Förort vs fårlort

Hur är det att växa upp på landet? I säsongsavslutningen av En Underbar Pod jämför jag och Erica våra olika uppväxter utifrån geografi. Hon var liten på landet och bor nu i stan medan jag bytt barndomens villakvarter mot livet här i byn. Mina barn får på många sätt en annan uppväxt än jag själv hade. Frågan är vad det spelar för roll?

När vi spelade in det här avsnittet sa förresten Erica att “Humlan och svalan alltid kommer fram samma dag på våren”. Yeah right, tänkte jag. Dagen efter kom humlan. Och på kvällen svalan. Erica är sååå bonnig! Som jag vill att mina barn ska bli.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

21 kommentarer på “Förort vs fårlort”

    1. Jag växte upp på landet i det som var idyll men som jag då såg som misär. Sen flydde jag och bodde 10 år i olika städer. Nu är jag tillbaka på landet igen 😊 I framtiden? Vem vet?

  1. Står här i ett soligt i Oslo med fönstren öppna mot gatan och målar ett skåp. Lyssnade just på ert “äckel-avsnitt” och har en fråga. Hur tusan kom det sig att du tuggade på en TÅNAGEL utan att ha en susning om det? Hur inträffar det ens? Och vems var det? Känner att jag måste veta 😆🙈

  2. Jag har inte lyssnat än, men på temat kan jag rekommendera “Hjälp vi har köpt en bondgård” på SVT. Mysig långsam-TV som gjorde mig riktigt glad eftersom Kalle och Brita verkar så lyckliga. Men det roliga för mig som äkta lantis (uppvuxen mellan bondgårdar även om jag nu bor i Göteborg) är när de börjar upptäcka alla oönskade djur. Flugor och möss inne, räv som tar ankorna, duvhök som tar hönsen, hare som äter upp odlingarna… Det där som så uppenbart kommer att hända och som de inte alls har tänkt på 😅 Jag tror att vi födda lantisar har en mer realistisk bild av umbärandena på landet, att det inte bara är romantiskt.

    1. Det jag avskydde allra, allra mest med att växa upp på landet mellan mängder av mjölkgårdar var alla dessa miljarder flugor… Där det finns kor, där finns det flugor och att inte kunna vädra utan fönsternät eller att inte kunna ha altandörrarna öppna ens mitt i sommarvärmen utan att det surrar klasvis av flugor i köket och på maten, fy tusan alltså. Sedan behöver man inte bo landet för att ofta se (och ibland besväras av…) många av de djur du nämner. Jag bor numera i villaförort till Stockholm (en kvart från Stockholms city) och vi har två harar som gillar att äta klöver i gräsmattan, rådjur som käkar upp tulpanerna och tre gånger har jag sett räv tassa förbi i skymningen. En kompis som bor någon kilometer bort i ett annat villaområde har höns och de måste vaktas noga så att de inte skall bli tagna av räven eller av en rovfågel. Vissa villakvarter någon halvmil längre bort har ganska stora bekymmer med vildsvin.

  3. Åh jag såg årets första humla utanför mitt sovrumsfönster (numera även jobbkontorsfönster) igår 😃

    Ingen svala i sikte dock, men det betyder ju inte att hon inte kommit fram.

    Jag växte upp på landet men längtade alltid till stan. Trivs i stan men tänker ibland på att mina barn missat något. Som de i och för sig inte själva saknar, så saknaden är nog mest i mig.

    Nu är de stora halvvuxna tonåringar så för sent att flytta till landet för deras skull.

    Hälsningar från storstadsdjungeln Stockholm som för närvarande är rätt stillsamt.

  4. Tråkigt att det redan är slut för denna säsong, kommer sakna er 😭 Men det finns många roliga och fina avsnitt att lyssna på igen! Tyckte väldigt mycket om dagens avsnitt, lika intressant som alltid att höra hur ni resonerar😊 När jag var yngre trodde jag inte att jag skulle vilja bo på landet, men sen jag fick barn så började jag längta efter det. Känner mig så otroligt lycklig lottad att vi nu bor på landet där allt är så lugnt och fridfullt. Jag kan ha höns och har mycket plats för att odla grönsaker och bär, samt stora ytor för barnen att springa omkring. Men samtidigt nära till flera mindre städer😊
    Hoppas ni får en härlig vår och sommar 🌸 Tusen tack för att skänkt så mycket värme under denna tuffa vår❤️

  5. Jag har växt upp på landet under grundskoletiden och det var inte min grej. Eller jo det fanns så klart positiva saker med det, men jag bar alltid på en längtan att bo närmre centrum. Hade ett par mil till närmaste samhället. Som vuxen är jag mycket nöjd med att bo på gångavstånd in till centrum och att orten är ett litet samhälle. Har ingen längtan efter storstad.
    Mycket intressant att höra era tankar och resonemang, klokt!
    Tack för ytterligare en säsong & hoppas att ni får en trevlig sommar & håller er friska! 💕🍀

