Ska barnen hjälpa till hemma?

Många tänker att föräldrar som curlar sina barn gör det för att bespara barnen besvär. Men det är ju helt fel. Man curlar i regel för att bespara sig själv besvär. För det är ju skitjobbigt att tjata på motvilliga ungar att göra sina sysslor. Särskilt som det oftast är enkla saker man själv kan göra på en grisblink.

Men jag gillar tanken på att barnen får ha sysslor och arbetsuppgifter. Jag har inte varit någon vidare lekmamma – däremot har jag låtit barnen vara med och hjälpa till och då har de oftast varit nöjda. Tvååringen fick hjälpa till att stoppa in och plocka ut tvätt ur en tvättmaskin. Hämta grejer jag behövde från ett annat rum eller trycka ut tandkräm på tandborsten. Treåringen fick gå ut och hämta pappa på åkern när det var middag, eller ge hunden mat och vatten. Fyraåringen fick vara med och laga mat och stå bredvid och “diska”. Eller hjälpa till med att skotta snö. Sådär har det fortsatt.

Nu har vi en åttaåring och en fyraåring här hemma. Deras fasta uppgifter är (på ett ungefär) att duka bordet innan maten och duka av efteråt. Gå med hunden när det behövs (kortare promenader några gånger i veckan), sanda uppfarten (tycker de är skitskoj!) och hålla ordning på sina rum. Att städa helt själva är lite för utmanande fortfarande. Man måste vara med och arbetsleda för att det inte ska kännas oöverstigligt. “Lägg alla gosedjur i den där korgen! Samla ihop alla kläder och lägg på sängen. Hitta alla playmogubbar och lägg i gula lådan”. Med sådana konkreta uppdrag lyckas de så småningom städa rummet. Utöver de fasta uppgifterna får de hjälpa till med lite allt möjligt som råkar passa. Bädda rent i sängen, bära in ved med pappa, vittja hönshuset på ägg eller se till fåren.

Jag tror att det är väldigt vanligt att småsyskon kallas lata. Jag är själv lillasyster och växte själv upp med den självbilden. Och nu förstår jag varför. För när man ber barnen om hjälp med något så är det ofta det äldsta barnet som får vara måttstocken för vad som är rimligt. Och så tänker man att småbarnen får hänga på och göra så gott de kan. Men om uppgiften är för komplex så kommer hen inte veta vad hen ska göra. Och istället gå undan. Vilket vi tolkar som lathet. Trots att uppgiften var för svår från första början. Själv står jag ju som ett fån när jag utsätts för en krånglande dator eller en bilmotor som hackar. Sånt jag inte har en aning om hur man löser. Och det slutar med att jag bara drar mig undan. Så varför skulle inte barn göra likadant?

Det är väldigt lätt att hemfalla åt klander när barnen inte hjälper till. De är “slarviga” eller “lata” eller “bryr sig bara om sig själva”. Men med barn precis som vuxna funkar positiv förstärkning bäst. Vi jobbar mycket med att säga till barnen hur hjälpsamma de är. Hur duktiga de är på att städa. Arbetsamma och uthålliga. Att de kämpar så bra. Men dessutom “råkar” jag och Jakob ofta berömma barnen bakom deras ryggar. Så att de hör. “Såg du hur noggrant han städade? Ja, tänk vilken unge va! Inte många som skulle klara av det där lika bra…”. Och det är nästan den effektivaste metoden.

Nu har vi ju fortfarande relativt små barn, som går bra att entusiasmera. Men det ska bli spännande att se hur sysslorna utvecklar sig i takt med stigande ålder.

Jag är nyfiken på hur mycket eller lite era barn får hjälpa till hemma – och hur ni resonerar kring det beslutet?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

84 kommentarer på “Ska barnen hjälpa till hemma?”

  1. Jag tycker det är oerhört viktigt att barnen lär sig hjälpa till hemma. Jag har aldrig förstått mig på vissa föräldrar som är så noga med att deras barn ska lära sig fotboll/ridning/keramik/slalom etc men de lär dem inte att laga mat/diska/tvätta/städa vilket de ju garanterat kommer behöva göra när de blir vuxna.
    När barnen klagar på att nåt är tråkigt att hjälpa till med hemma så säger vi: Det är inte så roligt för oss heller men hjälps vi åt går det snabbare.

  2. Våra barn är 3,4 och 6 år. Deras fasta uppgift är att städa inne på rummet (samt i vardagsrummet där de också leker). Varje kväll får de plocka undan leksaker och kläder. Och ofta någon gång mitt på dagen. Vi bor i en liten 4:a på 81 kvm, så det blir snabbt stökigt när barnen leker…för oss har det nog mer handlat om ren och skär överlevnad att barnen är med och hålla undan, för att liksom kunna bo såhär 😅

    Storasyster är väldigt kavat och hjälper mer än gärna till med vad som helst. Hon älskar att diska, torka bordet, bädda sängen, dammsuga. Småsyskonen är inte lika pigga på sysslor, vilket säkert har mycket att göra med vad du beskriver i ditt inlägg. Jag försöker tänka på att de är mindre och anpassa uppgifterna och uppmuntra dem i det de klarar av!

    Jag har funderat på att de ska ha lite fler fasta uppdrag här hemma, utöver städa upp sina leksaker. Jag gör gärna saker och ting själv för att det går snabbast, men jag tänker att om jag vill ha tre tonåringar som hjälper till så får man börja i det lilla och lägga sin egen bekvämlighet åt sidan…

  3. Bra inlägg! Jag håller med om att det är viktigt att berömma barn men det är väldigt viktigt hur detta görs tror jag. Och det tänker ni säkert på. Jag är 23 år och har fantastiska föräldrar, och i hela mitt liv har de rosat mig mycket för mina bedrifter och saker jag har gjort. Allting jag har gjort har varit så fantastiskt bra även om jag som 8-åring bara torkade av matbordet vilket ju vem som helst klarar av. Jag tror att det blev för mycket av det där. Jag blev utbränd redan under ettan på gymnasiet och har alltid haft sån otrolig prestationsångest och behov av att göra mina föräldrar stolta. Jag tror delvis att det kan ha berott på att de alltid har gett mig så mycket beröm för minsta lilla, vilket har gjort att jag alltid strävat efter att få det där berömmet. Jag kommer framför allt ihåg hur mina föräldrar, som du beskrev ovan, rosade mig bakom min rygg (men jag hörde vad de sa), och det etsade sig fast i mitt huvud. När det gick dåligt på en läxa så tänkte jag bara på vad mina föräldrar nu skulle säga bakom min rygg, och jag minns det som en jobbig känsla.

    I don’t know. Tycker bara det där med beröm är så otroligt svårt. Jag önskar i efterhand att mina föräldrar hade uppfostrat mig att bara göra saker utan att behöva få nån cred eller ros för det. Vissa saker bara gör man. Därmed basta och inget mer med det. Men det är väl olika från barn till barn vilket sätt som är det bästa, och det känns som en svår diskussion. Förstår både varför man vill rosa men även inte. Svårt att veta vad som är rätt för vilken unge kanske.

