I april har vi bott i vårt hus i elva år. Så här skrev jag på bloggen när jag berättade om vårt beslut att lämna staden för landet.
Vi längtar efter är lugn och ro. Att odla egna grönsaker. Att ha en stor tomt och fria vidder och en skog bakom knuten. Att ha nära till en badsjö och fina skidspår. Och nu har drömmen blivit verklighet! Vi flyttar i april så hela våren kommer gå åt till att plocka fram trägolv och tapetsera väggarna med romantiska blommor.
Vi var så peppade och pirriga på vårt nya liv. Under ungefär ett års tid hade vi letat hus utanför Umeå. Gammalt och gärna avsides. Men det var inte mycket vi hade råd med eller fastnade för. Och när vi såg annonsen med den här gården var det långt ifrån kärlek vid första ögonkastet. Visst var det gammalt och låg avsides. Men för långt bort från stan och dessutom sönderrenoverat på sjuttiotalet.
Men en decemberkväll åkte vi ändå för att kolla på huset. Vi lämnade ett regnigt, glashalt Umeå och ju närmre byn vi kom desto kallare blev det. Väl framme var det riktig vinter. Typiskt inlandsväder som jag som älskar snö tog som ett gott tecken. Och efter bara en kort stund kände vi att huset – om än inte våra drömmars hus – var både snällt och välkomnande. Varmt, ombonat och knäpptyst. Med vackra originalfönster och ett skafferi man kunde gå in i. Jag kände på en gång att det var ett hus som ville oss gott.
Jag letar vidare i arkivet för att hitta vad mer jag skrev inför flytten. Och det märkliga är att jag knappt skrev någonting? Idag när ett bostadsbyte är bloggmaterial för flera år så är det någonting rart med att vi fattade ett enormt och avgörande beslut i våra liv, att bosätta oss på landet, utan att det fick större avtryck i bloggen än så. Just då i alla fall.
När vi flyttade från radhuset vi hyrt i stan skrev jag.
Vi plockar ner det hem vi byggt upp. Bit för bit. Gardinstänger skruvas ner. Tavlor läggs i högar med tidningspapper mellan. Porslin och glas sveps in i silkespapper och jag klottrar AKTA med röd text på lådorna. Det är sorgligt. Mest för att mamma var med och gjorde i ordning allt. Delade vår glädje när vi flyttade hit. Jag önskar så väldigt mycket att hon fick dela vår glädje över det nya huset. Hon skulle gå runt och stryka med handen över väggarna och ge förslag på färgsättning. På det där ödmjuka milda sättet mamma hade. Hon skulle erbjuda sig att sy gardiner och klä om fåtöljerna och så skulle hon letat i sina gömmor efter saker vi kunde få överta. Jag saknar henne verkligen. Hela tiden
Tänker fortfarande mycket på hur det skulle varit om mamma levt. Alla goda råd i trädgården, alla förslag på färgsättning och möblering. Hon var ju en stjärna på sådana saker. Och det hade varit så roligt att få dela det här med henne. Flytten som inte handlade om något så futtigt som en ny bostad. Utan om ett nytt liv. Vi stakade ut en ny livsriktning.
Bondmoran är mitt ideal. Just nu är jag lycklig då jag tänker på alla bondmoraaktiga saker jag ska få ägna mig åt i framtiden. Jag klurar på vilka frön jag ska beställa hem. Kryddträdgården jag vill plantera. Potatislandet vi ska anlägga. Köksskafferiet jag ska ställa i ordning…
Jag minns hur otåligt jag kände mig när jag skrev de här orden. Otålig att få sätta igång! Vi hade ju så många drömmar för framtiden. Om att odla för självförsörjning och om att ha egna djur. Men det skulle dröja flera år till innan det förverkligades. När vi bott i huset några veckor skrev jag
Alla som kommer hit undrar var våra möbler är. Vi konstaterar alltid att det inte finns några fler möbler. Det här är allt vi har. Två sminkbord. Två fåtöljer. Två sängar. Och så några stolar och ett bord. Det finns mycket fint att investera i framöver.