  6. Kommer att sakna er! ❤️ Tack för alla fantastiska avsnitt så här långt, och på återhörande inom en inte alltför lång framtid hoppas jag! 🙏😄

  7. Tror att jag och Erika haft en liknande uppväxt.

    Ni glömde däremot skräcken för plogbilen på landet i Norrland. Herreligen vad vi sprang när vi hörde att plogbilen kom. Var skulle en ta vägen? Vi klättrade i vild panik över höga snökanter och pulsade ut på lägdan (norrländska för åker). Allt för att undkomma plogbilens snökaskader. Kan fortfarande känna pirret i ryggraden vid ljudet av en plogbil.

    Någon annan som upplevt detta?

    1. Oh ja!! Av nån anledning figurerar det alltid historier om plogbilsförare som bara gasat på och struntat i folk och fä på vägen. Vet inte hur mycket sanning det är i dem, men det spädde på plogbilsskräcken.
      Den kom tillbaka flera år senare när jag en period jobbade i stall. Vi behövde färdas en liten bit längs landsvägen för att ta oss till rid- och körstigar och hur trafikvana hästarna än var ville man såklart inte möta stora bilar. En vinterdag var det rejäl snöyra, inte särskilt kallt så vi var ute ändå, men det blåste verkligen och drev. Plogbilen körde flera vändor och jag hade av nån anledning turen att “missa” den varje gång. Antingen hade jag just kommit tillbaka till stallet eller hunnit undan från vägen. Men det var med andan i halsen varje gång. 😁

    2. Helt rätt, vi glömde den! Minns absolut min egen starka uppmärksamhet på detta, men mest mina äldre kvinnliga släktingars rädsla. Det spelade stor roll vem som körde plogbilen, vissa förare var bättre, andra värre och “såg aldrig barn på landsvägen”.

      Kom ihåg att det fanns ett skämtcitat som var ungevär så här: “Napp in båna – nu köm plogbil´n. Fritt översatt: Plocka in barnen – nu kommer plogbilen.

  8. Underbara Clara och Underbara Erica! Tack för ännu en fantastisk säsong av en underbar pod!
    Jag har skrattat med er, gråtit med er och börjat citera er i de flesta sammanhang (främst kring gubberier). Jag fyller snart 28 och bor i en stor stad i södra Sverige. På många sätt så är jag långt från er och era liv, men ni får mig alltid att känna mig nära er. Nära era kloka tankar, känslor och funderingar kring livet. Att lyssna på er är lite som att ha två mostrar som är dem lite yngre och coola och ger de bästa livstråden. De man alltid avundas lite och ser upp till. I en värld där offentlighet ofta kan kännas ytligt, finns ni och är verkliga kvinnliga förebilder! Sånt man kan relatera till på riktigt!

    TACK! ❤️

  9. Detta ska jag lyssna på i eftermiddag när jag går barnvagnstur. Själv är jag uppvuxen på landet men har flyttat runt mellan olika städer i världen de sista 13 åren (London, Sydney, Aberdeen, nu Köpenhamn bland annat) och har de sista åren verkligen börjat längta tillbaka till landet, speciellt nu när jag fått barn vill jag gärna att han ska få växa upp på landet. Hoppas det kan bli så 😊

  10. Jag är uppväxt i en Stockholmsförort men har nu hamnat på ett norskt fjäll. Kände igen mig i det mesta ni nämnde. Väldigt kul! Tack för en bra säsong som sällskap på promenader!

  11. Tänkte kommentera på “äckel-avsnittet” men kan inte hitta det här. Men då kör vi…. När yngsta dottern var ca 1 år lekte barnen i vardagsrummet en sommardag. Jag går in till dem och finner 1-åringen med fullt av blod runt munnen. Det var liksom MYCKET blod, så jag skrek i panik “VAD HAR HÄNT VAD HAR HÄNT?!?!?”. Rycker upp ungen som varken är ledsen eller verkar skadad. Då ser jag resterna av en enorm fästing ligga på golvet där barnen suttit bakom soffhörnet…. Jag får ännu mer panik, springer med ungen under armen och skriker till min man “HON HAR ÄTIT EN FÄSTING!!”. Medan min man sköljer/skrubbar hennes mun från blod ringer jag 1177 och försöker låta bli att spy av äckel. De berättar att det är helt ok att käka fästing, magsyran tar han om ev bakterier. Jamen PJUH, ska bara sluta hulka då! Detta var en riktig äckel-cirkus hemma hos oss. Kan inte komma på något som toppat det. 😀