Vad du inte vet om mig

Jag pratar aldrig i telefon med min man. Alltså ALDRIG. Han och jag är varit bortrest från varandra i två veckor ibland och vi skickar knappt sms. Följaktligen kommunicerar vi heller inte mycket med barnen. Litegrann i bilder möjligen. OM barnen skulle vilja börja ringa när någon av oss är borta är det såklart okej. Men att ringa hem till barnen när jag är borta känns helt fel. Som att öka deras längtan. Det låter säkert hemskt att det är så här – men desto mer att prata om när vi ses. Om någon skulle hacka min telefon skulle den minst intressanta sms-konversationen vara med min man Jakob. Den mest intressanta skulle vara den med Malin Wollin.

Jag snarkar så högt att Jakob hellre sover med barnen än med mig.

Jag är släkt med Sara Lidman, Po Enqvist och Tomas Ledin. Eller vi härstammar i alla fall från samma anfader. Sara Lidman var också god vän min pappas familj. Många är gångerna hon suttit på kökssoffan hemma hos farmor.

Jag lider av trypofobi. Ganska kraftig sådan som debuterade i sjuan när jag tittade på förstoringar av hudceller, mossa och annat äckligt på biologin. När jag är gravid blir det sju resor värre. När jag väntade Folke hade jag flera sömnlösa nätter på grund av en äcklig bild jag sett på små små hål. Skulle med andra ord ALDRIG ha en torkad lotus i en bukett. Bara tanken får mig att klökas.

Jag är allergisk mot alla pälsdjur utom hundar. Överväger ändå att skaffa katt. Eftersom jag tycker att möss är det obehagligaste som finns. Näst små, små hål förstås.

Jag har sifferdyslexi. Det är inte samma sak som dyskalkyli. Sifferdyslexi är min egen påhittade diagnos. För att jag har jättesvårt med siffror. Om någon läser upp ett telefonnummer eller OCR-nummer för mig så har jag onormalt svårt att skriva ner motsvarande siffror. Och tvärtom. Det är som att en koppling i hjärnan saknas. Visst, jag är ingen begåvning i matte. Men tillräckligt bra för att inte kunna få diagnosen dyskalkyli. Det verkar bara som att jag aldrig riktigt kunnat lära mig siffror. Trots att jag har lätt för språk och annan typ av skriven text. Det här är ett stort handikapp som leder till att jag ofta blandar ihop viktiga datum, klockslag, summor, mått och telefonnummer.

Min ena farbror är framgångsrik teaterregissör.

Jag var en lögnare av stora mått som barn. Inte för att jävlas men för att jag tyckte att verkligheten var en tam anrättning i behov av kryddning. Så jag fabulerade, hittade på och saltade allt jag kunde komma på. En typiskt onödig lögn kunde vara att jag kom hem från en promenad runt kvarteret och berättade en improviserad men detaljrik historia för pappa, om att nya grannar flyttat in, att de hade en dotter i min ålder och en stor gråvit hund som hette Putte och som jag nu skulle få rasta när jag ville. När jag blev äldre skämdes jag över hur jag ljugit. Idag tänker jag att det kanske också var ett tecken på kreativitet.

Jag har extremt krokiga fingrar. Krokiga på ett egendomligt sätt. Pekfingret och långfingret strävar åt ett håll och och lillfinger och ringfinger åt ett annat. Har alltid haft komplex över mina händer. Tills jag av en bloggläsare (som jag visade mig vara avlägset släkt med) fick veta att just den här typen av krokiga fingrar återfinns i vår släkt. Hon hade själv lika egendomliga händer. Nu återstår att ta reda på hur Tomas Ledins fingrar ser ut.

Jag tycker att det är lite för kul att debattera. Jag blir inte obekväm av mothugg – bara helt i gasen och ger mig inte förrän jag fått sista ordet. Ett otroligt ocharmigt drag. De flesta i konsensus-Sverige tycker nämligen att det är rätt otäckt med högljudda debatter där man inte kommer överens. Så stämningen dör ju när jag någon gång släpper loss. Med min man kan jag däremot vara mig själv och debattera högljutt och länge – för han är precis likadan.