    1. Jeg kjenner meg igjen, Signe. Jeg ville ikke imponere foreldrene mine, men trodde nok at å gjøre ting kjempebra var den eneste måten å gjøre noe på. Jeg tenkte på det samme som du skrev da jeg leste det om å gi berøm bakom ryggen på barna. Samtidig er jeg sikker på at mannen min som barn ville blitt glad og stolt av det, og ikke stresset som meg. Så kanskje man bare er ulike, som du også sier. Synes Clara gjør kloke vurderinger som alltid, og hun kjenner barna sine best. Det er det jeg tar med meg, at man må lære barna sine å kjenne 🙂

    2. Vilken bra reflektion! Jätteintressant att få läsa det är nåt ja och min bror diskuterat mkt… men som förälder- fy va svårt att göra lagom rätt..

    3. Är det den rätta typen av beröm du har fått då? Tänker att det är skillnad på “Vad duktig _du_är som städar!” och “Vad rent det blev i köket!”/”Vad glad jag blir när du hjälper mig!” Att ständigt få höra att man är duktig där värderingen ligger på en själv leder ju ofta till det du beskriver. Att däremot få höra att någon blir glad när man gjort något och så vidare räknas ju som positiv förstärkning och brukar inte leda till prestationsångest osv..

  4. Varje år när gossen fyllde år så hade vi en förhandling om : sysslor vecka/månad, veckopeng, läggtider – vardag/helg, utetider vardag/helg, speltider etc. Så skrev vi upp allt på ett papper som ett kontrakt där alla fick signera och så satte vi upp det på kylskåpet.

    Enkelt och bra och så sparar man massa tjat och bråk ett helt år i taget. Vi måste lära våra barn att förhandla och ta ansvar och förstå att det man kommer överrens om om håller man.

    När barnen blev äldre la vi till vad veckopengen skulle räcka till exempelvis godis, bio och när han blev äldre även kläder. Så de fick lära sig att ta ansvar och spara så pengarna räckte.

    Mina barn har alltid fått vara med att spara ihop till halva eller en tredjedel av priset av dyra saker de vill ha som tv spel, datorer, cyklar, kickbikes etc. Så de har lärt sig tidigt att leta efter saker på blocket och köpa återanvända saker samt sälja sina saker som de växer ur som cyklar och skridskor etc och att använda de pengarna till att spara ihop till nya saker de vill köpa. De har blivit väldigt ekonomiska och lärt sig att det tar tid att spara ihop till det man vill ha och att inget är gratis. Vill man ha något snabbare så får man låta bli att slösa pengar på annat. Barnen har lärt sig att vårda och ta hand om sina saker då de vet vad sakerna har kostat och hur lång tid det tagit att spara ihop till dem.

    Min äldsta fick sitt första jobb nu förra året pga av att han berättade för chefen på intervjun att han fick rota i elektronik återvinningen för att hitta delar till att bygga ihop sin dator som sedan höll i flera flera år. Chefen blev jätteimponerad över detta. Min barn är yngst av alla på arbetsplatsen och fick jobbet trots sin ålder!!

    1. Nesten precis likedan gjorde vi med våre barn. Å holde det ryddig på rommet,fikk de ikke noe betalt for,det var en selvfølge,men andre oppgaver forhandlet vi oss frem til, og de fikk ukelønn utfra det. Pengene skulle bl a rekke til gaver til den aller nærmeste familie (mamma,pappa, bror/søster,mormor) til fødselsdager og jul, og til godis og ting de ønsket seg av små saker. Større ting måtte de spare minst 1/3 til. De er nå begge voksne, begge har god styring på egen (og andres) økonomi,begge sier de er utrolig glad for å ha lært å ta ansvar, lært om penger og arbeids verdi, å spare til noe man ønsker seg,ikke bare forvente å få ting uten innsats. Og de lærte at om vi skulle ha tid og energi til å gjøre hyggelige saker sammen som en familie,måtte alle hjelpe til så man ble fort ferdig med det kjedelige!

  5. Mina barn är 3 och 5. Vi är dåliga på att be dem duka av bordet men det är för att det oftast att fullt så det finna ändå ingen stans att ställa disken. Men de brukar hjälpa till att ta fram saker. Sedan ska de sortera undan sina leksaker innan de får gå och lägga sig. På sommaren vattnar de blommor, på hösten krattar de löv och på vintern kan de få skotta snö. Det är nog det tror jag. Men på sikt kommer de få vara med mer och mer men de är fortfarande för små för många saker

  6. Jag tycker det är självklart att barn bidrar till sitt eget hem. Jag och min syster är uppvuxen med en ensamstående mamma och vi har alltid varit delaktig i alla hussysslor. Jag tycker det känns konstigt att inte involvera sitt barn i det. Vi ska forma en person som slutligen är självgående och då måste man veta hur ett hushåll fungerar.

    Min dotter är 1,5 år och hon hjälper till med att ge katterna mat (hämta kattmat i skåpet och hälla upp), och plocka undan kattallriken efteråt, vilket är något hon själv börjat med. Hon kan också hämta diskmaskinstablett (självklart normalt förvarad utom räckhåll), lägga i diskmaskinen och starta den. Det tycker hon är jätteroligt. Hjälpa till att lägga in tvätt i tvättmaskinen och lägga tillbaka ren tvätt tycker hon också är roligt. Hon vill gärna också vara med när vi lagar mat. Salta och måtta upp vatten är favoriterna.

  7. Våra barn gör det mesta hemma. De dukar och dukar av, plockar i och ur diskmaskinen. Jag startar tvätt, de hänger, de sorterar strumpor och underkläder från torktumlaren. De städar sina egna rum, vi kör tidsgräns: 10 minuter per dag, då får de städa det de hinner på den stunden men oftast blir det riktigt schysst. Båda kan starta tvättmaskin och torktumlare. De kan göra enklare mat som koka pasta, gröt och baka själva. De packar sina egna skolväskor och gör rent kattlådan samt dammsuger. Nu är de 10 och 12 men har alltid haft sysslor som ökat i svårighetsgrad med åldern, t.ex. lära sig tvättmaskinen fick man göra när man blev 10 år. De kan nästan all städning också: dammsuga, dammtorka, skura fönster m.m. När man är 12 får man lära sig att skura toaletten, men har det inte som fast syssla för barnen. Vi har hela tiden tänkt att de ska vara delaktiga och ha sysslor anpassade efter ålder. Min äldsta reagerar på att få av hans kompisar kan lika mycket som honom när det gäller att ta hand om hemmet och han reflekterar ibland över hur de ska klara sig i livet 😂

  8. Har två barn, dotter på 4 år och son på 2,5 år. Båda älskar att hjälpa till hemma. Diska, skära potatis i bitar (med pizzakniv) i soppan, vispa smet till kakor, dammsuga. Hänga upp tvätt är poppis också. Är noggrann med att tilltala sonen minst lika ofta som dottern när det ska grejas hemma. Använder mig också av tekniken “beröm barnen framför andra så att de hör, så blir de bra på det”. Och dessutom pratar barnen fint om varandra också, när de hör mig/pappan säga fina saker om dem!

