Kan själv

Jag åkte till mormors hus några dagar innan pappa och min systers familj anslöt. Tog bara med mig barnen. Tvekade lite först. Var förkyld förra veckan. Skrällhosta, feber och värkande leder. Skulle jag orka köra 35 mil, storhandla och komma fram till ett utkylt hus och sätta igång och elda, slå på vatten och bära in ved. Själv med tre barn. Skulle jag?

Känslan av att inte kunna vara självständig har varit en stor sorg under utmattningen. En sorg och en skräck. Att alltid vara beroende av andra och invänta deras hjälp för att få göra det jag vill. Vara tvingad att avstå mitt hjärtas längtan om ingen annan gör den möjlig åt mig.  Det har varit hemskt. För jag är en människa som ordnar det mesta ungefär som jag vill ha det. Driver igenom det på ett sätt eller annat. Men inte under utmattningen.

Fuck you utmattningen! För nu åkte jag själv till mormor igen. Med en större packning än någonsin. Och var lite trött och vissen och med en förfärlig skrällhosta. Men förvissad om att allt det där jobbiga kunde lindras om jag fick vara här några dagar extra med barnen.

Och precis så blev det. Fredagen var ganska jobbig såklart. Men inte för jobbig. Rimligt ansträngande. Och på lördagen när jag vaknade av sol i ansiktet och tre pojkar bredvid mig i dubbelsängen. Då var jag alldeles hög. Av att ha fått längta, våga och kunna genomföra. Åka hit precis som jag önskat. Inte behövt hålla igen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

25 kommentarer på “Kan själv”

  1. Yes! Känner igen. Vägra vara offer för sig själv! In your face utmattning!
    (Inom rimlighetens gränser. Såklart. Det fattar vi båda.)

  2. Jag har satt mig i en situation som gör mig beroende av andra. Inte i allt men i rätt så mycket. Jag har skaffat barn på egen hand och det har gjort att jag är beroende av nära relationer och av att vårda dem. Och det gör mig så lycklig. Innan kunde jag göra vad jag ville och kanske brydde sig någon eller så gjorde dom inte det… Nu är det inte så och det är så bra för mig och lillan.

  3. Vad fint att du skriver om psykisk ohälsa, den drabbar ju så många av oss. Skriver själv mycket om det på min lilla blogg. Att vara beroende av andra är ibland allt som håller oss över ytan. Ta hand om dig, och vilket framsteg att faktiskt genomföra detta själv! Hoppas du får en fortsatt fin vecka.

  4. Håller själv på att komma igen från en utmattning och förstår känslan av lycka. Själv är jag så glad över att jag den sista månaden kan vara uppe HELA dagen. Utan att sova. Vågade inte hoppas på att jag skulle bli så bra. Samtidigt: känns det så skört. Jag vet ju numera att jag är bra på att nonchalera varningstecken och bara köra på. Men jag vet också nu att när man väl faller… Då är man under isen, och kan bara vänta på bättre tider. Men jag njuter nu, och som sagt; det fattar jag att du gör med. 35 mil, det är strongt!

    1. Vilken kämpe du är. Jag var där du är nu för ett år sen och vet du vad? Det blir ännu bättre. Sakta, sakta så du hinner lära dig men det blir bättre. Kram

  5. Så skönt att man kan bli frisk och komma igen! Hjärnan är häftig och kroppen fantastisk. Njut och ha det gött!!

  6. Är mitt i utmattning. Det är en stor sorg att inte orka. Känner mig så värdelös efter några dagar ensam hemma med barnen. Skönt att läsa att det kan gå över.

  7. Härlig känsla! Bra jobbat 😊
    Vilken pepp att läsa och så målande vacker beskrivning av stugan och dess betydelse för dig och din familj i detta och andra inlägg!

  8. Åh fantastiskt beskrivet. Det är så jag känner då och då sedan jag fick mitt tredje barn. Att ta sig an utmaningar och bevisa för sig själv att man klarar det, man reder sig! Känslan av att känna sig riktigt kompetent och att barnen bara tar det för självklart att mamma ordnar biffen haha.

  9. Blir nästan gråtfärdig. Så skönt för dig Clara! Starkt jobbat och så fantastiskt att du är frisk nu.

    Själv är jag nog mittemellan, mår betydligt bättre i min ångest och depression, men jag är inte DÄR än. Jag har fortfarande saker/situationer som begränsar mig i det jag egentligen vill kunna göra. Sociala situationer, men även sånt som jag under mina mörkaste perioder har intalat mig själv att jag inte kan klara av längre.

    Så sjukt att mitt sjuka jag har kört självkänslan och självförtroendet i botten…

  10. Underbart! Är så glad för din skull och gläds med dig. Dras själv med en envis hjärnskakning och är väldigt beroende av andra för att kunna göra saker så jag förstår storheten i det du beskriver. Vackert, Clara<3

  11. Åh, det låter så härligt på så många olika plan. Heja dej och grattis till något av en milstolpe 🙂 och hoppas förkylningen ger sig!

    Jag är några få år äldre än dej och är sedan flera år tillbaka kroniskt sjuk och din text slår an något i mej. “Känslan av att inte kunna vara självständig har varit en stor sorg under utmattningen. En sorg och en skräck. Att alltid vara beroende av andra och invänta deras hjälp för att få göra det jag vill. Vara tvingad att avstå mitt hjärtas längtan om ingen annan gör den möjlig åt mig.  Det har varit hemskt. För jag är en människa som ordnar det mesta ungefär som jag vill ha det. Driver igenom det på ett sätt eller annat”.

    För exakt såhär är det. Antagligen ‘för alltid’. Och allt blir en sorg och en skräck i en blandning som både förminskar och golvar… och jag hamnar i konflikt med mitt sjuka och mitt friska. Men jag står oftast upp och jag VET att det inte är någon fara, jag vet att det är okej att jag försöker va den bästa versionen av mej själv utifrån mina förutsättningar. Men bläää vad jag känner mej bakbunden ibland… och usch att det ska va så kämpigt och svårt emellanåt!

    MEN vet du, även att jag bearbetar en sorg i att inte kunna va den jag egentligen innerst inne är så tar jag med mej det här som en klapp på axeln. Inte ett slag i magen. En klapp på axeln som berättar att jag gjorde ett bra jobb med min beskärning av lilla äppelträdet. En klapp på axel över badet i havet o vågorna med barnen. Små värdefulla saker jag nu kan göra utan att krascha fullständigt efteråt. För micropauser och olika balansgångar gör att sånt är möjligt idag. Och det är lika stora segrar fast på min måttstock. O det är den jag har.

    Hoppas er vecka blir lika härlig som du önskat o hoppats på. Ta hand om dej! Kram // Pernilla

  12. Å vad härligt. Så skönt att få känna den känslan efter att ha vågat sig ut. Fantastiskt!
    Allt gott 💖