Gravid och full av ångest

När vi funderade på att skaffa bebis nummer tre var det väldigt viktigt för mig att först bli frisk. Frisk från utmattningen och frisk från andra ångestrelaterade grejer jag gått igenom sista åren. Eftersom jag vet att jag blir lite koko i huvudet av att vara gravid. Får konstiga hangups och fobier, ligger vaken och oroar mig på nätterna, blir rädd för allt jag inte kan kontrollera. Och jag var frisk när jag blev gravid. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde i maj det här året. Samtidigt i den där glädjen hade jag onda aningar. Man kan väl inte få må så här bra? Kan livet få vara så här fint?

Och bara några veckor senare hände en rad svåra saker. Framförallt blev min svärfar plötsligt sjuk i cancer. Och förutom den stora sorgen och oron som det innebar, aktiverade det också all gammal sorg och cancerskräck jag bar på från när min mamma dog.

Jag har (som jag jämt tråkar ut er med) haft en väldigt jobbigt graviditet fysiskt. Men nu börjar det också sätta sig på psyket. Mest är jag rädd om mina barn. Jag oroar mig så mycket för alla tre. Vad har jag gett mig in på? Hur kan jag vara så övermaga att tro att jag ska få tre friska barn? Att jag kommer få leva och se dem växa upp? Att jag inte kommer dö ifrån dem. Att de inte kommer dö ifrån mig. Att ingen ska få cancer och dö – nu när jag förlorat så många närstående i denna vidriga sjukdom.

Jag känner att vi har det för bra. Vi har ett för fint liv tillsammans vår lilla familj. Och självklart kan man inte räkna med att det bara får fortsätta. Snart kommer katastrofen. Och förmodligen kommer den orsakas av något fel eller misstag jag gör eller gjort. Och om jag bara ligger vaken nog mycket på nätterna, felsöker och riskbedömer. Så kanske jag kan hindra förloppet.

Jag vet att jag är gravid och koko. Precis som det brukar bli i sista trimestern. Och snart är det dags för förlossning. Och även om den går hur bra som helst stundar sedan en lång period av amningshjärna och precis lika många ångesttankar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av alltihop. Men det hjälper att uttrycka i ord eftersom jag får distans till mina känslor. Bara för att jag tänker något betyder det inte att det är sant. Bara för att jag befarar något betyder det inte att det kommer att ske. Att vara gravid och koko är helt i sin ordning. Jag kan inte skydda min familj från alla risker och faror. Nästan inga alls faktiskt. Jag får bara lita på att det går ändå, på något sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

103 kommentarer på “Gravid och full av ångest”

  1. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag var ”frisk” från min ångest när jag blev gravid med vårt tredje barn. Katastroftankarna och ångesten kom ganska direkt och rörde exakt det som du beskriver. Min räddning blev att börja med antidepressiva igen. Allt gick bra med bebis nummer 3, som nu är 4 år. Men ångesten, trots medicin, sitter och gnager i bakhuvudet fortfarande. Antar att jag helt enkelt får leva med den. Skickar en massa styrka, kraft och jävlaranamma till dig Clara!❤️

  2. Du är nog inte ensam om det här, och precis som du säger så hjälper det nog till en viss del att bara lufta tankarna, då hör man lite själv hur “fånigt” det låter. Sen är det svårt ju äldre man blir, för man inser att riskerna är inte obetydliga längre. Hade precis samma känslor när vi skaffade barn 3, vad är oddsen att det ska gå bra igen liksom?

    Kram i alla fall!

    (PS, saknar verkligen er podd, hoppas att den inte är borta för alltid!)

  3. Åh men så jag känner igen tankarna! Jag hade desamma under min tredje graviditet. Jag har dessutom fått leverpåverkan/ havandeskapsförgiftning alla graviditeter och STORA ångesten kom i slutet av den tredje gällande precis det du skrev: hur kan jag varit så dum att vilja skaffa ett till barn när jag har två friska, när jag överlevt de förra graviditeterna och förlossningarna? Tänk om jag nu dör i denna leverpåverkan? Om min man blir själv med alla barn och jag inte får se dem växa upp. Alltså fy för gravidhjärnans ångest! Jag skickar styrka 💕

  4. Kära Clara!
    Vill bara skicka en stor bamsekram till dig..och en famn mod och styrka. Styrka att stå uuuuuuut – sista tiden är fasen skitjobbig. Och mod att låta tankarna få finnas..men inte påverka dig. Så himla enkelt i teorin – så APsvårt i praktiken. När jag läste din text så kände jag att orden kunde varit mina..denna vidriga ångest-cancer. Jag hatar den och jag harar sjukdomen som tar och har tagit alldeles för många ifrån oss. Min pappa dog i cancer när jag var 14 år. Inte nog med saknaden..denne jävlig. Men den har också satt sånna ärr i mig i form av ångest.. ”Nu har vi det för bra – nu kommer det smälla snart..VEMS tur?” Jag är 3-barnsmamma till en 7-åring en 5-åring och en 1-åring. Älskar mammalivet men den där oron för dessa små liv..inland känns den övermäktig. Men, när man inte är i ångestbubblan, kan jag tänka att jag bara gör så gott jag kan. Jag kan inte förutse allt. Jag kan inte påverka allt. Hur gärna jag än vill..
    Lycka till med allt spännande ni har framför er – trean är fantastisk😉

