Jag är så ledsen just nu. För jag har förlorat min älskade mormor. Som jag är så lik och som jag alltid stått så nära. Som jag fått komma till och vara med på alla lov och ledigheter. Min roliga, slagkraftiga, tuffa, vackra, snälla mormor. Som så ofta varit min ledstjärna. När jag behövt tuffa till mig. Rycka upp mig. Komma igen. Hur hade mormor gjort? har jag tänkt. Och blivit lite modigare.

Nu finns hon inte mer. Och aldrig mer kommer hon lura mig och Anna att skratta tills vi nästan kissar på oss. Aldrig mer kommer jag höra hennes bondska kraftuttryck och talesätt. Aldrig mer får jag stå jämte henne i köket och grädda rån.

När jag blundar och tänker på min mormor så hör jag hennes bestämda, raska steg. Ser hennes krokiga, knöliga fingrar märkta av hårt arbete. Hennes prydliga vita hår och hjortronsmycke i guld. Mormor var alltid i rörelse. Alltid redo att hjälpa till. Så full av kraft och liv och jävlaranama. Och det bästa var att hon älskade mig så mycket. Jag har alltid känt mormor och morfars kärlek som en skyddande kupa runt mig. Som gjort mig trygg när jag som mest behövt det.

Nu är båda borta. Och jag kan inte säga att det var orättvist. 94 år är mer än man kan begära. Men jag saknar dem så fruktansvärt.

Sista åren försvann mormor allt mer in i sin demens. Men en person hon aldrig glömde, det var morfar. Ständigt morfar. Var är han? När kommer han? Jag saknar honom verkligen. Inte att undra på efter sextiofem år som gifta.

Nu hoppas jag att mormor och morfar är tillsammans. Och att de är lika fria och lyckliga som på cykelsemestern de gjorde som nygifta. Ja. jag hoppas att de är på cykelsemester i evigheten. Ända tills vi råkas igen. Möts från varsitt håll på en landsväg. -Är det verkligen ni? Ska jag säga. Och mormor ska fräsa -Jamen fattas bara annat!

Och då vet jag säkert.