Nä jag har aldrig velat skriva om mina förlossningar här på bloggen. Av goda skäl.
Men nu inför den tredje barnet känner jag att det finns saker som jag och många andra mammor behöver prata om. Du är varmt välkommen att lyssna och dessutom dela din berättelse.
Erica – tack för näsdukarna.
Olov Antonsson – tack för musiken.
Roligt att så många lyssnare var med och diskuterade förra veckans avsnitt om tid – om du missat det finns det här bland alla våra tidigare avsnitt!
94 svar
Hej! Jag har fött tre barn. En katastrof förlossning, en rätt bra och en som var arbetsam men fin, inte utan smärta, men kontrollerat smärtsam. En trygg förlossning.
Jag har ett boktips och ett manstips till dig;
1. Föda utan rädsla, minns inte författaren men väldigt bra.
2. En viktig uppgift som din man har är att skicka ut dålig personal. Ut med gamla kärringar o in med unga barnmorskor!
Lycka till!
Tack för ett så fint poddavsnitt! Mitt första barn har just blivit sex månader och det var känslosamt att lyssna men också ett oerhört skönt sätt att få bearbeta lite, och då minns jag ändå min förlossning som helt okej (ända tills barnet var ute vill säga, sedan gick allt åt fanders med operation och en helt vidrig BB-upplevelse). Avsnittet fick mig att inse att jag kanske borde jobba lite mer på att bearbeta både förlossning, BB och första tiden med barnet.
Tack!❤️
Min första förlossning gick bra, visst gjorde det fruktansvärt ont men den gick snabbt. Jag hade värkar i två timmar och två timmar på sjukhuset innan vår lille son kom ut. På sjukhuset uppskattade jag luftgasen, den hjälpte mig att fokusera på andningen, något konkret att hålla i när värkarna kom.
Min andra förlossning blev dramatisk och chockartad, vilken jag inte riktigt bearbetat ännu. Jag var i vecka trettio och hade ingen tanke på att jag skulle kunna föda för tidigt. Jag mådde bra och var lugn då min förra graviditet hade gått bra. Det var en varm dag i mitten av augusti, jag hade varit extremt aktiv, jobbat, städat en förskola och cyklat till mina föräldrar som passade min son. På hemvägen från mina föräldrar började jag känna ganska täta sammandragningar. Jag mötte min man på hemvägen. Väl hemma satte jag mig i soffan och försökte vila när min man lagade mat. Men sammandragningarna avtog inte. Vi ringde till förlossningen som sa att jag skulle lägga mig i sängen, om det inte blev bättre skulle vi komma in för en undersäkning. Vi bestämde oss för att åka in och blev hänvisade till ett undersökningsrum. Där var vi själva i tio minuter. Jag var lugn, hade ingen tanke på att jag skulle kunna föda nu, jag hade ju många veckor kvar av graviditeten. Men min man kände att det var något som inte stod rätt till. Han gick ut i korridoren och frågade om ingen skulle komma snart. Personalen var inte så stressade, hade andra som just nu var prioriterade. När en barnmorska väl kom om gick det undan. Hon förstod att verkarbetet hade kommit långt. Nu kontaktades Neonatalavdelningen och det var säkert fem barnmorskor och undersköterskor i rummet. Vattnet gick och kom som en dusch över en barnmorska. Först när barnmorskan säger att jag har krystvärkar (två små) inte alls så kraftiga som med ett fullgånget barn förstår jag att jag verkligen ska föda nu. Detta är inget de kan stoppa. Min lilla dotter ”flyger” ut och barnmorskan fångar henne. Detta är i undersökningsrummet och jag föder i min blå-vitrandiga sommarklänning. Hon mår fint och får bra appkar och jag får till och med hålla henne en liten stund innan de för henne till Neo-avdelningen. Det var skönt att hålla henne och se att de var en fin liten bebis, om än väldigt liten. Men nervöst för jag ville samtidigt att läkarna skulle ta hand om henne. Så efter tjugo minuter på förlossningen hade vi fått en liten dotter. Vi bodde en månad på Neo och blev där mycket väl omhändertagna, om än omtumlade efter den snabba och tidiga förlossningen. Vår dotter är idag en glad, viljestark sexåring med nära till alla känslor.
För ett år sedan fick vi vårt tredje barn som också är prematurfödd. Men den förlossningen var mer kontrollerad, efter att ha försökt stoppa mina verkar under natten föddes han med kejsarsnitt den 2 november 2018 klockan08.10. Natten innan han föddes hade barnmorskan (som fick en fostervattendusch förra gången) tagit hand om mig. Hon hade stenkoll på vilka vi var (jag och min man) när vi kom in och var fantastisk hela natten. Hon och undersköterskan hälsade även på oss flera gånger när vi sedan bodde på Neo. Vi är mycket glada för våra tre barn men jag är livrädd för att bli gravid igen. Jag har p-stav i armen och även gravtest hemma;).
Hoppas ni tyckte det var okej att läsa detta;) Kram till er alla mammor där ute. En förlossning blir sällan så som man tänkt sig;). Speciellt inte för mig…men fina och gosiga barn får vi:)
Tack, Clara och Erica, för ett berörande pod-avsnitt! <3
Så härligt, Erica, att kunna se humorn i en otroligt jobbig situation. Och vad varm i hjärtat jag blev när du, Clara, berättade om omtanken du till slut fick i en totalvidrig situation.
Förlossningsberättelser är verkligen något speciellt. Det är så starkt på något sätt, oavsett om det varit en positiv eller negativ upplevelse. Jag har själv gått igenom tre förlossningar, men det var nära att det bara blev en. Jag vet inte om jag skulle vilja kalla min första förlossning för något som orsakade ett trauma direkt, men det lämnade djupa spår om inte annat…
Jag önskar att jag var en sådan person som en del verkar vara: att jag upplever att det är fantastiskt att föda! Det gör jag tyvärr inte och jag får väl erkänna att jag ibland kan vara lite avundsjuk. En liten sorg finns det för att min kropp inte är "gjord att föda barn" (lite duktig flicka-syndrom, månne?). Jag försöker vända på det: det var asjobbigt, jag trodde inte att jag skulle klara det men ut kom de ändå! Och det var liksom ingen annan än jag som klämde ut de små liven! Heja mig!
Sen skulle jag vilja slå ett slag för något som jag tror skulle hjälpa många, nämligen att ha en doula med på förlossningen (jag tror tom att någon skrev i kommentarerna och önskade att det fanns någon sådan resurs att använda sig av, utan att använda just ordet "doula"). Alltså en person som är med under förlossningen (och som man vanligtvis träffar även före och efter förlossningen) och vars enda uppgift är att stötta mamma och ev partner. Till skillnad från den medicinska personalen har doulan endast fokus på en föderska, har pratat ihop sig med henne innan och stöttar på det sätt som behövs. Jag och min man hade med doula på vår andra förlossning (jag var väldigt rädd efter min första förlossning och behövde verkligen den extra tryggheten) och det var verkligen bra! Det viktigaste arbetet gjorde hon dock innan, när vi pratade om vad det var som var jobbigt och hur vi kunde försöka undvika att hamna där igen, det lugnade mig väldigt mycket och jag återfick kontrollen liten. (Detta hade man säkert kunnat uppnå med aurorasamtal också, men jag blev hänvisad att prata med en förlossningsläkare istället, som i princip gick igenom mitt partogram från första förlossningen och konstaterade att allt såg jättefint ut…) Jag säger inte att detta passar alla, men många vet ju tyvärr inte att den möjligheten finns. En nackdel är ju att det kostar en slant (vi frågade dock en vän till oss, vi hade inte velat ha med oss någon annan än just henne).
