Jag tycker att ledighetens faser Àr som att gÄ lager för lager ner i mig sjÀlv. Direkt nÀr jag blir ledig kommer en liten energi-peak. Jag fÄr inspiration igen, verksamhetslusta, massor av idéer. TÀnker att jag nog inte alls behöver vara ledig egentligen. Drar igÄng projekt hÀr hemma, för att sysselsÀtta mig med under sommaren. Jag har arbetsÄrets fart i ryggen och ser ledigheten som ett stort vitt ark att fylla med hur mycket som helst. Det Àr hÀrligt! Och osunt. För jag lurar mig sjÀlv. Det dÀr Àr inte sinnestillstÄndet hos nÄgon som vilar och ÄterhÀmtar sig.

Är semestern för kort stannar jag dĂ€r. Kommit aldrig ner fler lager Ă€n sĂ„. Och Ă€r ledig utan egentlig Ă„terhĂ€mtning. SĂ„ den fasen mĂ„ste jag vĂ€nta ut.

Sedan kommer tröttheten. NĂ€r rastlösheten försvinner ur kroppen. Sommarens projekt gĂ„r i stĂ„. Jag varken hinner eller orkar nĂ„gonting för att mitt tempo har blivit sĂ„ lĂ„gt. Det hĂ€r Ă€r en bra period – jag slĂ€pper taget. Och för varje dag skalas ytterligare ett lager av och jag kommer djupare ner i vilan. Typiskt för den dĂ€r fasen Ă€r att jag ocksĂ„ börjar hata mitt jobb. KĂ€nner mig övertygad om att jag aldrig kommer klara eller vilja arbeta igen. Jag ryser av tanken pĂ„ jobbmail och att svara i telefon. All form av prestation kĂ€nns skrĂ€mmande och svĂ„r. Och nĂ€r jag kĂ€nner sĂ„. DĂ„ vet jag att jag verkligen vilar. Det Ă€r en bra period för mig.

Men Àr semestern för kort stannar jag dÀr. Kommit aldrig ner fler lager Àn sÄ och Àr ledig utan egentlig ÄterhÀmtning. SÄ ocksÄ den fasen mÄste jag vÀnta ut.

Men sÄ. Efter att ha frossat i ledighet, vila, och lojhet. Hatat tanken pÄ mitt arbete och allting som hÀnger ihop med det. KÀnner jag en dag en smula rastlöshet. En liten mÀttnad pÄ att packa badvÀskor, hÀnga sandiga handdukar pÄ tork och skÀra meloner i bitar. En irritation över sommarvikarier i P1 och semestertunna dagstidningar. Jag ser en snygg kofta flimra förbi i instaflödet och kÀnner lite glÀdjekolsyra i magen. Av tanken pÄ nÄgot som ska hÀnda under hösten. Vill ringa Erica och Annakarin och kanske rÄka nÀmna nÄgot om jobb.

Och dĂ„ vet jag. Att nu Ă€r den pĂ„ vĂ€g tillbaka. Energin och arbetslusten. DĂ„ har semestern pĂ„ allvar haft sin verkan. DĂ„ har jag vandrat igenom alla stadier. Återuppbyggt mig sjĂ€lv. Är redo att ta mig an ett nytt arbetsĂ„r.

Men processen Ă€r skör och lĂ€ttstörd. TidskrĂ€vande och kan inte slarvas igenom. Hör nĂ„gon av sig om nĂ„got jobbrelaterat i juli – ja dĂ„ vill jag slita mitt hĂ„r. DĂ„ rycks jag tillbaka. Det Ă€r som att bli vĂ€ckt nĂ€r jag precis ska somna. Samma sak om jag i juli öppnar en modetidning som skriver om höstmode. Eller rĂ„kar lĂ€sa om en influencers höstpepp. Det rubbar min balans. Jag ryser i hela kroppen. Jag störs i mitt skalande. I den mycket specifika process jag Ă€r pĂ„ vĂ€g igenom.

Vissa Ă„r har jag aldrig lyckats arbeta mig ner sĂ„ lĂ„ngt. Antingen för att jag varit för trött och uppstressad i början av sommaren – eller haft för kort semester. Somrarna innan jag blev utmattad var semestrar nĂ€r den dĂ€r sista underbara fasen aldrig kom. Ibland hoppade jag över fas nummer tvĂ„ (STORT MISSTAG). Ibland kom aldrig fas nummer tre (STORT VARNINGSTECKEN).

SÄ i vilken fas Àr jag i just nu? Jag Àr definitivt fortfarande kvar i fas tvÄ. Den overksamma, jobbhatande och fruktansvÀrt loja. Och gud nÄde den som kommer och stör mig i förtid! Tack och lov har jag flera veckor kvar av sommarlov. Och alltsÄ massor av tid pÄ mig att lÄta den dÀr sista, viktiga fasen fÄ komma pÄ naturlig vÀg.