Och så var det. När Jakob och jag flyttade hemifrån flyttade vi direkt ihop och vi fick hyra ett möblerat funkisradhus i stan. Därifrån flyttade vi efter 18 månader till vårt hus på landet. Så vi ägde i stort sett ingenting när vi kom hit. Huset ekade tomt och vi saknade också pengar. Allt vi hade gick åt till att köpa huset som kostade oss 210 000 kronor. En struntsumma. Men hisnande mycket pengar för oss på den tiden. Jag kommer ihåg att vi köpte takfärg på Jula eftersom det var billigare än väggfärg och så använde vi det för att rolla allt i hela huset vitt. En dålig ide. För färgen var verkligen självlysande vit och så fort man nuddade i den fick den fläckar.
Tänk att man kan bli så glad över att få köpa en industridammsugare. Att hämta ut ett paket på posten som innehåller linoljesåpa och en skurborste. Att få köpa ett paket skruvar för att fästa en golvlist. Att längta efter en varmkompost istället för nya klackar. Nu sitter jag och skriver en artikel men i tankarna såpskurar jag golv och klipper ner häcken.
Så skrev jag första våren i huset. Då vi hade en enorm energi och så mycket längtan efter att bara få hugga i och ta oss an gården.
Men jag ska inte ljuga. Vi tvivlade många gånger på om vi fattat rätt beslut. För vad skulle Jakob arbeta med? Jag kan ju arbeta hemifrån – men hur skulle han hitta en försörjning som inte krävde att han pendlade i timmar varje dag? Det var ju inte därför vi flyttat till landet. Och dessutom. Om man köper ett hus ska det väl vara ens drömmars hus? Inte ska man nöja sig med mindre? Det här var ju inte den fantastiska Västerbottensgård vi drömt om. Och inte heller det ensligt belägna hemmanet med sjöutsikt. Borde vi ha väntat med att köpa hus tills vi hade råd med något bättre? Var vi inte skyldiga oss själva att maxa våra drömmar? Skulle vi verkligen kunna trivas i längden när det inte var allt vi drömt om?
Idag är jag så otroligt glad att vi slog till! Jag synar bluffen om att det perfekta huset ens finns och att man måste maxa alla drömmar. Saker kan också vara tillräckligt bra. Att nöja sig med lagom kan skänka stor frid. Och elva år senare tycker jag att det ÄR mina drömmars hus i mina drömmars by. Och nu är byn faktiskt viktigare än gården. Mina barn älskar att bo här. Vi har massa vänner. Vardagen är trygg och gemenskapen stark. Och jag kan inte tänka mig att någonsin flytta härifrån.
Men dessa känslor hade aldrig kommit ifall vi inte börjat bo här. Börjat våga skapa oss ett sammanhang. Vi hade aldrig kunnat få insikten utan erfarenheten. Man behöver faktiskt återvända till en plats några hundra gånger för att själen ska förstå vart hemma är.
Nu vet jag.
56 svar
Så fint Clara, du fick mig att börja gråta med dina sista rader 💖
Jag fick också en klump i halsen. Ett så himla fint inlägg!
”Vi hade aldrig kunnat få insikten utan erfarenheten” Väldigt kloka ord! Jag tror det finns en rastlöshet och otålighet idag med ”allt på en gång tänket” som gör att vi går miste om det som bara vinns genom erfarenhet och som måste få ta tid.
Tack för detta fina inlägg!
Sant.
Å, så fint inlägg på så många plan. Jag blir alldeles tårögd. Hela min uppväxt har jag fått följa med på husvisning efter husvisning på jakt efter det perfekta huset. Min största rädsla när jag själv började leta hus var att det skulle bli just så. Istället köpte vi det bästa huset vi hade råd med, och jag känner mig väldigt nöjd över det beslutet. Över att inte vara överlånad. Över att långsamt få bo in sig och mer och mer känna att här, här är faktiskt hemma.
