börja stamma. En dag tog hon med sig alla tjejer till ett annat rum där hon pratade lite allmänt om att vissa människor börjat stanna när de blir nervösa. Då fick jag veta att flera av mina klasskompisar kunde börja stamma när de kände sig nervösa inför ett telefonsamtal. Efter den pratstunden kände jag ett otroligt lugn och jag slutade stamma kort därefter.
Under tonåren bodde jag i Peru, och där hade jag flera fantastiska lärare, både på den peruanska skolan och den engelska skolan jag gick på. När min mamma plötsligt gick bort så var alla lärare otroligt stöttande. Minns första dagen jag kom tillbaka till skolan efter att hon dött och jag stötte på min favoritlärare, Mr. Nash. Och jag fick länge stå och gråta i hans famn.
Han hade en förmåga att alltid göra geografilektionerna väldigt roliga, och det betydde så mycket att få skratta mitt i all sorg. Och min underbara rektor, som alltid erbjöd sitt kontor om jag behövde en plats att sitta och gråta på. Blir alltid rörd när jag tänker på alla mina fina lärare❤️
Har alltid själv velat bli lärare, jag har inte blivit det än. Men jag är ju bara 31 så det finns ju fortfarande möjlighet😊
Mr Nash – vilken skatt i skolvärlden!
Sigvard Lindgren, gymnasielärare i Luleå fram till 1993. Glömmer honom aldrig. Han var en superduktig, sträng och oerhört respektingivande språklärare av den gamla sorten. Alltid lyckades han veta precis var man befann sig kunskapsmässigt och lade därför ribban på exakt rätt höjd för alla individuellt och samtidigt. (Hur han gjorde det konststycket undrar jag fortfarande, fastän jag själv varit lärare länge.) Man kom över ribban precis med lite extra ansträngning. Om man var lat märktes det direkt, det gick inte att dölja. Man kände alltid att man gick framåt varje vecka.
Har lyckligtvis inget erfarenhet av någon dålig eller elak lärare faktiskt. Är så tacksam för dem alla; de ambitiösa, de lata, de pekpinneviftande, den Frolicätande historieläraren, den vitlöksoftande klassföreståndaren och till sist den storrökande med blodsprängda ögon som föga trovärdig förargades över rökarna i klassen. Minns också Gry Forssell som gick i min skola. Förvånad över där hon är idag? Inte det minsta. Hon hördes redan då! 😉
Vilken bra fråga!
Tänkte häromdagen på min gamla lärare jag hade i första och andra klass i skolan. Hon har betytt väldigt mycket för mig. Hon var en varm person som brydde sig om oss barn. Kommer ännu ihåg små episoder från lektionerna. Hon var en så bra pedagog , hon lärde mig massor. Nu bli jag lite varm i själen!
Har haft många fina och bra lärare och så några sämre eller intetsägande..
Men på gymnasiet blev jag utsatt för grov mobbing av en lärare så att jag fick sånt osug att vara i skolan. Kände mig nedrigt orättvist behandlad och var ledsen.
Är fortfarande arg på henne för att hon var en stor del till att jag inte har alla betyg. 🙁
De låter förfärligt, tyvärr finns de rötägg i varje yrkesgrupp.
Den första läraren som dök upp i mitt huvud var min engelskalärare på gymnasiet, som uppenbarligen hade behövt en egen engelskalärare… Exempel på vad hon sagt: ”yesterday there was a brandalarm”, ”you can’t come in in the middle of a meaning” (när en elev kom in sent på lektionen och avbröt henne när hon pratade), och så klassikerna paraply och ananas med engelskt uttal… 🙈
Och så minns jag teknikläraren på högstadiet som på utvecklingssamtalet sa att jag var så tyst på lektionerna – när sanningen var att jag och en kompis smet ut bakvägen och gick till centrum och köpte godis…
Men på nåt sätt har det blivit folk av mig ändå – måste bero på att jag även hade fina, roliga, pedagogiska och engagerade lärare som lyckades uppmuntra mina starka sidor och hjälpa mig med de mindre starka!
Otroligt, kunde ni hålla Er för skratt när hon pratade sin svengelska?
