Rop på mamma

Lördagsmorgon och vaken vid sex. Bebisen klättrar på mig, luggar och skallar mig. Men jag lyckas hålla oss kvar i sängen till klockan sju i alla fall. Sedan ger jag efter och stiger upp.

Så sjuk. Snart inne på tredje veckan. Sjuk och ont och öm i hela kroppen. Men det är ändå en petitess i sammanhanget. Jag har så många större hälsoproblem efter graviditeten som jag inte orkar blogga om. Men någon gång gör jag väl det i alla fall. Jag har gått till fler läkare sista månaderna än jag tidigare gjort i hela mitt liv. Och alla krämpor ger mig ångest av oro. När man en gång haft cancer i sitt liv är det alltid dit tankarna går. Min kropp är ett gammalt härke, som bara borde destrueras. Det känns så.

Jag har haft så oförskämt härlig spädbarnstid med alla tre barnen. Vet inte om det är därför jag lider så när den lugna tiden är över? Nu kryper han supersnabbt. Ställer sig och håller i saker och har sylvassa tänder. Stoppar allting smått i munnen, som storbarnen lämnat framme. Är livrädd för att det ska hamna i halsen. Varför skulle det sista barnet bli det som är tidigast i utvecklingen? Jag vill ju stanna tiden. Inte skynda på den!

Jag hade min lediga fredag igår. Eftersom jag varit uppe och fixat i vår studio sent och kom hem vid ettiden på natten. Men den där lediga fredagen blev det ingenting med. Både jag och Ulf var kanondåliga när vi vaknade. Sov bort hela dagen. Och så mer ångest. Över hostan som går så onaturligt djupt i lungorna på oss båda två

Jag hatar att låta som att jag gnäller. Men who am I kidding – jag gnäller ju? Just nu. Det enda jag vill är att ligga i ett mörkt, tyst rum. Ensam med en bra podd och fem liv i gummy drop. Och läka ut den här förkylningen. Och sedan få reda på vad fan det är för fel på min kropp. Eller. Det jag ännu hellre vill – och varför jag är så ledsen. Är för att jag vill ha min mamma. Jag vill att mamma ska rädda mig. Komma och ta alla barnen med sig. Efter att hon först städat mitt stökiga hem och hjälpt mig klä om den där stolen som nu bara står. Sedan skulle hon ta barnen med sig några dagar. Så att jag kan bli mig själv igen. Räknar efter på fingrarna. Jo. Det hade gått. Hon hade hunnit bli pensionär om hon levt idag. Så det hade blivit precis så.

Räddad av sin mamma vid trettiotre års ålder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

206 kommentarer på “Rop på mamma”

  1. Fina fina du!! Önskar verkligen att du skulle kunna få bli hjälpt av din mamma just nu. Men kan iaf tipsa om att skära upp gul lök och lägg nära dig på natt/dag. Andas in löken. Hjälper!! Ta också askorbinsyra (ren c-vitamin), en halv tesked i taget många gånger om dagen. ❤️

  2. Bästa finaste Clara. Livet är en berg- och dalbana. Du är så skicklig på att njuta av vardagens charm, och snart är du åter där. Just nu en liten dipp, men den går över. Och mamma din, ja hon vet hur du mår. Hon vakar över dig och sänder ner lite styrka. Du grejar det!

    Förresten, har du kollat så att det inte är lunginflammation? Min dotter hostade också onaturligt djupt och länge och tillslut när vi väl fick en tid hos husläkare, visade det sig att det var just det. Penicillin gör susen, tur det.

  3. Åååå Clara <3 Vi trenger alle å bli reddet at mammaen vår, uansett alder. Jeg skjønner SÅ godt lengselen og savnet ditt, og spesielt nå når du er syk og sliten. Jeg plages selv med halsen akkurat nå. Har ondt, vanskelig for å svelge mat, smerter i brystet og bihulene. Jeg er stiv som en stokk og stram i musklene av angst. Jeg har enda ikke vært hos legen, men er ganske sikker på at det har noe med spiserøret å gjøre, da jeg har litt halsbrann også. Pluss en del angst. Jeg er også redd for kreft eller annen alvorlig sykdom fordi jeg har så mange rundt meg som er rammet av det. Jeg skulle bare tipse om at jeg har lest at dette er plager som kan komme av graviditet. Det kan jo hende du vet det fra før. Sender iallefall en stor og varm klem.

  4. Fina du! Du går just nu igenom småbarnsåren! Det är en underbar och förfärlig tid på samma gång! Är man dessutom sjuk själv så blir det förstås ännu jobbigare. Jag förstår din längtan efter mamma, hon som alltid ställt upp och räddat en i alla lägen! Själv har jag vuxna barn och om jag får barnbarn någon dag ska jag komma ihåg hur jobbigt det kunde vara och försöka ställa upp så ofta jag kan. Det hade naturligtvis din mamma också gjort om hon bara kunnat. Men hon finns med dig i själ och hjärta! Var snäll mot dig själv, du behöver inte klara allt med ett leende på läpparna! Önskar det fanns något jag kunde hjälpa dig med! Skickar styrkekramar! Och du ska få se att det kommer att ordna sig! 💕/ Eva

  5. Åh! Känner exakt samma. Fick en konstig ond åkomma förra veckan. Och har inte saktat min mamma så mycket som då. Har ju egentligen flera personer att dela min oro och gnälla för. Men ändå. Det är mamma jag vill ringa. Nån som lyssnar förutsättningslöst på allt gnäll. Nån som säger att allt blir bra. Som bara finns där utan krav på motprestation. Trots att jag är snart 45 år. Det enda att göra är att i framtiden bli just den mamman för sina barn.

    Krya på dig!

  6. Åh… igenkänningen är hög här, så tårarna är inte långt borta 😢
    Jag skulle också vilja bli räddad av mamma-vid 38 års ålder men det går ju inte.

  7. Precis så där känner jag ofta. Och då har jag ändå en mamma att be om hjälp. Man får gnälla och det låter som att du behöver det nu. Stor kram från en främling och hoppas det snart blir bättre!

