Jag lyssnade pĂ„ Ulrika Knutssons krönika i Godmorgon VĂ€rlden imorse. Det var sĂ„ skönt att höra nĂ„gon prata sansat i klimatfrĂ„gan. Jag kĂ€nner mig nĂ€mligen helt uppgiven. BĂ„de feminismen och miljöfrĂ„gan, som Ă€r mina tvĂ„ hjĂ€rtefrĂ„gor, kĂ€nns sista Ă„ren kapade av galenskap och klickjournalistik. Endast en frĂ„ga Ă„t gĂ„ngen gĂ„r att driva. Och alla springer som galningar pĂ„ den bollen. Feminismens problem lĂ€mnar jag dĂ€rhĂ€n i just det hĂ€r inlĂ€gget – men klimatfrĂ„gan tĂ€nker jag lyfta.

För nĂ„got Ă„r sedan var det vegetarianism som skulle rĂ€dda vĂ€rlden. Nu Ă€r det flygskammen som stĂ„r i fokus. Om ett Ă„r kommer det vara nĂ„got annat. MissförstĂ„ mig inte – att drastiskt minska mĂ€ngden köttĂ€tande och flygande Ă€r jĂ€ttebra. Men det Ă€r Ă€ndĂ„ ett vĂ€ldigt kortsiktigt resonemang. (Om problemen med att vara vegetarian har jag tidigare skrivit om hĂ€r). Just nu Ă€r det konsensus att man ska avstĂ„ flygande. Lite av en trend faktiskt. Men trender Ă€r farliga – för de följs alltid av en mottrend dĂ„ den tidigare trenden börjar avskys.

Det finns mĂ„nga problem med klimatdebatten. En av de största Ă€r allt ansvar som lĂ€ggs pĂ„ individen. SĂ€rskilt illa eftersom det ansvaret sĂ€llan visar hela bilden. Jag har gjort mĂ„nga olika utslĂ€ppstest pĂ„ nĂ€tet och i diverse appar. I testen fĂ„r man svara pĂ„ hur man bor, vad man har för el, hur man tar sig till jobbet. Om man Ă€ter lokalproducerat och Ă„ker lokaltrafik. Jag fĂ„r givetvis skyhögt klimatavtryck i dessa test. Även om jag plockar bort flygresorna. För att vi bor i hus, kör mycket bil och har en stor SUV som slukar diesel. Bor man i liten lĂ€genhet i innerstan och Ă„ker kollektivtrafik sĂ„ fĂ„r man sĂ„klart lĂ€gre utslĂ€pp. Och det Ă€r ju lĂ€tt att kĂ€nna sig duktig över. Trots att ens livsstil Ă€r helt beroende av att andra gör utslĂ€ppen Ă„t en.

Varför stĂ€lls det inga frĂ„gor i testen om vad man jobbar med? Vad man producerar pĂ„ sin arbetsplats? Min man Ă€r bonde och odlar ekologiska grönsaker för 300 hushĂ„ll i UmeĂ„. De körs in till stan en gĂ„ng i veckan, sĂ„ att vĂ„ra kunder kan komma och hĂ€mta sina grönsakskassar. FrĂ„n och med i höst kommer grönsakskassarna cyklas hem direkt till prenumeranterna – med elcykel. Allt detta möjliggör för kunderna att i diverse appar kryssa i att de Ă€ter lokalproducerat och ekologiskt. Och inte behöver bil. Medan vi som producenter blir klimatskurkar i dessa tester. För vi Ă€r beroende av en fyrhjulsdriven bil. Vi Ă€r beroende av att bo pĂ„ landsbygden för att odla. Vi mĂ„ste köra lĂ„nga strĂ€ckor.