  5. Är det inte förjäkligt. Jag tycker man blir mer och mer hudlös med åren. Inser allt som kan hända, inser hur mycket som kan förloras. Samtidigt blir man (jag) också bättre på att hantera känslorna. Men just när man tycker att man blivit bra på att HANTERA och FÖRHÅLLA SIG så händer något nytt fanskap och så får man börja om. Försöker själv vara i nuet så mycket jag kan. Andas rimligt. Röra på mig, äta. Vara tacksam för dagen som gått. Och så tänker jag ofta på Tranströmers dikt Romanska bågar. För det kommer en annan tid, en tid som inte är nu. Och innerst inne tror jag ändå på att den tiden kommer att vara bra.

  6. Jag hade också konstiga hang ups, fobier, stress o ångest i gravven. Så sjukt jobbigt, kändes som jag var galen!! Har också haft ett händelsesrikt liv där det hänt mkt tråkigt, och allt bubblar liksom upp under graviditeten. Så känner verkligen med dig ❤.

    Och tycker det är så bra att du skriver om det!! Det är ju en form för psykoedukation för andra också, att det kan bli såhär när vi kvinnor är gravida. (Jag är psyko.ssk så är lite skadad och älskar allt som har m psyket och vikten av öppenhet kring sånna här teman….)

    1. Det här slog mig i magen. Så klockrent och så sant. Tack för att du skrev detta här.

  7. Tack för detta inlägg! Jag känner igen mig på pricken. Mådde toppen när det var dags att laga nummer tre, nu – gravid och full av katastroftankar. Vill inte att tillvaron ska vara FÖR bra för då kommer något hemskt att hända. Skönt att höra att jag inte är den enda som e lite koko.

  8. Ja, denna oro, den finns alltid med en, speciellt efter man fått barn. Och den minskar inte i takt med att de blir äldre heller tyvärr, det finns ju så mycket som kan hända dem…

    Önskar dig all lycka med förlossningen och den nya lilla familjemedlemmen. Håller tummarna att allt kommer gå bra!!
    Kram Gunilla

  9. Åh, vad tufft med ångest. Inte konstigt med tanke på allt du varit med om. Hoppas du får gott stöd från din barnmorska och mer hjälp om det behövs. Gravida borde få all tillgänglig hjälp och avlastning man kan tänka sig!

  10. Jag är en fyrabarnsmor med numera vuxna barn, men jag kan precis förstå din oro inför fler barn då jag själv känt den. “Kan det verkligen gå väl en gång till?” Tror den tillhör de nästan magiska tankar som jag upplevde i slutet av mina graviditeter. Ingen tröst förstås när en är mitt uppe i de jobbiga tankarna, mer än att du inte är ensam om dem.
    Jag hoppas att du snart får ro i sinnet när bebisen väl kommit.
    Oron, omtanken, kärleken, önskan om att allt skall gå bra för dem finns med hela livet och är föräldraskap, tänker jag.
    Allt blir bra.
    Allt gott!
    Annica

  11. Kämpar med det där också med likadana tankar. Har blivit värre för varje barn (har tre fina friska pojkar). Det enda som hjälper mig är att sätta min tillit till Gud. Att verkligen förtröstan på att han har kontrollen. Matar mig i perioder med bibelord som bekräftar detta. När jag ska sova ser jag mig själv liggandes i hans trygga famn. Och jag påminner mig om att hans kärlek till mina barn till och med är större än den kärlek jag själv känner till dem. PS 4:9 kan vara god att läsa innan sovdags. Ber en bön för dig att ångesten ska släppa. Jag vet hur vidrig den är. Kram

  12. Igenkänning! Jag hade sån miljö- och klimatångest när jag var höggravid i december. Mina barn kom hem från en julmarknad där de hade fiskat fiskdamm och fått en påse med massor av värdelösa små plastleksaker som ingen längre vill ha efter fem minuters lek. Jag blev liksom helt orimligt förtvivlad. Kände att det var just DEN plasten som blir droppen för våra hav, och just DET plastarmbandet kommer att fastna i en sköldpaddas näsborre så den dör en grym död.
    Jag blev mer normal, och också mer handlingskraftig när bebisen kom. (Fortfarande lite arg på den fiskdammsansvarige dock). Klimatmarsch nästa!

  13. TACK för att du delar med dig ❤️
    Jag är också gravid i tredje trimestern och känner mig stundtals helt galen som oroar mig så mycket. Har liksom inget begrepp längre om det jag oroar mig för är troligt att hända eller fullkomligt osannolikt. Jag får liksom fråga min sambo om vad som är på riktigt och inte. Förra graviditeten oroade jag mig hela tiden för bebisen i magen. (Som visade sig vara helt frisk). Nu känner jag mig trygg med bebis i magen, men oroar mig istället mycket över jobb & att göra fel där. Varför har jag ingen aning om, jag är inte direkt hjärnkirurg.

    Som sagt, skönt att läsa att vi är fler som skenar iväg i orostankar under graviditet.

