Att leva mer kollektivt

Jag har aldrig haft någon längtan efter att leva i kollektiv. Däremot att leva mer kollektivt. Under en period bodde till exempel Jakobs pappa hemma hos oss på veckorna. Det var när Bertil var liten och det gav oss mycket avlastning och trevligt sällskap. Nu för tiden är det Jakobs mormor som kommer och sover hos oss en natt i veckan och det är också väldigt trevligt. Jag tror nämligen att kärnfamiljen är en bräcklig liten farkost och att man gör bäst i att slå följe med andra.

Det kollektiva levnadssättet är något som vuxit fram för oss under åren. Första steget tog vi när Albin och Ulrika (som vi driver jordbruket tillsammans med) flyttade till byn. De fick barn samtidigt som oss och vi började passa barnen åt varandra redan som bebisar. Bara för att få några timmar ifred i veckan. Med åren blev det fler gemensamma projekt och upplägg. Det har känts som att vi är lite mer som familj än vänner. Man kan gå in och låna mjölk, nya säkringar och sätta sig ner för kaffe lite när som helst. Man kan hjälpas åt att få in veden eller bygga ett grishus. Eller köpa en traktor tillsammans. För några år sedan flyttade Stina och Emil hit. Vi kände ju varandra sedan innan eftersom Stina är min bästis Elinas lillasyster. Men nu lärde de känna Albin och Ulrika och plötsligt blev vi tre kompisfamiljer. Som delar på jobbigt och fint i vardagen.

Några saker vi gör gemensamt: Varje tisdag har vi matlag – det har jag skrivit om förut. Det här är favoritdagen på hela veckan för både barn och vuxna. Våra ungar går i samma samma aktiviteter så vi ser till att turas om att skjutsa dit. Vi lånar bilar och verktyg och garage och redskap av varandra. Nu håller vi på att planera för att bygga en bastu tillsammans. Och för tillfället har vi Melodifestivalkvällar ihop. Hemma hos den enda av familjerna som har en teve. Och sedan några veckor tillbaka har vi börjat hämta och lämna varandras barn på skola och förskola. Det är egentligen idiotiskt att vi inte gjort det tidigare. För nu känns det självklart. Istället för att tre familjer har tio hämtningar och lämningar var och är uppbokade med det varje dag i veckan, har varje familj 3-4 hämtningar och lämningar var och dessutom flera helt lediga dagar. Då man istället får ungarna hämtade och lämnade vid dörren. Vilken livskvalité!

Jag tror verkligen att människor skulle må bra av ett mer kollektivt leverne. Alla har inte familj nära (i vårt fall är de fem mil bort). Men man kanske kan hitta personer som kan få en familjeliknande funktion? Människor som man kan dela på saker med – på samma sätt som man gör med sin familj? Varför måste alla äga en egen motorsåg eller en grästrimmer? Varför måste alla hämta och lämna sina egna barn? Varför kan man inte laga middag till tre familjer istället för en? Som vuxna i parförhållanden är vi så utelämnade åt varandra. Åt att båda ska orka. Hinna. Mäkta med. Men som familjer kan vi stötta och hjälpa och avlasta. Och såklart leva våra egna familjeliv – bara lite mer kollektivt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

46 kommentarer på “Att leva mer kollektivt”

  1. Åh så klokt! Skulle också gärna få in lite mer kollektivt leverne här i byn. Finns ju bara fördelar med detta! Tror att det är väldigt bra för barnen att ha fler omhändertagande vuxna runt omkring sig, för att inte tala om hur kul de har med de andra barnen.

  2. Det låter underbart! En annan bra sak är att barnen har tillgång till många vuxna som de känner väl och har förtroende för. Det ger trygghet, och någon att vända sig till med det man inte kan prata med föräldrarna om.

    Men man ska ju ha tur med grannarna för att det ska bli bra, om man bor på landet.

  3. Åh så fint, blir nästan gråtmild! Det individualistiska samhälle vi lever i tar kål på så mycket, kroppen, orken, själen.

