Vilken ilska håller du inne?

Att kodas som arg har lett till en identitetskris för Erica. Jag försöker tröstande smeka henne över håret. Svårt när man har boxarhandskar på!

Berätta gärna om din egen ilska och hur du hanterar den! Vi älskar lyssnarkommentarer 🙂

Stort tack för alla fina roliga berättelser om hantverkare efter förra veckans poddavsnitt! Vi har fått många reaktioner på senaste poddavsnitten – du har väl inte missat dem? I så fall finns alla samlade här!

Musik: Olov Antonsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

21 kommentarer på “Vilken ilska håller du inne?”

  1. Hmm jag är nog inte lika obekväm med ilska som ni beskiver er i podden, varken att själv vara arg eller att bevittna när någon annan blir arg. Kanske för att jag är uppväxt i en lite mer rakt fram och lite mindre konflikträdd kultur och även för att jag speciellt som barn hade lätt för att verkligen explodera. Jag kunde explodera, men aldrig vara arg speciellt länge. Med det sagt tycker jag absolut inte att det är ok att bete sig precis hur som helst. Eftersom jag inte var arg speciellt länge, så lärde jag mig också rätt snabbt att den där initala reaktionen kunde ställa till med skada i mycket större omfattning och som varade längre än det som orsakat min ilska. Man vill inte ha skadat en människa (varken fysiskt eller psykiskt), eller haft sönder något som inte går att reparera. Så med barnen har jag varit noga med att det är helt ok att bli arg, men det får inte ta sig vilka uttryck som helst. Jag tycker att det kan vara bra att bli lite arg och på så sätt visa att man inte accepterar vad som helst, Blir man allt för arg, så blir man sällan tagen på allvar och ens tankeförmåga kanske inte funkar helt optimalt heller. Då är det bättre att först avreagera sig lite i en säker omgivning och senare ta tag i problemet eller konflikten. Numera krävs rätt mycket för att jag ska bli riktigt arg. Tack för poddavsnitt som satte igång många tankar hos mig!

  2. Tack för kul tema! Spridningen på era avsnitts teman är toppen 🙂 i detta tycker jag att ni blandar ihop ilska och aggressivitet? Att vara arg och visa det behöver väl inte betyda att man skriker/beter sig hotfullt osv. Kan väl lika gärna vara att vara konstruktivt rak, säga ifrån (i ok men allvarlig) ton mm.

    Håller fortfarande på oxh lyssnar iofs, så vet ju inte ännu vad ni kommer fram till i slutet.. mvh snabb och otålig 🙂

    1. Hej Malin,
      för mig är det absolut så att jag har problem med ilska för att spontant associerar det till aggresivitet. När du lyssnat klart hörde du kanske att vi övade på att lugnt förklara “Nu blir jag arg”. Själv har jag mycket övning kvar. Glad att du är med och kommenterar poddavsnittet!

  3. Kul avsnitt och tema! Som aningens eldig person har jag alltid tänkt att ilska kan vara en form av styrk, självklart BEROENDE på hur och var man uttrycker den. På Sara Parkmans senaste album uttrycker hon det väldigt fint i låten ”Vreden”.

    “Må Gud välsigna dig med vredens skogar
    Må Gud välsigna dig med ilskans dalar
    Må Gud välsigna dig med sorgens skyar
    Må Gud välsigna dig med tålamod

    Må Gud välsigna dig med vemodstankar
    Må Gud välsigna dig med törstens fötter
    Må Gud välsigna dig med ursinnets händer
    Må Gud välsigna dig med ilskans vrål

    Ilskan öppnar upp en reva
    Hjälper oss att ändra nånting
    Lämnar sen den vidare till
    Någon som kan bruka den och
    Sy sedan igen din reva
    Vårda såret, ge det ömhet
    Minns den kraften ilskan gav till dig”

    Tack, som alltid, för underbar podd <3

  4. Vilket bra inlägg! Jag är usel på att hantera ilska. Istället för att säga det jag tycker och tänker(på ett civiliserat sätt) så skadar jag mig själv. Inte det bästa sättet direkt. Men jag börjar bli bättre på att ifrågasätta istället för att bara fly och skada mig. Om du vill läsa mer om just psykisk ohälsa så är du alltid välkommen till min blogg!