    Lycka till när det är dags! Kramar

  14. Käre Gud!
    Fyll Claras hjärta med styrka, ljus och kärlek och låt henne känna din närvaro,
    fyll hennes själ med mod att våga tro på livet trots dess skörhet.
    Jag ber dig omfamna hela hennes familj och låt dem leva i skönhet, glädje och förnöjsamhet.
    Må ljuset besegra mörkret.
    Amen <3

  15. Så hög igenkänningsfaktor på ditt inlägg😔…jag har tre barn sedan ett år tillbaka men tvekade pga ytterligare ett barn att oroa sig för. Jag kunde inte njuta av min sista graviditet, trots att jag lovat mig själv att jag skulle njuta av den sista gången jag skulle få uppleva detta fantastiska. Ibland vill jag bara ha alla hemma och inte gå utanför dörren för att skydda dem och oss från allt ont. Men oro föder oro och för att inte föra vidare detta till min dotter som visar samma tendenser så tvingar jag mig till saker. Och jag försöker hålla mig från att katastrofgoogla allt. Och jag försöker hålla mig sysselsatt när tankarna tränger på. Det hjälper mycket, som du skriver, att tala och skriva ner sina tankar och varje kväll har jag ett samtal med 🙏🏻👆🏻. Mina varmaste tankar och kärlek till dig Clara.

  16. Det är verkligen inte lätt när hormonerna slår till. Man är så fruktansvärt skör när man är gravid och har småbarn.
    Jag brukar bli trött och aggressiv ( konstig kombo) när jag är gravid. Får ångest över att vara en plåga för familjen när humöret är så hett, och allt kommer ifrån ångesten. Ångest över tröttheten, ångest av känslan att kanske inte vara lämpad för moderskap eftersom man bara blir arg för allt som andra klarar galant. När barnet är fött får jag någonslags beskyddarångest och blir en lejonhona som skyddar bebisen mot alla tänkbara faror. Radarn och därmed ångesten går på högvarv. Har alltid hållt de här känslorna för mig själv och inte vågat be om hjälp på t.ex. Mvc/Bvc. Tack för att du delar med dig, det känns fantastiskt att höra andra berätta om sina erfarenheter! Jag har en känsla av att det är mycket vanligare än man tror, att alla slags ångest triggas av graviditet.
    Aldrig är man så nära både liv och död som när man väntar och föder barn. Ta hand om dig, våga sörja och glädjas på samma gång.

  17. Från en gravidhjärna till en annan: jag känner igen tankarna, men det kommer att bli så bra. Snart är er lilla bebis här och med den våren och solen. Snart.

  18. Jag har exakt samma känslor som du. Mitt enda fungerande sätt att hantera det är att sätta min tillit till Gud. Vi förtjänar ingenting men allt vi har har vi fått av nåd.

  19. HEJA DIG. Du är så klok och eftertänksam och modig som gör det fast det är läskigt. Jag har också så mycket oro jag bär på och jag vet hur svårt det kan vara. Vet inte vad jag ville säga mer än att jag relaterar så mycket och vet hur det känns att ha de där katastroftankarna. Du är så modig <3

  20. När jag funderade på att försöka bli gravid tänkte jag mycket på hur sårbar man blir som förälder och det var på riktigt ngt som fick mig att tveka. Aldrig innan har man ju haft något så värdefullt. Samtidigt är det ju det som gör det just så magiskt att vara förälder. Jag tittar på min 9 månaders dotter och ryser av lycka och kärlek flera gånger om dagen. Men läskigt är det också. Hon är ju mitt allt!

  21. Stor igenkänning! Men tankar är inte detsamma som sanning vilket kan vara viktigt att påminna sig om. Jag fick en gång rådet att se tankarna som skådisar på en scen, du kan iaktta dem på distans men gå inte upp och interagera med dem (argumentera, älta etc) utan se dem på distans, de håller på därborta och du behöver inte lägga dig i eller bry dig, bara låta dem va. Lättare sagt än gjort men bra att komma ihåg att distansera sig och avdramatisera för att inte ta tankarna på allvar. Kramar och tack för att du skriver om detta❤️

  22. När jag blev gravid i april fick jag enorm livskris och ville göra abort på en gång. Nåt jag visste att liv man aldrig skulle vilja, skraj därav ännu mer kris.
    Jag mådde bättre än på länge efter flera jobbiga år och var rädd att det skulle bli förstört. Fick oxå katastroftänk om vi skulle få ett sjukt barn eftersom vi redan hade ett friskt underbart barn.
    Jag gav mig själv lite tid och fick utrymme av min man och försökte fokusera på de små bodysarna, bädda fint i vaggan, pussa små kinder och tår, spänna ut magen i sommarklänningar. Få släppa nyheten som en bomb.
    Och allt släppte. Barnet är nu sex veckor och allt är så bra och njutigt!
    Jag förstår verkligen det du skriver. Och vilken fruktansvärd kris med svärfar, kan knappt läsa orden.
    Snart är ert liv berikat med en liten kärleksklump som kanske blir lite plåster på sorgen. Även om tusen andra känslor också kan väckas. Men de stygga runda kinderna och overkligt små tårna kommer ge er ro i nuet.

