När vi funderade på att skaffa bebis nummer tre var det väldigt viktigt för mig att först bli frisk. Frisk från utmattningen och frisk från andra ångestrelaterade grejer jag gått igenom sista åren. Eftersom jag vet att jag blir lite koko i huvudet av att vara gravid. Får konstiga hangups och fobier, ligger vaken och oroar mig på nätterna, blir rädd för allt jag inte kan kontrollera. Och jag var frisk när jag blev gravid. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde i maj det här året. Samtidigt i den där glädjen hade jag onda aningar. Man kan väl inte få må så här bra? Kan livet få vara så här fint?

Och bara några veckor senare hände en rad svåra saker. Framförallt blev min svärfar plötsligt sjuk i cancer. Och förutom den stora sorgen och oron som det innebar, aktiverade det också all gammal sorg och cancerskräck jag bar på från när min mamma dog.

Jag har (som jag jämt tråkar ut er med) haft en väldigt jobbigt graviditet fysiskt. Men nu börjar det också sätta sig på psyket. Mest är jag rädd om mina barn. Jag oroar mig så mycket för alla tre. Vad har jag gett mig in på? Hur kan jag vara så övermaga att tro att jag ska få tre friska barn? Att jag kommer få leva och se dem växa upp? Att jag inte kommer dö ifrån dem. Att de inte kommer dö ifrån mig. Att ingen ska få cancer och dö – nu när jag förlorat så många närstående i denna vidriga sjukdom.

Jag känner att vi har det för bra. Vi har ett för fint liv tillsammans vår lilla familj. Och självklart kan man inte räkna med att det bara får fortsätta. Snart kommer katastrofen. Och förmodligen kommer den orsakas av något fel eller misstag jag gör eller gjort. Och om jag bara ligger vaken nog mycket på nätterna, felsöker och riskbedömer. Så kanske jag kan hindra förloppet.

Jag vet att jag är gravid och koko. Precis som det brukar bli i sista trimestern. Och snart är det dags för förlossning. Och även om den går hur bra som helst stundar sedan en lång period av amningshjärna och precis lika många ångesttankar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av alltihop. Men det hjälper att uttrycka i ord eftersom jag får distans till mina känslor. Bara för att jag tänker något betyder det inte att det är sant. Bara för att jag befarar något betyder det inte att det kommer att ske. Att vara gravid och koko är helt i sin ordning. Jag kan inte skydda min familj från alla risker och faror. Nästan inga alls faktiskt. Jag får bara lita på att det går ändå, på något sätt.