Ja, det är helt otroligt hur fort tiden går <3
Minns framförallt lärarna på högstadiet, bl a en vikarie som gjorde en utställning på det lokala biblioteket, med vaginor i olika former och material. Knäppt och pinsamt tyckte jag då, grymt hade jag tyckt idag! På framförallt gymnasiet hade jag önskat att någon lärare hade sett mig, och hjälpt mig. Jag var deprimerad, skolkade en masse, och hoppade till slut av gymnasiet. De senaste 15 åren har varit en kamp, och känslan av misslyckande sitter djupt. Och jag är fortfarande periodvis deprimerad. Engagerade lärare är så viktigt! Framförallt om en har föräldrar som inte riktigt förmår hjälpa.
Jag har haft så många bra lärare! Min mentor i högstadet, Jonas, han var bäst! Han trodde på mig, uppmuntrade muppmundrade min högst argumentativa sida och hade för vana att snöpula oss om vi retade honom (det gjorde vi ju för att vi ville bli snöpulade) och jag kände mig så älskad medan snön smälte längs med ryggraden. Det bar antagligen inte vad en lärare fick göra, men det sket han i och följde sitt sunda förnuft.
Hade en vikarie, Tor, som var långt över pensionsålder. Han var ökänd på skolan. En morgon satt jag vid bänken och vilade huvudet i handen, försökte hålla ögonen öppna, jag var inte så morgonpigg. Då kom han fram till mig och sa: ”Dina ögon ser ut som mina fötter – svarta och äckliga.” Vill bara tillägga att jag har ljusblå ögon. Tor alltså.
Den grymmaste måste vara den elaka gamla gympaläraren i låg eller mellanstadiet som sa åt mig att jag minsann inte kommer leva tills jag är 30 om jag inte genast gick ner i vikt. Kan inte säga att den piken var motiverande för ett överviktigt barn. Fyllde 30 i år, tji fick hon.
Från grundskolan minns jag mest det äckliga som vissa lärare hade. En ung engelskalärare, en tjej, petade sig ofta i naveln med en av nycklarna på sin nyckelknippa, genom klänningstyget, men ändå. Min uppmärksamhet fastnade där, så jag hade svårt att koncentrera mig på vad hon sa.
En träslöjdslärare gjorde detsamma fast i sitt öra…Riktigt vred om där inne…Jag må vara äckelmagad men jag fick kväljningar.
En mattelärare hade en sån fruktansvärd andedräkt att man trodde man skulle avlida när han lutade sig över en. Sedan dog hans tonårsdotter i en tragisk olycka. Då blev vi liksom förvirrade och visste inte på vilket ben vi skulle stå. Nu var det ju synd om honom, han som man ogillat förut…
Men, det finns en lärare jag aldrig glömmer för att han chockade och sårade mig så jag helt tappade målföret. Det var på en folkhögskola jag hade gått på. Jag var ju vuxen. Han var en till åren kommen gubbe. Inte bara lärare utan även rektor. En tid efteråt möts vi ute av en slump. Det vanliga, liksom: Hej! Hur är det? Jag svarar lyckligt att jag har gift mig. Han, surt: Jaha. Så kan man ju också lösa sina problem.
!!! Jag blev stum, och vi skildes åt där.
För det första: Är det svaret man ger när någon glatt berättar att hen har gift sig?? För det andra: Vilka problem??? Du känner inte mig! Men grejen var att jag och några till på skolan blev utmobbade för att vi var lite ”alternativa”. Vi passade inte in. Vi stämplades som problem, vilket inte hade med vårt skolarbete att göra utan med vår livsstil.
Tyvärr har jag svårt att glömma den repliken. Djävla skitgubbe🙁
I högstadiet hade vi en så orättvis jumpplärare. Hon hade oss att skida till skidspåret genom skogen och över stora vägen ända fram typ 3km och sen runt spåret som säkert var lika långt o så tillbaka igen. Själv tog hon bilen till spåret o satt i den o såg på. En timme hade vi på oss o under den tiden skulle vi också hinna duscha. Så många gånger fick vi vara svettiga resten av skoldagen. Jag hade kass kondition i högstadiet och grät mig igenom skidspåret o var alltid sist tillbaka. Hatar än idag att skida, får ångest av bar tanken, vilket är jobbigt då min man tycker det är roligt och gärna skulle skida tillsammans med mig o barnen.
Så hade samma jumppalärare springtest med oss o vi skulle springa 2km på 15minuter. Klarde det aldrig o mådde så illa då jag sist kom i mål, och då sade hon ”jaa, vissa kommer aldrig att kunna springa..”. Gissa om jag är nöjd då jag nu i vuxen ålder klarar milen! Nu skulle jag allt visa henne!
Jag är/var urdålig på matte.
