Förra veckan testade jag att gå tiotusen steg per dag under sju dagar i rad. Det är en bedrift för mig. För förra mars var jag höggravid och kom med nöd och näppe upp i tusen steg per dag. Jag vet inte om det nödvändigtvis hänger ihop men jag mådde så bra förra veckan och var helt utan ångestkänningar. Har inte svår ångest längre. Däremot kan jag få känningar av begynnande ångest mot kvällen – när jag stressat en dag och allting börjar lugna ner sig och jag märker hur trött jag är.

Så efter en lyckad vecka försöker jag mig nu på en vecka till med samma recept. Som idag när jag träffade jag min kompis Elina och åt lunch. Och istället för att sitta kvar i soffan och prata efteråt tog vi en promenad med bebis och hund och allt. Helt rimligt. Det var ju så vi umgicks hela tonårstiden. Vi bara gick och gick och gick och pratade nonstop.

Jag har motionerat regelbundet sedan nyår och mitt sätt att få till det är att försöka hitta den glömda tiden jag har över utan att jag märkt det. Som att gå till tåget och möta Erica när vi ska podda. Och under promenaden avhandlar vi allt surr vi annars ändå hade avhandlat med kaffekoppen vid köksbordet. Eller så belönar jag mig med att ringa en vän jag vill långprata med men inte har ro till annars. Och när jag jobbar försöker jag ta en riktig lunch. Inte en sådan där snabb på tio minuter. Eller jag kanske äter på tio minuter – men först efter att jag ägnat lunchrasten åt en skidtur i skogen. När det kommer ett nytt avsnitt av någon favoritpodd sätter jag på den och går i en riktning tills halva podden passerat. Sedan går jag tillbaka medan jag hör klart resten.

Det viktigaste för att motionen ska bli av är att jag verkligen letar efter de där passande luckorna. Och att jag alltid har med mig ett par sköna skor. Plötsligt utan att jag riktigt fattat hur har jag fått ihop mina steg!

Usch jag hör ju hur präktig jag låter i det här inlägget. Vill nästan ge mig själv en örfil. Förstår om ni också vill det.