    1. Yes, i mitt jobb som lärare berömmer jag också klassen då det kommer in andra vuxna (assistenter, spec lärare osv) : ”Du ser ju hur fint de arbetar just nu”… liksom som om att jag pratar bara till den vuxna men barnen ”råkar” få höra berömmet. Man riktigt ser hur ryggarna sträcks. Det bästa är om man får till det så att man t ex står just utanför klassrumsdörren som om man skulle prata enskilt med den andra vuxna och så råkar man prata just så högt att klassen hör… gör jättemycket för deras självkänsla. OBS detta är inget fejkberöm och jag berömmer förtås klassen direkt också, men tror de blir extra stolta över denna typs smygberöm. Man kan inte berömma hela tiden heller, då förlorar det sin charm. Alltså jo med ett ”bra!” Men riktigt storberöm ska vara speciellt och ges då det förtjänas

  9. Jag har jätte mycket att lära på detta tema. Är den typiska mamman som omnämns i kommentaren av Maria som hellre lär ungarna att både rida och spela fotboll än att städa. Har så svårt att vara konsekvent och inte glömma bort mina intentioner som kommer över mig när vi har lite tid över
    Svårt det där, det kan bara bli bättre.

  10. Detta är ett så intressant ämne! Mina barn är 9 och 14 år. 9-åringen älskar för det mesta att hjälpa till – vika tvätt, diska, städa, bära in ved, hämta posten etc. Tonåringen är mer av en slacker som gör minsta möjliga insats och inget händer av sig själv utan det är tjat som behövs.
    Jag och barnens pappa tänkte för nåt år sen att vi skulle börja använda något slags poängsystem som skulle ge bonus till vecko- och månadspeng men vi pallade inte riktigt med att styra upp det och hålla det igång….

  11. Jag har dåligt samvete över att jag nog curlar väl mycket. Sonen 13 år och dottern 10 år är inte väldigt hjälpsamma. De tar mycket ansvar för vår hund men vi behöver ändå tjata om det…
    Efter mellis på eftermiddagen vill jag att disken ska vara i maskinen. Händer dock inte ofta. Plocka ur den gör de inte heller ofta! Sina rum fixar de iordning efter påminnelser.

    Skulle vilka ha hjälpsamma ungar som nån gång gör något utan tjat! Positiva förstärkningar värt att testa! 🙂

  12. Våra pojkar på 8 och 4,5 år hjälper till med smågrejer hemma, ganska likt erat tänk. Hämta posten, stänga hönsgården eller ta ut sopor. Man lär sig samarbeta och att hjälpa varandra. Efter vi ätit så tar dom bort sin disk plus tre grejer, det låter inte så mycket i deras öron istället för att säga att allt ska plockas undan. Tre grejer, enkelt!
    Vi har en lista på kylskåpet där dom får ett streck varje gång dom plockar ur diskmaskinen. Efter 5 streck får man en tia. Lön för mödan!

  13. Vi har en tjej på 7 år och tyvärr blir sysslorna sporadiska. Detta för att pappan och jag inte är vidare hurtiga när det kommer till “tråkiga hushållsrutiner”. Men jag tror att när vi (läs mamman) väl sätter fart så hjälps vi åt och det är lätt att få tjejen med på tåget. Hon rensa kattlådan, ge sig själv mellis eller gå och förse sig om hon är hungrig/sugen (vilket är super), gå ut och slänga soporna, mata katterna, hämtar varor i affären, hänga tvätt, fylla tvättmaskin, plocka ur diskmaskin, moppa golvet med viss översyn från mig så det inte blir plaskeblött… osv. Det är inte uttalat att hon måste göra sysslorna men vi ger positiva tillrop då hon är med oss och gör nyttiga aktiviteter. (Men ibland kan vi få kalla handen där hon ligger i soffan med surfplattan, likt en tonåring “who cares!” Då får det va så 😉

  14. Nej, det är inte helt fel, att tro att föräldrar curlar sina barn för att bespara dem besvär. Det är det begreppet innebär.

    Läs om dansken som myntade begreppet:

    https://www.svd.se/hogt-pris-for-friktionsfri-barndom/om/curlingforaldrar

    Den här danskens resonemang om “god curling”, anser jag bara handlar om sunt förnuft. Vissa saker gör man självklart för sina barn, saker som ingår i föräldraskapet och inte generar bortskämdhet.

    http://hejlskov.se/barn/om-curling-och-foraldraskap/

    Att lärare/lärarvikarier/skolpersonal, för alla åldrar, får höra att de är idioter och annat, samt att de inte bestämmer, är vardagsmat även i Sverige. Eller att man, på ett nonchalant sätt, blir ombedd att gå och hämta t.ex. en sax åt ett barn/elev, som befinner sig två meter från saxarna, förekommer också rätt så ofta.

  15. Jag har två tonåringar. Genom åren har det svåraste ofta varit för mig att hänga med – jag har inte tänkt på hur stora de blivit och hur mkt de klarar. Mina fick hjälpa till ungefär på det sätt du beskriver (dukning, städning av eget rum) i lågstadieåldern och en bit in på mellanstadiet. Sen kom jag på att de kunde gå och handla lite mjölk eller lök eller vad nu som saknades, slänga soppåsen och vika tvätt. På högstadiet har jag försökt lära dem hur man tvättar så de i vart fall kan slänga in en tvätt om det krisar. De dammsuger huset på helgerna. Jag räknar inte med att de sköter annat än städning av eget rum spontant – annat vet jag om (påminner på lördagen om att ses ja dammsuga tex). Ibland fixar de mat, inte ofta men så de ska lära sig i vart fall. De hjälper till utan att klaga. De kunde göra mer, men de har mkt läxor så jag unnar dem att ta det lite lugnt.

  16. Min dotter som är 20 månader (och blir storasyster vilken dag som helst!) är helt fantastisk på att hjälpa till och ta ansvar. Hon dukar bordet inför varje måltid. Med porslin och glas, och de hamnar lite huller om buller – men på bordet! Hon har aldrig tappat något, även om det varit nära ett par gånger. Vi resonerar som så att hellre några trasiga tallrikar och ett hjälpsamt barn än helt porslin men ett barn som aldrig fått prova. Igår skulle vi till badhuset och jag la fram jacka, skor, mössa och vantar medan jag packade badväskan. Medan jag stökade på fixade hon hela påklädningen helt själv! Enda jag behövde göra var att dra upp dragkedjan och ta på ena vanten (hon hade t.o.m prickat tummen!). Jag var helt mållös – hade ingen aning om att hon kunde fixa allt det där själv!

    Jag tror mycket på att låta barnen få testa själva. Oftast är de betydligt duktigare än vad vi kanske tror!

    1. Håller med ❤️ vår snart två-åriga dotter har tappat nån tallrik, men det är det värt när man ser deras glädje när de får hjälpa till ❤️( köpa billiga tallrikar på loppis är ett tips)

  17. Klart ungarna ska hjälpa till hemma! Jag hade inte de kraven på mig som barn och kände mig lagom bortkommen när jag flyttade hemifrån…

    Våra barn är snart 9 och 11, äldsta har alltid velat vara med när vi gör saker. Renoverar, sätter ihop möbler, stapla ved, fixa tvätten, skotta snö. På senare år har det blivit mindre självmant och mer att vi ber honom hjälpa till och det går också bra. Han bakar gärna själv och lagar mat då o då (under översyn).
    Vår yngsta säger ofta att “det är ert jobb” när vi ber honom om hjälp (för där kommer det inte självmant). Det gör mig sååå irriterad men försöker hålla mig i schack och förklarar att det går fortare om vi hjälps åt. Hans favvosysslor är att dammsuga, diska (för hand) och pyssla med blommorna. Att ta hand om smutsig disk eller kompost tilltalar honom inte.
    Sina rum får de hålla ordning på bäst de vill (typ), bara vi kan dammsuga en gång i veckan utan att få med hela legosamlingen… Ungefär.