Hatade ämnet av hela mitt väsen. Fick gå i någon sorts stödgrupp på gymnasiet för elever som inte fatta matematiska ting. Hjälpte inte ett dugg.
Sen kom dagen vi skulle få resultatet av nationella provet i matematik. Där sitter alla på sin stol och får sina prov lagda på bordet framför sig.
Mitt kom tillbaka. Det stod ”Goddag yxskaft” med röd penna. Och så resultatet noll. Hatar den läraren innerligt än idag och inte fan blev jag motiverad till kämpa med matten efter det.
Näääää. Det här var bara för svårsmält! Och det minst pedagogiska jag hört!
Har haft en del bra lärare men minns främst de som inte varit så bra. Som till exempel vår idrottslärare under högstadiet som sa att han inte gillade att ha lektion på simhallen för att han blev så distraherad av att se oss tjejer i bikini, som gav betyg utifrån utseende och som sa högt till hela klassen att jag skulle bli en utmärkt barnaföderska eftersom jag var så vig (var 15 år då och skämdes ihjäl).
Haha! Läste ”vilka spår har dina läsare satt”. Men det vore faktiskt också lite intressant att läsa om eller lyssna på. Det måste ändå ha funnits läsare eller kommentarer som har fastnat under åren, på gott och ont. Kanske har du redan gjort en massa på det, har inte följt så länge.
Det är en lärare jag verkligen minns, en riktigt Power Woman, Ms Vivian Braund (jag gick i skolan i Australien) som jag hade i motsvarande gymnasiet i engelska och historia. Hon hade tidigare i livet jobbat som arkeolog och minsann haft bibeln som kursliteratur. Den kvinnan lärde mig allt, att jag var smart, att det var viktigt att vara kritisk, att inte låta killarna (vi hade elitspelande rugbykillar på vår skola som regerade som prinsar) trampa på en. I ett land som Australien som är sjukt hömmat av prydhet och som på den tiden inte hade sexualundervisning så kunde hon påtala vikten för oss tjejer att skydda oss och att vi ägde våra kroppar. Hon tog ingen skit i klassrummet, förväntade sig mycket av oss som elever och det kändes som hon kunde allt. Hon fick mig att vid 15 års ålder bestämma mig för att bli lärare för att jag ville vara en sådan häftig, kunnig och bad-ass som hon var. Jag har faktiskt lyckats få kontakt med henne nu på senare år för att tacka henne för all inspiration, och hon berättade då att hon gått i pension, lever omringad av böcker och har rest världen runt för att se alla antika platser från hennes bucket list – fortfarande en förebild med andra ord.
Det ska bli väldigt spännande att lyssna, jag pluggar själv till gymnasielärare i Umeå så kanske kan jag få några tips på vad jag ska och inte ska göra, haha. Själv hade jag en lärare på högstadiet som alltid ”mekade” medan vi hade mattelektion. Vår mattesal satt ihop med tekniksalen, så på andra sidan rummet stod Leffe och svetsade, sågade eller mekade med en mikro medan vi satt på andra sidan rummet och försökte räkna i vår mattebok. Jag minns en gång när han sa ”ni får sluta tidigare om mikron fungerar nu”. Det gjorde den, så den dagen hade vi en tio minuters-lektion innan vi fick gå på rast. Underbart tyckte vi så klart.
Förresten, det vore roligt att läsa mer om din och Elinas vänskap. Ni verkar ha varit nära vänner väldigt länge med tanke på bilden ovan och du skriver ju ofta om henne i bloggen. Men mer än så vet vi inte.
Matteläraren på gymnasiet som ska dela ut matteproven och börjar med att sammanfatta resultatet på white board-tavlan så här:
Girls = Good
Boys = Bad
I den normbrytande pedagogikens ära, eller inte!
Jag hade en lärare i fyran som krossade min självbild totalt. Vi hade ”kompissamtal” och redde ut en konflikt mellan två tjejer i klassen som brukade tävla om vem som var snyggast och mest populär hos killarna. Läraren ville då framföra att alla är lika mycket värda, oavsett hur man ser ut. Detta försökte hon poängtera genom att be mig (alltså tjejen som var lite vindögd, hade glasögon, enbart ärvda kläder och som var så långt ifrån pubertetstart man kunde komma kändes det som) ställa mig upp bredvid den sötaste tjejen i klassen, hon med långt blont hår, mycket smink och fina kläder som framhävde alla kvinnliga former hon redan lyckats få. Läraren vände sig sedan till killarna i klassen, pekade på mig och frågade om de tyckte att jag såg ok ut. Alla stirrade ner i golvet och mumlade tyst ”mja… jo…” Sedan frågade hon samma sak om den andra tjejen på vilket killarna glatt tittade upp och nickade ivrigt och bekräftande.