Jag känner igen mig så mycket i när du beskriver dina förlossningar. Min första var ett helvete. Min andra egentligen bra, men saker gick inte riktigt som det var tänkt…
Kul att höra om dina erfarenheter!
/C
http://fondofhome.blogg.se – från kråkbo till husdröm
Vill tillägga att det är så bra och VIKTIGT att någon vågar ta upp det du gjorde – det där med att man som förstagångsföderska faktiskt kan uppleva det nästan som övergrepp när en främmande sköterska byrskt ska undersöka ens kropp. Jag tycker att barnmorskor borde bli bättre på att tänka på detta…
TACK! Blir helt gråtfärdig och rörd och glad på samma gång av era fina berättelser och ert sätt att peppa inte bara mig utan varandra. Kvinnor alltså <3 vilken grej! Så glad att jag valde att berätta och fick landa så fint hos er
Jättefint avsnitt. Min förlossning för ett och ett halvt år sedan var fruktansvärt jobbig (varade i tre dygn och avslutades med sugklocka) men inte rakt av dålig. Viktig skillnad! Även för mig var lustgas en kass idé eftersom jag blev så förvirrad och fick hallucinationer, även om jag upplevde att det var effektivt mot smärtan. Nästa gång testar jag tens och sterila kvaddlar.
Det som jag har svårt att släppa från min förlossning är att jag inte kände att jag blev helt lyssnad på. Höll på att bli hemskickad utan undersökning av idiot till barnmorska trots att jag sa att det var allvar och snart dags, men blev kvar på förlossningen av en lycklig slump mest. Det var tur, för jag var öppen 7 cm visade det sig när någon till sist undersökte mig. Sedan var det också fler tillfällen under förlossningen där jag upplevde att man inte lyssnade (och idiotbarnmorskan kom tillbaka på nytt skift de sista timmarna), men som tur var tog man mig på allvar när jag lyckades få fram att jag behövde få sugklocka. Det är jag väldigt glad för.
Såhär i efterhand har jag tänkt mycket på vilken fysisk och psykisk pärs det är att föda barn. Precis hela kroppen gjorde ont efteråt och jag kunde knappt gå under flera veckor. Men mest chockartat var att jag på grund av den psykiska överbelastastningen tappade förmågan att tyda siffror och prata engelska, plus tappade ansiktsminnet, efter förlossningen. Alla de förmågorna kom som tur var gradvis tillbaka, men det säger något om vilken påfrestning det kan vara.
ser fram emot att lyssna <3
Åh vilket fantastiskt avsnitt! Stort tack till er båda!
Jag grät och skrattade och kände igen mig, trots att mina barn är 27 och 29, så kändes det som om det hände i går när dom föddes. Det var en doktor som sa till mig innan jag skulle ha mitt andra barn ”att du kommer ju inte att veta vad du gör när du föder”. Hjälp vad arg jag blev, då var det mitt andra barn och jag visste ju visst vad jag gjorde, man kanske inte bara kan säga det då. Som tur var, var den doktorn inte med på själva förlossningen. Jag älskar bloggen och poddarna. Det lyser upp min dag. Jag har bott i Melbourne i snart 35 år och det har blivit en så viktig del av mitt liv. Tack ❤️
Tack för en fin blogg och öppenhjärtlig pod.
Har två förlossningar bakom mig. En prematur, åtta veckor för tidig, där första dygnet gick ut på att stoppa förlossningen och sen mest bara ”well, det gick inte så nu är det dags att föda”. Det var inte så mkt glädje i det direkt. Mer livrädd om vi säger så. Hade inte hunnit skriva förlossningsberättelser eller ens diskutera med min man vad som var viktigt för mig. Allt gick ”bra” trots allt men blev lämnad ensam efteråt. Sov ensam i ett rum med en nyfödd som skrek hela natten medan min egen bebis (som jag knappt fått se) sov på avdelning. Sen några veckor på neo, sen nån månad med hemsjukvård och sondmatning. Jobbig tid.
Min andra blev så över förväntan bra. Vi hann diskutera igenom förlossningen (i vecka 20 typ, haha), träna andning och prata trygghet. När dagen (natten) kom gick det snabbt. Han föddes tio min efter morgonskiftet. Jag hann inte hälsa på barnmorskan ens. Hon fick springa in och förlösa. Ärrade av vår första förlossning hade vi diskuterat igenom innan att min man inte ville klippa navelsträngen, jag vill inte se moderkakan eller titta/känna på bebis. Men det hann vi ju inte diskutera med bm så istället blev det tvärt om. Hon bad mig ta ner händerna och jag fick själv dra ut honom, min man klippte navelsträngen efter att ha fått ”saxen” i hand och bm visade moderkakan som världens mest naturliga sak utan att ens fråga. Så otroligt glad över att hon bara gjorde det. Hade hon frågat hade jag missat en av mina mest fantastiska upplevelser i livet.
Jag har själv inga barn men Ericas berättelse om barnmorskan som blev röd i ansiktet fick mig att minnas min första gynundersökning. Jag möts av en sjuksköterska och en läkarstudent, en ganska snygg sådan, och blir invisad i rummet. Studenten ställer några frågor innan undersökningen, och får veta att det är min första gynundersökning. Jag lägger mig i stolen och medans han hissar upp mig tittar han upp mellan mina ben och säger; Jag vet att visa kan tycka att detta är lite jobbigt och känna sig lite obekväma blablabla, och jag känner bara: SLUTA PRATA. Jag hade ingen lust att ha en konversation om obekvämhet med en man mellan mina ben! När han har tagit prover och gjort undersökningen tittar han upp mellan mina ben igen och säger han: Ja, allt ser i alla fall normalt ut… Jag kan verkligen skratta åt detta idag och se hur han var ganska obekväm i situationen också 🙂
Jag tyckte det var så fint hur du berättade att det var en invandrare som tog hand om dig och såg dig och din situation. Det känns bra att lyfta såna exempel när det politiska klimatet är som det är.
Åh, jag som inte brukar lyssna på poddar (har svårt att koncentrera mig på bara prat, alltid en besvikelse när du Clara tar upp ämnen jag vill ta del av i er pod. Men jag förstår ditt val!) men den här måste jag lyssna på! Gick själv igenom en förlossning i somras, och har stort behov av att bearbeta det, trots fantastisk vårdpersonal.
Och, ni som gått igenom en jobbig förlossning och kan tänka er att göra det igen: ni är fantastiska!
Tack för fin lyssning❤️
Stort igenkännande härifrån! Jag ska snart också ge mig in på tredje gången gillt och hoppas sannerligen på att detta blir revanschen.