  18. Mina barn på 10 och 12 är inte särskilt intresserade av att utföra sina sysslor, men de är desto mer intresserade av att tjäna pengar.
    De får en månadspeng som är fast. Sen får de ett tillägg som man skulle kunna likna vid en provisionstrappa. Ju mer du gör desto mer kan du tjäna. Minimikravet är att de städar sina rum själva, plockar in det som ska in i garderoben och lägger sin egen smutstvätt i tvättkorgen samt plockar undan efter sig efter maten. Vill de tjäna mer pengar så ska de tömma/fylla diskmaskinen x antal gånger, gå ut med sopor, vika tvätt, städa hos kaninen eller dammsuga tex. Då kan de öka på månadspengen med en liten slant per sak de gjort.
    Jag vet inte om det här är rätt eller fel, det ultimata hade såklart varit om vi från att de var små alltid låtit dem göra saker och det fallit mer naturligt för dem att sånt här gör man hemma. Men nu är det ju inte så, så då har vi istället satt ribban på att det minsta du ska göra är det här, och se alla exta pengar lite som ett arbete. Man måste förtjäna dem.

  19. Vår nioåring har inga bestämda sysslor hemma. Han går ut med sopor ibland, hjälper till med matlagningen, tar bort tallrik, glas och bestick efter maten. Lägger sin tvätt i tvättkorgen och tar fram morgondagens kläder på kvällen.
    I stugan blir det andra sysslor t ex hjälpa till med ved, rensa ogräs och liknande.

  20. Så himla vettigt och rimligt <3 Jag tänker att om/när vi väl får barn kommer jag lusläsa din blogg igen efter sånna här råd!

  21. I mån av möjlighet, där barnen kan vara med och hjälpa till, kommer jag ha med dem. Ser ju redan i mitt jobb på förskolan hur ivriga de är och hur roligt de tycker at det är att få vara med och duka bord, fixa mellis osv. Jag tror också det är viktigt att lära barnen att vara delaktiga i hemmet och dess sysslor. Då lär sig barnen samtidigt att uppskatta sitt hem tror jag.

  22. Hej!
    Tack för intressant och relevant inlägg.
    Jag och min man har tre söner.
    Vi gör ungefär som ni, barnen är med när saker ska göras och hjälper till så gott de kan. Bakning och dammsugning är populärt medan städning av egna prylar är mindre kul.

    Eftersom jag vägrar plocka andras saker och kläder här hemma är kaoset ofta överhängande.

    Tycker det är mycket viktigt att barnen lär sig att hjälpa till och ta hänsyn till andra man delar boende med…

    Ny grej här hemma är att man får laga sin egen favoritmat ( eftersom vi vuxna drabbats av posttraumatisk pannkaksstress) och då får man en väldigt stolt 9-åring på köpet!

  23. Jag har en 10-åring och en 12-åring. De hjälper till med att gå ut med hunden, städa badrummet, sortera tvätten, tömma och ställa in i diskmaskinen, laga mat och städa sina rum. Inte allt på en gång såklart. Ibland när jag jobbar sent kan jag be dem gå och handla.

    Tycker att det är bra att barnen lär sig att ett hem inte sköter sig självt, det krävs ett team för att allt ska bli bra och att ingen ska behöva trötta ut sig. Att lära sig hur man tvättar eller vad som behövs i en köttfärssås eller att det faktiskt inte är så jävla skoj att swisha runt med toaborsten där hela familjen suttit och bajsat är bra och sunt, tycker jag/vi.

    Visst protesterar de ibland men erbjuder sig också själva att hjälpa till då och då.

  24. Våra barn är 5 & 7 år. De brukar hjälpa till att plocka fram inför måltid och dukar av efter sig. De städar sina rum på lördagar och ibland även däremellan om det behövs. De hjälper till och skotta snö, fixa i trädgården mm. De hjälper till med dammsugning om det är att dammsuga under bordet eller i ett enstaka rum. De får även plocka undan sina kläder och lägga i rätt tvättkorg.
    Tycker inte att det är några tuffa uppgifter de har utan det är en viktig del i livet, att kunna ta hand om och sköta sitt hem. De kommer även få lära sig laga mat på riktigt när de blir lite äldre, nu är de mest med och rör/häller i.

  25. Våra ungar ( 17 , 15,14, 13 och 11 år)
    Tar ansvar för sin egen tvätt, tvätta , hänga och plocka in.
    De tre äldsta lagar mat en dag i veckan, underbart! De väljer mat själva – vi på allt mellan vegetariskt och korv och makaroner.
    Sedan barnen var små har vi haft lördags städning, motivation var att få lördags godis efter sitt hårda arbete.
    Vår tanke är att vi i familjen hjälps åt med det vi kan och mäktar med.
    Fungerar utmärkt och rekommenderar det verkligen!

  26. Mina barn gör ingenting hemma. Delvis för att jag fick ta alldeles för stort ansvar när jag var liten och dels för att de har npf och nog med att bara klara/orka med skolan och livet i övrigt. Tänker att det är lätt att lära sig tvätta/städa och dylikt när man är vuxen. Det som skaver lite är att det är svårare att förstå vilket jobb det är om man aldrig gör det.

    1. Tror inte att det går utan tjat. Det får man liksom räkna med och som jag förstår det så är det poängen med Claras inlägg; att det är lättare att curla än att tjata och få barnen att hjälpa till hemma.

      1. Oj, jag svarade visst på fel kommentar!

        Givetvis kan npf påverka detta, och det beror ju på det individuella barnet. Som mamma till ett barn med autism så låter jag det dock inte bli ett skäl till att inte lära hen hushållsarbete. Blir bra mkt jobbigare för en ung vuxen med en npf att anpassa sig till vuxenlivet om hen aldrig behövt ta det ansvaret hemma, tänker jag. Igen, detta beror givetvis på det individuella barnet och framför allt hur svår npf barnet har.

  27. Ett viktigt inlägg! Jag har alltid fått hjälpa till hemma för att inte stå handfallen när jag flyttade hemifrån, och jag överför samma tänk till mina barn. De har alltid fått hjälpa till med “tråkiga” uppgifter hemma som disk och städ, men också “roliga” saker som t ex dottern som älskade att vara med och byta däck på bilen. 😀 Båda barnen har fått verktygslådor i födelsedagspresent som vi anser att det är viktigt att de har när de flyttar hemifrån.

  28. Ingen som kör poängsystem? Är det en dålig idé ? Mina barn 5 och 7 har nämligen börjat städa mycket mer entusiastiskt sedan de får ett poäng för varje grej de plockar upp och på 200 (de räknar varje legobit kan jag lova)får de önska vad vi ska ha för fika nästa gång vi fikar.

    De hjälper väl till lite utan poäng oxå men städa upp leksaker funkar himla bra på detta sätt

    1. Nä, det är väl för att belöning och bestraffning inte är så bra för motivationen långsiktigt. Om man börjar använda sig av yttre motivationsfaktorer (pengar, poäng och andra belöningar) tenderar den inre motivationen att avta på sikt. Det är ex. därför det är en mindre bra idé med system där föräldrarna belönar sina barn med vissa summor beroende på betyg.