  8. Känner igen mig i tankarna om att ibland längta efter en mamma som inte längre finns på jorden <3

  9. Åh, så här har jag det också. Tre barn, en kropp som inte riktigt vill detsamma som jag nu efter senaste förlossningen, och så saknad och oro… Och man får kämpa på ändå. ❤️

  10. Jag känner så väl igen mig. Man är mamma och snart medelålders men vill bara att ens egen mamma ska se att man är trött och behöver omsorg. Vilken orätt att din mamma inte längre finns hos dig.

  11. Det är nog en av de värsta sakerna med att vara förälder. Att inte få vila ordentligt när en är sjuk. Och vaknätterna och oron när barnen är sjuka.
    Här håller jag tummarna för att minstingens natt av kräkningar inte berodde på magsjuka. Förundras över hur jag alls kan fungera med så lite sömn i kroppen.

    Hoppas verkligen ni får bli friska snart!

  12. Du gnäller inte! Du delar dina absolut sårbaraste tankar & känslor vilket är otroligt ärlig! Att mista en mamma mitt i livet är en fruktansvärd händelse! Årsdagen av min mammas bortgång är snart här & jag känner igen känslorna över att bara dra sig undan. Jag önskar att min mamma kunde stryka mig över håret som alltid & säga bry dig inte du är bra som du är ❤️

  13. Känner igen känslan. Min mamma drabbades inte av cancer men hon blev dement, så jag har ändå varit utan henne hela mitt vuxenliv fastän hon bara varit död i tio år. Och jag saknar henne så; alla gånger jag velat fråga henne något eller visa henne något, alla gånger jag bara önskat någon som är 100% på min sida, alla jular och födelsedagar. Det är tungt.

  14. Precis så kände jag också för 12 år sedan. I utlandet med fyra småbarn, lunginflammation, trasiga tänder och svamp i amningsbrösten. Jag behövde min mamma, men hon hade dött av bröstcancer 7 år tidigare. Jag fick mamma mig själv så gott det gick, gnälla hos grannar, ringa till vänner, äta något gott och sova all ledig tid. Så småningom var alla barn större och jag var frisk och stark igen. Varje mammografi är ångestladdad, men än hoppas jag att jag kan bli den mamma som kommer och räddar mina döttrar och barnbarn någon gång i framtiden.

  15. Åh ♥️♥️♥️
    Du kommer att ta dig igenom detta också förstås.

    Jag har varit så orolig för jag har trott att jag har olika sjukdomar efter graviditeterna. En läkare som jag var hos sa att kroppen förändras inuti efter förlossning, organen flyttar sig ofta lite, och att det kan ömma och kännas konstigt här och där även om allt är som det ska.
    Men jag undrar, i all välmening, hur mycket ansvar din man tar? Hoppas att han avlastar och drar sin del även jag inte riktigt får den känslan när jag läser här på bloggen.
    Stor kram till dig och hoppas du får tid att vila ordentligt.

    1. Men hallådär köp blåbär!
      Clara har ju skrivit att denna gång vill/ska HON vara mammaledig. För förut är det hennes man som tagit/fått ledigheten. Han är ju bonde och där råder högtryck vid skördetid. Dessutom har vi, som följer bloggen, koll på att Clara skrivit att hon är sjuk. MEN ändå valt att resa i väg, jobba osv. Då är det ju hennes egna val att göra så trots sjukdom. Hon kunde ju ha valt att vila istället och tillåta kroppen att vara sjuk och vila sig.

    1. Du är så modig som vågar sätta ord på och berätta hur allt verkligen känns. Hoppas att du ska få positivt besked kring din hälsa. Mådde också dåligt efter min första förlossning och var utom mig av oro men det löste sig. Vila och krya på dig! Kram V

  16. Fina du, förstår så din saknad. Mamma är alltid mamma, oavsett hur gammal man blir själv. Hoppas att du får god hjälp så att du snart mår bättre, varm kram!

  17. Tycker inte det låter som att du gnäller, mer som att livet ÄR jävligt mot dig just nu.
    Under sonens spädbarnstid fick mamma och svärmor komma och rädda mig en gång i veckan. Var.
    Vill tipsa om bakingbabies.se, fysioterapeut med inriktning kvinnohälsa. Kanske berör bloggen inte dina problem och kanske har du redan besökt den men tycker den har så många bra poänger att jag inte kan låta bli.
    För mig tog det typ två år att känna mig normal igen och inte heller för mig kunde någon säga vad som var galet. Att snurra runt i sjukvården tar såå mycket kraft bara det. Hoppas du får må bättre snart!

  18. Jag kan knappt ana vilken sorg det måste vara. Tycker själv det är jobbigt så fort jag vet att min mamma inte är tillgänglig, fastän det skulle vara frågan om någon workshop hon är på. Vilken lyx för mig att bara kunna ana. Stor internetkram.

  19. ❤️ det är nog en känsla många av oss som förlorat våra mammor kan känna igen oss i.

  20. Jag blir så berörd av ditt inlägg! Av en massa anledningar, men mest för att jag känner igen känslan av att bli räddad av sina föräldrar. Jag är snart 40 år och för två veckor sedan orkade jag inte längre med min tonåring. Vi behövde paus i konflikterna och då var det helt underbart när min pappa sa att hon kunde komma och bo hos honom en vecka. Det slutade med att det var den bästa veckan på länge för oss båda. Helt utan gräl. Räddad av pappa vid 40 års ålder…

  21. jag förstår dig helt och hållet…jag förstår att du hade behövt ha din mamma hos dig nu…. det gör vi alla… hur stora vi än blir behöver vi få ropa på mamma och vara små och bli omhändertagna och räddade ibland… <3

  22. Fy sjutton för cancer. Tänker nästan varje dag på hur det hade varit om min pappa hade levt och hur mina barn hade älskat min tokiga pappa. ❤️😢

  23. Husmorstips mot hosta. Skär en lök i fyra delar, lägg i lite vatten och ställa i sovrummet. Luktar lök i hela rummet, men hostan lindras.
    Krya på er!

  24. Jag är en trogen läsare i Umeå som varit barnvakt hur mycket som helst och har en mamma som är förskolepedagog. Lämpa av barnen på oss någon dag! Kommer gärna ut och städar hela huset också! Vet att du inte kan göra så….men man önskar på nåt sätt att man kunde ge tillbaka nåt efter allt man som läsare fått av dig i alla år.

