Här kommer en binge bilder på sånt vi gjort i veckan. Guldstunder och annat smått och gott. Det började med ett födelsedagskalas hemma hos Ada. Marint tema. Så fint med fisknät på tork på väggen!
Folke var pirat. Det fanns en matros och en kapten. Och så Bertil som var ett sjömonster.
Ohoj kapten!
Adas farmor och farfar var så gulliga som fiskare och fiskarhustru. Perfekt skepparkrans! Ylva-Karin hängde också med på ett hörn.
Barnens farmor Annika har varit här och hälsat på i tre dagar. Hur ska man vara en bra farmor och svärmor som alltid är välkommen och efterlängtad? Var precis som Annika så ska du se att det ordnar sig!
Jag gjorde ungsbakad fetaost i pitabröd med melon och gurksallad. Gott!
Nu prunkar det verkligen överallt i trädgården!
Bertil och Elle har gått på simskola så det har varit ett evigt skjutsande varenda dag. Nu lär de sig crawl och ryggsim och så ska de få öva livräddning. Bra att kunna så tidigt som möjligt!
Vi har haft matlag också. Tog inga bilder men det gjorde Stina. Snodde den här från hennes inlägg. Barnen var ordentligt påklädda för att undvika myggorna.
En förmiddag var jag och Frida bjudna på brunch hos Stina.
Traskade in till världens mys! Riktig hotellfrukost med massa rätter.
Stina hade dukat i sin ladugård. Hur mysigt som helst!
Och Frida. Så tjusiga och roliga. Bra på att imitera folk dessutom. Så man får skratta gott.
Efter ett tag anslöt barnen som fick kalasa på plättar och tekakor.
Sjukt mysig morgon!
Och igår var jag hemma själv med Folke och Ulf -när Bertil var på simträning. Vi tog lådcykeln ner på byn. Det här är barnens skolväg förresten. Folke hojtade från cykellådan: “Hur kan vi ha en sån fin by mamma? Hur kan vi ha sån tur?!”. Bara att hålla med.
Han var ensam på badplatsen och jag och Ulf satt på bryggan och hejade på. Så mysigt att ha storbarnen en och en ibland och kunna ägna dem lite mer tid!
Väldigt fina och stämningshöjande bilder! Man blir glad av att titta på ditt fina bildflöde!
Ha en fin lördag
//Berith
Japp, då var det helt konstaterat. Du behöver inte drömma om Bullerbyn du har uppnått det. Härligt att se dina lekiga barn. I ”verkligheten” ser jag mest barn som sitter och scrollar. Är tacksam för att mina barn fick växa upp som dina. Fantastiska och harmoniska vuxna är de idag- alla tre
@Ingela: Vilka barn är det du ser som bara sitter och scrollar? Dina barnbarn?
Nej, det har jag inga men jag träffar många barn och jobbar dessutom med barn och ungdomar och tycker att mobilerna får för stor plats. (Även hos oss som vuxna , har fått sätta tidsgräns på min egen också, lätt att bli uppslukad)
Visst har miljö en viss påverkan, men arvet är större. Att växa upp som i Bullerbyn ger tyvärr inget skydd mot t ex psykisk skörhet eller ohälsa. Att alltid ge en känga till ”verklighetens” scrollande barn då det kommer ge samma utfall ändå: vissa av de scrolllande barnen kommer att växa upp till harmoniska vuxna. Vissa inte. Liksom Bullerbybarnen utan skärmtid. En del kommer TROTS detta att bli oharmoniska vuxna. Kanske ska se Claras foton och beskrivningar för vad de är: ögonblicksbilder från EN slags uppväxt. Jag växte upp exakt likadant, på en gård med två trygga föräldrar som båda jobbade hemma. Fick aldrig stryk eller andra övergrepp, nedlåtande kommentarer, inget av det! Var i skogen jämt, hade supertråkigt ofta, pillade med klippdockor, hade hur många husdjur jag ville (lamm, kycklingar, kaniner, hästar, grisar, hund och katter) och spelade spel (ofta med mig själv). Lekte med kompisar och syskon, badade hela somrarna. Mamma syltade, saftade, lagade all mat från grunden, hade stort trädgårdsland, växtfärgade garn, hade syjunta, stickade våra tröjor, tillverkade waldorfsdockor, spelade piano, fiol och dragspel, pappa visste allt om oss barn och brydde sig 100 %. Jag lider ändå sedan 15-års åldern av psykisk ohälsa. Pappa är lite skör, känslig liksom. Ändå har både han och jag lyckats bra i livet. Är övertygad om att mina barn kommer att bli precis så som det är tänkt. Scrollande eller ej. Det skadligaste för våra barn är andra vuxna som alltid ska slå ner på dem och deras föräldrar, som kanske trots scrollande gör så gott de kan.
Fin beskrivning, M. Det är så lätt att jämföra sig med andra, eller för den delen andra med det som är ens egna referensramar, och bedöma – och ibland döma – efter det. I själva verket kan man bara jämföra sig själv med sig själv, och titta på andra utifrån deras egna förutsättningar, om man ska kunna vara någorlunda rättvis. Det är kanske inte det lättaste att göra, men bara att komma ihåg det emellanåt kan göra en mer överseende med både ens egna och andras olika tillkortakommanden.
Håller helt med dig M!
@M: Du satte ord på mina tankar! Jag är själv uppvuxen lite som Claras barn: på landet, föräldrar med småskaligt jordbruk, mycket utevistelse, skolgång klass 1-6 i liten byskola mitt i lantliga idyllen mellan böljande fält och skogar. Om Instagram och bloggar funnits på den tiden hade hela min barndom varit redan Insta-idyllen, ja, rena Bullerbyn. Det bilderna inte hade visat var att jag var utsatt för grov mobbning hela låg- och mellanstadietiden med allt det innebar för min självbild och min självkänsla. Så jag luras inte alls av glansiga ögonblicksbilder på Instagram eller annanstans. En bild säger mer än tusen ord, men det är också tusen och åter tusen ord en bild INTE förtäljer. Något att komma ihåg när man tittar på Instagram och bloggar genom romantiska och idealiserande glasögon.
@ Ingela: Clara har berättade för något år sedan att hennes barn har upp till 3 timmar skärmtid per dag. Vet inte om detta kvalificeras in på “barn som mest sitter och scrollar”? Obs! Jag har inget emot Claras skärmtid, tvärtom tycker jag det var oerhört befriande att höra någon ärligt och utan krusiduller säga som det är. Såhär gör vi i vår familj liksom.
Helt helt underbart! Vilken fin kommentar från Folke. Det verkar vara lika magiskt som det ser ut.
Guldkorn är absolut rätt namn på dina bilder. Så härligt att se. Och världens bästa svärmor/farmor har ni ju också.
Lycka!
Ser så gott ut! Får man kanske önska sig ett recept?
Kan du inte visa garaget hur det blev nu då ni målat det?
Jag önskar att jag kunde känna så för min svärmor. Men hon har mest en allt-är-eländigt-attityd.