    2. Vi har haft ett poäng system till och från. Då har jag sagt att de får en utmaning tex att hjälpa till i samband med maten. Gör de det får de en stjärna eller liknande. Efter 10 stjärnor får man en belöning ( popcorn oftast). Mycket populärt!
      Och efter ett tag klarar de uppgiften utan belöningar.

  29. Bra inlägg! Tänker lite osökt på vad Marie Kondo skriver i sin bok, att vi aldrig får lära oss städa. Det bara antas att man kan, men egentligen är ju det rätt ologiskt. Med tanke på att vi t ex måste lära oss att klä på oss själva, varför skulle då städ-skillsen vara medfödda?

  30. Jag har en treåring och en ettåring. Ettåringen är usel på att hjälpa till. Skoja. Men treåringen älskar det. I ärlighetens namn äter han mest mango när han “hjälper” mig med att göra smootihen och han tappar tråden stup i kvarten när han hjälper till med annat. Men han känner sig viktig och försöker. En sak jag tänkt mycket på är att väldigt små barn inte lägger några värderingar vid saker som vi värderar på två sekunder. Det är inte dåligt att vara arg, grön smooothie med spenat i är inte sämre än den gula med bara mango, och att hjälpa till är inget straff. Precis som att du skrev om att inte klaga på dåligt väder för att barnen inte ska känna det automatiskt om det regnar. Tror det är samma sak med att hjälpa till. Ibland tänker vi att de ska göra nått jobbigt, när de egentligen tycker att det är kul – men vår attityd färgar det. Min mamma var alltid irriterad när vi skulle städa, min mormor gjorde det till nått mysigt. Gissa vem som fick tjata? 🙂

    1. Precis!! -“att hjälpa till är inget straff”.
      Vi resonerar så att om vi alla hjälps åt (efter sin förmåga såklart) med vad som ska göras hemma får vi “tid över” till trevligare saker, spela spel eller se en film tillsammans.
      Tror att man både som barn och vuxen mår bra av att känna sig nyttig, vare sig det är på jobbet el hemma.
      Vi som föräldrar driver inte ett Al inclusive hotell ; )

  31. Vår son är bara 1 år och 5 månader men ett av de ord han lärt sig säga är att städa. Han har alltid varir fascinerad av dammsugaren och när vi tar fram den här hemma kommer han gärna och styr runt den och hjälper till en stund. Står det framme en sopskyffel så vill han gärna bära runt på den. Han pekar på trasan när jag torkar på bordet så jag har provat gett den till honom några gånger och han torkar glatt den plats han sitter och klappar sedan händerna för att jag ska se att han är duktig. Ibland plockar han ihop klossarna, eller Kritorna helt själv men han är ganska snabb att riva ut dom igen ;). Han älskar att hjälpa till att plocka ur diskmaskinen han plockar ut nått och ger de till oss som ställer upp ur skåpet, får bara vara snabb så han inte ledsnar att hålla upp nått och släpper de i golvet. Och lägga tvätt i maskinen tycker han är jätte kul. Jag tycker absolut att barnen kan hjälpa till hemma med de dom kan. Hemma hos oss hjälpte jag och mina syskon till med allt möjligt och vi blev lärda att hjälps vi åt går det fortare. Känner aldrig att detta varit en nackdel utan nu i vuxen ålder ser jag det snarare som en fördel. Så ja de tar längre tid och de är bökigt men låt barnen hjälpa till och vara med när de kan.

  32. Hej!
    Våra barn har en egen matlagningsdag i veckan. Nu är de 12,15 och 17 år, men vi började med detta när den yngsta var 7 år. Barnen bestämmer vad de vill laga, men det måste vara riktig mat, inga halvfabrikat.
    I början måste vi naturligtvis hjälpa till väldigt mycket och berätta hur man gör, men nu efter flera år är de alla riktigt duktiga på många olika rätter. Tiden man lägger ner i början betalar tillbaka sig flera gånger om längre fram.
    Det är underbart att få sätta sig till dukat bord tre dagar i veckan!

  33. Intressant tråd och givande läsning! Har barn på 3 resp 5,5 år. Den stora har börjat få ”arbeta”, dvs hjälpa till lite då och då med sådant som ligger utöver sysslor som förväntas på hen. Barnet får hjälpa till med dukning och middagsplock när hen är på humör, men får då ingen pengabelöning för det. Vi försöker få båda barnen att dagligen plocka upp i sina rum, men när orken tryter efter lång dag på förskolan blir det lätt här hemma att vi vuxna städar upp i röran). Arbetet med pengabelöning kan istället bestå av att sortera de rena besticken ur diskmaskinen, plocka lite tvätt som hängt på tork osv. Små sysslor och med ett par kronors belöning. Har märkt att de ordinarie sysslorna hyfsat ofta görs med lite mindre gnäll numera också. Funderar på om det beror på att hen känner sig stor och växer lite av berömmet. Har dock utmaningen nu att 5,5-åringen börjat prata om vad hen vill köpa för sina intjänade pengar, och vår 3-åring hör detta och konstaterar att hen inte tjänat ngt. Hur löser man detta smidigt?! Jag vill inte att 3-åringen ska börja ”arbeta” än på ett par år. Tänker jag rätt här??

  34. Har alltid tänkt att det ingår i mitt jobb som förälder att lära mina barn att stå på egna ben på sikt. En dag blir de ju myndiga och ska ut i vuxenlivet. Då är det bra att ha lärt sig basala vardagskunskaper. Plocka upp efter sig, fixa mellis/mat. Hantera pengar. Söka sommarjobb. Ta ansvar för sina läxor.
    Såklart anpassat efter deras mognad och ålder. Vara med som vuxen och visa/stötta första gången/gångerna. Nästa gång när de grejat saken själv så har jag berömt och försökt trycka på hur duktig/modig de var som gjorde allt detta på egen hand.
    När de önskat sig dyrare prylar som mobiltelefon, iPad, pc så har de fått pengar till det vid födelsedag eller jul. Jag har dock ALDRIG gett så mycket pengar att de räckt till att köpa saken direkt. De har alltid tvingas skjuta till en liten slant från egna pengar/spara från månadspeng/sommarjobbslönen. Bara för att de ska förstå att de måste vara beredda att bidra själva. Kanske vänta en liten stund innan de fick råd att köpa varan. Precis som vi vuxna får göra ibland. Men jösses så nöjda de varit när de nått sitt sparmål och kunnat stega in på affären och köpa sin efterlängtade sak.
    Så har vi gjort iallafall. Ser att det finns många goda tips och råd i tråden redan (förutom Claras fina råd). Blir varm i hjärtat när jag läser era kommentarer. Vilka fina föräldrar och förebilder ni kommer bli. Ha en fin dag allihopa! ❤️

  35. Min två och ett halvtåring gillar också att lägga i och ta ut tvätt ur tvättmaskinen. Han kan plocka upp leksaker fr golvet och lägga dem i bokhyllan när jag frågar: var ska den ligga? Han gillar även att dammsuga och tycker det är skoj när vi ska ta ut soporna av nån anledning.