Heja oss som ändå gör det igen 💪🏻
Åh Erica,nu när ni nämnde din Stockholmsmammagrupp igen ,så började jag skratta igen. Jag tror det var lite hur du berättade den incidenten också.Ok,lite tragiskt kanske,men ” kissapåsigskratt” till oss.Kram
Hahaaa, känner mig så förstådd i att du skrattar åt det där med mammagruppen! Helt rätt!
Ett inkontinensskydd kommer på posten 😀
Alltså Clara! Jag tycker aldrig lika som du och brukar ju debattera med dig, men denna gången…! Tårarna rinner på mig när jag lyssnar på din podd och ammar min lilla trea. Du och jag har haft IDENTISKA förlossningar med ettan och tvåan. Helt sjukt! Allt utom den där ryggmärgsgrejen. Födde trean i våras och det blev väldigt annorlunda och snabbt pga igångsättning med mera. Hoppas att du ska få den upplevelse som du vill ha. Det kommer säkert att gå bra. Kroppen minns och man vet vad man ska göra tredje gången. Lycka till!
Tack för ett jättefint podavsnitt båda två! <3
Jag hade också förlossningar som inkl. förvärkar varade i flera dygn, så när det väl drog igång på "riktigt" var jag helt slut av sömnbrist och smärtchock (dessutom låg bebisen bakochfram första gången, vilket drog ut ytterligare på förloppet). Jag var så chockad över smärtan. Kände mig grundlurad av mänskligheten, kunde inte förstå att det kunde göra så fruktansvärt ont och att bättre smärtlindring inte finns. Att ingen förvarnat mig om vilken skärseld som väntade. Eller var det jag som var naiv 😉
Andra förlossningen gick bättre och snabbare, men fortfarande kan jag få en klump i halsen när jag tänker tillbaka på det. Tack för att ni delar med er!
Kul att ni båda ville dela med er sv era upplevelser. Det är bara sorgligt att bloggen och klimatet som rådde då gjorde att du inte vågade berätta om din upplevelse tidigare. Men skönt att du känner att du vågar det nu.
Jag hade också en helvetisk första förlossning men till skillnad från din så gick min jävligt snabbt. För snabbt. Jag hann liksom inte med. Var alltid ett steg efter. Hade inte förberett mig mer än att läsa boken ”föda utan rädsla” som alla lovordade och jag klarade helt enkelt inte att följa råden i den då. Och det gjorde mig så förbannad när jag halvstod i en värkstorm och blödde i badrummet. Hur fan skulle jag kunna säga ”ja till smärtan” när jag aldrig fick vila?! Det slutade med att vi fick åka ambulans till sjukhuset och föda där. Ingen bedövning hann jag heller med och fick en sfinexruptur av 3:e graden. Den där skadan var dock det bästa som kunde hänt eftersom det innebar att jag fick åka upp på operation och bli ordentligt sydd av ett helt fantastiskt team. Operationen var det bästa med min förlossning och det känns så trist att säga det. Sedan, var det ju den där skiten med amningen. Det funkade helt enkelt inte. Och det var mer knäckande än allt annat jag någonsin upplevt. Men tack vare fantastisk hjälp så löste vi det också. Två veckor tog det. (Vilket som då kändes som hela mitt liv men som i efterhand känns futtigt lite.) Och jag har aldrig känt mig så stolt över mig själv och min kropp för att vi klarade det. Trots att vissa sa att jag borde ge upp.
Min andra förlossning var raka motsatsen. Gick profylaxkurs, pratade med gynekologer och hade aurorasamtal och blev sedan igångsatt på BF när man konstaterat att tappen var mogen. Hann inte med bedövning då heller men tack vare min första förlossning så visste jag ju vad som skulle hända och min andra blev en megarevanch. Exakt samma förlopp men jag hann vara med. Kunde andas lugnt och känna mig tung. Kände mig som världens starkaste naturkraft. Och sedan gick amningen helt problemfritt. Vilken skillnad. Önskar jag kunde säga att det var slut där men sedan fick jag en förlossningsdepression vilket innebar några månaders helvete och starkt ifrågasättande av mig själv och meningen med hela skiten.
Puh. Förlåt för textvägg. Tack till er som orkade läsa.
Åh, klämde en tår. Födde vår trea för en månad sedan. Det var min finaste och bästa förlossning.
Skriv ett tydligt förlossningsbrev och en tydlig sammanfattning med din barnmorska. Det gjorde jag. Hade en fruktansvärd förlossning med barn nr 2.
Lycka till och en stor kram!
Så fint avsnitt. Både skrattade och grät en skvätt när jag lyssnande på bussen påväg till jobbet. Tack för ni delade med er! Önskar dig stort lycka till med nummer tre <3
Båda mina förlossningar gick snabbt och smidigt och jag var stolt över mig själv, men personalen…
Min första förlossning tog 3 timmar från allra första värk till vår lilla tjej tittade ut. Andra barnet födde jag alldeles själv – hann knappt till förlossningsrummet, hade hela rubbet på (kläderna, skorna) när jag väl krystade ut sonen, fick klara det utan någon bedövning överhuvudtaget. Men… jag hade räknat med att någon skulle ta emot bebisen! Antagligen var det ingen som gjorde det, så han landade på huvudet. Men det var ingen som var öppen med hur det egentligen gick till. Jag födde på alla fyra stödd mot ryggstödet och var så upptagen med mig själv, att inte tillföra mig stora bristningar osv. och förlitade mig på att barnmorskan skulle fånga honom. BM var sur på mig när hon väl kom till rummet och skällde ut mig att jag inte åkt iväg tidigare. Hela partogrammet var dessutom fullt av felaktiga uppgifter, då fick jag riktig panik. Att personalen döljer något och försöker släta ut det med uppgifterna i partogrammet. Har fortfarande skuldkänslor över att vara en usel mamma som inte fångar upp sin egen unge, utan låter andra göra jobbet. Sonen är två år och mår prima, men jag är rädd att föda igen… Fått ofta höra att jag är gjord för att föda, vilket kanske stämmer, för både under graviditeterna och förlossningarna kände jag mig som en superkvinna, vacker, stark och mäktig, men vad spelar det för roll om man möter personal som man är beroende av, men som är sur, frånvarande och inte dokumenterar ordentligt…
Herregud vilka idioter, och som dessutom inte kunde erkänna misstaget som helt var deras! Givetvis är det vårdpersonalens fel om bebisen inte fångas upp, det vill de ju att mamman litar på. Det var inte det fel, hoppas du vet det!
Fint avsnitt, tack för att ni delar med er! Rekommenderar också Aurorasamtal till dem som haft en jobbig första förlossning. Det hjälpte mig att sätta ord på sorg och frustration som jag burit på i flera år och att fokusera framåt på den kommande förlossningen.
Tack Clara och Erica för roliga och rörande berättelser. Så ledsen för din skull Clara att dina förlossningar inte blivit som du hoppats . Å andra sidan är det just det som är grejen med förlossningar, den ena är ju inte den andra lik så det går liksom aldrig att förvänta sig något utan att genast lägga upp det för besvikelse.
Jag har haft nytta av att gå in i mina förlossningar helt förutsättningslöst, att inte planera så mycket, det blir ändå som det blir. Och det har det ju också blivit 🙂
Det ena är ju heller inte sämre än det andra. Du är ju inte en sämre barnaföderska eller mamma för att en förlossning gör vidrigt ont, tar lång tid, att man spricker mycket eller det blir kejsarsnitt.