SANT! Saker kan vara tillräckligt bra, tänk vad mkt onödigt letande efter ”lycka” vi människor skulle slippa om fler förstod detta. Good enough , ett bra liv skapas i relationer inte i det perfekta materiella.
Vilket ljuvligt inlägg. Så mycket känslor som går rätt in i själen. Vad jag hade unnat dig mer tid med din mamma <3. Kram!
Vilken fin text.
Och jag tänker på att fast du inte skrev mer om flytten innan ni flyttade, så har själva huset ändå blivit bloggmaterial i många, många år därefter <3
Åh så jag behövde läsa det här.
Skrev på kontrakt för ett hus i veckan och tänker om man ändå inte skulle väntat, kanske ett med bättre läge skulle komma. Ett med tvättstuga och järnspis. Och hur ska det gå att bo i mammas hemtrakter utan att mamma längre finns?
Vilken fin text, så fint att få läsa. Tack för att vi får följa dig år efter år.
Åå, behövde läsa det här. Så fint skrivet!
Vi har bott i vårt hus i fyra år men vet inte hur många gånger vi diskuterat om vi ska bo kvar eller inte. Inte förrän för några veckor sedan började jag känna att jag nog vill bo här ändå. Ditt inlägg gav mig hopp. Det blir nog bra tillslut ändå. Och ju mer vi fixar det så som vi vill ha det desto bättre trivs jag också. 😊
Vilket fint inlägg. ❤️
Det berörde verkligen i hjärtat.
Tack!
Känner så igen mig i dina sista rader. Hade inte reflekterat så mycket över det där innan vi för ett och ett halvt år sedan köpte hus i en annan del av staden än där vi bott i tio år.
När jag några månader efter flytten hade ett ärende till mitt gamla bostadsområde så insåg jag redan vid infarten att det var där den riktiga känslan av lugn och hemma infann sig. Min själ hade helt enkelt inte hunnit med.
Åh! Så känner jag också för en annan del av staden! Vi bor på hyra så jag tänker alltid att sen när vi har råd så flyttar vi ”hem” igen. Tills dess ser jag det som ett äventyr att bo på en annan spännande plats.
Jag tror faktiskt att det är som med en partner: den perfekte mannen finns inte heller, och tror man det kommer man aldrig att bli lycklig – och man kommer att göra sin partner olycklig, för vem kan leva upp till såna förväntningar?
Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, eftersom det som är viktigt för mig och som kan få mig förälskad är sånt som att man har gemensamma intressen och värderingar, att man kan prata om allt och skratta åt samma saker. Intelligens och sinne för humor är supersexigt för mig, och det kräver ju att man PRATAR med människan ifråga för att upptäcka.
Det påstås (jag har hört det sägas och läst det på flera ställen) att förälskelse tar någonting i stil med sju sekunder – eller fem eller tio – det finns lite olika siffror där, men principen är densamma, dvs att vi instinktivt känner attraktion mer eller mindre meddetsamma eller inte alls. Struntprat, har jag alltid tänkt, men på senare år har jag delvis ändrat mig där. En grundläggande fysisk attraktion kan man faktiskt känna av med en gång, det gäller bara att inse att det inte hela historien, det är bara inträdesbiljetten så att säga, som talar om för en att det här är en möjlighet. Sen kommer det andra, alltså om man klickar på det mera själsliga planet, och där är det fråga om en kombination av förnuft och känsla. Vi har nog alla vissa saker som innebär totalt stopp hos en annan person, och sedan finns det annat som är mera förhandlingsbart.