  36. Jag skulle så gärna låta mina tjejer hjälpa till mer hemma. Laga mat tillsammans är så mysigt och att låta dem dammsuga och fixa här hemma är viktigt för i en familj hjälper alla till, så har vi alltid resonerat. Men tyvärr lider min äldsta dotter av allvarlig psykisk ohälsa där anorexi, panikångest och OCD är delar av diagnosen. Hon tillåter inte att småsystrarna hjälper till med maten och får allvarliga ångestattacker när vi städar. Då måste hon duscha i flera timmar eftersom ”partiklar” fastnar på henne. Städning måste ske när hon inte är hemma och matlagning helst under hennes överblick.
    Men nu har småtjejerna varsin sköthäst i stallet som de pysslar om ett par dagar i veckan. Det är en fin lösning. De får komma hemifrån lite och även ta ansvar för ”sina” hästar. Längtar efter att kunna baka, laga mat och stöka i köket tillsammans med mina tjejer igen. Snart hoppas jag.

    1. Det låter väldigt tufft! Kanske en lösning att baka med småtjejerna när äldsta tjejen är ute på sitt? och något som inte storasyster måste äta av?
      Det låter ialla fall som att ni har gjort den bästa lösningen för er familj just nu💓

  37. Vi är en familj på fyra med två pojkar på 7 och 10 år. Jag tycker att det är superviktigt att man i en familj hjälps åt. Våra pojkar har i uppgift att städa sina rum, gå med returgrejer (liten återvinningsstation bara på andra sidan gatan) och att duka varannan dag. Att vara med och laga mat en gång i veckan har kommit från barnen själva och det uppskattas mycket. Det får även packa sina ryggsäckar med gympakläder och komma ihåg aktivitetsdagar och när instrument ska bäras med till skolan för att hinna i tid. Visst glöms det ibland bort men oftast blir det jättebra och ger självförtroende.

  38. Vi har gjort ungefär som Clara och familj vilket har gjort att de är hjälpsamma och vet hur saker och ting ska göras. Jag tror också att man måste sänka ribban och att barn inte har förmågan att städa och plocka som vuxna – de behöver vägledning och pepp.

    Jag minns själv när jag 7 år och systern min 5 år skulle städa efter en väldigt rolig och lekfull dag: vi tryckte in allt under sängen och i lådor, utan att organisera alls. Vår mamma kallade det för fuskstädning men vi kunde bara se att det blev rena ytor – då var det städat! Att organisera tar tid att lära sig!

  39. Jag tog oerhört mycket ansvar i hemmet som barn. Jag är storasyster och kunde tidigt städa, laga mat, passa småsyskon osv. Dels var jag väldigt kapabel att göra det och dels förväntades det av mig. Som vuxen kan jag tycka att även om jag klarade alla uppgifter väl så var jag ju ändå bara ett barn och kunde gott fått vänta med vissa uppgifter. Därför kan och gör mina barn mycket mindre än vad jag själv kunde i samma ålder. Säkert “borde” de klara mer, men jag vill låta dem vara “skyddade” ett tag till. De uppgifter de har som sina gör de dock galant utan knorr och nu när de båda är i skolåldern kommer de självmant ibland och frågar om de inte kan få hjälpa till med något, och då får de ju självklart det.

  40. Bra inlägg och bra diskussion! Läser allt med stort intresse 🙂
    Här får de hjälpa till med lite allt möjligt, dammsuga, bära, hämta, lägga in, vattna etc. Men vi tjatar inte och har inga fasta sysslor. Vill de inte så slipper de, eller så blir det helt enkelt inte gjort den dagen.
    Tycker matlagning varit roligast att lära dem och det märks, båda vill gärna och kan numera, med lite hjälp. 6-åringen lagar korvgryta (jag mäter upp) kör smoothies och juicepressen. 2,5-åringen gör äggröra varje morgon och står med sin slev och rör. Det märks ju hur stolta de är sen att de lagat något och hur de växer!

  41. Har tänkt flera gånger de senaste veckorna att ”när jag får barn hoppas jag att Clara har gett ut en bok om barnuppfostran”. Så, jag kanske kommer få barn om 5-10 år och kan absolut anpassa mig efter när du känner att boken blir klar 😉
    Du skriver så vackert om dina barn och jag verkligen älskar eran filosofi kring uppfostran, hade varit underbart om det en dag fanns sammanställt i en bok. Tack för en underbar blogg, ett måste varje dag!

  42. Vi började rätt tidigt med att de skulle turas om att plocka ur diskmaskinen. Men det blev rätt tjafsigt, så det slutade med att lillebror fick det som sin egen uppgift och att storebror fick en annan.

    Nu när de är 17 respektive 22 är jag så glad att vi började tidigt, fast det var en del tjat då. Nu är det naturligt för dem att det är hela familjens gemensamma ansvar att städa, tvätta, plocka och handla.

  43. Intressant tråd.
    Jag tror det är svårt att hitta ett sätt som fungerar för alla. Hos oss hjälper ingen till utan tjat. Inte ens när de var små, var de intresserade. Jag tror man har olika egenskaper, vissa barn är lättare att entusiasmera än andra.

    Mina barn (3 tonåringar) städar sina rum och går med hunden, det är allt.
    På sommaren lite gräsklippning.

    Själv kunde jag inte varken tvätta eller laga mat när jag flyttade hemifrån efter gymnasiet, bara baka… Satt i telefon till mamma varje dag och frågade ”hur gör man ditten? Hur gör man datten?”
    Men jag lärde mig rätt snabbt.

    Mamma brukade säga att hon inte krävde så mycket hushållsarbete av oss för att HENNES mamma aldrig gjort det.
    Så det går väl i arv, såntdär…

    1. Jag tror nog att man får räkna med tjat. Det är ju just det Clara skriver? Att det är lättare att curla än att tjata. Det är få barn som tycker att det är roligt att städa osv, det handlar om att lära barnen att man hjälps åt hemma så att de lär sig att det är inte någon annan som alltid kommer att fixa åt dem.

  44. Gick lättare att lära barnen ställa sin tallrik i diskmaskinen än deras far som gärna klev upp o lämnade bordet utan att ta någonting alls….

  45. Barnen är 8 och 10, hjälper till alldeles för lite vilket beror på det du säger: lathet hos mig och ovilja att få konflikter och tjat. Men när mitt humör nyligen exploderade så hade jag plötsligt ett barn som dammsög och ett som plockade undan alla kläder 🙂
    Jag har funderat mycket på belöningar; jag tycker inte att man ska få betalt för att hjälpa till hemma, men fattar också att de skulle vara mer benägna att göra jobb om de fick en tia eller så. Men än så länge har jag skippat det.

  46. Precis samma här hemma! Alla barnen får/ska vara med och hjälpa till med olika typer av sysslor och svårighetsgrad. Mycket tjat och påminnelser blir det, men jag ger mig inte. Tycker att det är superviktigt, för DERAS skull! Alla barnen har bidragit med “hjälp” sedan dom kunde gå i princip. Nu har vi fem döttrar, äldsta fyller 8 år i sommar och yngsta blir snart 6 månader.

  47. I vårt hem är det bara jag och min fyraåring så det har liksom blivit naturligt att göra allt tillsammans. När det ska tvättas så sorterar vi tvätten och går ner i tvättstugan tillsammans och så vidare. Än så länge så vill han hjälpa till, och framför allt göra saker tillsammans med mig. Jag har inga direkta krav på att han ska göra sysslor spontant eller helt själv men har också fått turen att ha en unge som älskar att städa och sortera. Mitt mål är att han i vuxen ålder ska kunna allt som krävs i ett hem, städning, tvättning, matlagning, bakning, betala räkningar, skriva på avtal, skaffa försäkring, boka läkartider och tandläkartider och så vidare. Jag vill ju att han ska bli en autonom person som klarar av vardagen och livet även när oväntade saker inträffar.