  23. Hej! Tack för att du delar med dig. Förstår att det är överjävligt, men jag får klump i halsen och gråt i ögonen av glädje. Förlåt. Men jag blev så himla glad över att läsa att det inte bara är jag som håller på så här. För jag känner ofta att jag inte kan dela med mig av alla dessa ångestkänslor kring min fina fina familj. Dels för att jag vet att alla tycker jag är för ängslig som det är, dels för att min panik ökar lavinartat av att andra (i all välmening) viftar bort och slätar över. Då känner jag liksom att jag måste blidka gudar jag inte tror på för att allt ska få fortsätta vara bra och vi inte ska förlora varandra.

  24. ❤️ Jag känner igen mig i dina tankar, och vill dela med dig av det som lite hjälpte mig med min värsta ångest som jag hade på nätterna när jag var ensamstående med två barn (och som hjälper mig nu som tre barns mamma och oron blir som störst. Min psykolog frågade mig om jag någonsin lyckas hitta på sätt att förhindra katastrofer som kan drabba min familj på nätterna när jag tänker och oroar mig. Och eftersom jag inte gjorde det så sa hon att jag istället ska ta en timme mitt på dagen att oroa mig för allt och sedan när jag börjar fundera på det igen på nätterna så ska jag tänka ”det här kommer jag inte komma på en lösning på nu inatt när jag är trött, det här ska jag fundera på imorgon vid 16 tiden”. Låter jättefånig nu när jag skriver ut det men för min del hjälpte det att minska på katastroftankarna nattetid. Hoppas du får hjälp och stöd med dina tankar! Många kramar ❤️

  25. Styrkekramar till dig! ❤ Det finns många som delar dina upplevelser och det ger så mycket att du sätter ord på dem. Tack!

  26. Tack för att du skriver om det här. Ju fler som delar med sig av oro/ångest/ att allt inte är perfekt, desto lättare blir det att prata om!
    Jag har fått mycket hjälp av mödravården när jag haft liknande tankar. Hoppas att du vågar prata med din barnmorska och att hon kan erbjuda dig stöd. Jag fick träffa en psykolog via mvc och det hjälpte mig OTROLIGT mycket, jag fick nya perspektiv och bättre förståelse för mig själv, då minskade ångesten massor. Önskar dig all styrka och lycka till! Och tack för en bra blogg!

  27. Jag känner så med dig och vet hur det är när den ena ångestfödande tanken leder till den andra.
    All is well även när det inte känns så. Nuet är allt vi har❤️

  28. Å Clara, skickar en massa värme och kärlek! Jag minns hur dåligt jag mådde framförallt under slutet av graviditeten och början av bäbistiden. Önskar att jag kunde skriva något för att hjälpa dig, men det bästa jag kan komma med är att känslor långt ifrån alltid har någonting med verkligheten att göra. Snart blir det bättre. Ta hand om dig!

  29. Det är så bra att du skriver om detta. Du tar dig igenom det, du är så klarsynt när det gäller känslorna så de kommer inte att ta över dig. Ett litet musiktips – ”Blott en dag” med Freddie Wadling. Den lugnar mitt hjärta när det känns tungt.

  30. “Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta. Och han som satt på tronen sade: Se, jag gör allting nytt.och han sade: Skriv, för dessa ord är trovärdiga och sanna”. Upp 21:3-5. Jag önskar dig Guds välsignelse och Jesu frid Clara!

  31. Tack för ditt mod att dela detta med oss läsare. Du är värd att ha det bra 💙 Styrkekramar 💙

  32. Det finns ångestdämpande mediciner som även passar gravida och ammande. Underskatta inte behovet av mediciner!

  33. Vad viktigt det är att du som en av landets största bloggare vågar dela med dig även av det som är jobbigt och svårt och inte bara en fin yta. Tror det betyder mycket för många.
    Kramar från en psykologtant och trebarnsmamma

  34. Hej! Vet inte riktigt vad jag ville säga, men vill bara skicka några kramar och tankar till dig. Tack för att du delar med dig. Du skänker så mysig och bra läsning nästan varje dag, vill ge nånting tillbaka! Är imponerad över allt du lyckas med, trots allt du går igenom just nu. Ta hand om dig och familjen.

  35. Psalm 91
    Psalm 121

    Du är verkligen inte ensam om dessa tankar och känslor.
    Bra att du delar med dig!
    Kram

  36. Åh Clara! Tack för det du skriver om. Jag tror ibland att jag är knäpp när jag har likadana tankar som du. Jag kan bli avundsjuk på människor som jag inbillar mig inte ligger vaken på kvällarna och tänker på allt hemskt och elände och att vi alla ändå bara ska dö.
    Snart är lilla bebis här, var rädd om dig och ditt hjärts och hjärna, lyssna på kroppens stopp-signaler och be om hjälp. Jag fick en utmattningsdepression när min trea var 2 månader, det var helt vidrigt att titta ner på en ledsen bebis men vara helt oförmögen att trösta honom. Jag hade glömt hur jag skulle göra. Jag fick jättemycket stöd från BVC och till slut blev det bra. Kramar till dig!

