Jag tycker att ledighetens faser är som att gå lager för lager ner i mig själv. Direkt när jag blir ledig kommer en liten energi-peak. Jag får inspiration igen, verksamhetslusta, massor av idéer. Tänker att jag nog inte alls behöver vara ledig egentligen. Drar igång projekt här hemma, för att sysselsätta mig med under sommaren. Jag har arbetsårets fart i ryggen och ser ledigheten som ett stort vitt ark att fylla med hur mycket som helst. Det är härligt! Och osunt. För jag lurar mig själv. Det där är inte sinnestillståndet hos någon som vilar och återhämtar sig.

Är semestern för kort stannar jag där. Kommit aldrig ner fler lager än så. Och är ledig utan egentlig återhämtning. Så den fasen måste jag vänta ut.

Sedan kommer tröttheten. När rastlösheten försvinner ur kroppen. Sommarens projekt går i stå. Jag varken hinner eller orkar någonting för att mitt tempo har blivit så lågt. Det här är en bra period – jag släpper taget. Och för varje dag skalas ytterligare ett lager av och jag kommer djupare ner i vilan. Typiskt för den där fasen är att jag också börjar hata mitt jobb. Känner mig övertygad om att jag aldrig kommer klara eller vilja arbeta igen. Jag ryser av tanken på jobbmail och att svara i telefon. All form av prestation känns skrämmande och svår. Och när jag känner så. Då vet jag att jag verkligen vilar. Det är en bra period för mig.

Men är semestern för kort stannar jag där. Kommit aldrig ner fler lager än så och är ledig utan egentlig återhämtning. Så också den fasen måste jag vänta ut.

Men så. Efter att ha frossat i ledighet, vila, och lojhet. Hatat tanken på mitt arbete och allting som hänger ihop med det. Känner jag en dag en smula rastlöshet. En liten mättnad på att packa badväskor, hänga sandiga handdukar på tork och skära meloner i bitar. En irritation över sommarvikarier i P1 och semestertunna dagstidningar. Jag ser en snygg kofta flimra förbi i instaflödet och känner lite glädjekolsyra i magen. Av tanken på något som ska hända under hösten. Vill ringa Erica och Annakarin och kanske råka nämna något om jobb.

Och då vet jag. Att nu är den på väg tillbaka. Energin och arbetslusten. Då har semestern på allvar haft sin verkan. Då har jag vandrat igenom alla stadier. Återuppbyggt mig själv. Är redo att ta mig an ett nytt arbetsår.

Men processen är skör och lättstörd. Tidskrävande och kan inte slarvas igenom. Hör någon av sig om något jobbrelaterat i juli – ja då vill jag slita mitt hår. Då rycks jag tillbaka. Det är som att bli väckt när jag precis ska somna. Samma sak om jag i juli öppnar en modetidning som skriver om höstmode. Eller råkar läsa om en influencers höstpepp. Det rubbar min balans. Jag ryser i hela kroppen. Jag störs i mitt skalande. I den mycket specifika process jag är på väg igenom.

Vissa år har jag aldrig lyckats arbeta mig ner så långt. Antingen för att jag varit för trött och uppstressad i början av sommaren – eller haft för kort semester. Somrarna innan jag blev utmattad var semestrar när den där sista underbara fasen aldrig kom. Ibland hoppade jag över fas nummer två (STORT MISSTAG). Ibland kom aldrig fas nummer tre (STORT VARNINGSTECKEN).

Så i vilken fas är jag i just nu? Jag är definitivt fortfarande kvar i fas två. Den overksamma, jobbhatande och fruktansvärt loja. Och gud nåde den som kommer och stör mig i förtid! Tack och lov har jag flera veckor kvar av sommarlov. Och alltså massor av tid på mig att låta den där sista, viktiga fasen få komma på naturlig väg.