Jag var kär i Per Fritzell från Galenskaparna när jag var liten. Inga frågor på det, tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

61 kommentarer på “Vad du inte vet om mig”

  1. Åh, jag är också så där sifferblind. Har aldrig lärt mig ett enda telefonnummer utantill som inte vart mitt eget. Dock är jag rätt bra på huvudräkning. Himla konstigt tycker jag.

  2. Oj, jag som aldrig kommenterar bara känner att jag måste nu! För även om vi är olika på tusen sätt så känner jag igen mig, jag ljög också som barn. Helt galna saker. En gång berättade jag för tjejerna k klassen att när jag föddes hade jag svart hår (är mörkblond ) och helt svarta ögon..Dom va rött skrämda av det ett tag sen. Överlag var jag en kuf med få kompisar (hade en bästis (en i låg och mellanstadiet och sen en annan i högstadiet) genom hela grundskolan och var både mobbad och allmänt utanför resten av barnen.
    Och sen det där med händerna, vad spännande! Mitt pek-och långfinger vill “utåt” (tex på vänster hand böjs de båda åt vänster) medan lill-och ringfingrarna vill “inåt”, mot tummen…förutom det är de även lite vridna i lederna…som om dom egentligen önskade att dom var en spiral. De flesta som ser mina händer skulle aldrig tänka på det, med håller jag upp handen syns det.. är jag också släkt med Sara Lidman då?😂
    (Är släkt med bla. Selma Lagerlöf långt tillbaka)

  3. Vad kul, nu känner vi dig bättre😀
    På tal om att debattera så läste jag ditt inlägg om podden ”En var söker sin podd” De tog upp ämnet om nya feminismen som de inte stod bakom. Jag trodde att vi feminister skulle hålla ihop och dessutom hylla kvinnor som fyller arenor och arbetar mot kroppshets och liknande. Det är min övertygelse. Hur tänker du kring det här? Du länkade och såg en poäng i deras tankar.
    Kram

    1. De menade väl inte att man inte kan hylla en kvinna som pratar om kroppshets? Men de pekade på det absurda i att kvinnor som är genier inom ett område (som t ex Lena Dunham) ska pressas till att känna att det inte räcker, att de måste förändra världen på andra sätt OCKSÅ. Och därmed kanske slutar göra det de är bäst på, t ex skriva roliga manus. Det måste gå att vara “enbart” bra på humor, även som kvinna. Och att humorn inte måste vara del i ett större projekt för att förändra världen.

      Jag tycker inte att man måste stötta andra kvinnor bara för att de är kvinnor, eller ens feminister. En del människor gillar man inte, eller håller inte med, oavsett kön och ideologi. Det gäller både kvinnor och män. Man kan ju gilla vissa saker någon gör men förkasta andra.

      1. Det är det jag tycker är så fel. Självklart kan kvinnor bara göra sitt jobb och göra det bra. Jag skulle säga att majoriteten av oss gör precis det och därför är det märkligt att ge sig på Mia Skäringer och Eva Röse för att de väljer att göra mer. Det är inte precis för att de måste eller känner press. De gör det för att de v i l l och har en plattform att ryta ifrån. Enligt podcasten ställer omgivningen krav på att kvinnliga komiker måste vara politiska och inte bara roliga. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att en man har hittat på det….

  4. Vi är precis tvärtom med kommunikationen, kan inte vara från varandra ens några timmar utan att vi tjattrar på messenger (i mån av möjlighet) o skickar bilder till varandra.. En arbetsdag känns evighetslång! Särskilt när vi haft olika tider..