Vi är ju så otroligt olika i hur vi hanterar kris, trauma och smärta. En del går in i sig själva och är ”duktiga” tysta, andra behöver få ut sina känslor för att hantera paniken som man någon stans känner när man föder.
Jag hoppas verkligen att du får en bättre upplevelse nu med ditt nästa barn! Kanske hjälper det lite att du bearbetat dina tidigare förlossningar och att du vet mer vad du vill och inte vill ha nu!
Tusen tack fina Clara och Erika för att ni ville dela med er av detta! Tycker det är superviktigt att som kvinna få prata öppet om även det negativa/tuffa man kan uppleva när det kommer till graviditet och förlossning. Själv har jag varit fullständigt livrädd för en vaginal förlossning sedan jag var liten och förstod hur det hela skulle gå till. Efter mycket terapi landade jag till slut i att jag ville föda med planerat kejsarsnitt och fick det beviljat. Jag hade aldrig kunnat drömma om en bättre förlossning, och är så tacksam att jag fick föda barn på det sätt som kändes tryggast för mig och mitt barn. Det tog dock lång tid för mig att släppa alla känslor av skam inför att inte föda vaginalt, och jag trodde också att jag skulle missa själva ”upplevelsen” genom att föda med snitt. Idag skäms jag inte det minsta och kan säga att det blev en fantastisk upplevelse 🙂
Födde barn för längesedan innan epidural. Första förlossningen var långdragen och jag ville föda så naturligt som möjligt. Vi hade övat med andning flitigt och det funkade till viss del och jag valde att inte använda lustgas för det störde min koncentration och andning. Sedan kom jag till en punkt då jag inte kunde behärska smärtan längre och fick då en smärtlindrande spruta och den gjorde susen och snart var vår lilla tjej född. Min andra förlossning blev sådan som man önskar sig. Var öppen till sju när jag kom till förlossningen och det gick undan. Fick en avslappande spruta när jag kom in för jag skakade så och när barnmorskan sade att jag skulle krysta trodde jag att hon skojade eftersom det tog så lång tid första gången. Jag och min man andades igenom smärtorna och det hjälpte mig.
Hoppas du får en alltigenom fin upplevelse denna gång Clara och möter fin och empatisk personal det är så viktigt. Tack för en fin pod!
Åh, nu blir jag jättenervös för att föda i umeå! 😬 Känns som att alla har haft en dålig förlossning där. Ingen som har en positiv erfarenhet av förlossningen i umeå?
Bea, tycker du kan känna dig trygg med Umeå, Sveriges bästa sjukhus för tredje året i rad om jag inte minns fel.
Min och Claras berättelse är ju ingen statistik och säger inget om hur din förlossning ska bli. Vill bara påminna om att jag hade mycket bra minnen också. För de flesta av mina vänner som fött barn (i Umeå och på andra orter) har det gått bra.
Allt gott till dig!
Hej Bea!
Jag födde barn i Umeå för ca en månad sedan. Personalen var toppen i sitt bemötande och allt gick bra.
Kram
Hej Bea!
Jag födde barn i Umeå januari 2017.
Hade en fantastisk upplevelse! Bra personal och jag upplevde det som om det fanns mycket personal på plats.
Jag hade även en bm-student som var med under förlossningen. (För mig passade det perfekt, tycker det va skönt med mycket folk i rummet som hämtade saft och kollade hur bebis mådde i magen. Kanske inte passar alla med studenter i rummet men jag rekommenderar det verkligen!) Tycker allting i Umeå var super, förutom andra natten när sambon inte fick ligga kvar. Vi fick iaf första natten tillsammans.
Jag önskar dig lycka till när det är dags och hoppas du får en bra upplevelse i Umeå.
/Ida
Tack för att ni delar med er! Väldigt fint, roligt, och även ledsamt avsnitt. Jag var väldigt sjuk av min andra graviditet och var inlagd tre veckor på sjukhuset innan vår son föddes (svårt sjuk). Låg på Umeå BB samtidigt som du födde Folke, var så himla jobbigt att varje dag åka ut i rullstol till matsalen bland alla er lyckliga nyförlösta och själv inte veta hur det skulle gå för mig eller vår son. Hur som så måste jag säga att personalen vid båda mina förlossningar varit fantastiska, både läkare, barnmorskor och uskor. Så håll hoppet denna gång, du har förhoppningsvis inte oturen att stöta på klantig personal igen! ❤️
Hur mår du och din son idag? ❤️❤️
Åh, längtar till nästa långpromenad i veckan med bebis. Då ska jag lyssna!
Tack Clara & Erika för att ni gjorde detta avsnitt, jag har både skrattat och nickat medkännande. Det är så skönt med den ärliga, raka bild av era förlossningar som ni delar med er av. Det kan vara så fantastiskt och samtidigt sååå hemskt att föda barn, inget man kan förstå innan. /Karolina
Tack för att ni delar med er! Jag gråter av både avsnittet och kommentarerna och undrar med bävan hur det ska gå för mig om jag någon gång blir gravid. Har nog inte fattat innan hur mycket prestige det kan finnas i hur man klarar barnafödandet. Ska kriga (mest i mitt inre förmodligen) för att gå emot allt sånt, att man ska va smärttålig och tapper osv.
Hoppas din tredje förlossning går bra Clara!!
Usch jag tror åxå jag fick för mycket lustgas..! Kändes som jag lämnade rummet å svävade ut i rymden, såg typ stjärnor å hörde röster (personal) försöka prata med mig lååångt borta ifrån, huuu!!!
Kunde inte heller fokusera då eller andas rätt! 😣
Tack för att du delade med dig. Mannen med de håriga armarna fick mig att börja gråta<3
Jag önskar verkligen att din nästa förlossning äntligen får det bemötande du ska ha!
Åh vilket underbart avsnitt❣️ hela mitt känsloregister väcktes till liv. Skrattade så jag grät när Erica berättade om barnmorskan som detaljerat förklarade varför hon blev generad. Och blev både ledsen och rörd när du Clara berättade om vad som hände efter Folkes förlossning ❤️ Fint ändå att det fanns en person med empati. Men sorgligt att du ändå skulle behöva känna dig så utsatt och ha så ont utan att någon reagerar.
Jag tillhör den skara som har haft väldigt bra förlossningar. Jag var ganska ung (23) när min son föddes. Jag hade två barnmorskor i 50 årsåldern som jag kände mig supertrygg med. Kunde verkligen känna att de gjort detta tusen gånger förr och de pratade så lugnt med mig. Jag testade lustgas men mådde så illa att jag kräktes och sedan trodde jag att jag vara tvungen att planera en semester och försökte komma fram till vilket hotell som var bäst.. så nej lustgas funkade inte alls.
Min andra förlossning var ännu mer fantastiskt eftersom jag hade en helt underbar barnmorska som visade sig vara min kompis storasyster. Så vi hade riktigt trevlig stämning mellan verkarna. Jag hade bestämt mig för att inte ta någon smärtlindring, av någon anledning ville jag se om jag kunde klara av smärtan. Det gick bra men jag hade nog tagit ett annat beslut idag.
Under båda mina förlossningar har jag blivit så fascinerad av denna superkraft som alla kvinnor verkar bära på. Även om man trött och har ont så kan man föda ett barn! Helt otroligt.