Och precis så tror jag att det är med bostäder också. Dvs man känner med en gång om det finns den där grundläggande attraktionen som gör att det kan vara en möjlighet. Tydligen kände du precis det när du kom in i ditt nuvarande hus, alltså den där känslan av att ”Ja, men det här skulle faktiskt kunna vara något…” Sen kommer det andra, dvs att kolla upp det praktiska för att se om det skulle kunna funka: pris, storlek, läge, skick, etc. Och precis som med en partner, så innebär vissa saker totalt stopp för att det bara inte skulle fungera (alkoholism? nazism? hustrumisshandel? svartmögel? ett hus som är så dyrt att man inte kommer att ha råd att äta de närmaste fem åren?) medan andra är mer förhandlingsbara. Men om man den grundläggande attraktionen finns, så är man bredd att kompromissa, och sen får man – precis som med ett förhållande – inte ge upp och börja kolla på nya på Tinder/Hemnet bara för att allt inte är perfekt, utan acceptera att ingenting i denna världen är perfekt, och i stället jobba på att få det att fungera. Och gör man det så växer sig kärleken bara starkare med åren.
Bra skrivet!
Jättebra liknelse Birgitta! Verkligen på pricken!
Fint skrivet och så sant!
Har funderat på om marken ni odlar på hör till er fastighet eller om ni arrenderar delar av den? Väldigt fint inlägg btw.
Så fint skrivet. Vi flyttade nyligen till hus. Det är inte drömhuset, och ibland undrar vi om vi gjorde rätt som slog till på första, bästa hus i vår prisklass då det är sååå mycket att göra och fixa. Men det kändes trevligt när vi först besökte det. Vänligt. Som en bra grund, som bara behöver tid och kärlek för att bli vårt hem.
Så fint skrivet! Det tog ett par år faktiskt innan jag kände mig hemma i vårat hus, innan jag kunde kalla det hemma. Nu, fem barn och 8 år senare kan jag inte tänka mig att flytta härifrån alls. Vi renoverar, planerar och gör detta gamla hus till VÅRAT. Barnen vet inget annat hem.
Efter 21 år i kedjehus är det dags för oss att flytta. Vi har ju egentligen aldrig varit husmänniskor, jag och min man. Vi har båda vuxit upp i lägenheter och skaffade hus enbart för att det är väl det man gör när man bildat familj och fått barn.
Visst har det varit praktiskt för barnen att växa upp på lugn återvändsgata med skogen som granne men trädgårdsskötseln var aldrig riktigt vår grej.
Åren gick och sonen flyttade hemifrån för studier i annan stad. Dottern bor fortfarande hemma och det var hon som fick oss att inse att vi skulle övergå till att bli lägenhetsmänniskor istället.
Vi hittade en fantastisk lägenhet centralt i stan. Byggår 1878, högt i tak, kakelugnar och underbar. Nu är huset sålt och vi flyttar till lägenheten om en vecka. Jag längtar ihjäl mig efter att få inreda. Ingen uteplats eller ens en balkong men stor och fin stadspark alldeles utanför dörren och där behöver vi varken klippa gräset eller rensa rabatterna.
Åh grattis!
Vi köpte hus när vårt andra barn skulle födas, också för att ”det är ju så man gör”. I alla fall känns det så i efterhand. Då kändes det som en genuin längtan.
Nu har vi bott här i drygt två år och har känt nästan från början att detta inte kommer att bli hemma. Hus passar inte alls oss. Vi trivs inte med livsstilen, alldeles för stort fokus på renovering, inredning, yta. Hyresrätt som bara får se ut som den gör och så kan vi själva lägga fokus på annat, det är mycket mer vår melodi.
Vi längtar ihjäl oss efter alla vänner som bor kvar i stan.
Jag känner mig ibland ganska förtvivlad för jag skulle vilja flytta nu. Vi har försökt hitta en lägenhet rätt länge för att kunna flytta ”hem” till vår del av stan igen. Men snart kommer det förhoppningsvis att ske, jag håller alla tummar för att det blir den här våren.
”Jag synar bluffen om att det perfekta huset ens finns och att man måste maxa alla drömmar. Saker kan också vara tillräckligt bra. Att nöja sig med lagom kan skänka stor frid”
Jaaa, tack för dessa verkligt uppfriskande tankar! De behövs i dessa tider, när att nöja sig med något eller inte max en dröm verkar betraktas som någon form av oförlåtlig synd.