    Vi har bakgrund som långdistansförhållande, kanske det har satt präglen. Till saken hör också att min man anses som väldigt tyst av alla andra inkl hans familj, men med mig har han alltid pratat MASSOR 🙂

  5. Jag har blivit väldigt dålig med siffror efter utbrändhet, kanske det är mest för att korttidsminnet är påverkat. Har svårt att hålla i huvudet!

  6. Känner igen mig i sifferdyslexin! Har inte heller dyskalkyli, men det är som att siffror inte säger mig något… Jag kan tro att något kostade fem tusen när det egentligen kostade fem hundra (vanligare tvärtom dock, ehe) för att det är samma samma för mig. Irriterande och besvärligt.
    Anade nog den sidan hos dig för övrigt – den aggressivt debatterande, hehe 🙂

  7. Hej Clara,

    Jag tycker din blogg har blommat upp så fint de senaste månaderna. Mitt i smällkalla vintern ger den här plattformen mig som allra mest värme. Dessa dar varvar du roliga, eftertänksamma och vardagsbestyriga inlägg på ett alldeles särskilt stilfullt sätt. Det är en fröjd att följa dig just nu. Lycka till med allt som ligger framför. <3

      1. Håller också med! Det är alltid härligt/tänkvärt/roligt att följa dig, men extra mycket just nu!!! Tack för all din tid och ditt engagemang!

  8. När du skriver att du snarkar kraftigt känner jag som arbetar som sjuksköterska på en sömnapné-mottagning att jag vill sprida lite info till kvinnor om att sömnapné ger symtom som många inte känner till. Många tänker på snarkningar vilket är ett vanligt symtom men inget måste. Utöver kraftiga snarkningar ger sömnapné trötthet under dagen, koncentrationssvårigheter, minnesproblem, astma, depression och störd sömn med många uppvaknanden. Många kvinnor söker inte hjälp för snarkningar utan för tex trötthet och får diagnoser som utmattning och depression. Så ett tips till kvinnor, läs på om sömnapné om ni är trötta utan orsak och kanske kolla upp det för kvinnor är väldigt underdiagnostiserade och mestadels beror problemen på hur man är byggd i hals/svalg. Fördomen att det bara drabbar överviktiga män är inte sann.

  9. Hej
    Om du inte har provat, så föreslår jag att du skapar egna symboler för siffrorna. Exempelvis tre är en triangel, sju är ett ljus (eftersom adventsljusstaken har sju ljus) och så vidare. Det kanske är lättare att komma ihåg och att skriva ner än de tråkiga siffrorna.

  10. Åh, jag visste inte att det fanns ett namn på fobin för håligheter! Jag har samma fobi och ryste av blotta tanken på diverse föremål med pyttesmå hål i. Det är ju sjukt vidrigt!

    1. Trodde jag var ensam om att tycka hål är det läskigaste som finns. Att nu få reda på att det faktiskt finns ett ord för det känns faktiskt väldigt skönt:)

  11. Jag känner igen två saker jättemycket här:

    Jag har samma siffer-problem, och jag hade hittills inte träffat någon annan som har det. Jag har bara problemet med siffror, inte (och har aldrig haft det) med bokstäver. Det kan även hända att jag snurrar siffror nar jag kopierar flersiffriga tal från någon annanstans på ett papper. Det ställde till ganska mycket i matteundervisningen, då jag förstod vad som lärdes ut, men ju mer komplicerade uträkningar det blev (typ Integral osv) desto mer fick jag fel på ett ställe och allt slutade fungera.

    Sen det där med att hitta på saker som barn… och även jag har skämts ganske mycket för att jag gjorde det. Att också se det som ett tecken på kreativitet är fint.

  12. Är samma med siffror och har även svårt att skriva siffror på dator om jag använder de som står i en fyrkant, jag kan bara skriva rätt om jag använder de ovanför bokstäverna. Jag vet inte hur många gånger välmenande yngre kollegor trott det beror på någon form av okunskap om datorer eller liknande tex att jag inte vet hur num lock-knappen fungerar men jag förstår absolut hur systemet fungerar, jag bara kan inte skriva rätt siffra om jag använder de knapparna.