  25. Men åh ❤️ Längtan efter mamma är för evig och universell, oavsett om hon lever eller inte, oavsett om hon varit bra eller inte. Min mamma lever, men hon är inte den som kommer och räddar mig, tyvärr. Så vi får leva med sorgen, ge omsorgen till oss själva och ta emot kärlek och hjälp från andra omkring oss. Önskar dig läkning, ro, omsorg. Kram

  26. Det kanske finns möjlighet till undsättning – kanske inte av just den personen som du mest önskat få den av, men av andra fina själar i din omgivning som gärna ställer upp om de hör ett rop om hjälp, bara du vågar be om den. Krya på dig <3

  27. Ett av mina favorituttryck som jag brukar tänka på när jag är sjuk, mår dåligt psykiskt, har ångest eller bara känner mig lite nere: ”this too shall pass.”

  28. Vill inte skrämmas men samtidigt påminna dig om kikhosta, kolla upp hostan om ni inte redan gjort det. Man har sett en betydande ökning av Kikhosta här i Västerbotten i höst.

  29. Älskade Clara! Tack för att du delar. Själv är jag på Gotland, i ett drömhus, på semester men känner bara ångest. Vill vara själv och sova. Tappar tålamodet med mitt större barn och orkar inte vara pedagogisk. Sörjer alla trasiga familjeband och drömmer om ”ditt liv”. Drömmer om kontakt med något större, tid för eftertanke, starka relationer och kontakt med naturen. Brukar alltid luta mig mot din blogg. Så skönt att du delar med dig även av din svaghet. ❤️

  30. Råkade skicka iväg texten innan jag var klar. Hur som, brukar tänka på det uttrycket och det ger mig tröst.

  31. Jag tycker inte det är konstigt om du är dödstrött. Du har ju gjort massor som kräver energi och säkert inte fått tillräckligt av sånt som fyller på med energi. I mitt fall handlar det om att få vara ensam, laga och äta bra mat, sova bra, läsa, bara vara hemma och ta det lugnt, pyssla med sånt jag gillar. Jag har också tre barn (10 år äldre än dina) och har först nu börjat lära mig att hushålla med min energi. Sitter i bilen på Maxis parkering. Orkade inte vara kvar där inne. Och när man är trött hopas alla hemska tankar. Hoppas att du snart kan ta paus för att fylla på med energi. Bra att du sätter ord på allt. Bra även för oss läsare.

  32. Clara ❤️ Jag tänker att kropp och knopp hänger ihop. Du kanske inte är helt frisk från utmattningen än, (blir man nånsin det?) och att du blir förkyld för att kroppen verkligen vill måna om sin vila? Så har jag det. Hyfsat frisk, men så fort jag försöker ta i kommer 3 v feber, huvudvärk och skrällhosta som ett brev på posten. Som att man blir sjuk i början av semester, efter sista rycket ansträngning. Din mamma vakar över dig. Och dina barn. Hon kan inte städa ditt hus, men jag tror hon önskar dig lugn. Läk kroppen. Stanna i sängen med mamma i sinnet.

  33. Å Clara❤️ Jag lider med dig! Och känner så väl igen känslan av att vilja bli räddad av sin mamma❤️ De gånger jag ligger där i ångest och inte orkar mer går alltid tankarna till min mamma hur det hade varit om hon levt istället för och ryckas ifrån mig när jag bara var 21. Är så trött på att alltid behöva vara stark själv! Den kravlösa kärleken och stödet från sin mamma går aldrig och ersätta. Även nu vid 41 års ålder vill jag bli räddad av henne❤️
    Detta hjälper inte dig ett dugg tyvärr. Men det kanske hjälper något och veta att du inte är ensam❤️ Även om du hört det förr (och precis som jag säker är läskigt trött på och höra det) så är du stark och kommer och klara även detta! Styrkekramar från Sandra

  34. Kära Clara

    En gammal tant som följer Din blogg och gläds åt den varje dag hälsar:
    Du behöver vila, , vila vila för att få tillbaka kraften igen!
    Ni är supertaggade i Din generation märker jag- min bonusdotter är däckad nu–
    IGEN. Ni kan inte vara stålkvinnor jämt. Fokusera på det som är viktigast i Ditt liv nu och våga be om avlastning.
    Hälsar tanten

  35. Fina Clara! All kärlek och styrka till dig! <3 visst 17 får man gnälla och vilja bli räddad av sin mamma när man är 30+! Min mamma gick också bort i cancer när jag var 17 och jag saknar henne mer än någonsin nu när jag själv har barn. Vill att hon ska få uppleva allt med min lilla dotter och även rädda mig när jag behöver. Min pappa är extremt frånvarande så jag känner mig helt föräldralös. Tur att man har fantastiska vänner, men ibland vill man ju bara ha sin mamma <3 blev lite gnäll här också, men vill bara säga att jag förstår dig mer än väl <3 massa krya-kramar till dig!

  36. Jag visste inte alls att du har problem med hälsan, det hoppas jag verkligen att du slipper snart! Och visst vore det härligt att bli “räddad av mamma” även när man är vuxen och mamma själv, men alla har vi inte mammor i livet och då får man hoppas att någon annan räddar en. Eller åtminstone handlar och lagar maten, kanske tvättar eller städar. När jag låg däckad i måndags hade jag aldrig kunnat ta hand om mina barn om de varit yngre, men nu kunde de bre mackor själva (även om ena sonen tydligen åt torrt bröd istället) och gå iväg till skolan när jag sa till, innan jag sjönk tillbaka ner under täcket med magsjuka och feber.