  5. Väldigt intressant poddavsnitt! Viktigt att prata om detta med ilska.
    Intressant att Erica är arg (utan att själv varit medveten om det) medan Clara inte ser sig som en arg person. Jag har som lyssnare uppfattat det precis tvärtom. Att Clara har häftigt temperament och lever ut det (som i sitt exempel från bilverkstan) men också är långsint. Erica uppfattar jag som lugn, behärskad och tålmodig. Håller med om att inkapslad ilska tar mycket energi (men ofta är det svårt att leva ut ilska som är riktad mot en livssituation, när det inte finns någon att bli arg på) Det är väl då man svär, muttrar och är allmänt odefinierat arg. Då när småsaker orsakar orimlig ilska – det är egentligen droppen som får bägaren att rinna över, inte detta också!
    Instämmer också i att det är bra att säga ifrån på ett samlat vis, inger respekt, medan att få ilskeutbrott inte är kul för varken omgivning eller en själv. Inget att sträva efter. (Men ibland nödvändigt för att allvaret ska framgå.)
    Jag har insett att jag hållit inne massor av ilska och nu plötsligt har jag inte samma tålamod som förr. Dels är det väl att jag tålt alldeles för mycket under för lång tid, liksom man kan bli utmattad av att ha tålt för mycket.
    Dels kan det vara hormoner – jag börjar ju närma mig klimakteriet.

    1. Så har jag även upplevt er två. Clara med het temperament som plötsligt kan ryta ifrån (men snabbt blir glad igen) och Erica som en eftertänksam person och det därmed inte märks utåt lika mycket när hon blir arg. Jag tycker det är befriande med människor som iallafall vågar säga arg till när de blir dåligt behandlade (eller ännu hellre när andra runt dem blir det), men läskigt förstås med aggressiva personer.

    2. Håller också med, har inte uppfattat det som om Clara håller inne sin ilska. Men det är ju ofta olika hur man agerar inom o utom familjen osv. Jag tänkte på att den första som blev arg i historien om bilverkstan var ju verkstadsinnehavaren. Troligen hade han byggt upp ilska över att hans planering ofta blev förstörd för att folk inte respekterar den tid de fått, han missar kanske flera timmars jobb varje dag pga det. Och lät det sippra ut med passiv aggressivitet. Kan samtidigt sätta mig in i Claras känsla, det är ju då man känner sig som mest tilltryckt, när man tycker man tänkt på allt, men plötsligt inser att man glömt ta hänsyn. Tack för tänkvärd podd, er podd är alltid fantastiskt bra tycker jag, särskilt på senare tid har den fått mig att tänka till!.

  6. Superbra avsnitt som vanligt! Något som jag aldrig tänkt på är att kvinnor inte får visa sig arga för att de då skulle vara fula och mindre feminina. Nej, jag håller inte alls med i det tankesättet. Jag känner mig inte mindre kvinnlig och struntar fullständigt i om någon skulle råka tycka att jag är ful när jag blir arg. Hellre ryta ifrån när det finns orättvisor eller man upplever sig bli orättvist behandlad och det bubblar över än att vara tyst, näpen och fin med en massa instängd ilska. Sen kan man ju kanske välja sina strider med när man visar sin ilska också, men ja.. ut med det!

  7. Svårt med ilska när ord kan skada mycket.
    Jag blir arg inför mitt barn & hen blir ledsen. Men tar det väldigt bra, för vi pratar om det efteråt & kramas. Då kommer frågor som varför och hur det känns. Hoppas jag kan lära mitt barn att ha känslor & sätta ord på det.

    Jag tänker absolut att kvinnor har svårare att få vara arga offentligt. Då är det genast någon som skapat dålig stämning, förstör m.m. medan mäns ilska är accepterad på ett helt annat sätt.

  8. Hej Rätt sak på rätt plats tänker jag. Att använda ilska på konstruktivt sätt skapar ju respekt tänker jag. Tycker vi ställer den där seglivade 1800-tals sanningen om att vi som kvinnor då blir oattraktiva o ska skammas på isen så åker den iväg till havet med islossningen i år. Lägg ilskan där den som orsakade känslan kan be om förlåt, men då utifrån icke-våldsformulering Vad hände beskrivs då objektivt som möjligt När du bemöter mig som att min lämning av bilen är ett problem som inte kan lösas då (känsla)känner jag mig arg. Önskan jag skulle uppskatta om ljög skulle bli nöjd om osv
    Tack för ett tankeväckande program!

  9. Å Clara, dina ord till Erika om att hennes bitterhet istället var sorg, de fick tårar att rinna på mina kinder. Så tröstade de var, gick rakt in i hjärtat på mig och jag sög åt mig av de varma orden du gav,som om du suttit här och menat dem för mig❤️ . Tack för er fina,roliga och viktiga pod! Kram

  10. Jag har inte så svårt för arga människor, kanske för att jag är rätt arg själv. Arghet skrämmer inte mig, jag blir mest arg tillbaka. Det jag har svårt för är konflikträdda människor. De som kan stå och se en person bli illa behandlad på sin arbetsplats eller inom sin hobby utan att säga ifrån för att slippa konflikt. De som inte står upp för andra även om de vet att det är det rätta att göra.
    Jag har också själv upplevt hur en konflikträdd person lät bli att göra sitt jobb eftersom det skulle innebära att vara tvungen att se till att andra skulle utföra arbetsuppgifter åt genom. När hen lät bli att göra sitt jobb så fick jag och flera andra stora problem men det drabbade ju inte hen…. Så hellre att jag mfl fick problem än att göra sitt jobb och då hamna i en liten konflikt. Efter den upplevelsen fick jag svårt för konflikträdda människor.