    Jag levde också i en egen värld som barn och fantiserade och hittade på och “ljög”. I grunden så ljög jag inte så mycket som jag ville berätta om min verklighet för andra och för att jag som liten inte alltid var helt klar på vad jag fantiserat och vad som faktiskt var verkligheten. Än idag som vuxen hittar jag på egna bättre versioner av verkligheten men jag berättar inte om dem för andra. Även som långt över 20 år gammal hade jag avancerade fantasier om hur fenixorden från Harry Potter verkade i vår stad i en sorts parallell värld från våran. Jag kunde se spåren av dem men förstås inte andra för de kände inte till tecknen. Detta var en otroligt levande del av mitt liv som ingen annan visste om. Jag har igen på senaste tiden börjat skapa egna världar igen efter ett långt uppehåll under småbarnstiden och jag är plötsligt så mycket lyckligare än jag varit på länge. Min hjärna verkar behöva ha en tillflykt till något annat än det som finns där vid första anblicken. Jag känner att det är rätt stigmatiserat att som vuxen ha sådana fantasier och tillflykter så jag pratar sällan om det till andra. Jag har hintat om det ibland till vänner som ser ut någonstans mellan förfärade och fascinerade ut.

  13. HAHAHA I KNOW!!! Herre gud… Är vi också släkt kanske???

    Trypofobi – SVÅR sådan. Så äckligt! Min sträcker sig så långt som att vissa prickar också ryker med.

    Sifferdyslexi – också svår, olyckligt handikapp i mitt jobb som fastighetsmäklare 😅

    Debattera – adrenalinpåslag till max. Blir helt matt efteråt.

    Per får du dock behålla själv 😀 även om han var gullig.

  14. Takk for herlig, ærlig innlegg!

    Jeg snorker også så høyt at min mann i perioder sover på eget soverom…

    Og når vi snakker i telefonen, er det bare for å sjekke ting som “har vi nok brød, eller må jeg kjøpe det på veien?”

  15. Skrattar högt. Har faktiskt aldrig någonsin kommenterat i en endaste blogg tidigare. Men! Per Fritzell!!! Jag var också upp över öronen i honom när jag var liten! Kände ett stygn av avund när jag läste ♥️

  16. Trypofobin!! Jag har den också! Mådde dåligt bara att läsa det du skrev om det. Haha usch och fy!

    1. Samma här! Fick en gång en blombukett med en torkad lotus – det var nära att jag inte kräktes där och då 🙁 Äckligaste jag vet!

      1. Åh ::S vet inte hur en torkad lotus ser ut men tänker inte googla det heller 😀

        Så lustigt när man fick namn på det och fick en förklaring till känslan. Det var en kompis till mig som visade sig ha samma som visste vad det var.

  17. Tänk att du är släkt med både Sara Lidman och Po Enquist. (Jag blir en smula avundssjuk, faktiskt). Fantastiska författare båda två.
    Ja, Västerbotten har ju så många duktiga berättare… du kanske blir en av dem med det påbrå´t.

    Så tittade jag på bilderna som visade din farmors hus. Fantaskt fint, måste jag säga. Vilken dröm.

  18. Trypofobi är så vidrigt. De senaste veckorna har min slagit till med stor kraft. Tål inte ens att se enstaka,hål längre. Känner mig som att jag bara vill jämra mig när jag ser flera hål. Disgusting!
    Finns hjälp att få? Står inte ut med detta, det är ju hål överallt.

    1. Ta kontakt med en psykiatrisk öppenvårdsmottagning där du bor! De kan hjälpa dig med din fobi (precis som man kan dämpa/lindra andra fobier människor kan ha). Hål finns ju som du säger överallt och det måste påverka din vardag enormt att ha det som du har det just nu. Tveka inte, utan ring! Det finns hjälp att få!