  37. Du gnäller inte alls, du säger bara hur du känner. Och det tycker jag är generöst och modigt. Det är hemskt att vara sjuk ofta och länge. Själv var jag sjuk från oktober till april förra året typ (olika virus som avlöste varandra). Bältros och halsont som tog 7 veckor på sig att försvinna. Till slut tänkte jag att det nog var såhär det skulle vara för alltid. Nu har jag istället varit frisk (peppar peppar) i 5 månader och det känns som att det har vänt. Vill egentligen bara säga att jag tror att jag förstår hur det känns när en tror att kroppen stänger ner. Och att det kommer att bli bättre. This too shall pass, kära Clara❤️

  38. Känner igen mig. Är 42 och min kropp mår skit. Efter en jävligt destruktiv relation där jag blev väldigt medberoende är min kropp som ett sämre måndagsexemplar. Kan inte äta utan att få världens halsbränna och må illa i timmar, pga att jag bitit ihop käkarna så mycket pga av stress på nätterna har jag tappat flera tänder och förstört en disk i käkleden så jag just nu står i kö till käkkirurgen (3 månaders väntetid, jipii) och kan just nu knappt tugga, gäspa eller gapa. Migrän tar jag sprutor hemma för. Alla säger att jag inte ser så sjuk ut men tro fan det, hur kul är det att gnälla varje dag?

    Men ibland så måste en få ventilera och gnälla.
    Heja dig och hoppas att kroppen är med dig snart.
    Kram

  39. Åååh jag lider med dig, min pappa gick bort för 6 år sedan, väldigt hastigt. Jag saknar så att ringa honom när det är något jag vet han gillar att vi gjort på gården. Att han ska komma, titta, nicka gillande och ge tips.
    Men mest av allt fattas han mina barn som inte hann få träffa honom så mycket (5 och8 år) som inte får sova hos morfar, inte får gå i skogen och babbla med honom, fråga tusen frågor, lära sig tälja, fiska snickra , köra gräsklippare och andra tusen grejer man har en morfar till.
    Kram

  40. Åh vad jag känner igen mig! Jag längtar fortfarande vid 50 års ålder efter min mamma, trots att hon gick bort för 35 år sedan. I år skulle hon ha fyllt 80 och vi skulle ha firat, bara hon och jag, i Rom, drömmer jag.

  41. Detta låter inget vidare. Hoppas verkligen det går över FORT och att du och lille Ulf känner er bättre snart. Usch för de hemska tankarna om sjukdom och cancer. Det låter som om du behöver en stor kram. Skickar en stor kram genom universum i hopp att den når fram, kanske via någon som du träffar snart.

  42. Stackare! Hoppas det blir bättre snart. Såklart blir det så. Oron är väl ändå det värsta. Håller alla tummar jag har för att det är något snällt.

  43. Tvivale och järnpikars skymning som min mormor sa! Är orimligt jobbigt när man bara vill veta vad det är för fel och sedan gå vidare och hantera det som är galet! Men när man inte vet?! Skit jobbigt! Misstänker att du inte vill ha massa kloka råd, så jag låter bara bli och säger krya på er!

  44. Alla gånger min mamma räddat mig- ovärderlig- Ingemansson är lika mån om mig som hon. Älskar att åka dit å bara få bli omhändertagen. Minns åren när barnen var små och min man jobbade kvällar och helger och jag åkte dit i pyjamas oduschad med två småbarn och stannade över helgen. Så tacksam för det, för att få ta en dusch själv, få lagad mat, sällskap med barnen och umgänget.

  45. Åh jag är 42 och jag önskar ibland också att min mamma kunde sluta vara död och komma och styra upp allting som bara hon kunde…. Fullt normalt tänker jag när man är trött, sjuk och ynklig! Gud välsigne dig !!

  46. Känner med dig! Har inte din man möjlighet att ta över ansvaret för hem och familj några dagar så att du får tid till att bli frisk ordentligt?

  47. 💔 Krya på er! Man får gnälla. Ibland är orken inte bättre än så. Min lille har också kommit upp i den åldern. Jag tycket 6-18 månader är en riktigt jobbig tid för mig som mamma. Ingen lugn stund och med potentiella livsfaror överallt. Om ca ett år blir det liiite lättare 😳

  48. Om du var min vän skulle jag försöka göra allt det där för dig nu. Det tar ju inte bort saknaden av en mamma men du skulle få känna dig ompysslad och omhändertagen en stund. Det behöver alla, oavsett ålder, och speciellt i din sits med en ny liten bebis. Skickar varma varma tankar och hoppas så att det ibland tanken som räknas!

  49. Jag – och säkert många med mig! – känner igen mig, behovet av att få hjälp av ens mamma. I vissa fall går det inte att få den hjälpen, som i ditt fall är så definitivt. Förstår att det är en sorg. Saknar min pappa på det viset. Önskar ofta att han kunnat rycka ut och hjälpa mig, i samtal men också med praktiska göromål. Stor kram till dig Clara och hoppas att du snart får klarhet i din ohälsa och blir hjälpt. 💕

  50. Det blir bättre. Håll ut. Just när man har småbarn slits kroppen, förkylningarna kommer på rad och det är lätt att bli stressad. Har själv passerat 50, vuxet barn och mår bättre än för 20 år sen. Det blir bättre.

  51. Det är såna här ärliga inlägg direkt från livet – utan tillrättalägganden – som är de bästa. Gnäll eller inte, ibland behöver man ventilera 🙂 Kram

  52. Nu ska jag för första gången kommentera hos dig.
    Vill bara skicka dig en stor kram!❤️❤️❤️

  53. Alla vi moderslösa mödrar känner igen oss. Hoppas så att du får må bättre snart. Tack för att du delar med dig.

  54. Jeg får så vondt av deg. Syk med en aktiv baby er veldig slitsomt! Og jeg er også 33. Og synes det er så deilig at mamma kan hjelpe meg med barna, og gi meg trøst og være interessert og engasjert. Skjønner så godt at det er et savn! Vet ikke hva mer jeg skal si. Sender deg gode tanker ✨✨✨

  55. ❤️ Skickar lite energi härifrån och hoppas innerligt att du mår bättre snart ❤️

  56. Jag har en mamma som alltid varit ointresserad av mina fyra barn.
    Har en underbar man som “räddar” mej när jag kännt som du. Som pysslar om, kokar kaffe och sköter om barnen.
    Hoppas du har det oxå.
    Styrkekramar

  57. ❤❤❤❤❤❤ Önskar faktiskt jag kunde avlasta dig! Jag skulle behöva hänga med ett gäng ungar ❤ Kram!