Jag kommer nog aldrig glömma hur otroligt förnedrad jag kände mig och hur jag bara ville dö i det ögonblicket.
Värsta rövläraren om nån skulle fråga mig.
Jag hade en väldigt ilsk tyskalärare under högstadiet. Vid ett tillfälle, i 6:an eller om det var 7:an, skulle vi prata två och två. Men jag, som var lite osäker, hittade ingen som jag ville para ihop mig med. Så jag satt kvar och arbetade för mig själv. När hon påpekade vi skulle prata i par svarade jag något i stil med att jag inte ville. Då skrek hon ”tror ni att jag tycker att det här är så jävla kul eller?! Va?! Tror ni jag har någon lust att vara här?! Nej det har jag fan inte!” I efterhand har jag förstått att hon nog inte mådde så bra.
Tack för ett fantastiskt bra avsnitt! Jag skrattade gott flera gånger. Själv har jag haft ett par riktigt bra lärare som fått mig att verkligen lära mig massor nytt och se världen på ett litet annat sätt. Flera av dem har varit färgstarka kvinnor med en förmåga att entusiasmera och verkligen få mig att tro på min egen förmåga. En av mina bästa var den lärare jag hade i flera kurser jag läst på universitetet. Vi var inte så många i kurserna och kom varandra ganska nära. Hon lyfte mig och fick mig att se att jag visst kunde, hade potential och inte bara var korkad. Idag, en doktorsavhandling senare, är jag henne evigt tacksam för att hon gjort för mig. Det bästa är att vi ibland jobbar ihop och att hon är ännu mer magisk som kollega.
Men så har vi de där som går till historien som allt annat än bra. Jag blev t.ex. utslängd från syslöjden på högstadiet för att jag var upprorisk. I min syslöjdsgrupp var min (och de andra tjejernas upplevelse) att killarna fick hjälp såååå mycket fortare än tjejerna. Därför gjorde jag en liten statistisk undersökning och klockade alla tider från att någon räckte upp handen tills de fick hjälp. Det var inte så populärt när jag kunde visa att killarna fick hjälp 3 gånger så fort som tjejerna. När jag dessutom ifrågasatte varför tjejerna inte fick sy trosor när killarna fick sy kalsonger fick hon nog och jag blev utslängd till träslöjden. Jag kan fortfarande inte fatta varför, för underkläder som underkläder liksom. Dessutom hade den syslöjdsläraren en förmåga att säga åt mig att allt jag gjorde var gjort på ”fel” sätt. Alltså det sätt som min mormor som var sömmerska lärt mig. Dvs jag fick sy om på ”rätt” sätt. Tog mig kanske 15 år innan jag vågade röra en symaskin igen trots att jag egentligen älskar att skapa saker med händerna. Min pappa blev riktigt arg när han fick höra varför jag blivit utkastad och kallad rebellisk. Han höll ett brandtal för jämställdheten och ifrågasatte tydligt varför jag inte fått sy trosor.
Sen var det de där förbannade idrottslärarna som tvingade mig att stå på händer, hoppa bock och div annat. Eftersom jag har en svår skada i min ena arm som gör att jag inte har full rörlighet, styrka eller känsel i min arm/hand. Det gör att det är fysiskt omöjligt att t.ex. hoppa bock. Men nej, idrottslärarna har tvingat mig. Resultatet: oändligt antal stukade händer, smärtor i min trasiga arm osv. För ALLA kan hoppa bock, bara man tränar….. Hahaha! Lite som att be någon med brutet ben att gå.
Eller matteläraren som försökte förklara samma problem för 17:e gången för mig. Jag blev lack, eftersom han bara använde samma förklaring hela tiden och sa: du, det är inte mig det är fel på, jag är jävligt duktig på matte och det vet vi båda, det är din jävla förklaring som är problemet, så kan du byta förklaring. Det resulterade att jag blev utslängd, uppkallad till rektorn och sedan fick byta mattegrupp. Det ironiska var att rektorn hade liiiite svårt att hålla med matteläraren, eftersom hon förstod mitt dilemma och nog tyckte att jag hade rätt.