Det hĂ€r Ă€r samma haltande logik som nĂ€r man sĂ€ger att det visserligen Ă€r bra att Sverige minskar sina utslĂ€pp – men att Kina Ă€ndĂ„ Ă€r de stora skurkarna. Fast Kinas utslĂ€pp beror pĂ„ att de tillverkar sĂ„nt som vi i vĂ€st konsumerar. Men som syns pĂ„ deras klimatkonto istĂ€llet för vĂ„rt. Och sĂ„ sitter vi hĂ€r och kĂ€nner oss duktiga jĂ€mfört med dem. Trots att vĂ„r livsstil Ă€r helt beroende av att de gör utslĂ€ppen Ă„t oss.

Ett annat problem med klimatfrĂ„gan Ă€r storstadsperspektivet. Som Liberalernas reklamslogan om att “Det ska gĂ„ lika lĂ€tt att Ă„ka tĂ„g till Paris som till PiteĂ„”. Liberalerna fick backa och be om ursĂ€kt efter den fadĂ€sen – eftersom det inte gĂ„r att Ă„ka annat Ă€n godstĂ„g till PiteĂ„. Snacka om ofrivillig humor. Dessutom handlar det för oss i norr inte om att Ă„ka tĂ„g till Paris. För oss handlar det om att ens kunna Ă„ka tĂ„g till jobbet. Eller vĂ„r egen huvudstad. HĂ€r uppe finns det sĂ„ enormt mĂ„nga förbĂ€ttringar att göra för att alls komma i nĂ€rheten av nĂ„gon rimlig standard.

Högre krav ska stĂ€llas pĂ„ de som bor pĂ„ platser med utbyggd lokaltrafik. Man Ă€r ingen hjĂ€lte för att man tar tĂ„get i Stockholm. Man gör bara sitt absoluta minimum. Eftersom man bor i staden med den bĂ€sta lokaltrafiken – som dessutom Ă€r knutpunkten för alla andra stĂ€der. JĂ€mfört med de som bor pĂ„ platser dĂ€r ingen lokaltrafik finns. Men dĂ€r det istĂ€llet framstĂ€lls vattenkraft, vindkraft, skog och nĂ€rodlade livsmedel. Till hjĂ€lp för hela det övriga landets minskade klimatavtryck.

Kraven pÄ befolkningen mÄste se olika ut beroende pÄ var i Sverige vi bor. Och stora politiska insatser krÀvs för att komma till rÀtta med problemen.

Fredagens skolstrejk för klimatet var fantastisk! Gretas initiativ ska stöttas och unga mĂ€nniskors engagemang ska uppmuntras – inte raljeras över. Men Greta sitter inte pĂ„ nĂ„gon lösning eller reell makt. Det gör politikerna. Och jag spyr nĂ€r jag ser politiker gĂ„ med i skolstrejken. Politiker som varje dag Ă€r med och fattar beslut som utgör försĂ€mringar för klimatet.

Ulrika Knutsson uttryckte det sÄ klokt i sin krönika.

“Flygandet stĂ„r för nĂ„gra procent av utslĂ€ppen i vĂ„rt land. Medan en hel tredjedel av alla utslĂ€pp kommer frĂ„n stĂ„l och cementindustrin. Det gĂ„r att tillverka klimatsnĂ„lare cement. Men det Ă€r dyrt. En tredjedel av all cement som tillverkas i Sverige bestĂ€lls av statliga Trafikverket. Om politiker sa Ă„t Trafikverket att bara anvĂ€nda klimatsnĂ„l cement skulle folk kunna flyga vart de ville. För rĂ€kneexemplets skull alltsĂ„. Flyget har ju tyvĂ€rr Ă€ndĂ„ sina egna utslĂ€pp. Även om cementen har mer. “

Bara dessa enkla ord, detta fokusskifte. Som visar pĂ„ fler perspektiv Ă€n de frĂ„gor som just nu Ă€r pĂ„ agendan. Det Ă€r uppfriskande. Om vi ska brĂ„ka om utslĂ€pp – och det mĂ„ste vi – sĂ„ ska vi vĂ€l i alla fall ta strid för det som betyder mest? IstĂ€llet för att enskilda individer ska korsfĂ€stas för sitt leverne och andra ska gĂ„ runt och kĂ€nna sig duktiga. Ofta pĂ„ helt felaktiga premisser, dessutom.