    2. Du kommer troligtvis inte vara prioriterad inom psykiatrin, utan eventuellt få en remiss och vänta flera år på att komma in. Vad som går snabbare är om du kontaktar någon utbildningsverksamhet och börjar gå i behandling hos dem. Många fobier är relativt lättbehandlade (nej jag vet – inte alla!) och studenterna är ofta mkt duktiga (en del med tidigare utbildningar i bagaget t ex socionom). Exempel på utbildningsverksamheter: psykologprogram på universitet/högskola, eller psykoterapiutbildningar t ex KBT Svealand. Studenterna får handledning av erfarna psykologer eller terapeuter.
      Lycka till!

      1. Tack Anna! Ska prova den vägen! Kanske kan bli sv med både höjdskräck och hundräddes när jag ändå är igång. Men Judy det här med tryptofobin är så plågsam. Kan knappt titta i mitt handfat på tid t ex där avloppet liknar en torkad lotus. Rys! Vidrigt!

      2. @Anna: ett superbra tips om köerna till öppenvårdspsykiatrin är lång! 👍👍 Jag tror dock med tanke på hur allvarlig Mariannes fobi verkar vara (dvs att den påverkar hennes vardag väldigt mycket) tror jag inte att hon kommer att behöva vänta flera år. Men oavsett så är studentledd behandling ett superbra tips!

  19. Jag har inga problem med siffror, men kan inte skilja på höger och vänster – speciellt inte när jag kör bil. Jag sumpade en uppkörning pga det till och med… Måste alltid tänka två gånger extra innan jag svänger (om jag nu t.ex. kör med GPS). Pinsamt. Någon som känner igen sig?

    1. Hehe, känner igen mig jättemycket. Höger och vänster är helt ologiskt och jag måste ha minnesregler eller tänka efter två gånger. Min bror tycker det är jätteroligt och tycker att jag borde ha en röd och en grön strumpa som hjälp att komma ihåg vilket som är vilket. 🙁

    2. Å jag med! Höger och vänster är heeeelt omöjligt att få till. Jag får det fel c:a 70% av gångerna fast jag anstränger mig så mycket och tänker extra noga innan jag säger. (En tycker ju att det borde bli 50/50 men så är det icke!) Det fina är att när jag beskriver vägen för min man, om han kör, så har han lärt sig att köra dit jag pekar istället för att lyssna på mina vänster- och högeranvisningar och det bästa är att han aldrig kommenterar om jag sa rätt eller fel 😍 så ibland lever jag gott i tron att jag sagt rätt en hel resa 😂
      Mitt roligaste minne är på en teambuilding med massa olika typer av fordon som vi skulle köra. En övning var att köra en bana på tid med förbundna ögon, guidad av medpassageraren. Vi kom snabbt fram till att ingen av oss kunde höger/vänster så vi bestämde att guiden skulle ropa det namn på den som satt på den sidan av bilen vi ville svänga åt. Det var ett mycket lyckat koncept. Det vi INTE visste var att allt som sades i bilen gick ut på högtalare där resten av gruppen stod och kollade på. De skrattade hysteriskt mycket när vi börjar köra och de hör: ”Ida, Ida, Ida, Annelie, Annelie, Iiiida, Iiiida, Annelie, Anneliiiiiiie….” 😂😂😂

  20. Åh vilket kul inlägg! 🙂 Och måste säga att det är både intressant och SKÖNT att höra att det inte bara är jag och min egen familj som bryter mot typiska familjenormer. Folk tror ju att man är komplett galen för mindre, så alltid skönt att höra att man inte är ensam om att inte “göra som alla andra”. 😀

  21. intressant att höra om kommunikationen – eller avsaknaden av densamma – med barn och man. mina barn är likadana. under de åre som jag ofta reste i jobbet, en eller flera dagar i sträck, så ville barnen aldrig prata med mig. och precis som du säger tror jag att de inte ville påminnas om löngtan. och jagvar tvungen att respektera det. fast JAG ju inte ville något annan än att prata med dem! så jag tvingade alltid min man att skriva så sma med vad som hade hänt under dagen och gärna skicka bilder. 😉