  37. Jag är en fembarnsmamma med nu vuxna barn. Hade många och långa funderingar innan det femte barnet föddes… hur kommer det här att gå? Är det möjligt att får ett femte friskt barn? Hur kommer jag/vi att klara av att ev. få ett sjukt barn?
    Kom slutligen fram till att det kommer att gå bra. Även om barnet inte är friskt så kommer jag att älska det lika mycket och kommer att få kraft att klara av det.
    Jag blev stark och trygg i det,
    Allt gick bra, barnet föddes friskt… men sedan kom “domedagspredikanterna” till tals. Många i omgivningen ville verkligen tala om för mig hur besvärligt det skulle bli framöver. “TÄNK när barnen kommer i tonåren. Då blir det inte lätt.” Och särskilt svårt var det att ha flickor i tonåren. “Det vet man ju att flickorna är värst.”
    Och jag tyckte: – Tack… men håll dina fördomsfulla åsikter för dig själv. Jag vill inte höra.
    OM och när det blir problem, då tar jag det då.
    Jag vill inte höra på sådant prat. Jag vill leva i den tid som är just nu. Jag vill inte oroa mig i åratal före om hur illa det kan/kommer att bli. Jag kommer att ge mina barn det bästa jag kan för att förbereda dem för livet.-
    Vem vet någonting om framtiden? Ingen.

    Men jag förstår dig, Clara. Jag hoppas du förstår mig och att du får ett lugn. Du ger dina barn så mycket gott så det är mer än nog. Det kommer att bli bra.

    PS: Olyckskorparna i min omgivning hade fel. Alla barnen klarade sig bra igenom tonårstiden.

  38. Kanske ingen tröst för dig men för mig att få läsa att någon tänker exakt likadant .. är jämt livrädd att allt hemskt ja har vart med om – som tex förlora föräldrar- kmr ske igen fast för mina barn osv…… suck..och även om ja önskar dig en fin och bra eller smärtfri graviditet så r det också lite trösterikt för mig att få höra att faktiskt nån annan också känt likadant som jag gjorde…. kram på dig

  39. Känner så väl igen. Andra omgången visste jag iaf att det skulle lätta när jag slutade amma. Medicinerade för att kunna sova under graviditeten och mot den värsta oron under amningen (anti-depp), var också beredd att sluta amma om det krävdes för att få tillbaka mig själv. Det gick bra, oron var där men oftast i bakgrunden och jag blev mig själv igen.
    Så himla viktigt att berätta hur omvälvande föräldraskap är. Och på hur många olika sätt man kan göra det.

  40. Och själv är jag tvärt emot, ”vi kommer alltid ha det bra”. Livet är inte perfekt just nu men i framtiden kommer det vara perfekt. Mamma fick cancer, det går bra! Det är ingenting (det gick bra). Jag tar det mesta med en rejäl klackspark och hanterar den riktiga sparken samtidigt som den träffar en i mellangärdet, jag vägrar ta ut skiten två ggr. Jag har inte energi att oroa mig när det händer, medans det händer och efteråt. Så när det händer brukar jag bara löst acceptera, när det konstateras då tar jag det. Försvarsmekanism delux, omgivningen brukar inte uppskatta det..

  41. Jag hat likadana fasor (är också grav)… men tänk såhär: tänk på de människor som lever hela livet ut tills de dör av gammal ålder, ingen anmärkningsvärda händelser. Friska barn. Osv. Det händer! Varför inte en själv också? Det är lite samma sak som din filosofi att ta ut glädje i förskott… varför oroa sig i förskott? Händer det något får man väl ta itu med det då men man kan ju tex inte hålla barnen inne hela dagarna (tex) för att ”skydda” dem från faror. Det gynnar varken dem eller dig själv, man vet ju att de behöver leva livet själva… man får helt enkelt njuta av varje dag man får tillsammans istället och bara vara tacksam för det… och tänka på livets gång att det bara är så… mer kan man inte göra åt det. Bara vara tacksam åt det man faktiskt fick uppleva tillsammans ❤️ Svårt. Jag vet. Men man kan försöka tänka så i alla fall…

  42. Kära Clara!
    Jag skulle vilja tipsa dig om en bok som har betytt mycket för mig. Max Lucado skriver med utgångspunkt från den 23 Psalmen “Herren är min herde” “Lämna dina bördor, med lättare packning blir din livsresa enklare”
    Tyvärr är den utgången från förlaget men den går kanske att låna.
    B-o

  43. Kom ihåg att det bara är tankar! Med största sannolikhet är bebisen i magen kärnfrisk o inget kommer hända dina pojkar. Det är bara tankar, inte verklighet. Men jag vet också att det i stunden kanske inte hjälper att veta det och att känslan av att man inte “borde” känna o tänka som man gör förvärrar alltihop.
    Sök hjälp, se till att få prata med någon, särskilt som ni nu är två vuxna i familjen som genomgår kris, både med far/svärfar och graviditeten i sig.
    Starkt av dig att dela med dig!