  58. Åh, din mamma hade nog önskat att hon kunde hjälpa dig med allt det där just nu! Det är hemskt att inte må bra i kroppen. Då vill man bara bli omhändertagen. Men misströsta inte, det kommer att bli bättre igen Clara. Vet inte hur eller när, men det blir det.

  59. Oj inte kul att må så där. Vad fint att du kan skriva lite om det på bloggen. Styrke kramar till dig. 💕💕💕

  60. Ensam är INTE stark! Full förståelse för att du längtar efter vila, hjälp och mamma, när livet är tungt!

  61. Förstår känslan, att som mamma sakna sin mamma. Jag gör det hela tiden, du är inte ensam ❤️

  62. Lilla hjärtat! Det ÄR synd om vuxna barn som längtar efter sin mamma och du FÅR tycka synd om dig!
    Sänder en håll-ut-kram till dig från olyckssyster

  63. Åh jag känner exakt likadant. Är 38, mamma dog för sex år sen. Har två tjejer 5 och 9 år. Och jag vill bara att mamma ska komma. Att hon inte ska missa allt det här. Kram och styrka till oss som får kämpa utan våra mammor. Tack för att du delar med dig och jag hoppas att du får krya på dig snabbt och få svar på hälsofrågetecknen så att du kan släppa katastroftankar. Som jag känner igen mig i dem.

  64. Åh, vad jag känner igen mig. Min mamma gick bort hastigt förra året och jag vill bara att hon ska komma tillbaka, speciellt nu när jag är förkyld, så att jag kan få vila i hennes underbara omtanke och kärlek. Och att mina barn ska få njuta av mormors oändliga tålamod igen.

  65. Vill bara ge en massa kärlek till dig! ❤️❤️❤️ Känner igen mig i längtan av att vilja bli räddad av mamma. Min mamma finns, men icke tusan räddar hon mig. Istället måste jag rädda henne, fast jag inte orkar. Räcker med att finnas för 5-åringen, bebisen och mig själv just nu. Kärlek och styrka till dig!

  66. Kära nån! Fina Clara! Ibland är det tungt. Jag är 67 år och saknar min mamma också ibland. Kan du ta fram din inre mamma, kanske, just nu? Stryk dig själv över håret. Kramar från Marianne🌹

  67. Ja, det får man faktiskt! Både bli och önska att man blir det! Det finns ju en tröst i det, i att inte behöva vara den som är stor och tar ansvar för allt. Även om man bara tänker det. Angående hostan och febern: det kan ju vara en lunginflammation och då får man antibiotika. I allt annat önskar jag att du får allt du behöver för att hämta dig. Du behöver nog inte vara så orolig och allt blir bra igen.

  68. Kära Clara. Jag önskar att du snart är starkare igen. Kan inte någon annan vara stand in och rädda dig en stund?

  69. Man blir nog aldrig för gammal för att behöva bli räddad av sin mamma ibland. Tack för påminnelsen om hur tacksam jag är för att jag fortfarande har min i livet och kan få bli lite räddad emellanåt. Hoppas du har någon annan som kan ta hand om dig nu! ❤️

  70. Usch känner med dig ikväll – min kropp är heller inte sig lik. Efter 1 år har man hittat diskbråck i nacken. Operation på måndag men har och förkyld hela veckan och operation skjuts upp. Det medför såklart massa andra praktiska oegentligheter. Jag ör ganska nyseparerad med två barn och släktingar 40 mil bort. Känner mig kanske lite som dig nu? Krya på dig!

  71. Hej Clara!

    Jag beklagar verkligen att du mår så dåligt och att du känner ångest och oro över detta. Hoppas såklart likt alla andra här att du snart ska må bättre.

    Men en sak som jag funderar på är denna: Kan inte vissa av de kroppsliga (och själsliga också för all del) krämporna hänga ihop med din forna utmattning?

    Kanske är det kroppens sätt att typ ”protestera” mot det tempo du har?

    Jag själv, som inte har en utmattningssjukdom bakom mig, har ibland läst dina inlägg helt förbluffad och tänkt: ”Hur orkar hon allt det där? Jag klarar inte ens hälften och jag har ändå INTE varit utmattad…”

    Ibland har du skrivit typ: ”Detta skulle jag aldrig ha klarat för något år sedan, men nu så nu klarar jag det. Där fick du, utmattningen!” Typ.

    Och jag har bara tänkt att det skriker ”duktig flicka” om det, och känt viss sorg. Allt du roddar och fixar och klarar. Och det blir fint och bra och verkar även lustfyllt och kul – inte tu tal om saken.

    Men ändå har det skavt i mig. Jag som läsare har känt mig stressad både för min egen skull och din.

    Krya på dig! Och glöm inte den utmattning du själv har skrivit så mycket om.

  72. Kära. Jag känner med dig fast jag inte känner dig. Har inte heller haft en mamma när jag hade behövt. Rädslan för att livet är så skört. En varm kram i natten vill jag ge till dig.

  73. Mamma är alltid mamma. Oavsett hur gammal man blir. Och jag tror att man alltid längtar efter henne särskilt mycket när man är sjuk eller känner sig svag. Min mamma är kvar i livet men vi bor långt ifrån varandra. Jag har nog aldrig saknat henne så mycket och så ofta som de senaste två åren, d.v.s. sedan jag själv fick barn. Jag försöker att glädjas över de vänner och det nätverk som vi har nära. Även om de inte är mamma.

    Jag läser för övrigt inte det här inlägget som gnäll. Du skriver ju alltid om det som pågår i ditt liv. Toppar och dalar. Just nu är det en djup dal. Det är inte att gnälla. Det är att vara ärlig.

    Krya på dig och familjen. Vissa förkylningar är helt orimligt långdragna. Men plötsligt en dag vänder det.

  74. Kära Underbara Clara! Känner med dig och förstår att du saknar din mamma hur mycket som helst! Är själv mamma till en vuxen dotter som jag vill ge all kärlek till. Hon strider just nu för att bli hel efter att ha levt i ett destruktivt förhållande under många år. Du är en stark tjej och har kommit så långt i livet med din fina familj. Önskar dig varmt lycka till!! Älskar din blogg med mänsklig värme och underbara foton❤️

  75. Åh jag beklagar att du har det så tufft och jag förstår att du saknar din mamma lite extra nu. Jag blir räddad av mamma ofta och jag är över 40.

