Igår kväll var jag ensam hemma och när alla tre pojkar tillslut somnat smög jag ut på punschverandan. Det är en underbar plats. Tunna, bubbliga fönster som suddar gränsen mellan ute och inne. Rasslet av löv och ljudet från fåglarna hörs lika tydligt som utomhus.

Vårt hus ligger mitt emellan två sjöar och den här tiden på året är nätterna fulla av fågelläten. Transång, svansång och storspovens ödsliga lockrop. Igår hörde jag också räven skrika. Ett nästan lite otäckt läte.

Det är så fint med en plats som är mitt mellan ute och inne. En plats att sitta på under regniga vårdagar eller kyliga majkvällar. Eller när man passar tre barn och längtar ut men måste hålla sig i närheten.

Jag drack te och åt chokladsockerkaka och tände fotogenlampan. En doft som är tätt förknippad med sommarstuga.

Fick ett plötsligt sug efter att läsa om bokserien om Fröknarna von Pahlen, av Agnes von Krusenstjerna. Läste de sju böckerna för första gången under en vår i gymnasiet. Och varje vår blir jag sugen på att läsa om dem. Porten vid Johannes och Den blå rullgardinen är möjligtvis två av de bästa boktitlar jag vet. Drömska på något vis.

Jag blev kvar där ute tills det nästan var helt mörkt.

Så mörkt som det nu kan bli i maj i Västerbotten.