  44. Mitt i en utmattning nu och tänker mycket på barn nummer två. Om det någon gång kommer bli bra och viljan och modet för att skaffa en till kommer komma. Ångesten kom i samband med att min son blev akut sjuk vid 2 mån ålders, pulsen gick ner och han svimmade, läkarna hittade inget fel. Blev ambulanshelikopter m.m. panikångesten gjorde inträde i mitt liv och till råga på det blev min bror sjuk och sedan min svägerska. Och svägerskan dog i bröstcancern. Så jag känner igen mig mkt i dina ord. Läser din blogg varje dag och hoppas på att få må bra igen. Men katastroftankarna och ångesten kommer nog tyvärr alltid finnas kvar. Man är lite rädd för livet.

  45. Åh men som jag känner igen tankarna. Tack för at dela detta. Kramar & lycka till!!
    Worrying means you suffer twice…

  46. Åh vad jag känner igen mig i detta. Jag fick SVÅRA katastoftankar när jag för två år sen fick vår trea. Jag har med alla barn varit otroligt rädd för plötslig spädbarnsdöd, men med trean satte det sig liksom på hela familjen som du beskriver. Någon kommer dö eller råka ut för något fruktansvärt, helt säkert. Det blev bättre när min Myra var ca halvåret. Och nu är det inte alls lika närvarande, även om jag är lite ångestdrabbad som person. Önskar dig och din fina familj all lycka 💕

  47. Jag har också förlorat min mamma i cancer och det gör så himla ont att min sista (trea) aldrig kommer få lära känna henne.
    Jag förstår din oro – min största skräck är att förlora något av barnen. Min näst största skräck är att jag ska dö och inte få uppleva mina barns stunder i livet.
    Men någonstans på vägen har jag också bestämt mig för att leva, idag är jag frisk, idag är barnen friska och vi lever tillsammans. Det skänker mig glädje, värme och kärlek. Och någonstans mellan solens strålar så tror jag att mamma är med oss – i varenda steg vi tar.

  48. Vilken pärs att gå igenom allt det där och dessutom vara gravid. Allt blir ju så förstärkt. Det är nog vettigt att lufta tankarna så här för det är många som känner lika. Däribland jag. Många kramar

  49. Har du provat en mindfulnessteknik som heter SOAS? Den är sjukt effektiv för att hantera tankesnurror.

  50. Ja den där ångesten är hemsk. Känner så väl igen den. Men du kan inte göra mer än att bara flyta med. Hoppas bebben snart är ute ❤️

  51. Hej Clara
    Jeg følger din blog fra Danmark og genkender mange af dine betragtninger. Og nyder dine flotte billeder fra et landskab så helt anderledes end her hvor jeg bor.
    Måske kan du bruge dette: vores hjerner er indrettet til at se farer overalt og bekymre sig om alt farligt, der kan ske. Det er en overlevelsesmekanisme, som helt sikkert har været bedre for os i stenalderen. Læs fx Hans Roslings fantastiske bog Factfullness, hvor han på en skøn måde beroliger os, der bekymrer os for alt mellem himmel og jord.
    Jeg ønsker dig alt det bedste, og jeg er sikker på, at med dine erfaringer og dine gode refleksioner, så skal du nok klare dig gennem de kommende tuffa måneder med babymood.

  52. Kanske ska du kontakta MVC och prata med dem om dina tankar? Kanske ska du helt eller halvt skippa att amma, med tanke på detta “en lång period av amningshjärna och precis lika många ångesttankar”

    Amning är bra för mycket, men varje mamma måste fundera på om det är “värt det”, tänker jag. Och det är det bara DU som kan bestämma!

    Hoppas du snart mår bättre!

  53. Stor kram och lyckönskningar till Dig!
    Känner igen mig preciis i varenda katastroftanke. Har själv 3 barn, varav första är född 29 december 2010. December 2010 var det år som Mayafolket hade svartlistat i sin kalender. Någonting om att jorden skulle gå under just då, minns inte exakt nu. Men just där och då med min stora mage och alla känslor så var det allt jag kunde tänka på. Att jorden skulle gå under och min stackars stackars bebis skulle bli född till en värld i katastrof, kanske fanns det inte ens en värld? Vad var det för mamma jag var egentligen? Hur kunde jag så egoistiskt längta efter min bebis när jag inte ens visste hur det skulle bli på jorden? Jag var helt loco i huvudet och grät och våndades hela december.
    Ja jises alltså.

  54. Känner så igen mig i tänket kring att jag har det FÖR bra. Att en inte får vara såhär lycklig och leva ett sådant här harmoniskt familjeliv, utan att sannolikheten för att något fruktansvärt ska hända mig eller min familj därför är stor. Det som brukar hjälpa mig är att få kännedom/läsa om andra människor som är lyckliga och trivs med sitt liv. Att jag inte är ensam, inte ett undantag, inte en ensam själ i universum som fått det osannolikt bra, utan att vi är många som har det bra och är friska och att det är vanligt och helt okej liksom. <3

  55. Åh, kjenner meg så igjen i dette. Selv har jeg ingen barn. Men har mistet begge foreldrene mine i kreft før jeg fylte 20, samt mye bekymringer og sykdom i den øvrige familien. Jeg er på alvor redd for å tenke at “nå har jeg det bra, nå finnes ingen store bekymringer”. Nå for tiden er jeg selv utmattet og det kjennes nesten trygt, for da har jeg (kanskje) “kontroll” på at ingenting verre skal oppstå med det første. Æh. For meg hjelper det litt å gå i terapi, samt ta antidepressiva. Hver morgen tenner jeg et lys mens jeg sier/tenker ordene “Nå kan jeg hvile, nå er jeg trygg”. Ingenting er under kontroll her i livet. Vi må bare flyte med, gjøre så godt vi kan, ta vare på tiden.