  4. Jo människan behöver sammanhang, en församling t.ex. kan fungera som ett sådant. Bli kyrklig, alltså! men det gäller väl att kunna kompromissa och lära sig leva med varandra, vilket kanske vi idag inte lärt oss, eftersom vi blir indoktrinerade med att tänka individualistiskt (vad vill jag, vad mår jag bra av, vad drömmer jag om), jag jag jag. Det är nyttigt att lära sig tänka i större banor än så. Men ack en utmaning.

    det närmaste jag kommer familj är väl ändå kyrkan, och kanske, ibland känner jag mig liksom med i hela världens stora kyrka, alla bröder & systrar i Jesus. Jag önskar fler kunde få uppleva den gåva jag själv fått.

  5. Detta låter underbart! Hade gärna haft det såhär, tänk om våra nya grannar som flyttar in till sommaren kan bli lite det för oss, vi har barn i typ samma ålder, är närmaste grannar och de verkar supertrevliga!
    Dröm.

  6. jag har en del kollektivt tänk med min familj, det är härligt. men framförallt gillar jag att jobba kollektivt. workations är ju lite så. det tycker jag är ett sätt som ger himla mycket utbyte och inspiration! jag köper gärna köttlådor och matlådor gemensamt med andra och skulle älska att göra mer sådant! fast drömmen är nog att hyra ett stort semesterhus någonstans i sverige och liksom få göra sin egen grej fastän man ändå är tillsammans!

  7. Ja. Vi lever inte direkt så men har ändå andra familjer i vår närhet som vi hjälps åt mycket med kring barn och att låna saker osv. Man kan leva mer kollektivt på så många sätt och både i det lilla och i det stora. Så viktigt att våga be om hjälp och att erbjuda sin hjälp. Gör man det till en vana med en annan familj så vips så lever man lite kollektivt över årens lopp. Är tacksam för dem som bett oss om hjälp regelbundet för det är ju människor som kommer oss närmare och som man känner finns där för en när det behövs. Att be någon annan om hjälp är ju inte bara själviskt – det är att bjuda in den i sitt liv, komma närmre och öppna för att nästa gång kan hjälpen gå åt andra hållet. Men tänk också på att försöka se andras behov och att finnas tillgänglig. Så svårt för de flesta av oss att be om hjälp när den vanan inte redan är etablerad i en relation.

  8. Åh, det låter mysigt! Min enda invändning är att sådant här kräver planering/struktur/att någon styr upp/kommunicerar ev ändringar etc. Allt sådant tar energi för mig. Vad är dina tips för att detta ska funka smidigt?

    1. Jag vill också veta vem som styr upp ändringar i planeringen mm! Känns som att det annars lätt kan bli en sak till att projektleda här…

      1. Vi har en messengertråd med alla oss där ändringar görs. Vilka dagar vi hämtar och lämnar är bestämt och ändras inte om det inte är katastrof – typ noll administration och projektledning 🙂

  9. Åh hur jag drömt om ett likartat scenario, det där att sammanstråla, umgås under avslappnade former och hjälpas åt, både vardag som helg när andan faller på och behov finns. Jag längtar efter, och söker fortfarande efter vänner i mitt liv som resonerar ungefär på samma sätt men än har jag inte funnit dem. Intresset hos de människor som bor i vår by är obefintligt tyvärr. Men det är underbart att läsa att det faktiskt är en möjlighet och inte bara en fantasi, men också skönt att känna att jag inte är udda som längtar efter en likartad gemenskap!

  10. Amen <3
    Det går att applicera även om man bor i stan. Kom ihåg det, alla som tänker att det inte går.

  11. It takes a village to raise a child!

    Önskar så att dom i min egen familj, mor och bröder, kunde förstå min tanke när jag förklarar detta för dom. Men nu får jag helt enkelt ge mig ut och leta i kloka vänner istället. Tack för inspo.

