Lördagsmorgon och vaken vid sex. Bebisen klättrar på mig, luggar och skallar mig. Men jag lyckas hålla oss kvar i sängen till klockan sju i alla fall. Sedan ger jag efter och stiger upp.

Så sjuk. Snart inne på tredje veckan. Sjuk och ont och öm i hela kroppen. Men det är ändå en petitess i sammanhanget. Jag har så många större hälsoproblem efter graviditeten som jag inte orkar blogga om. Men någon gång gör jag väl det i alla fall. Jag har gått till fler läkare sista månaderna än jag tidigare gjort i hela mitt liv. Och alla krämpor ger mig ångest av oro. När man en gång haft cancer i sitt liv är det alltid dit tankarna går. Min kropp är ett gammalt härke, som bara borde destrueras. Det känns så.

Jag har haft så oförskämt härlig spädbarnstid med alla tre barnen. Vet inte om det är därför jag lider så när den lugna tiden är över? Nu kryper han supersnabbt. Ställer sig och håller i saker och har sylvassa tänder. Stoppar allting smått i munnen, som storbarnen lämnat framme. Är livrädd för att det ska hamna i halsen. Varför skulle det sista barnet bli det som är tidigast i utvecklingen? Jag vill ju stanna tiden. Inte skynda på den!

Jag hade min lediga fredag igår. Eftersom jag varit uppe och fixat i vår studio sent och kom hem vid ettiden på natten. Men den där lediga fredagen blev det ingenting med. Både jag och Ulf var kanondåliga när vi vaknade. Sov bort hela dagen. Och så mer ångest. Över hostan som går så onaturligt djupt i lungorna på oss båda två

Jag hatar att låta som att jag gnäller. Men who am I kidding – jag gnäller ju? Just nu. Det enda jag vill är att ligga i ett mörkt, tyst rum. Ensam med en bra podd och fem liv i gummy drop. Och läka ut den här förkylningen. Och sedan få reda på vad fan det är för fel på min kropp. Eller. Det jag ännu hellre vill – och varför jag är så ledsen. Är för att jag vill ha min mamma. Jag vill att mamma ska rädda mig. Komma och ta alla barnen med sig. Efter att hon först städat mitt stökiga hem och hjälpt mig klä om den där stolen som nu bara står. Sedan skulle hon ta barnen med sig några dagar. Så att jag kan bli mig själv igen. Räknar efter på fingrarna. Jo. Det hade gått. Hon hade hunnit bli pensionär om hon levt idag. Så det hade blivit precis så.

Räddad av sin mamma vid trettiotre års ålder.