    Masse kjærlighet til deg. Kanskje kan det hjelpe å snakke med noen. <3

  56. Känner som du även om jag inte är gravid, men jag har två stora pojkar 19 og 14 – stora pojken är på väg ut i världen och jag är livrädd att det skal hända honom någonting! – min svägerska dog i julen 2017 och nu är hennes ex-man också död – det finns 3 barn som ingen föräldrar har nu – dom är 26, 21 och 17 och vi har haft vårdnaden över 17 åringen sedan hennes mamma dog – det är så tufft at förlora sina föräldrar i tonåren. Jag förstår dig – många hälsningar från Danmark

  57. Älskade Clara!
    Det är en tuff tid du går igenom, men fullt begriplig!
    Finns ju evolutionära vinster av att gå runt och oroa sig när en är gravid och har barn, de som oroat sig för sina barn har nog haft mer framgång vid att hålla sina barn vid liv…. MEN såklart du inte ska gå under av din oro! Finns inte så många lejon och tigrar i närheten längre ju!

    Kanske värt att lägga lite tid på denna?
    https://www.bokus.com/bok/9789127822443/hantera-oro-och-ovisshet-med-kbt-en-arbetsbok-vid-gad/#customer-reviews

    Använder den i mitt jobb som psykolog. Kolla om det kan vara nåt för dig!!
    Många kramar från Amanda

  58. Vill bara säga att jag känner igen mig. Inte bara när jag varit gravid även om det blir värre då utan också annars när jag känner mig lite för glad och lycklig under en längre period.

  59. Usch. Känner igen mig så mycket. Ville samma, bli bra innan jag blev gravid. Var bra. Sen blev jag gravid och blev dålig igen. Har så mycket ångest och tvivlar på att jag ens vill ha ett till barn. Varför krångla till det när vi har ett som är magisk? Mått fysiskt skit i 7 veckor nu och ifrågasätter allt. Blir verkligen helt koko av detta. Men ska inte amma för vill bli mig själv igen så fort som möjligt. Äter min medicin som vanligt och den hjälper faktiskt. Inte mot ångesten men mot annat. Står ut. Men fyfan vad det kostar på det här. Tycker dessutom mest att graviditet är obehagligt, njuter inte alls och känner mig ensam i det. Känns som att folk runtom är besvikna för att jag inte är glad. Jag kan inte.

  60. Känner så väl igen mig i dina tankar, är också gravid med nummer tre och tänker hela tiden att något kommer hända och att vi nu ”förstör det vi hade som var så bra, med två friska barn sedan innan”. Som om man gambla med livet typ genom skaffa ett till barn, något bör procentuellt sätt hända. Så tack för ditt fina inlägg! ❤️

  61. Tack för att du skriver detta Clara. Det känns så lättande att inte vara själv i dessa tankar och känslor.

  62. Känner igen dina katastroftankar och ångest. Även fast jag inte är gravid, så är jag nästan alltid orolig över barnen, att något ska hända dom, mina föräldrar eller min man, etc. Har börjat tänka mer och mer på döden, skitjobbigr. Det är som att det alltid finns något att oroa sig för och nån fara som lurar runt hörnet. Det är otroligt energikrävande, blir dränerad istället för att njuta av mitt liv som är fantastiskt. Går i samtalsterapi för att hantera det.

    Jag hoppas att det lättar lite för dig när trean är född och att du kan hitta någon form av stöd som hjälper dig att sortera dina tankar så att ångesten och känslorna blir hanterbara.
    Kram till dig.

  63. Skönt ändå att läsa om andra som har ångest och oroar sig. Blir också koko av oro över barnen och mig själv och allt möjligt.
    Min mamma dog också i cancer för några år sedan, och hon var sjuk i många, många år innan dess.
    Jag har gjort så dumma grejer pga ångest och oro, ringt ambulansen för att sonen hade ont i magen tex. Det kändes helt rimligt då.
    Men enda tiden jag inte känt oro var faktiskt när jag var gravid. Har aldrig varit så harmonisk som då. Så konstigt, jag kunde liksom inte oroa mig, det var som att den funktionen var tillfälligt avstängd.

  64. Så mycket igenkänning från min egen graviditet. Varför har inte forskningen kommit längre? Mitt stora tips är medveten närvaro! Det är ingen quick fix men om man över varje dag blir man bättre på att låta tankar och känslor komma och gå utan att dras med i dem. Man lär sig att vara i nuet i stället för i huvudet och man lär sig att acceptera det som är just nu.

    Jag har även blivit hjälpt av affirmationer. Jag brukar blunda och sedan upprepa affirmationen tio gånger tyst för mig själv. Olika meningar kan fungera olika dagar – ibland har jag upprepat “jag är lugn och trygg”, ibland “jag är älskad”, ibland “jag accepterar mig själv precis som jag är”. Prova dig fram!