    SÅ, det är grunden – men nu kommer problemet. Hur hjälper jag honom att bli en självständig kapabel individ som samtidigt kan be om hjälp och våga visa sig svag? För min egen del så är det ett problem. Jag har blivit för självständig och klarar inte av att be om hjälp. Och jag vet inte hur jag ska balansera det i mitt föräldraskap.

    1. Hej M! Vilket team du och ditt barn är! Heja dig och heja er. <3

      Ang öva på att be om hjälp. Bryt ned vad du behöver/vill ha hjälp med i små delar. ”Skjuts till barnets simskola 2 tillfällen i maj” eller ”Tre timmar assistans en lördag med att sätta upp hyllor”. Alltså små grejer som folk enkelt kan säga ja / nej till. Matcha sen dessa med folk du gillar, och öva på att fråga dem. Levla sedan upp med att fråga folk du inte känner lika väl (kanske barnets kompis förälder?), övning ger färdighet. Fundera på vad som hindrar dig, är det att stå i skuld till ngn så kan ett smidigt sätt att slippa de känslorna vara att erbjuda hjälp i utbyte. Stort lycka till!

  48. Min 6-åring är superhjälpsam vissa dagar och totalt motsträvig andra, och det varierar lite hur mycket vi orkar tjata. Men hon får sen förra våren veckopeng på 20 kr förutsatt att hon har städat sitt rum (röjt på golvet, med lite assistans, som Clara beskriver) och gjort två “uppdrag”. Uppdragen kan vara att gå ut med sopor, hjälpa till att hänga tvätt, plocka ur besticken ur diskmaskinen etc. Tanken är att hon ska få testa lite olika avgränsade grejer, men hon förhandlar rätt hårt kring vilka uppdrag hon har lust med! Egentligen tycker jag inte att normalstädning hemma ska vara kopplat till pengar, men vi började i den andra änden, dvs att hon var väldigt intresserad av att köpa saker men hade noll uppfattning om pengar och deras värde. Det första halvåret var det väldigt sällan hon fick någon veckopeng eftersom hon vägrade göra uppdragen, men nu har hon greppat att det hänger ihop och att man kan spara till sånt som föräldrar envist säger nej till. Min tanke är att vi ska “omförhandla” om ett halvår, inför skolstart.

  49. Så bra input på ämnet! Vi har sysslor periodvis, t ex beroende på årstid (plocka falläpplen på sommaren, hjälpa till att skotta ibland på vintern) men duka inför middagen och plocka ihop på rummet är det som är kontinuerligt. Varpå dottern ofta undrar varför hon alltid måste göra allting!!?! Ibland dukar hon spontant fram finporslinet och gör fest med servetter. Jag tror det är jättebra för barnen att hjälpa till och vara en del av familjens teamwork!

  50. Vi har en snart 5-åring och snart 2-åring hemma. Vår stora tycker om ordning och reda, städar undan leksaker och fixar med sina grejer, men så fort jag ber om något mer (typ plocka undan sin tallrik) blir det väldigt sura miner. Ska försöka kommer på en lösning.

    En annan fråga jag har är vad alla gör med sina barns pyssel?? Vi har en pysslare av rang och översvämmas av teckningar och ihoptejpade grejer. Hur förvarar ni?

    1. Har en hemmaboende tonårsson med diagnos inom autismspektrat. Inlägget gav mig en tankeställare. Han gjorde betydligt mer hemma när han var liten. Nu lagar han middag en dag i veckan, ser ut som kriget efteråt. I och för sig gått igenom en krisperiod med sjukdom i familjen. Men ändå.

    2. Angående pysselalster: Min 6-åring producerar ENORMA mängder och får dessutom med sig teckningar från kompisar. De sparas i diverse lådor som den här föräldern sen rensar underifrån i vid väl valda tillfällen när barnet inte är hemma…

    3. Vi har haft en karenslåda där alla teckningar mm hamnade. Efter några månader kunder jag slänga det som låg i botten på lådan och ju inte efterfrågats på länge. Det som barnen har velat spara har jag lagt i varsin stor låda som står ovanpå deras garderober, där sparas minnesgrejor, diplom och allt sånt.

  51. Bra inlägg och intressant. Har en dotter på 10 månader å det är intressant att höra hur det fungerar för er!

    Önskeinlägg: tv å skärmar. Läste att ni inte har tv, utveckla med tankar å +-. Hur tänker ni kring skärmtid, mobiler osv.

  52. Har en son på 5,5 och en dotter på 2,5. Inga fasta sysslor men hjälpa till med städning, duka bordet, plocka av sin tallrik/bestick, hänga upp sina kläder på rött plats, bädda sängen och lägga kläder i smutskorg, packa väska och liknande. Inga belöningar och inte alltför mycket beröm men däremot artighet och säger ”tack för att du gjorde x” för att visa att det uppskattas stt vi hjälps åt. Också många samtal om varför vi hjälpa åt, om att om man vill något kan vi diskutera hur vi kan hjälpas åt för att få det gjort, och att om man någon dag inte vill/orkar göra något får man förklara och diskutera saken- kanske byta syssla med syskon/förälder eller liknande.

  53. Åh då vill jag berätta min bästa idé som jag fick vid jul. Jo, jag var så trött på barnens gnäll gällande maten så då skulle de själva ha varsin dag att laga mat på (8 och 6 år är de). Så vi tog fram våra BÄSTA kokböcker, nämligen de två du och Anna-Carin släppt 🙂 vi älskar dom! Då kollar de i dom, väljer en rätt, skriver ner vad som ska handlas och sedan lagar de på sina dagar. Och detta har vi verklkgen följt! Tycker det svinbra på så många sätt 🙂
    Andra uppgifter de har är diskmaskinen varannan gång, ställa ordning skor i hallen och så duka och sina rum såklart. Vi har hela deras liv varit noga med att de ska hjälpa till att städa tex, det hjälper ju! Helt naturligt för dom 🙂

  54. Femåringen älskar att lägga in tvätt i tvättmaskinen och framförallt att bestämma vilken tvätt som ska tvättas. Valet mellan mörk, röd och ljus 40°-tvätt är viktigt. Allra roligast är att leka lite med den smutstvätt som får vänta till en annan dag men det får väl vara ok.

  55. Jag är uppvuxen med tre yngre syskon så jag är väl bekant med problemet med likadana sysslor för olika åldrar. Med mina egna barn (7 och 4 år gamla) knyter jag därför sysslorna mycket till ålder – varje gång man fyller år får man lite nya förmåner (som att åka rulltrappa själv eller få veckopeng) men också lite nya ansvarsområden. Båda ungarna sköljer sina tallrikar efter varje måltid och stoppar dem i diskmaskinen, de städar sina rum varje kväll (förvaringen i rummen är ordnade efter kategorier), de bäddar sina sängar (7-åringen själv, 4-åringen med hjälp), viker ihop sina använda men rena kläder och lägger sina smutsiga kläder i tvättkorgen (4-åringen med assistans, 7-åringen efter uppmaning). Sedan tillkommer ju de vanliga förhållningsreglerna, att man hänger upp sina ytterkläder och ställer skorna snyggt, att man ber snällt, tackar och använder ett vårdat språk och en rimlig volym, att man är försiktig med människor och saker (inte slåss) och stannar hos sina föräldrar (inte springer iväg eller gömmer sig).