    Jag hoppas få vara den räddande mamman till mina barn i många årtionden till.

  76. Gode Clara🌼🌼🌼🌼
    Jeg Har aldri vært så syk og sliten som da jeg hadde små barn. Infeksjoner som sto i kø. Og alltid trodde jeg det var blodkreft som mamma hadde og som hun døde av. Det er en sorg jeg bærer med meg hele livet. Nå er jeg 56 år, sjelden syk og har overskudd til barnebarn. Hvilken nåde. Tenk sånn kan livet bli 🌼🌼🌼🌼

  77. Åh, Clara. Får en klump i magen när jag läser… Hoppas så att du får ordning på kroppen! Önskar att jag kunde hjälpa dig. Klart att längtan efter mamma kommer när du känner dig så sjuk, svag och orolig. Inget konstigt med det.
    Styrkekram 💙

  78. Hej! Vet inte vilka krämpor du har, men har du kollat Borrelia? Enkelt blodprov bara. Finns inte så många fästingar i Norrland, men ändå… Kan ge en hel del märkliga symtom. Hoppas det löser sig och att du snart blir bättre, vad det än är som drabbat dig.

  79. Clara, jag är precis som du. Livrädd för cancer då både min dotter och min mamma har tagits ifrån mig i denna hemska sjukdom. Det har gått 3.5 år den jag miste mamma och 4 är den dottern gick bort. Känner så igen mig i ditt inlägg idag när jag ligger ihopkrupen under täcket med min 6 månaders gosse bredvid mig ❤

    1. Så vansinnigt sorgligt att läsa om dina erfarenheter av cancer i din kommentar. Jag sänder dig och din lilla bebis mina varmaste tankar!

  80. Hej! Sån mormor/farmor vill jag gärna bli. Men de flesta far o morföräldrar jag känner skulle aldrig hjälpa till med städning, och barnvakt? Jo absolut nån halvdag eller dag, men inte mer, det orkar de inte. Och de vill inte smittas av sjuka barn så bara när barnen är friska. Gott nog, det får gå bra med det. Men även om mamma lever kan man ju få drömma om ostörd tid, framförallt under alla småbarnstidens infektioner.

  81. Känner så igen mig. Min mamma dog i cancer när jag var 20 år. Nu sitter jag här med 3 små barn och önskar så ofta att hon fanns där. Med allt som du säger. Komma och styra upp hemmet när allt känns kaos. Hon skulle också vara pensionär nu, och jag bara vet att hon skulle älska att umgås med sina barnbarn. Hon längtade och pratade om det så länge jag kan minnas. Men mina barn fick hon aldrig uppleva.

  82. Jag instämmer med de andra fina omtänksamma kommentarerna! Så klart du måste få beklaga dig över situationen nu! När jag läser dina tidigare inlägg verkar du ha hållit ett högt tempo sista dagarna också, så inte konstigt om kroppen är slut och inte orkar friskna till ordentligt!

    Det är så svårt att finna vila och ro dessa småbarnsår!

    Hoppas du kan få lite avlastning framöver så att du får återhämta dig och annars, gör allt så lätt för dig som möjligt vad gäller mat och avvakta med städ och tvätt till du är lite piggare!

    Önskar verkligen att du får krya på dig snart!! Styrkekram

  83. Åh, Clara! Sista stycket gör mig alldeles tårögd, det gör ont att läsa. Jag hoppas snart att läkarna hittar varför du mår som du gör kroppsligt.
    Vet inte vad jag ska skriva mer men skickar en stor kram! <3

  84. Jag vill att mamma skall komma. Så sa jag ofta när jag var liten. Jag var liten och blyg och hon var min stora trygghet. När jag blev äldre och sen ännu senare efter att jag själv blivit mamma upptäckte jag sidor som kanske inte helt överensstämde med den bild jag hade när jag var liten. Om en varm trygg famn som tog hand om mig så den saknaden levde jag med trots att min mamma fortfarande fanns kvar.
    Mammor går att ersätta med andra men det jag ville ha var…

    Någon som kommer när det är mörkt och läbbigt och tittar i garderoben och säger att det finns inga spöken där. Någon som makar sig åt sidan och ger plats för att krypa ner och under det varma täcket. Någon som ringer till skolan och säger idag är hon hemma för hon är sjuk. Någon som kommer hem med glass, serietidning och ett blått nagellack. Någon som förstår att idag skall vi inte prata om hur det har gått idag utan vi ska bara sitta nära varandra. Någon som ger utan något som helst krav, ens outtalat, på att få något tillbaka. Någon som man kan vara arg på ja till och med skrika jag hatar dig och kunna lita på att den varma famnen finns kvar. Någon att visa sitt svagaste jag för, sitt gladaste jag, sitt räddaste jag…

    Det kan man få av andra än mamma men jag tror vi har bilden av mamman som liksom bara omfamnar och härbärgerar. Någon som i sin självklarhet utstrålar jag finns här och jag älskar dig. Och det kanske inte ens finns på film 🙂

    När mammor lyser med sin frånvaro och allt känns skit kan jag istället varmt rekommendera något jag brukar tillämpa med jämna mellanrum. Viktigt är att de är oplanerade och används just när de behövs inte imorrn, inte nästa vecka eller när det finns en lucka i kalendern. Utan precis nu. Allt annat är faktiskt sekundärt om du frågar mig.

    Det jag rekommenderar är i sin enkelhet ”clara-dagar” de äger med fördel rum i det egna hemmet. Allra bäst är det om diverse familjemedlemmar och annat är borta på annat håll men det kan funka ändå. Sen bejakar man sitt elände och trötthet. Viktigt att komma ihåg är att man inte försöker komma igång med några ”traditionella” ta hand om sig själv kurer i form av nyttiga smoothiesar, andningsövningar eller träning och annat det skapar bara stress.