Hoppas verkligen att du bara stöter på snäll och empatiskt personal under din nästa förlossning. Jag tror att det är allra viktigast för en bra förlossning.
Tack för att ni delar med er❤️
Åh, så fint avsnitt!
Min förlossning gick superfort och jag tyckte det var både kul och så himla häftigt. Skulle kunna vara gravid och föda barn tio gånger om. Men, fick en förlossningsdepression och mådde riktigtriktigt dåligt i flera månader efter och är totalt osugen på ett till barn just nu. Snart 18 månader senare känner jag mig som mig själv igen och förstår känslan av revansch, vill så gärna ta revansch på den första mysiga bebistiden.
Vad fint det lät med den där mannen som kom och var snäll mot dig till slut! Jag är så oerhört tacksam för att jag hade snäll personal när min son föddes. Det är nästan det allra viktigaste. Fyra, fem underbara sköterskor/barnmorskor som även tog sig tid att trösta min man när det blev akutsnitt och han bröt ihop. Om det inte vore för dom skulle jag ha mått så mycket värre efter förlossningen. Tack alla ni som jobbar inom vården och faktiskt tar er tid att vara lite extra rara när det behövs.
Tänk vilken skillnad personalen kan göra. Min första gick åt skogen, och skulle aldrig kunnat sluta annat än med snitt, men vägen dit hade kunnat vara så mkt annorlunda. Till tvåan fick jag en sprillans ny barnmorska som var helt underbar! Smärtan kändes (nästan) hanterbar.. Bara pga av en mkt vettigare ”tränare”…
Jag har också lyssnat och känt in och känt igen. För mig var första förlossningen utdragen och hemsk, jag fick inte in snitsen med lustgas (började testa för sent när jag redan hade panikont) och epidural gjorde mig väldigt värksvag. Själva utfödandet blev därför forcerat och våldsamt och jag kände mig också traumatiserad, utsatt för övergrepp. Och misslyckad.
Knappt fyra år och ett antal Aurora-samtal senare fick jag en bra andraförlossning. Började med lustgas tidigt (mig passade den) och lät bli övrig bedövning. Det gjorde mycket ondare att föda utan epidural men det skedde på mina villkor och av min egen kraft.
Jag önskar dig en fin tredje upplevelse på dina villkor och vad som passar just dig utifrån vad du lärt dig genom de två första förlossningarna, Clara.
Så fint att ni delar med er!
Jag har ett barn sen innan och väntar nu vårt andra. Hade inställningen om att jag aldrig skulle laga en tand utan bedövning, så varför skulle jag då föda barn utan?! Var alltså väldigt inställd på en epidural, men den hann jag aldrig med då jag var fullt öppen när vi kom in. Min förlossning gick så fort att jag inte fattade alls vad som hände. Inför nästa vill jag kunna få revansch men är såå rädd att det kommer gå ännu snabbare nästa gång! Tur att jag har nära till förlossningen, men skräcken ligger ju också i var vår son kommer att befinna sig när det väl drar igång!
Så fint att ni delade med er av så mkt! Verkligen!!
Minns inte alls mina två förlossningar sådär bra i detalj. Förutom att den första var för lång (48h) och att lustgasupplevelsen var alltigenom hemsk (kände mig hög & tappade all kontroll) och jag därmed aldrig mer ville ta lustgas. Men vid andra förlossningen (som gick megasnabbt på några få timmar) så gick allt så fort och lustgas var det enda som skulle hinnas med. Fick då mkt mkt bättre hjälp med lustgasen som jag då tog precis alldeles i början av varje värk och slutade med den precis i toppen av varje värk. Första gången hade jag därmed påbörjat den försent på varje värk och använt den för länge på varje värk. Var som natt & dag! Totalt motsatt upplevelse! Så viktigt det är med rätt hjälp av barnmorskan. Hur skulle man kunna lista ut det där på egen hand mitt i all smärta.
Håller tummarna för att din tredje förlossning blir en sån fin & bra upplevelse. Kram!
Tack för att du berättar!
Tänker massa saker och det är så mycket jag vill säga, men ska hålla mig i skinnet. En sak är dock för viktig att vara tyst om tycker jag – och det är lustgasen.
Lustgas är en hallucinogen och dissociativ drog som kan vara helvetet för vissa människor och jag förstår inte att detta inte pratas om mer inom sjukvården. Det räknas som så ofarligt med lustgas och att det nog passar alla och gör det inte det så är det ingen fara. Men det går att läsa på exempelvis FASS om lustgas och en biverkan är psykiska effekter så som psykos. Tycker att det säger en hel del.
Under min första förlossning prackade barnmorskan på mig lustgas när jag var öppen 4-5 cm och det utlöste ett över tolv timmar långt inferno och det värsta trauma jag varit med om i hela mitt liv och det förstörde både anknytning, amning och min psykiska hälsa för en lång tid framöver. När jag tre år senare, gravid igen, testade på lustgas under aurorasamtal fick jag fruktansvärda flashbacks och svår ångest, men ingen vårdpersonal tog det på allvar och menade att jag överdrev och att de aldrig hört talas om sådana effekter. Jag använde dock INTE lustgas under min andra förlossning och den var sannerligen en revansch! Som jag älskade det där lilla barnet som kom ut ur mig och den första tiden efter var magisk med amning, anknytning och god psykisk hälsa.
Snart ska jag vidareutbilda mig till barnmorska och då jävlar ska jag ifrågasätta den där lustgasen till tusen!
Lustgas – I love it! Tror att den finns för att det är ett bra smärtlindringsalteenativ för många kvinnor och mindre skadlig än en del andra alternativ. Att du inte gillar den behöver inte betyda att den är generellt dålig. Droger kan vara bra inom sjukvården och smärtlindring, finns ju många exempel på det :). Att jag tänker samma om epidural som du tänker om lustgas betyder inte att jag skulle jobba för att ta bort den från förlossningar om jag blev barnmorska.
När jag var gravid fick man testa lustgas vid besök på förlossningsavdelningen så att man kunde känna efter om det var bra eller dåligt. För mig var det inget alternativ eftersom jag blev illamående. Jag trodde alla erbjöds att testa så man vet innan förlossningen om det är något att använda sig av.
Hej! Jag jobbar som barnmorska och undrar bara varför du måste ”ifrågasätta lustgasen till tusen” när den fungerar som en livlina för så många andra kvinnor? Jag kan tänka mig att det måste varit fruktansvärt för dig att uppleva det du gjorde, men ser man det inte på individnivå, utan gruppnivå, så är lustgasen en fantastisk smärtlindringsmetod. Det kan vara därför som sjukvården anser att de positiva effekterna långt överskrider de negativa, och därför pratar man inte så mkt om det? Bara en tanke. Man kanske inte alltid kan gå på så hårt pga en enskild egen upplevelse?
Jag vill ifrågasätta och faktiskt arbeta för att få bort lustgasen, framför allt för att de negativa effekterna förbises och negligeras vilket inte är förenligt med varken god eller evidensbaserad vård.
Jag kommer självklart inte gå in på enskilda förlossningar och försöka påverka kvinnor i pågående förlossning, så galen är jag inte! Men jag vill forska, upplysa och nyansera den oproblematiska inställning till lustgas som finns idag.