Något med det här inlägget påminner mig också om Fredrik Lindströms vinterprat som också var uppfriskande.
Åh, så gott att läsa! Vi flyttar till vårt nya hus alldeles snart och så många tankar om det var rätt köp, om det verkligen var det här vi ville ha, om vi kommer trivas osv osv. Det är inte vårt drömhus heller, men ett hus vi tror blir alldeles lagom för oss tre, vår lilla familj. 💗
Jag kommenterade om just det här med att bo på landet som önskemål till ditt inlägg om ämnesförslag till podden. Tycker att du uttrycker dig SÅ bra i text, och inte blev jag besviken av det här inlägget då! Blev så glad och lite lugnare av detta. Kram <3
Så fint skrivet Clara! Vi köpte det fulaste huset vi tittat på men såg att förutsättningar att justera det fanns! Om inte rätt ställe dykaer upp! Men med renovering som tog timmar från barnen växte deras och vårt hemma fram! Imorgon tar vi tag i våra drömmars utbyggnad som skall ge alla 4 varsitt rum! Vi bygger på en våning!
Och när jag läser beskrivningen av din mamma ser jag dig! Du är också allt det där! Även om tomrummet inte går att fylla ser jag att gåvan gott i arv!
/Jessika
Men vilken fin text! Den berörde!
Så fint, blev alldeles tårögd. <3
Fin text, verkligen.
Men när jag läser alla kommentarer så blir jag deppig över min egen låsta livssituation… för mig handlar det inte om huruvida jag kan nöja mig med det hus jag skaffat. För mig handlar det om att jag inte har råd att köpa ett hus eller en bostadsrättslägenhet. För mig är inte 210 000 kr en struntsumma.
Jag bor i hyresrätt, min sambo är sjukpensionär och jag jobbar. Och våra pengar räcker aldrig längre än till att, förhoppningsvis, ha råd att laga bilen när den pajar emellanåt.
Jag drömmer också om ett hus, men hyran äter upp alla pengar… att lyckas spara till en insats på 300 000 känns omöjligt… så jag blir både glad och ledsen över att läsa en fin text som denna.
Finns det fler som jag här bland Claras alla läsare? Eller är ni alla välbärgad medelklass?
Jag finns. Jag bor också där jag inte vill bo, och det är definitivt inte ”hem-hemma”. Kommer nog aldrig kunna bo där jag drömmer om (och drömmen är inget lyx-hus eller så). Jag brukar tänka när jag blir sorgsen på talesättet om hur det inte är huset utan dem man bor med som gör ett hem. Du har din sambo. Tillsammans skapar ni ett hem.
Nej men hjälp, jag är övertygad om att vi är väldigt många hyresrätt och andrahandsboende här. Och Clara skriver ju att 210 000 inte var en struntsumma för henne heller, men att det är ju förhållandevis billigt för ett hus.
Jag gillar att bo i hyresrätt, hoppas på att alltid göra det.
Jomenprecis, 210 000 är väldigt billigt för ett hus. Här skulle det knappt räcka som insats, och även en tomt utan hus på kostar mer än så. (Därmed inte sagt att det är något man har råd med)
Vi kan inte heller köpa, inte ens när min man jobbade istället för att vara sjukskriven. Vi bor i fel ände av landet och husen kostar tre miljoner och det är svårt att rycka upp barn som är tonåringar. Så vi bor i hyres och gläds åt att slippa renovera 🙂
Jag har inte heller en buffert till att kunna köpa hus men jag drömmer om ett större hus. 210000 skulle inte ens räcka till en handpenning här där jag bor. Det är inga pengar som jag har möjlighet att spara ihop heller. Så jag bor i mitt hyresradhus med min familj och känner mig glad och tacksam över att vi ”ramlade” över det den där dagen för åtta år sedan. Det är inte mitt drömhus, men tanken på att flytta vill jag inte tänka.