    Dagen bör istället tillbringas framför tv:n gärna någon långsam kanal som svt 1 eller svt2 med program som Engelska antikrundan och Landet runt. Den bästa maten (egentligen enda tillåtna) är kokt spagetti (absolut inte al dente) med ketchup helt förbjudet att peta in parmesan och annat tjafs. Kläderna måste vara typ nattlinne och mjukisbyxor. Det kan vara tillåtet att lägga sig en stund i badkaret men då utan doftljus och badbomber, bara vanlig storpackstvål för lite mysigt skum.

    Kram på dig

    1. Håller helt med dig, Marie! Såna dagar bör tas med jämna mellanrum!
      Mitt favvokäk då är kokt varmkorv med mos och räksallad. Comfortfood. Drick mjölk till!🥰

  85. Krya på dig Clara!

    Jag blir berörd av din saknad av din mamma❤️

    Jag saknar också en mamma, min mamma lever men har aldrig funnits där för mig. Och trots att jag är 35+ så saknar jag så ibland att ha en mamma!

  86. Önskar att det kommer någon annan och räddar dig så att du får vila. Någon som kommer med en laddning färdiglagad mat, eller tar med storbarnen på utflykt kanske. Hoppas hoppas att det snart vänder för dig.

  87. Åh Clara❣️ Jag förstår verkligen känslan. En återkommande känsla jag man måste handskas med när man har förlorat din mamma som ung.
    Sorgen blir då påtaglig ibland, särskilt när man inte mår bra och har stort behov av omhändertagande. Tänker på dig och hoppas ni alla kan krya på er snart❤️ Inte för att man känner sig mindre ledsen bara för att man inte är förkyld, men livet kanske kan kännas lite lättare att ta sig an

  88. Man får gnälla. Mitt hjärta ömmar när jag läser din text. Må du få styrka, uthållighet, frid och riktigt bra smågodis!

  89. Kolla att du inte har lunginflammation.

    Efter att bäbisar blivit rörliga är den jobbigaste tiden, enligt mig. Chocken av vad som blev av den där förnöjde lille godingen som satt och plirade och bara tittade på. Lite visste man att han satt och planerade för allt bus han skulle testa när bara han fick kroppen att lyda. Den som nu slänger sig utför soffan, klättrar i bokhyllor, äter blomjord och vägrar sitta still en enda minut. Det är inte naturligt att klara detta själv. Vi har alltid haft en ”flock” runt oss. Att tro att man ska rodda allt själv är galet (ändå gör vi det). Be om hjälp. Jag saknar min mamma jag också 🙁

  90. Åh det är inte lätt när man inte mår bra själv och har små barn,
    Styrkan och orken kommer igen, vila och ta hand om dig 💕. Styrkekramar

  91. Tackför fin podd för inspiration och verklighet. Tack för att du delar. Vill bara ge en varm innerlig mammakram💕

  92. Min mamma dog också i cancer. Och när barnen var små tyckte jag mig se mammor med barn och mormödrar överallt. Alla hade en hjälpande mamma utom jag.
    Någon att ringa när allt känns hopplöst, och man vill höra sin mammas röst att allt kommer bli bra. Det är ingen fara Sara. Det går över.
    Saknaden släpper aldrig. ❤️ Kram från Småland

  93. Fina Clara! Många styrkekramar. Jag läser bloggen och din och Ericas podd hjälpte mig genom en tuff graviditet. Du är en klippa o du gör så mycket bra saker! Heja dig! <3

  94. Förstår att du längtar efter din mamma. Och tack för att du delar med dig.

    Jag undrar dock varför du kliver upp kl 7 när du är sjuk? Kan inte din partner gå upp med bebisen kl 6 å sen ta barnen resten av dagen/helgen så får du återhämta dig?

  95. Jeg er så lei meg jeg også, men det blir nok bedre snart. Dette skal vi klare, men det vil ta tid og tålmodighet. ❤

  96. Så bra att du skriver precis om hur du känner dig, öppet och sårbart. Att våga visa dåliga dagar också tror jag är viktigt. Önskar verkligen att du mår bättre snart och får svar på vad som är fel! Att sakna det man kunde ha haft, hur livet kunde ha blivit är något jag känner igen mig i. Vi miste en svärmor och farmor till barnen alldeles för tidigt, vid 53 års ålder. Hon älskade barn och hann träffa vår förstfödde i 2 månader. Men vi saknar henne varje dag och pratar om hur hon hade skämt bort barnen, bakat och fikat med dem och varit den bästa farmor de kunde fått!

  97. Clara, jag har varit orolig för dig ett tag. En del inlägg har känts distanserade. Sen när du är såhär ärlig, det är vackert att du vågar lita på att vi läsare kan ta emot dig. När du skriver som mest privat blir det allra störst igenkänning. Behöver du ta en bloggpaus? Gör det. Var med familjen och läk det som behöver läkas.

  98. Åh. Så hög igenkänning. Mammor är så bra på att rädda en. Och jag hoppas kunna få ge det i gengäld.

    Snart ska du se att det blir bättre men just nu är det såhär. Livets toppar o dalar…

  99. Fullständigt hatar att ha minsta förkylning! Så du har mina sympatier. När yngsta föddes ( med snitt) var jag så förkyld som jag aldrig varit nånsin. Och det är inte så vidare kul att hosta, nysnittad, upptäckte jag. Så blev starten på den svåraste perioden i mitt liv då flera i den absolut närmaste familjen blev allvarligt sjuka. Och det är inte säkert att högst levande mammor kommer till ens undsättning heller.
    Allt går.
    Krya på dig!!<3

  100. Skickar massa massa kärlek! Har aldrig velat bli räddad av min mamma ( en urmamma? Moder jord? Kvinnlig gud? Någon? ) Så mycket som efter att jag själv blev mamma. Mamma till 3 är fantastiskt mycket glädje. Men också enormt med jobb och ångest. Men det blir lättare! Och det kommer ljusare dagar.

  101. Man får gnälla. Man får verkligen längta efter sin mamma. Man får vara liten även om man är 33. Och vilken hjälte du är som vågar skrive ett sånt här inlägg. Önskar dig en mycket lugn dag på soffan och att energin, hälsan och humöret vänder snart.

