I lördags bakade vi till Ulfs ettårskalas som skulle gå av stapeln på söndagen. Så här är det att baka med barn:

Man tar fram en visp och visar hur man använder den. Det går ganska bra men känns inte bra. Visp nummer två plockas fram. Det är den som är i bunken. Ratade visp nummer ett ligger framför den röda mjölburken.

Visp nummer två känns ännu sämre.

Nu önskas två vispar. För att kunna jobba parallellt med olika tekniker. Det plockas fram en ballongvisp och en vanlig visp. Visparna turas om att doppas i bunken, röras om och sedan hänga nonchalant i luften. Droppa sitt sockriga äggklet på bordsskivan och golvet.

Det varken känns bra eller går bra. Så visp nummer tre och visp nummer fyra läggs åt sidan.

Osäkerhet uppstår. Kan en slev gå bättre än en visp?

Det plockas fram en slev och så börjar det röras smet. Den känns bra. Men går inte bra. För det krävs en riktig visp för att smeten ska bli vit och pösig.

Slev-vispen läggs därmed åt sidan. Äggkladdig och sockrig.

Nu börjar orken tryta. Så man plockar fram det tunga artilleriet, elvispen. Nu måste det funka i alla fall!

Tyvärr visar det sig att en av de två visparna på elvispen saknas. Varför? Den har använts som mordvapen. Men misströsta inte – det ska nog gå ändå! Man börjar vispa. Och vispa. Vispelivispa. Samtidig får någon “kramp i armen” och “svett i pannan” och “ont i knäna” av allt vispande. Ändå blir smeten varken vit eller fluffig.

Paus för att leta den andra elvisps-vispen. Finns ingenstans. Hård ordväxling utbryter mellan barnen kring vem som egentligen hade den sist och vems ide det var att ta den ur kökslådan från första början.

Den enda som absolut inte går att skylla på får till slut gå och leta vispen. Hittar inte vispen. Går tillbaka och vispar på egen hand färdigt tårtbotten.

Medan tårtbotten gräddas görs en dubbel sats mördeg. Med farinsocker istället för strösocker. Det som förloras i utseende vinns i smak.

Halva mördegen penslas med ägg och strös med kanelsocker.

Andra halvan rullas till bollar.

Mellanbarnet är ytterst behjälplig både med sylten och håltryckandet.

Tillslut är sockerkaksbotten färdig och småkakorna äntligen gräddade.

Då återstår bara disken av sex olika vispar och ett slagbord. Den lotten faller på någon som absolut inte drog fram alltihop.

Dagen därpå när samma person ska tömma tvättmaskinen på rena barnkläder stöter fingrarna emot något vasst.

Där ligger den sjunde vispen. Elvisp-vispen.

Så skönt, tänker hon. Jag slapp i alla fall diska den.