Det är nog vanligt med. Här har vi längtat från vår hyresrätt i många år, men hade inte inkomsterna att spara ihop en insats. Men plötsligt för ett par år sen ändrades jobbsituationen och vi kunde börja spara istället för att låna. Och nu, satte vi sprätt på alltihop och har köpt en bostadsrätt. Det blev 20 år i samma hyreshus och barnen fick inte växa upp i villa…
Ska bli spännande att se om vi tycker det är värt det 😊 Ska bli skönt att inte hela tiden leta efter nått annat iaf.
Clara du skriver så bra och klokt och jag älskar att din blogg finns!
Mvh en som läst sen radhustiden
Precis vad jag behövde läsa, vi köpte nyligen hus ute på landet. Inte ett perfekt hus, utan ett med ojämna trägolv och badrum som senast renoverades på 80-talet. Men det har en stor trädgård, skogen bakom knuten och en sjö nedanför.
Vi renoverar, planerar och drömmer. Svär över oväntade saker som när mössen flyttade in i december och när vårt avlopp gick sönder efter två veckor. Men vi lär oss och bor in oss. Det får ta tid och det är något härligt i att allt inte är perfekt direkt.
Tack för detta inlägget! Vi ska flytta till det vi tror är vårt drömhus.. Eller iaf kommer bli! Men det är många år innan det blir så som vi vill ha det.. brottas med rädslan om att vilja ha det ”perfekt” direkt som så många av våra vänner och längtan efter att inte ha det ”perfekt” och istället fixa och greja och skapa vår dröm!
Fint inlägg! Verkligen en svår fråga med boende. Jag känner igen mig i att det ska kännas nästintill perfekt – eller i alla fall ha möjlighet att bli sina drömmars boende. Att nöja sig med tillräckligt bra är något jag ska bära med mig. kram !!
Så vackert du beskriver det Clara!
Tack för bra text!
Drömmar om drömhus, drömplagg, drömresa, strävan efter att bli helt nöjd, att allt ska kännas rätt, och ordet perfekt!
– Det står mig upp i halsen!
Livet pågår där det pågår, och detta att känna lugn och förnöjsamhet är inte kopplat till att uppnå drömläget, det perfekta.
Gott nog är verkligen en bra bas för att känslomässigt landa.
Ska nån sälja in drömmar så får de åtminstone handla om en rättvisare värld, annars tackar vi nej tycker jag!
Ja exakt, och ibland känns det nästan som att är man inte upptagen av detta ständiga uppfyllande av drömmar är man nog en rätt platt människa.
Förlorar man sin identitet om man inte bär plagg, bor i hus, åker på resor, som är ”jag”, speciellt passande för just ens egen alldeles unika person?
Spot on!
Instämmer helt!
Så fint skrivet! Och en väldigt skön kontrast mot andra bloggar där det känns som att man hela tiden strävar vidare, boendet ska vara perfekt och det ska bli klart på bara några få månader. Skönt att läsa om att hur man kan ”nöja” sig med det operfekta och låta det ta tid att bygga ett hem. Tack för världens bästa blogg!
Vilket fint inlägg!! Talade verkligen till mig! Att få vara nöjd med saker och inte alltid behöva sträva efter det bästa-bästa hela tiden. Det är det jag vill men tycker också det är svårt i det samhället vi lever i. Tack för din text!
Tillräckligt bra eller ”good enough” är något som jag känner att jag tillämpar mer och mer i både mitt privata men också mitt professionella liv. Arbetar till vardags som skolkurator och märker just det fenomen du beskriver hos mina elever om att ”maxa” sina drömar, att det liksom brer ut sig och på så sätt suddar ut vad som skulle kunna göra en lycklig till förmån för vad som skulle kunna göra en lyckligast. Att detta lyckligast kanske är helt ouppnårbart spelar ingen roll, det går inte nöja sig för mindre.
Fast det gör ju det.