  56. Vårt barn gör nog ganska många sysslor hemma, fast på sitt sätt då. Jag brukar försöka säga att vi hjälps åt hemma, i stället för att hon hjälper till för att det förstnämnda känns mer inkluderande än det sistnämnda som låter som nåt man gör för någon annans skull i stället för som ett lagarbete tillsammans. Hon är 3,5 och har ända sen hon var 1,5 gärna varit med och lagat mat. Vi hjälps åt att hänga tvätt, tömma diskmaskinen, dammsuga, städa hennes rum, vattna blommor, skotta, kratta etc. I dag sorterade vi hennes strumpor innan hon la in dem i garderoben.
    För henne är allt förstås en lek och väldigt kravlöst. Det är oftast på hennes initiativ och jag uppmuntrar och hittar lösningar (skära gurka med smörkniv, ta bort de vassa knivarna ur diskmaskinen först, hänga om tvätten ordentligare när hon inte ser osv..). Men jag hoppas det lägger en bra grund för att vilja hjälpas åt hemma när hon blir äldre också.
    Jag vill inte hamna i att (blivande) veckopengen är ett maktmedel, alltså att om hon inte gör en syssla dras den in, för då kan hon ju ändå strunta i sysslor de veckor hon kan tänka sig vara utan veckopengen. Det ska i stället komma inifrån, att hon vill vara med och ta ansvar för vårt gemensamma hem.

  57. För oss är nog detta med att hjälpa till hemma inte prio. Har två barn, stora som är 4,5 har vissa svårigheter i samspelet (men ingen diagnos på något sätt) och så lilla som är 2. Självklart får de vara med i köket när de vill det. Lilla tycker om att lägga i tvätt i tvättmaskinen. Vi ger också små uppdrag och barnen får vara med och städa upp det de har lekt. Men samtidigt anpassar vi mycket efter humör och ork. Har stora en krisdag så ställer vi nästan inga krav. Jag vill att det ska vara lustfyllt att hjälpa till för dem, och så småningom självklart att typ städa undan efter sig men jag känner inget behov av att ge fasta uppdrag (typ duka och duka av) eftersom deras humör kan vara så olika olika dagar.

  58. Försöker också vara noga med att vi hjälps åt här hemma och att det liksom är vårt gemensamma hem och att vi alla vill att det ska vara ”ordning” här… vilket det såklart aldrig är ändå med 2 barn men involverar barnen så gott det går. Båda är intresserade av matlagning som jag själv är så en dag i veckan bestämmer de och lagar middag med stöd av mig eller pappan. Båda två, 4 och 7 år är jättenöjda med den uppgiften och sitter och njuter av att kunna bjuda på sån god mat. Är överlag skeptisk till att koppla pengar till hushållssysslor… dom får sin veckopeng utan prestation.

  59. Inte en uppgift kanske, men i höstas tyckte vi att vi fastnat i tråkiga mönster vid maten. Fyraåringen var svår att göra nöjd. Lösningen blev att han fick tisdag till sin matdag. Han väljer rätt, får planera handling och vara med och laga. Det var en riktig hit! Vi var rädda att det bara skulle bli pannkakor, men icke! Ännu bättre blev det sedan han fick er kokbok i julklapp (ihop med kockmössa och förkläde). Nu basar han över matlagningen på tisdagar och känns generellt lite gladare kring måltiderna och mer intresserad av mat.

  60. Nu har jag inga barn ännu, men jag ser det som en självklarhet att de ska hjälpa till hemma. Men, det finns såklart en gräns. Jag var inte många år innan jag fick ansvara för att städa i princip hela huset själv, och det må ha gett mig mycket, men är väl inget jag vill utsätta mina barn för..

  61. Bästa och mest pedagogiska grejen jag kör med här hemma är när vi röjer tillsammans, med äggklockan satt på typ tio minuter. Vi hinner massor. Barnen får konkreta röjaruppgifter utifrån ålder. Typ ställa i ordning alla skor i hallen, plocka undan alla leksaker på vardagsrumsmattan, göra snyggt på soffbordet osv. Maken och jag plockar sånt som är svårare men lika behövligt. På tio minuter går huset från rörigt till undanplockat och fint.

  62. Vår dotter är snart två år och hon fått vara med och fixa hushållssysslor länge.
    Hon älskar att stå och “diska”. hjälpa till att baka, plocka ur diskmaskinen, mata katter osv men inget tvång. Om hon inte vill ex mata katten så måste hon inte. Men längre fram när hon blir äldre så kommer hon nog precis som ni få egna sysslor. Iofs städa undan leksaker efter sig försöker vi få henne att lära sig, funkar oftast om man själv börjar 🙂

  63. Vi har inga fasta sysslor till fyraåringen och ettåringen men de får gärna hjälpa till med det mesta. Slänga återvinningen kan ju bli ett äventyr i sig och gå och handla gör vi nästan alltid med ett av barnen. De älskar att använda blippmojängen och håller koll på vad vi behöver. Brukar ge den stora tre-fyra matvaror att påminna mig om så att jag inte glömmer. Den lilla kan starta både tvättmaskinen och diskmaskinen på egen hand (😫) och även sköta dimmern i hallen vilket han älskar att få göra. Den stora kan receptet på fröknäcke i huvudet så det är vårt standardbak tillsammans. Jag tror barnen stärks av att få vara med i allt vi gör, och vi har inga släktingar nära att lämna dem till så de får vackert bara med på det mesta.

  64. Mina barn har fått hjälpa till från första början, av precis de skäl du nämner. Från de var cirka 6 år har de också fått ansvara för maten varsin dag i veckan – väldigt populärt eftersom vi är en matintresserad familj, och regeln är att den som lagar maten får bestämma vad som ska lagas och ätas. Lite svårt var det förstås när lillebror vid sex års ålder skulle laga mat själv utan att allvarligt skada sig. Han älskade pasta och ville alltså helst laga det, men även en ganska tuff mamma som jag bleknar vid tanken på att en sex-åring ska hantera en kastrull med kokande vatten, så det fick vänta litet. Men även en sex-åring kan (efter lite diskuterande och planerande, eftersom det var jag som skötte handlingen) sätta ugnen på 200 grader, öppna ett fryspaket med potatispuffar, hälla ut dem på en plåt och skjuta in i ugnen, steka prinskorvar i stekpanna, lägga körsbärstomater i en skål, skiva gurka och lägga i en annan skål samt sätta fram ketchup och senap. Det var hans första egna måltid, och å, så nöjd han var!

  65. Sådär känner jag mig när jag ska hjälpa min snickare till kille att bygga något eller nåt annat projekt som jag inte förstår. Blir bara stående, tills han säger “bär de där sakerna dit”. Då kan jag hugga i!

    Hemma var jag storasyster och vi hade rätt mycket sysslor ändå, bland annat var det ungarnas jobb att städa hela huset (golv och trappor) och mitt jobb att vika allas tvätt. Varsin matdag hade vi, allt från lillasyster (11 år yngre än mig) som bara kladdade ner till storasyster (jag alltså) som även skötte handlingen till min dag. Jag tror mina föräldrar hade ganska hög toleransnivå på hur skitit det var (vi städade på lördagar) och hur skrynkliga kläder var 😀