Jag svarar också på individnivå och säger ”Tack Gode Gud för lustgasen”. =)
Jag säger detsamma! Hade inte klarat mig utan lustgasen under mina två förlossningar som var väldigt olika. Men visst kan man överdosera om man inte får instruktioner om hur den ska användas, dock kan man behöva bli lite ”borta” vid vissa tillfällen, som man ändå inte vill minnas…. Lustgasen var min räddning under värkarbetet, när läkaren vid ett akut läge stoppar in handen/armen? för att kolla om barnet har navelsträngen runt halsen (vilken var den värsta smärtan jag någonsin har upplevt. värkarna kan slänga sig i väggen!), vid krystning, när stygnen sätts. rätt använd är den en fantastisk bedövningsmetod för MIG. Och tro mig under min första förlossning hann jag prova exakt alla bedövningsmetoder allt från varmt bad och akupunktur till en epidural. OM det blir en till gång tänker jag bara ta lustgas.
”Också på individnivå?”
Jag tog upp min egen upplevelse för att visa att det fanns likheter med Claras, om att lustgas kan förstöra ens förlossning – och jag blir trött på Ericas bortförklaringar att lustgasen nog användes för sent i förlossningen osv., istället för att ta upp att det faktiskt kanske inte är en så bra idé med lustgas över huvud taget.
Det kan vara så att vi nöjer oss med ganska dåliga lösningar av ren slentrian eller i brist på fantasi – eller, när det kommer till kvinnosjukvården, resurser! Och då behövs det någon som sätter ner foten för att det ska komma till förändring. Oavsett hur sågad och impopulär man blir på köpet.
På en generell nivå kan man säga att patienters lustgasanvändning förstör vårdpersonalens (främst barnmorskor, undersköterskor, tandläkare och ambulanspersonal) hälsa genom minskad fertilitet, ökad risk för missfall och missbildningar, domningar, minskad känsel och balanssvårigheter, då de jobbar i miljöer där lustgas används.
För naturen är lustgasen förödande – 1 kg lustgas bidrar lika mycket till växthuseffekten som 289 kg koldioxid och lustgas är idag den största källan av ozonpåverkande gaser.
Studier visar att lustgas visserligen har smärtlindrande effekt hos vissa personer, bättre än ingen smärtlindring alls, men ger inte mer smärtlindring än exempelvis TENS.
Finns hur mycket som helst att skriva om detta, men jag förstår att vissa känner sig förolämpade och hellre ”lilla-gumman” mig än sätter sig in i vad jag faktiskt pratar om. Gör mig tack och lov än mer motiverad till att slå hål på den indoktrineringsbubbla som råder för lustgas!
Jag har haft två förlossningar som slutade med kejsarsnitt pga att hjärtljuden på barnen gick ner och det ansågs för riskfyllt. Hann ändå med otaliga timmar av värkarbete innan, och jag kan inte skryta med att jag är en kvinna gjord att föda barn. Trodde jag skulle dö av smärta och panik, speciellt när moderkakan sprack och jag blödde som en tok. Jag förknippar smärta med farligt och det funkar inte så bra under en förlossning. Minns också en sköterska som rev i åt mig att skärpa mig, det fanns minsann andra som hade det värre. Minns också den manlige narkosläkaren innan mitt andra snitt som dövade min ångest med att vara så snäll och skoja på rätt sätt att jag faktiskt kunde skratta åt eländet.
Det blev ändå två friska barn som naturligtvis gjorde det värt det, men jag har ändå efter mitt andra känt en oerhörd lättnad över att inte behöva göra om det.
Man hör ju ibland kvinnor som gärna berättar om hur ”duktiga” dom varit under sina förlossningar, med min panik och låga smärttröskel var jag inte ”duktig” alls. När det begav sig kändes det ganska skämmigt, men idag kan jag ändå känna att det är helt ok. Man kan inte vara bäst jämt.
Oj, vad jag kände igen mig i din kommentar. Hela min första graviditet matades jag med budskapet ”alla kvinnor och alla kroppar kan föda barn, säg ja vid varje värk” och annat peppigt. Min första förlossning blev hemsk, min dotter kom inte ner trots vidriga värkar, och jag kräktes i varje paus som skulle användas till återhämtning. Slutade med epidural och värkstimulerande dropp, krystvärkar som inte kändes överhuvudtaget, sugklocka och en alldeles medtagen bebis, lila och slapp. Fem dagar på neonatal, kortvarig syrebrist, och jag var helt övertygad om att det var mitt fel. Jag kunde inte föda fram mitt barn och det var mitt fel, min inställning till smärtan, som gjorde att hon drabbades av syrebrist.
Det tog lång tid för mig att bearbeta detta. Under min andra förlossning gick allt annorlunda, mycket snabbare, och jag förstod direkt hur jag skulle göra vid varje värk. Det blev en revansch, inte bara för mig och min förstfödda som fick kämpa för sitt liv, utan även för de där hemska käcka råden som funkade precis tvärtom om för mig.
Lång kommentar men tack för ditt inlägg. Jag hoppas att vi slutar prata om förlossningar som några jävla prestationstävlingar.
Vad jag kände med dig här! 💓
Jämföra en person med en annan i en sån situation, det är bara skamligt! Duktig my ass 🙈 Låter som du gjorde ett fullständigt grymt jobb ! Kram!
Tack för den här kommentaren Anneli.
Anneli, du har ju inte heller haft en normal förlossning, förstår mycket väl att det måste göra helvetiskt ont om moderkakan spricker, och det ÄR ju jättefarligt! Så superförståeligt att du hade så ont och förknippar smärtan med fara ju! Jag tror att de allra flesta med ”normala” förlossningar tappar det någon gång under processen och känner paniken flöda, det har då jag gjort samtliga tre vaginala förlossning ar. Även ett akut KS men det var ju smärtfritt rent fysiskt så att säga.
Åh vilket fantastiskt fint och berörande avsnitt!
Förlossningar är verkligen speciella upplevelser. Vad jag önskar att alla alla alla skulle få bli fint bemötta och känna att de kan behålla sin värdighet genom allt och slippa trauman och inkompetent personal. Jag undrar ju hur de inkompetenta ens står ut att jobba kvar?
Hade en helvettes förlossning med första men otrolig revanch på andra.
Hoppas att din tredje nu ska bli precis så fin och speciell som det går!
Tack för öppenheten och att ni vågar prata om detta sköra!
Oh, qué precioso bebé!!
Enhorabuena!!
Att du vågar igen! Själv har jag ”bara” ett barn och det mycket pga en hemsk förlossning. Tanken på en graviditet som måste sluta i en ny förlossning gör att jag får ångest. Är djupt tacksam för den dotter som finns här hos oss. Hoppas att du får en fin upplevelse när ditt barn kommer till världen! Lycka till!
Vilket fint avsnitt! Tack för att du delar med dig. Men vilka människor du hade oturen att träffa. Kram
Sitter här och gråter när jag lyssnar på din berättelse Clara. Har också svåra upplevelser från min förlossning som jag inte riktigt har orkat bearbeta än. Min förlossning tog 56 timmar och jag upplevde den nästan som ett övergrepp. Traumat bidrog till att jag sjönk ner i en djup förlossningsdepression och först nu, tre år senare, känner jag mig nästan som mig själv igen. Men sorgen kommer nog alltid finnas kvar.