Vi, liksom du, hade samma tankar och drömmar om hus på landet förra året. Vi hade letat och letat men det fanns ärligt talat inget vi hade råd med som prickade alla våra boxar. Alternativet skulle då vara att jag ombildar mig själv, från nåt jag älskar och som jag känner ger mening i livet, eller att min sambo som lärare gör samma sak för att få in mer pengar till att köpa ett hus.
Skulle vi bli lyckligare av att maxa denna dröm? Förmodligen inte. Istället hamnade vi lite avsides, i ett 70-talshus på landet som är fint om inte finast, i världens vackraste omgivning med en ekonomi som går runt om en av oss arbetar på halvtid. Ingen stress, lite mer pendling, men framförallt ett lugn och ett ”good enough” som heter duga. Här kan vi stanna och här behöver vi aldrig oroa oss för att någon kommer och tar det vi har. Den tryggheten är mer värd än alla boxar man kan stapla upp innan ett husköp med inredning, årtal, trädgård och allt vad det är.
Alltså det här inlägget är så fantastiskt fint att få läsa! Tänk att något som inte kändes helt hundra blev mer än 100% rätt.
Åh så fint inlägg! Satt och läste med tårar i ögonen. Vi gjorde som ni, för snart 2 år sedan. Köpte ett hus som hade det viktigaste vi önskade oss men det var en kompromiss. Vi stortrivs och har börjat förändra småsaker för att göra det till vårt drömhus. Vi har inte råd att köpa vårt drömhus, men det här huset kan vi antagligen forma till just vårt drömhus. Det är tillräckligt på alla plan. Jag längtar efter att få sätta igång på allvar men vi har börjat i mysteg där vi har råd. Och det är så underbart att få skapa sin dröm snarare än att flytta till någons färdiga! Då älskar man alla detaljer lite extra, det man svettats fram. man uppskattar varje vägg man målat, varje list man spikat, på ett helt annat sätt. <3 Ert hus är jättefint och det är så inspirerande att se någon inreda med annat än vitt och vitt och naturfärgade detaljer med inslag av betong.
Jag håller med om att du Clara är otroligt inspirerande vad gäller renovering och inredning. Vilka fantastiska möjligheter det finns när man väljer att gå utanför färgskalan vit, naturfärgade detaljer och betong.
Tack Clara! Vilket fint och generöst inlägg! Så skönt att läsa; jag och min sambo närmar oss också att flytta och hitta ny riktning. Peppande att höra från någon som flyttat till landet utan superstor budget och klara planer på exakt vad man ska jobba med. Ni verkar ha byggt ett fint liv åt er familj! Det är inspirerande!
Du har skrivit många bra inlägg genom åren, men det här berörde mig särskilt. Roligt att det blev så lyckat, ett husköp <3
Wow Clara, jag och min sambo står inför samma välval i livet, och detta var mycket stärkande och inspirerande att läsa. Tack!
Vilket givande inlägg, tack! Min man och jag drömmer också om ett hus och sparar till det. Samtidigt dyker många frågor upp, vill vi bo i stan eller på landet? Vad har vi råd med? Vad ska prioriteras? Om man bor på landet,som är rogivande, kanske man måste pendla massa? Så tack för delandet av hur det var för er! Det känns fint att läsa.
Jag älskar tanken kring att saker och ting kan vara tillräckligt bra. Det är sjukt tillfredsställande och det gäller det mesta i livet.
Familjen, huset, jobbet etc.
Jag har länge drömt om en kristallkrona i vardagsrummet men har kommit fram till att vår rislampa är fin och funkat alldeles utmärkt så någon annan lampa behöver vi inte.
Stolarna vi fick ärva från min farbror är inte de jag helst velat ha i köket, men de funkar bra har jag kommit fram till. Skönt!
Vissa relationer funkar tillräckligt bra, inte perfekt, men helt ok. Skön insikt och tillfredsställande att vila i det.
Barnens liv rullar på bra!!!
Eller barnens liv rullar oftast på okej.