Första veckorna efter att Ulf fötts gick jag som på moln. Jag hade nästan ingen smärta och kände mig flygande lätt jämfört med under den jobbiga graviditeten. Men snart började hälsan vackla. Först utreddes jag för astma. Sedan fick jag kollas för reumatism eftersom min kropp var så öm att jag knappt tog mig ur sängen vissa mornar. Men när jag i juni gick till läkaren för att utredas upptäckte de en knöl där det inte skulle vara en knöl. Jag fick ta massa prover och sedan gå och vänta på en biopsi. Den skedde i slutet av sommaren och när beskedet väl kom några veckor senare fick jag veta att ännu en biopsi var tvungen att göras för att verkligen kunna utesluta något farligt.

I oktober fick jag äntligen beskedet att de inte hittat något farligt i min knöl. Men hur lättad jag än var hade jag redan hunnit gå många månader med stark oro. Så mycket orolig väntan när jag känt mig övertygad om att det var något allvarligt fel på mig. Sådana känslor kommer lätt med tanke på min historia. Och som höggravid och sedan spädbarnsmamma med ihållande sömnbrist och ständig smärta har jag saknat förmåga att lugna mig själv. Istället har orostankarna snurrat snabbare för varje dag. Dessutom kvarstod ju smärtproblematiken även när knölen visat sig vara ofarlig och alla prov var perfekta.

Känslan jag har i min kropp just nu är att jag känner mig gammal, sliten, trött och förbrukad. Jag har kass hållning och saknar styrka. Det smärtar och värker i muskler och leder när jag ansträngt mig och jag kånkar dessutom runt på femton överflödiga kilon som knappast gör någonting bättre. Jag kan inte minnas sist jag kände mig pigg och energisk. Men det är inte vanlig trötthet. Det här är något mer. Problemen hänger ihop med att jag under graviditeten i stort sett var sängliggande under sex månader. Det orsakade väldig stor skada på kroppen. Att komma igen efter något sådant handlar inte om att “komma i form”. Det handlar om riktigt rehabilitering. Ett stort jobb som måste få ta tid och resurser i anspråk. Men det arbetet ska jag göra. För jag HATAR att må så här. Jag är faktiskt bara 33 år och det är orimligt att jag ska vara orörlig som en nittioåring. Jag vägrar ha den här hälsan när jag är så pass ung – för snart är jag inte ens ung och då kommer jag må ännu sämre.

Nej, jag måste lägga om mitt liv. Och det är akut. Jag måste hitta tillbaka till en bättre inriktning. För jag vill inte få ont i ryggen av att bygga lego med mina barn. Jag vill orka springa med dem genom vattenspridaren. Jag vill vara den som erbjuder mig att ta barnen på skridskoträning – inte den som stannar hemma och knaprar alvedon. Jag vill svischa fram på längdskidor och jag vill kuta genom skogen i sommar. Hög på endorfiner och puls.

Det känns också självklart att jag ska göra denna hälsosatsning. För jag har lagt så mycket resurser på mitt hem de senaste åren. På mina barn och på mitt yrke. Men sist på listan kommer alltid min hälsa. Men utan hälsan blir det ju ingenting med varken hem, familj eller jobb. Dessutom är träning ett otroligt kraftfullt redskap att hantera ångest och oro på. Och eftersom jag har nära till båda dessa sinnestillstånd så behöver jag träna mer.

2020 ska bli mitt hälsoår. Då jag ändrar inriktning och prioriteringsordningen för mig själv.

Så, vill ni höra mina nyårslöften för att nå dit? Klart ni vill!

  • Jag är för det första förbjuden att påbörja några nya jobb eller projekt under 2020. Visst kommer jag arbeta lite med blogg och podd men jag får inte påbörja nya företag, böcker eller projekt. Bara det jag verkligen behöver göra för min försörjning får göras. All övrig tid ska gå till min hälsa
  • Jag ska arbeta medvetet på att sätta min hälsa i främsta rummet i vardagliga situationer. Det kan handla om att inte boka in tidiga möten som förhindrar att jag får sova ikapp stökiga bebisnätter. Inte avboka träning till förmån för arbete. Inte kompromissa och äta kass mat för att jag arbetat över och inte orkar äta något vettigt.
  • Jag ska ta mer hjälp både hemma och i företaget. Men här behöver jag göra en ordentlig behovsanalys innan jag vet exakt hur.

Så. Där har ni det. Lätt och svårt på samma gång.