  11. Så intressant avsnitt! Själv är jag en oerhört trevlig och glad person i sociala sammanhang (och typ jobbet) och kan ha svårt att säga ifrån. Men privat har jag inga problem att släppa fram min ilska! Min man och närmsta familj är väl medvetna om mitt temperament och hur heligt förbannad jag blir när det inte går som jag vill. Riktigt jäkla förbannad. Räds inte att skrika, kasta saker eller storma iväg. Oerhört dramatisk! Kanske är det allt som samlas som kommer ut på en gång? Hormoner genom menstruationscykeln är ju inte heller något som hjälper så att säga… Men det är så intressant att höra hur andra ser på ilska, så som vanligt har ni producerat ett helt fantastiskt avsnitt!

  12. Haha! Jag blev faktiskt ganska provocerad av det här avsnittet.
    Några av de värsta konflikterna som jag har måst lösa har varit orsakade av konflikträdda människor som inte vågat ta tag i uppenbara problem. Hellre någon som är intensivt arg och skapar dålig stämning en kort stund, än en som sitter och är ”kontrollerad” men sur. Passivt aggressiv surhet är mycket värre, tycker jag.
    Nu bor jag inte i Sverige längre, utan i ett land med en annan arghets-kultur och ofta när jag är ”hemma” och jobbar får jag problem med undvikande beteende eller folk som tar min ilska personligt.
    Alltså, jag är INTE ofta arg, och när jag är det går det fort över (och jag ber om ursäkt – något den kontrollerade men sure sällan/aldrig gör eftersom den ju inte blivit arg som ju är det typ värsta man kan bli…?!?).
    Jag tycker inte heller att man ska skryta av att man lätt blir arg eller att man inte fattar att man skapar dålig stämning, men den dåliga stämningen var kanske redan där och den ”arge” var den som tog tag i det?

    Jag är också en sådan som fått jobba hårt med att bli tagen på allvar – liten/kort och gullig. Många har lett lite åt mig när jag höjt rösten. Något jag upplevt som extremt nedlåtande. Då vill jag mycket heller anses ful och oattraktiv. Åtminstone i stund 😉

    (fast jag måste också säga att jag inte helt förstod ert resonemang – pratade ni emot er själva?)

  13. Jag har funderat en del över ilska och att vara arg. Det finns en speciell händelse som gav livet en hastigt och oväntad vändning för åtta årsedan. Pappa hade länge pratat om hur skönt det skulle bli att fylla 60 och då få gå ner i tjänst och jobba 80% ist för heltid som han och hans kollega gjort hela arbetslivet. De är läkare och var anställda i Landstinget Kronoberg, vid den tiden fanns ett avtal att om man var 60 år hade man möjlighet att gå ner i tid, arbeta 80 % och få 90% av sin grundlön. Några månader innan de skulle gå ner i tjänst gick de glada och med gott mod till sjukhusdirektör för att framföra sina önskemål. Men döm om deras förvåning, han ville inte alls låta dem gå ner i tjänst. De båda läkarna blev så paffa och förbannade så de sa upp sig rakt upp och ner och av ren ilska och förvåning. Så efter att ha jobbat i 25 år på samma arbetsplats och arbetat fram en ortopediverksamhet på ett litet sjukhus hade de nu inga jobb. Snacka om att vi i familjen och omgivningen blev förvånade. De var dock säkra på att direktören skulle höra av sig igen och förhandla fram nys tjänster med bättre löner, men så blev inte fallet. Det stod mycket om dem i lokaltidningen den sommaren och jobb fanns det gott om. De fortsatte jobba lite på deras gamla arbetsplats men tog även jobb veckovis på andra sjukhus i landet. Så kan det gå mör man blir arg🙄😏

    Tycker de arbetskamrater jag jobbat med som vid vissa tillfällen blivit arga varit bra då de skött det kontrollerat. Tänker på två arbetskompisar som är/var raka, roliga, lite grova i mun, och mycket engagerade i jobbet. De har ibland blivit arga men deras kritik har varit riktad mot ledningen och kommunen. Modiga och sakliga har de jobbat för att verksamheten ska funka så bra som möjligt. Hade dock en kollega en gång som kunde bli okontrollerat rasande över småsaker. Det var obehagligt…