  12. “…kärnfamiljen är en bräcklig liten farkost och att man gör bäst i att slå följe med andra”
    Alltså, herregud så klok du är. Får lust att brodera detta och sätta upp på väggen 🙂
    MYCKET bra inlägg, alltsammans!!

  13. Jag är uppvuxen i ett stort gammalt tvåfamiljshus, en av pappas bästa vänner från hans barndom köpte huset tillsammans med mina föräldrar. Vi brukar säga att vi delade allt utom kök. 7 ungar inom 11 år. Många studentfiranden blev det när det var dags för sånt 🙂

    När yngsta barnen (som är födda samma år, mellan oss andra skiljer det minst ett år) började skolan valde alla fyra föräldrar att gå ner till 90% så det alltid var någon som var hemma på eftermiddagen. Utom torsdagar, för det var farmor-dag i båda familjerna, jag och mina syskon åt middag hos farmor och farfar varenda torsdag i säkert 15 år.

    Jag älskade den uppväxten som barn, och jag kan absolut tänka att det verkligen underlättade för föräldrarna att ha sådan sammanhållning och hjälp på så nära håll.

  14. Precis så skulle jag vilja ha det! Det skulle underlätta vardagen och förgylla den när man bor utanför ett samhälle men tyvärr är inte mina grannar i det behovet.
    Men drömma kan man ju!

  15. Åh, vad fint. Jag vill också ha det så här men det känns SÅ svårt i Stockholm. Vänner och bekanta bor så långt bort, har så mycket i sina vardagar och grannar känner inte varandra och flyttar in och ut hela tiden. Så fort vi åker upp till min hemstad så känns det genast så mycket lättare. Vi svänger förbi hos några vänner och äter kvällsfika, handlar åt någon som sjuk på vägen hem, hämtar upp några kusiner som vill sova över hos mormor.

  16. Hur började ni med matlag? Var det en som kläckte idén och sen följde övertalning, eller kom det fram gemensamt?

  17. Precis så!! Jag vill ha det så, även om jag inte har barn. Har en tandborstar ståendes hemma hos några olika vänner, känns väldigt fint. Sen kanske jag hamnar tillbaka i kollektiv ett slag också, men tror ändå på att ha flera sådana relationer.

  18. Så himla mitt i prick!! Tycker bara det är svårt att hitta de vi kan dela med.. hur lägger man upp förslaget om man inte är vänner sen innan?

    1. Vi som är intresserade kanske kan be Clara göra ett inlägg med kontaktannonser? Typ, hitta ditt kollektiv?

  19. Vilket fint och tankeväckande inlägg. Vi har mycket hjälp av mina föräldrar i vardagen. När de bli äldre kommer vi hjälpa dem. Mina morföräldrar hjälpte mamma och pappa när vi var små och nu hjälper vi mormor. Det är en fin ”rundgång” som jag skulle vilja ha ännu mer av i mitt liv känner jag när jag läser ditt inlägg. För några år sedan hjälptes vi åt mer i vänskapskretsen också, under tiden alla renoverade och så, men nu är det som att alla tumlar runt i sin egen centrifug hela tiden… känns sorgligt nu när jag tänker på det.

  20. När jag tänker tillbaka på hur det har varit att vara föräldraledig är det en sak som jag ser förbättringspotential i: att be om hjälp av andra. Tänk om man kunde ta hjälp av andra föräldralediga och säga: kom hem till oss idag, jag har inte fått sova i natt, vi kan turas om att passa barnen och sova.

  21. Låter mycket klokt, rimligt och hållbart. 😃 Både för miljön och för människorna. Och roligt! Låter toppen!

  22. Ja!
    Skulle gärna det. Vi hänger lite med grannarna men inte så organiserat. Ändå har det hjälpt mig genom några tunga dagar med sömnbrist och kinkiga barn. I gengjäld kommer deras ena barn gärna till oss och leker och har mutat in en egen plats vid middagsbordet. Vad vore man utan lite hjälp på traven ibland.