  102. Åh, vad livet gör ont ibland, och vilken ångest det kan skapa… Känner med dig och vill samtidigt tacka för att du skriver så djupt och naket. Det är modigt och ger samtidigt något till oss som läser – vi känner oss nog alla mindre ensamma när någon vågar dela som du. Jag försöker göra detsamma, går just nu igenom en jobbig period med min familj och visst är det förbannat tungt att leva ibland. Kommer på mig själv med att undra hur jag ens vågade skaffa barn, tänk om jag förlorar någon? Om du orkar läsa skrev jag en dikt på min blogg om hur både lycka och ångest kan kännas för mig. Hoppas att du, och även maken snart mår bättre. Styrkekram till dig!

  103. Clara, och alla andra föräldrar där ute. Jag blir helt gråtig över hur många vi är som sitter i samma båt, som kämpar med våra saker – som ändå är nästan samma saker. Vi borde vara en stor mamma-klan som håller varandra om ryggen. Känns lite som att vi är det när jag läser igenom kommentarerna. Vi kämpar tillsammans med oron för våra barn, kämpar med saknad, med dåliga dagar och sjukdom. Vi vill våra barn allt gott. Vi skjutsar, tvättar, hjälper, lyssnar och älskar. All denna omsorg.
    Det är inte konstigt att kroppen blir lite sned och vind av att bära detta ansvar. <3

  104. Krya på dig Clara!
    (Kan det vara atypisk lunginflammation (mykoplasma) du drabbats av? Fick det själv för några år sedan och blev helt utslagen och fick hemsk hosta och hade feber som inte ville ge med sig. Vanlig kåvepenin tog inte alls, utan jag behövde medicin som bet på mykoplasman).

  105. Jag känner med dig.
    Jag har saknat och ropat på mamma sedan barnsben.
    Man vänjer sig aldrig. Tiden läker inga sår.
    Men det finns tröst och stöd att få.

    “Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.”
    Jesaja 66:13

  106. Många kramar till dig Clara. Från en annan (mycket äldre) mamma, som ofta, ofta saknar sin mamma.

  107. Fast att utvecklingen går snabbare med yngre barn har naturliga skäl…Syskon som liksom lär ut o driver på och är lagom lätta att härma. I efterhand begriper jag inte hur man orkade med små barn, hade kanske varit lättare med gammaldags “storfamilj”. Men jag tror det är önsketänkande. Fungerar perfekt korta stunder som allt annat här i världen. Är den äldre generationen frisk så har dom åsikter som krockar, sen blir dom sjuka och då är det eländigt.

    Jag har livet igenom haft tendens till att känna mig superdeppig när jag är snorig…Är kanske normalt när man har lite krav på sej själv ?

  108. Känner med dig! Vet hur det kan vara i småbarnsåren. Nu har jag en mamma som finns för oss vilket gör det enklare många gånger. Jag saknar däremot pappa.
    Har du ingen äldre go mammaperson du kan ‘adoptera’? Jag har aldrig haft mor och farföräldrar i livet men lånade andras ☺. Det var nog inte så dumt med ‘fargång’stugorna förr i tiden.

    ‘Bara i dig har min själ sin ro, bara i dig min Gud! ‘
    Vila i Guds omsorg om dig och de dina.
    Krya på dig!

  109. 😭😭😭
    Åh, vännen! Känner så igen mig, fast jag bara är förkyld… Men saknar mamma och önskar att hon hade fått träffa barnbarnen…
    Idag skulle hon ha fyllt 74, men hon dog för snart 24 år sen…
    Kram! Det blir bättre! Måste tro det!

  110. Å, Clara!
    Känner igen mig helt. Vi har förlorat både mormor och farmor under småbarnsåren. Jag drar med diskbråck sedan mars och håller på att tappa det helt när det aderar på med öroninflammation, sjukt barn mm. Och jag gråter efter mamma även om jag är 40+

    Var rädd om dig och hoppas att du kan få lite avlastning! KRAM

  111. Det är mitt i natten och jag ligger i min säng och kan inte sova, min dotter har varit vaken och varit ledsen men nu är det mina tårar som rinner av dina och dina läsares fina, varma och sorgsna ord. Jag borde vara extra glad för tillfället (pga anledning) men jag är bara trött, less, sorgsen och fylld av saknad och tvivel. Herregud vilket slit detta liv är emellanåt. Kärlek och kraft till dig Clara och er andra❤️

  112. Stor, varm kram från någon som känner precis detsamma. ❤️

    Något som tröstat mig lite är att min äldsta dotter som nu är 18 och just flyttat hemifrån, börjat behöva mig på just det sättet ibland.
    Det är en så fin känsla att kunna ge henne det jag saknat hela mitt vuxenliv.
    Men jag har också små barn som jag är livrädd att behöva lämna..

  113. Åh detta berörde mig. Förstår att det inte finns några ord jag kan skriva som lindrar saknaden efter din mamma nu när du hade behövt henne nära – men vill ändå skicka värme, kramar och energi till dig. Hoppas att du bara kan vila en tid nu, så att kroppen kan återhämta sig och du kan gå framåt, ett steg i taget <3

  114. Stor kram till dig Clara!! Stackars dig! Men snart kommer det att bli bättre 💕💙💕💙

  115. Kolla om du har en Mycoplasma infektion. Väldigt vanligt att bli feldiagnostiserad… hoppas du läser kommentaren!

  116. Jag förstår precis hur du känner det. Då jag väntade mitt första barn dog min mamma. Det är länge sen nu men jag tänker ännu som du gör ibland. Det skulle ha varit så otroligt skönt att
    få ha en mamma vid sin sida som support och stöd. Då man dessutom är sjuk känns tankarna ännu jobbigare. Idag är min förstfödda 26 år. På något sätt gick tiden framåt och jag klarade det. Klarade den på många sätt tunga småbarnstiden. Det gör du också. Du är stark. Ta en dag i taget. Tack för en underbar blogg. <3

  117. Clara <3 Jag hoppas av hela mitt hjärta att förkylningen är slut och att du snart får svar på dina andra frågor. Tack för påminnelsen om att en aldrig blir för gammal för att bli räddad av sina föräldrar.