Hoppas att jag en dag kommer känna att jag vågar bli gravid igen, jag har alltid drömt om en stor familj och vill så gärna att min älskade lilla son ska få ett syskon ❤️
Hej ville bara säga att det finns hjälp att få. Jag vågade barn två och det är det modigaste jag gjort. Förutom psykologhjälp för depression så gjorde tiden sitt och sedan pratade jag med mödravården innan jag ens var gravid, om vad jag kunde vänta mig osv. Fick hjälp att sova under graviditeten, stödsamtal, eventuell medicinering diskuterades (mot depression då) och uppföljande samtal bokades. Nu har vi ju förstås olika trauman och erfarenheter så det är ju inte samma som funkar för alla, men hjälp finns. Kram på er
Hej Hanna!
Jag har själv upplevt en fruktansvärd förlossning som kändes som total tortyr mot min kropp och jag har blivit så skrämd så jag inte heller vågar i nuläget skaffa ett till barn. Jag går runt med en sådan sorg över att jag inte vill tänka på min förlossning eller orka prata om den. Jag har inte fått någon hjälp.
Hur gjorde du för att komma ur din djupa förlossningsdepression??
<3
Hej Hanna och Malin. Får jag göra ett försök att ge er lite ljus? Jag hade samma känslor som ni efter min första. Trauma och övergrepp var de ord som låg närmast till hands efteråt och jag förlikade mig länge med att det skulle blir en enbarnsfamilj. Jag var på två aurorasamtal efteråt men det gjorde ingen skillnad alls. Såsmåning om hade jag turen att träffa en underbar barnmorska på vårdcentralen som peppade och stöttade så jag vågade bli gravid igen. Jag hade så fint stöd under hela graviditeten och trots att jag i perioder var så orolig över förlossningen att jag inte kunde sova mer än 1-2h i sträck så släppte till slut oron när jag fick en förlossningsplan. I mitt fall blev det ett planerat snitt. Och kan ni tänka er. Det blev en helt fantastisk underbar födelse av vår lilla som nu är 2 år. Så tack och lov kan det faktisk bli bra efter något som
Är ohyggligt jobbigt. Det hade jag inte kunnat tro för tre år sedan.
Tack för att du berättar!
Jag minns när Bertil föddes, och jag var så väldigt nyfiken. Men nu har jag ett barn själv, som kom vid en helt helvetisk förlossning, och nu är jag bara tacksam att du delar med dig. <3
Åh, tack fina Clara och Erika för att ni delar med er. Blev så berörd av din berättelse Clara. Vilka kompletta idioter det finns. Men också vilka stjärnor som kan lyfta en helt vidrig situation till något lite mer uthärdligt. Hoppas att denna förlossning blir allt som du hoppas och drömmer om. Åter igen tack till er båda.
Åh Clara! Tack för att du berättar så fint om dina upplevelser. Tur att jag sitter hemma idag så tårarna kan rulla fritt på kinderna. Vilken jävla inkompetent personal du beskriver! Fy fan säger jag! Jag blir så arg!!! Förutom den otroligt fina snälla mannen med de håriga armarna. När du berättade om honom blev det riktig fulgråt här hemma vid köksbordet, så himla fin medmänniska!
Tack.
Har inga egna barn och vet inte om jag vill ha barn, men tårarna rann av både skratt och sorg på vägen till jobbet denna morgon. Tack för ett underbart program.
Åh, som jag känner sympati.
Jag känner även att dessa barnmorskor inte förklarade för dig varför det var bra att röra på sig under värkarbetet. Jag ville också bara ligga och vänta på att bebisen skulle komma, men det var precis när jag rörde mig från boll till säng eller tvärtom som det faktiskt hände saker i förlossningen. Men det var liksom ingen som förklarade det för mig heller. Nu hade jag tur med att det gick mycket snabbare, men jag hade velat veta varför jag skulle förflytta mig hela j-a tiden.
Med en förstföding som fyller 5 i övermorgon och en 3-åring som precis blivit blöjfri så blir jag oerhört gråtmild nu när ni pratar om detta.
Känner igen mig mkt i din berättelse om första förlossningen. Hade för värkar som den värsta mensvärk i tre dagar sen Gick länge med riktigt onda värkar me bara någon minuts paus. I två dygn innan sonen föddes.. Kom in när ja kände min gräns var nådd o blev hemskickad efter att ha väntat mitt i natten i tre timmar för en undersökning. Vaknade hemma efter tre timmars sömn o arbetade värkar från morgonen hemma till klockan sju på kvällen. Åkte in till förlossningen.. Jag undrade vad de där pausarna är som alla pratar om. Värkarna kom i ett som att någon slog slag efter slag mot en. Ja minns de du beskriver som ilskan o förvirringen. Känslan att inte ha kontroll. Att inte förstå vad som händer.. O sen känna sig snopen på ögonblicket barnet kom upp på bröstet. Enligt pappret stod de exemplar förlossning. Väl ut fungade ej amning o sonen skrek o skrek var vaken hela två första dygnen nästan. Skedmatning me ersättning. Och jag satt som ett as med deras elektroniska pump. Trodde jag ej hade någon mjölk. När ja ställde mig upp så var de som om ja nästan svimmade pga för mkt blodförlust.. Kunde ej gå på flera veckor, men förstår nu i efterhand av din beskrivning de måste va pga av samma enligt som du sa. Efter första natten så behövde vi packa ihop o byta rum för tydligen hade ja fått ett för bra rum sa de? Då kändes de så omständigt o behöva packa ihop o flytta allt så valde o åka hem tidigare o sen komma tillbaka på läkarkoll. Alla förlossningar är ju olika.. Men ibland hade ja önskat de kanske skulle finnas en ytterligare personalgrupp på förlossningen o bb.. Barnmorskorna riktar nog mest in sig på de praktiska.. Att förlossningsarbetet ska gå framåt rent fysiskt. Och jag kan ju tänka mig att de är en rejält pressad situation. Men som födande i efterhand tänker jag mig att de kanske skulle finnas personer som hjälper en med det mentala under o efter ens förlossningsarbete.. Kanske som själv fött barn, kanske som kan vara den där coachen man behöver för o nå mållinjen inte bara fysiskt utan också mentalt. För när man är i sitt födande, man känner sig ensam o eländigt förvirrad, som alice i spegellandet, har man en partner med gör de så gott som för o va där o åskåda utifrån.. Men såhär i efterhand tror jag även om jag nästa gång jag föder vill försöka få smärtlindring tidigt, så behövs de hjälp för den psykiska upplevelsen av förlossningen medan man upplever den, någon som kan dra en tillbaka till verkligheten även om man där o då mest av allt vill fly från sig själv. Jaa de är svårt det där. Jag tror många på sitt eget sätt blivit ärrade av sin förlossning.. Men så fort man fött barn så ska allt bara va bra. Man har sin snabba efterkoll men inte så mycket mer. Som nybliven mamma tänker man inte så mycket på sig själv o sin hälsa. Man bara gör. O vill finnas där för sin bebis. Sen kan mycket komma i efterhand på precis som du sa. Ja.. Förlossningar tror jag är en viktig sak o kunna prata om.. De kan påverka ens förmåga o ta till sig sin nyfödda.. Hade de de inte varit att ett barn fötts, utan något annat som orsakat en lika stor skada, undrar jag om man hade varit tvungen o skyndats hem varit lika utelämnat åt sig själv. Barnavården tycker ja är superfin o bra, men egentligen är de synd att man inte får fortsätta gå till barnmorskan hela första halvåret iallafall efter man fött barn.. Bli lite extra checkad. Er podd väcker många tankar, mina bägge förlossningar är inget ja vill minnas faktiskt.. För så fort man försöker så överskyler smärtupplevelsen de hela.
