Jag pratar aldrig i telefon med min man. Alltså ALDRIG. Han och jag är varit bortrest från varandra i två veckor ibland och vi skickar knappt sms. Följaktligen kommunicerar vi heller inte mycket med barnen. Litegrann i bilder möjligen. OM barnen skulle vilja börja ringa när någon av oss är borta är det såklart okej. Men att ringa hem till barnen när jag är borta känns helt fel. Som att öka deras längtan. Det låter säkert hemskt att det är så här – men desto mer att prata om när vi ses. Om någon skulle hacka min telefon skulle den minst intressanta sms-konversationen vara med min man Jakob. Den mest intressanta skulle vara den med Malin Wollin.

Jag snarkar så högt att Jakob hellre sover med barnen än med mig.

Jag är släkt med Sara Lidman, Po Enqvist och Tomas Ledin. Eller vi härstammar i alla fall från samma anfader. Sara Lidman var också god vän min pappas familj. Många är gångerna hon suttit på kökssoffan hemma hos farmor.

Jag lider av trypofobi. Ganska kraftig sådan som debuterade i sjuan när jag tittade på förstoringar av hudceller, mossa och annat äckligt på biologin. När jag är gravid blir det sju resor värre. När jag väntade Folke hade jag flera sömnlösa nätter på grund av en äcklig bild jag sett på små små hål. Skulle med andra ord ALDRIG ha en torkad lotus i en bukett. Bara tanken får mig att klökas.

Jag är allergisk mot alla pälsdjur utom hundar. Överväger ändå att skaffa katt. Eftersom jag tycker att möss är det obehagligaste som finns. Näst små, små hål förstås.

Jag har sifferdyslexi. Det är inte samma sak som dyskalkyli. Sifferdyslexi är min egen påhittade diagnos. För att jag har jättesvårt med siffror. Om någon läser upp ett telefonnummer eller OCR-nummer för mig så har jag onormalt svårt att skriva ner motsvarande siffror. Och tvärtom. Det är som att en koppling i hjärnan saknas. Visst, jag är ingen begåvning i matte. Men tillräckligt bra för att inte kunna få diagnosen dyskalkyli. Det verkar bara som att jag aldrig riktigt kunnat lära mig siffror. Trots att jag har lätt för språk och annan typ av skriven text. Det här är ett stort handikapp som leder till att jag ofta blandar ihop viktiga datum, klockslag, summor, mått och telefonnummer.

Min ena farbror är framgångsrik teaterregissör.

Jag var en lögnare av stora mått som barn. Inte för att jävlas men för att jag tyckte att verkligheten var en tam anrättning i behov av kryddning. Så jag fabulerade, hittade på och saltade allt jag kunde komma på. En typiskt onödig lögn kunde vara att jag kom hem från en promenad runt kvarteret och berättade en improviserad men detaljrik historia för pappa, om att nya grannar flyttat in, att de hade en dotter i min ålder och en stor gråvit hund som hette Putte och som jag nu skulle få rasta när jag ville. När jag blev äldre skämdes jag över hur jag ljugit. Idag tänker jag att det kanske också var ett tecken på kreativitet.

Jag har extremt krokiga fingrar. Krokiga på ett egendomligt sätt. Pekfingret och långfingret strävar åt ett håll och och lillfinger och ringfinger åt ett annat. Har alltid haft komplex över mina händer. Tills jag av en bloggläsare (som jag visade mig vara avlägset släkt med) fick veta att just den här typen av krokiga fingrar återfinns i vår släkt. Hon hade själv lika egendomliga händer. Nu återstår att ta reda på hur Tomas Ledins fingrar ser ut.

Jag tycker att det är lite för kul att debattera. Jag blir inte obekväm av mothugg – bara helt i gasen och ger mig inte förrän jag fått sista ordet. Ett otroligt ocharmigt drag. De flesta i konsensus-Sverige tycker nämligen att det är rätt otäckt med högljudda debatter där man inte kommer överens. Så stämningen dör ju när jag någon gång släpper loss. Med min man kan jag däremot vara mig själv och debattera högljutt och länge – för han är precis likadan.

Jag var kär i Per Fritzell från Galenskaparna när jag var liten. Inga frågor på det, tack.