  23. Låter alldeles underbart. Mina grannar är helt underbara också. Vi passar varandras barn,.lagar mat åt varandra och bakar åt varann, ibland lagar vi mat ihop och man kan ALLTID fråga om någon har salt/ägg eller något annat man saknar för stunden om man inte orkar / kan sticka till affären. DesSa personer gör mig så lycklig ❤

  24. Ja många i storstan har ju börjat med tjänstefolk för de har inga att lasta över allt till.Önskar det var som hos er.

  25. Är du säker på att du är introvert?😉Det kryper i kroppen när jag läser det här. Mår så bra av att vara själv med min familj. Well, jag är väl på riktigt lite störd haha.
    Kram

    1. Tänkte samma sak! Själv i huset eller med familjen räcker gott och väl. Kom inte hit och spontanfika på min lediga lördag lixom! Åka på resa med annan familj är ju mardrömmen.. Däremot bor vi nära min pappa och farbror och har ett gemensamt ”gårdskonto” där vi gemensamt sponsrar gräsklippare, snöslunga och diverse bra-å-ha-grejer. Självklart hjälper jag till om någon ber om min hjälp med någon. Men mina dyrbara lediga timmar spenderar jag helst med den egna familjen eller mig själv..
      Hälsningar normalstörd introvert

    2. Haha… Då är jag lika knäpp. Vi verkligen bara ha min familj. Skulle inte gilla ett sånt upplägg, men hey, alla är olika 😉 skönt att man få leva som man vill, och har möjlighet till det.

      Kram

  26. Det kryper i kroppen på mig när jag läser det här😀 Är gärna själv hemma med min familj, är väl lite knäpp också haha

  27. Lâter underbart! Det borde finnas kontaktannonser för folk som är intresserade av detta.

  28. Vad härligt att så många gillar din ide. Jag skulle aldrig trivas med det! Kanske hur man är uppväxt tänker jag. Mina föräldrar var inte så närvarande när jag var liten. Därför tycker jag det är så viktigt att vara med min familj, mina fyra barn och man. Hinna lyssna på barnen och prata tillsammans bara vi. Känns viktigare ju större de blir. Ingå i sammanhang med mycket folk gör de ju så ofta ändå, i skolan osv.

  29. Ja! I min närhet (i stan) är det främst queera familjer som är bra på detta. Kanske för att de redan är utanför kärnfamiljsnormen och kanske lite fria till förväntningar om hur folk brukar göra, och många behövt välja nya familjemedlemmar när ens ursprungsfamilj kanske inte accepterat en som en är. Starka vänskapsband blir starka kollektiv när barnen kommer.

  30. Mer sånt till folket! <3 (T ex har jag som barnlös singel både tid och energi att dela med mig av i utbyte mot lite gemenskap då och då… tänk så mycket vi kunde ha utbyte av varandra om samhället bara vore lite annorlunda uppbyggt, eller om normer/kultur vore lite annorlunda.)

  31. Åh vad mysigt det låter! 😀 Önskar vi hade någon nära oss med barn, men alla andra grannar är lite äldre. Men det kanske flyttar in framöver! Vi har i alla fall hans släkt nära oss <3

  32. Ja! ❤
    Det är en liten dröm jag har, att kunna leva så. Det märks så tydligt när man som vi bor 45 mil från familj och släkt, och många av vännerna är utspridda över landet, att det är svårt att klara sig själva. Visserligen har vi en del vänner där vi bor (dock inte alltid nästgårds…) som ställer upp och hjälper och har räddat upp knepiga situationer mer än en gång – så himla tacksam! – men det skulle verkligen vara fantastiskt att ha ett vardagligt, geografiskt närmare, kollektivistiskt sammanhang!

    Och “Jag tror nämligen att kärnfamiljen är en bräcklig liten farkost och att man gör bäst i att slå följe med andra.” – så himla bra formulerat ❤

    (Har haft en paus från din blogg ett tag pga en del saker gett lite dålig magkänsla, men det är inlägg som det här som gör att jag inte kan hålla mig borta allt för länge ändå…)