  22. Då är vi kanske också släkt 😉eftersom jag också är släkt med PO Enquist (pappas kusin) och Sara Lidman, eller så är alla mer eller mindre släkt med alla i Västerbotten 😉☺️ 😂

  23. sibirisk katt saknar/har låga allergienzymer. Det är många allergiker som tål sibirisk katt. De är ganska nya i Sverige kom år 2000. Man kan åka hem till “testfamiljer” och se om man tål dem. Min uber allergiska son som blir igensvullen i ansikte och ögon, får rinnande snuva och killig hud tål dessa katterna. Kattungar och okastrerade hanar har lite mer allergi enzym men det försvinner på kattungarna och när man kastrerar hanar. Ville bara tipsa om det. Vi älskar våran lurviga sibiriska katt. Katten passar särskilt för snö och kyla då den kommer från sibirien.

  24. Kom och diskutera med min familj någon gång 😂, vi kan inte träffas utan att det börjar diskuteras och debatteras något, gärna högljutt, länge och intensivt. Min man blev skrämd halvt från vettet första gången han var på en familjemiddag men nu är han lika bekväm som vi och argumenterar gärna emot alla andra. Att min man läser till samhällslärare, jag bara tycker väldigt mycket utan att alltid veta varför, pappa är extremt svartvit i sina åsikter, min ena bror gillar att provocera och den andra ifrågasätter alla källor och åsikter gör det hela väldigt intressant 😂

  25. Kul inlägg! jag älskar också att debattera. De flesta finner det fruktansvärt jobbigt men jag tycker att det är jättekul.

    Skaffa ladugårdskatt! Alltså en katt som inte får gå in i huset. Moster har det hemma hos sig, för dem är allergiska men har traktorgarage, garage i en gammal ladugård och ett litet stall. Dem har alltid 1-3 kasterade honkatter som hon matar varje morgon ute i stallet. Katterna håller gården tom och musfritt! Hon katt klappa dem, men tål inte att andas in pälsen, och dem brukar vara väldigt sociala men självständiga 🙂 Om barnen inte är allergiska kan du ju låta dem klappa och gosa med dem när dem är ute.

  26. I vår familj är vi allergiska mot katt, men vi har ändå 2 katter som bor ute och inte får komma in i huset. Vi gosar mycket med dem och sedan har de alltid varandra att leka och sova med. Det fungerar bra. De trivs och nu har vi inga möss mer.

  27. Tips: vissa allergiker tål Sibirisk Katt, som trivs bra med er kalla vintrar. Även Rex-katter kan fungera, men de har väldigt lite päls och kan inte vara utomhus i kylan.

  28. Älskar såna här inlägg 😀 Tyvärr är jag tvärtom med att debattera. Blir helt livrädd och känner alltid “åh nej” när någon uttrycker något som jag känner att jag måste säga emot. Känner att jag var bra på det fram till jag blev vuxen och inte orkar mer nu typ :/

  29. Herregud…Per Fritzell. Hade totalt förträngt att jag hade känslor för honom när jag var liten. Tack för påminnelsen (eller inte) och sen få läsa alla andras kommentarer och inse att jag verkligen inte var den enda 😂😂😂

  30. Så trevlig läsning, vill angående att skaffa katt tipsa om den allergivänliga sibiriska kattras som funkar för många allergiker. De är dessutom lurviga, stora och snälla katter som lika gärna hänger med familjen som jagar möss. Bloggen är så mysig att läsa. Kram

  31. Haha… vem har inte varit kär i Per Fritzell??! Såg alla filmer 1000 gånger i min ungdom. Är fortfarande lite kär ❤️.

  32. Well, jag var kär i John Pohlman och Sigge McKvack när jag var liten. I jämförelse med dessa känns ändå Per Fritzell helt rimlig 😀