Nu ska ja lyssna klart på er podd. Trevlig kväll 🌃
Jag håller helt med dig om att man borde få någon/några som hjälper en med det mentala. Jag hade turen att ha en student, som var färdig barnmorska tre veckor senare, som hade all tid i världen och verkligen tog hand om oss. Hon var utöver den ordinarie personalen och satt jättemycket hos oss. Utan henne hade det varit en helt annan upplevelse och jag önskar att alla fick ha det så.
Håller också med om att Mam borde få mer än en efterkontroll!
Åh INTE PODD!!!!!!
Vi är ju en grupp döva som vill ta del av det här. Varför varför varför väljer du berätta det över podd där vi blir uteslutna… har inte klagat så mycket tidigare men nu….
Du kan inte be någon som är hörande tolka åt dig?:)
Men det måste vi ju kunna lösa! Jag har ”bara” en hörselnedsättning men får lyssna på den bästa poden med hjälp av hörapparater och bra högtalare👍Finns inte transkriberingstjänster via podtoppen att använda sig av? Eller kanske till och med det finns ett manus som kan läggas ut? Utan att lägga tunga krav på Clara och Erica tänker jag att det väl ändå borde vara en tämligen enkel sak? Jag kan såklart ha fel om det…
Hursomhelst kan jag erbjuda mig att skriva ner det här avsnittet liknande text-tv under nästa vecka (har en tenta på fredag) om alla inblandade tycker det är ok? Hur det sedan sprids är det nog bäst om Clara och Erica får avgöra, om jag inte bara kan maila det till dig privat, Malin. Jag avvaktar svar den här veckan och kontaktar annars dig igen.
Tack för ett fint och viktigt podavsnitt! Och hoppas ni har en fin dag Clara, Erica och Malin! 🙂
Nu är jag igång med översättandet! Jag är inte så snabb tyvärr – gör ungefär fem minuter pod i timmen – så det verkar inte bättre än att ni får vänta en vecka till innan jag hunnit klart…
Visst blir våra mailadresser synliga för dig, Clara, när vi kommenterar så att du på så sätt kan förmedla våra kontaktuppgifter? Är det lämpligast så eller ska vi kontakta dig på något annat sätt? Jätteskönt för mig att slippa skriva ut min privata mail i kommentarsfältet!
Jag hoppas det är tydligt att jag tycker det är podstationernas ansvar att använda tekniken som finns för att göra material tillgängligt – inte ditt och Erikas! Tack än en gång för en underbar pod!
Jag kan fixa det – ni behöver inte inte lämna Mail i kommentarsfältet 🙂
Hej,
det här är ett avsnitt helt utan manus. Om du vill skriva ner och mejla andra en text så ser jag inga hinder. Vilken arbetsinsats!
Tack! Jag förstår, jag tecknar mycket i mina ”vloggar” och har inte alltid med ork i bland att översätta. Detsamma gäller sommarprat, Radiotjänsten får inte ge ut manus eller liknande och pratarna får inte ge ut SINA egna manus för att de äger inte upphovsrätten.
Men det som stör mig, folk som har bloggat i flera år och plötsligt byter de kanal där vi tvingas sluta följa favoriterna 🙁
Men men jag förstår!
Är bara så glad att någon vill översätta, vad säger Erica och Clara? Vi är nu totalt fem döva som vill ta del av det här…
<3
Så surt och onödigt! Tänkte att det skulle vara så enkelt att köra en ljudfil genom ett röstigenkänningsprogram. Skulle radiokanaler eller sidor där poddar finns ha en sådan tjänst kunde ju allt där bli tillgängligt! Det skulle ju kunna fungera som med textning av film och streamas så att det inte sparas längre än ljudet! Det känns ju som att tekniken funnits hur länge som helst! Usch, vad arg jag blir!
Jag kan som sagt gärna översätta det här avsnittet. Tycker det var extra bra och viktigt😊.
Kanske man kan göra en maillista med er som vill ha översättningar och att man kan anmäla sig om man kan tänka sig att översätta ett visst avsnitt?
Jag vet inte men lösningarna är ju många om till och med jag som utmattad kan se dem!
Peace out!
Jag är hörselskadad och kan inte höra poddar eftersom jag läser på läpparna. Vill också gärna ha text 🙂
Är också döv och trogen UC-följare sedan många år som väldigt gärna tar del av ev transkription av podden <3
Jag hör också dåligt, så jag ser verkligen nyttan med transkribering. Kan hjälpa till om vi blir ett gäng som kan turas om. Om det är något som är ok för Clara och Erika såklart. Jag vet att yoga girl transkriberar alla sina poddar och lägger upp på sin hemsida ☺️
Oj, jag har missat din kommentar tills nu! Vad kul att du vill hjälpa till! Nu är ju jag igång och borde kunna bli klar till måndag/tisdag. Så fort jag får era adresser kan vi ju styra upp att transkribera fler avsnitt om det finns intresse för det, eller om vi delar upp det här så det kan bli klart fortare 🙂
Men alltså vad fantasiskt glad jag blev av att läsa denna kommentar. Ville bara säga det.
Jag håller med dig Malin. Jag är inte döv, men klarar av andra anledningar inte av att lyssna på exempelvis poddar.
Men det är ju ändå den som väljer att dela med sig av något väldigt personligt som måste få känna efter vad som känns som ett okej medium att göra detta i? Har man lättare att vara öppen i en podd i en blogg så är det väldigt tråkigt för dem som inte kan lyssna såklart, men en när det gäller så pass personliga och utlämnande berättelser måste det ju ändå vara personen som vågar öppna upp sig som väljer formatet. Alternativet är kanske att inte berätta alls.
Självklart är det så och det respekterar jag. Däremot tycker jag det är trist att missa 🙂
Tack T! Det var precis det som var anledningen till att jag gjorde det i podd. Kändes båda otäckt, svårt och läskigt att blogga om. Men i podden landar jag alltid så mjukt när jag är sårbar
Med det sagt förstår jag din besvikelse Sara. Jag såg nedan att Moa erbjuder sig att transkribera avsnittet. Det välkomnar och uppskattar jag och kan hjälpa er att förmedla mailadresserna till varandra om ni vill komma i kontakt <3
kram
absolut! men för mig som döv kan jag inte få ta del av den här genom podd alls, det är ju tråkigt för MIG. Kul för dig i ofs
Ja det förstår jag verkligen! Och det har man såklart all rätt att vara ledsen över också, jag menade absolut inget annat. Vem vet, kanske kan det bli en text också när man väl börjat pröva att prata om något 🙂