    Och kom ihåg! Det enda man kan vara säker på är att allt förändras och allt passerar. Hur jobbigt det än känns är det ingenting som kommer att vara för evigt. Ofta känns det bättre om man slutar bråka med tankarna och känslorna. Ge dem en kram i stället :).

  65. Clara. Fina Clara. Jag vet hur det är! Jag fick mitt tredje barn för ett år sedan. Graviditeten med honom var vidrig. Jag mådde så dåligt. Min barnmorska sa att det är väldigt vanligt att tredje graviditeten är tuffast, för man har helt plötsligt så mycket att förlora. Och som du säger, det känns nästan som att man utmanar ödet. Jag har ju fött två friska barn och överlevt två förlossningar, vem säger att det kommer bli så en tredje gång? Jag mådde så dåligt att jag trodde att jag skulle dö under min tredje graviditet. Eller bebisen. Det var fruktansvärt. Men så föddes han, och allt gick så himla bra. Och min man sa att när jag fick upp vår son på bröstet så var det som om någon tände ljuset i mina ögon och han fick sin fru tillbaka igen. Och jag kände bara kärlek och var så lycklig, för första gången på flera månader. Jag sa “jag klarade det, jag klarade det” flera gånger och syftade inte på den vaginala förlossningen utan att jag tog oss dit levande. Att vi överlevde graviditeten.
    Jag var med i förlossningspodden och pratade om det, avsnitt 150 om någon är intresserad.

    Vill skicka dig en stor kram och håller alla tummar att du får upp din bebis på bröstet och att ljuset tänds hos dig igen och att du kommer ut på andra sidan där man får vara glad och ångestfri (Njae, det är man väl kanske aldrig men inte lika mycket iaf!).

  66. Så fint, ärligt, smärtsamt och insiktsfullt.
    När min oro och ångest drar iväg så lutar jag mig emot att: Gud är större. Jag förmår inte, förstår inte, att reda ut allt. Men Gud är större.
    Herren skall strida för eder.

  67. känner igen mig vansinnigt mycket i dina tankar och mående kring graviditet. för min del blev det bara en. och det är inte så bara det. fick det bästa man kan få, och det var värt allt, men det har också krävts en hel massa arbete efteråt. fick inte riktigt den hjälp jag hade behövt under graviditeten. lyckligtvis efteråt. stor kram och medkänsla!

  68. Ja barnen… ❤️❤️❤️ och livet..! Finns det något härligare eller mer ångestskapande än det? Förstår verkligen att du har det tufft. Man är så hudlös som gravid och som nybliven mamma. Ta hand om dig och snart kommer en ny tid!

  69. Åh, så skönt att få läsa om detta! Jag väntar, ensam, mitt första barn och har gått in i sista trimestern. Det här med ångsten är det inget som sagt något om. Blivit rädd av/för den. Bra information om att höra av mig om jag känner mig deppig, trots antidepressiva. Men ångesten som börjar komma…..den är nåt annat

  70. Hoppas att det lättar för dig snart och att du snart får träffa nya bäbisen!
    Relaterar fullt ut pga är person med gad (som det ju tack och lov finns vettig hjälp för)!

  71. Kära du, har inte följt dig hela tiden, men periodvis. Du skall veta att du är helt normal. Själv är jag en gammal dam på 74 år, med fem nu vuxna barn och elva barnbarn. Att få barn innebär oro, hela livet är man orolig för sina barn, vilka hemska saker, dom kommer att råka ut för, men man måste ta det till en nivå, som är uthärdligt och försöka att inte ta ut något i förväg, sen måste man också lära sig att finna sig i att det blir motgångar i livet och det kan ibland vara svårt att orka med. Dessa älskade barn gör att man orkar med det, hur mycket som helst, jag önskar dig lycka till och varma kramar❤️❤️❤️

  72. Så där har jag tänkt många gånger i mitt liv, att jag är “för” lyckligt vilket borde innebära att det står en katastrof och väntar bakom nästa krök. Men det är samhället vi lever i, som fokuserar alla olyckor och hemskheter. De flesta av oss lever ju lyckliga liv och våra bekymmer är små. Alla möter vi död någon gång, men för få av oss rent statistiskt är det barn, kompisar eller partners som går bort. Att förlora sina föräldrar är naturligt, men det sker ju oftare i slutet av våra liv än i början. <3 så rent statistiskt sett är det normalt att vara lycklig!

    Men som gravid oroar man sig ju mycket och blir så extra berörd. Storgråter konstant just nu. Vet inte när du har BF men jag har BF sista april, så den lille kan dyka upp när som helst och kroppen börjar bli redo för det medan känslorna löper amok!

  73. Läser igenom din blogg efter att ha varit borta från internet ett par dagar.
    Känner att jag vill ge dig en stor kram. Och citera Jesus. Var inte rädd.
    Han tjatar ju om det i bibeln på hela 162 ställen (ungefär). Det är inte lätt men så viktigt att våga tro. Att han bär genom stormen. Att båten inte viker. Att man inte faller utan marken är stadig. Den håller för ett barnafödande till. Du klarar det.

  74. TACK ! Så mycket kärlek att läsa alla era kommentarer och känna att jag varken är ensam eller galen. Ni är bäst <3