Hellre en död bra pappa än en levande dålig

Nu är det dags att diskutera nästa poddavsnitt i vår poddcirkel. Den här gången är det podden Lära från Lärda och avsnittet Pojkar i skolan som vi lyssnar på. Någon som hunnit?

Lära från lärda har funnits sedan 2014 och varje avsnitt handlar om en noga utvald fackbok och ett samtal med dess författare.  Intervjuare är Fredrik Hillerborg.

Jag tycker om podden för att intervjuerna är så lugna och vänliga och kunniga. Inga fåniga frågor eller störande programledare som tar allt syre i rummet. Lära från Lärda är en sådan där podd man kan slå på och bli positivt överraskad av. Få upp ögonen för ett tema man inte hade en aning om att man ville höra mer om.

Det här avsnittet handlar om pojkar och gäst är forskaren Fredrik Zimmerman. Pojkar presterar sämre än flickor i skolan och skillnaderna bara ökar. Som mamma till tre pojkar känns det här som någonting jag ständigt måste tänka på och förhålla mig till. Och det som berör mig när jag lyssnar är minnet av hur hemskt det var för pojkarna i skolan. Det var inte lätt att vara tjej men jag minns att jag ganska tidigt tänkte att det var ännu värre att vara kille. Som tjej som gick utanför ramarna för vad som var kvinnligt klev jag bara uppåt i hierarkin. Men en pojke som gjorde motsvarande resa tappade i status. Och straffet blev hårt.

Man säger “vad ful du är i håret” istället för “vad fint du klippt dig”. Och killarna ska bara kunna ta det.

Fredrik Zimmerman ger exempel på hur pojkars kommunikation kan se ut. Och jag känner som att jag för första gången verkligen får syn på det. Som det här med att det alltid ska skojbråkas? Och så elakt bråk också! Man säger “Vad ful du är i håret” när man ses istället för “Vad fint du klippt dig”. Och killar ska bara kunna ta det. Att visa sig oberörd är det ultimata betyget på manlighet. Och dessutom finns det manliga pedagoger som går med i den här jargongen. Fan vad jag minns de lärarna. Som hade som stil att reta killar och göra dem osäkra. Förlöjliga dem för att sätta dem på plats.Så fruktansvärt när jag tänker tillbaka på det. Tänk att känna olust för att gå in i ett klassrum – inte för att ens kompisar ska retas utan för att läraren ska haka på?

I någon av Filip & Fredriks senaste poddar berättade Fredrik Wikingsson om att han träffat Anders Timell på golfbanan och att Timell i vanlig ordning retats med honom. Den här gången var det hans stökiga kepsfrisyr men det hade kunnat vara vad som helst. Och Fredrik berättar hur obehagligt det kändes. Och nu när jag hör forskar-Fredrik berätta. om skojbråkandet och retkulturen bland killar föll allting på plats. Ja. Just det. Det är ju den där typen av män. Man känner igen dem på långa vägar. Sådana pojkar växer upp till likadana män och de KAN verkligen inte kommunicera avslappnat med andra män. Allt som sägs är “skojiga” påhopp. Jag hatar den där typen av manlighet. Och nu när jag verkligen funderar och ser mig omkring ja, då upptäcker jag den lite överallt. Känner ni igen er i det?

Ju snävare uppfattning en pojke har om hur han får vara – desto sämre presterar han i skolan.

Jag tänker också på hur viktig pappans roll är. Som mammor kan vi ju kämpa vårt bästa men en god manlig förebild kan inte ersättas. Forskning har visat att pappor som både kan ge “ramar och kramar” är otroligt avgörande för pojkars skolresultat. För ju snävare uppfattning en pojke har om hur en en kille får vara – desto sämre presterar han i skolan. Osäkra pojkar tenderar att dras till attribut som är typiskt manliga – och de hör sällan ihop med att vara duktig i skolan. Eller ens bry sig om skolarbete. För en pojkes skolresultat är det fem gånger viktigare än för en flicka att föräldrarna är engagerade. Allt det här var nya insikter för mig.

Samtidigt som det här avsnittet gör mitt mammahjärta extra oroligt blir jag glad för att mina söner har så många fina tjejkompisar. Där den där jargongen inte är något som praktiseras alls. Och inte heller bland killkompisarna pratar de på på det här sättet. Inte ännu i alla fall. Istället är det hejdåkramar och hålla handen som gäller. Det gör mig lättare om hjärtat när jag tänka på att det kanske långsamt förändras.

Eller vad tänker du? Är vi på väg åt rätt eller fel håll?

4 SNABBA

+ Jag gillar Fredriks lugna trygga intervjustil…

– Men stör mig på hur Fredrik fnissar/småskrattar på fel ställe. Inte i det här avsnittet men ofta annars. Tror inte ens han märker det själv. men det låter alltså som att han skrattar åt gästen. Fast det nog mest är ett nervöst tic?

Mest minnesvärt: Forskningen som säger att det är bättre för en son med en död bra pappa än en levande dålig. Så pass skadlig är nämligen en kass farsa för sin son…

Lyssna mer? Jag rekommenderar varmt Avsnitt 80 Att sätta gränser,  Avsnitt 47 Hantera och vägleda barn. och Avsnitt 128 Sund viktnedgång och problemet med bantning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

58 kommentarer på “Hellre en död bra pappa än en levande dålig”

  1. Ja fy fan va det brände till det där med att den bra men död pappa är bättre en levande dålig en. Funderar på hur jag ska få sånna här pappor som är lite halvrisiga på kramar, bokläsande, uppmuntran till studieteknik och sånt att lyssna på det här avsnittet.

    1. Jag tänkte samma sak. Önskar fler halvkassa farsor skulle lyssna och ta till sig!

    2. Min man är bra på att kramas men han kommer inte vara den som tar tag i studietekniken, om man säger så. Det jag gör för att han ska läsa för vår son är att jag lägger en bok som jag vet att de båda gillar i sängen när han ska natta sonen. Då måste han ju läsa den! 🙂 Jag tar alltså initiativ åt honom. Varför? Jo: https://youtu.be/X1nzc9P5MSA

  2. Jag lyssnade på den här podden som lärare, lillasyster till två bröder, men också som (ensamstående) mamma till en son. Auoch! Precis som du fick jag syn på det här med skojbråken och blev rätt hårt drabbad av hur utbrett det är. Ser det ex hela tiden i mitt jobb, och inser ju nu att mina snacka i stil med “så där säger man inte”, eller “hur skulle det kännas för dig” inte rubbar statusordningen ett dugg, men samtidigt kanske det gör något för självkänslan. Många av mina elever oavsett killar eller tjejer har självförtroendet i botten så mycket av min pedagogik bygger på att boosta självförtroendet och få dem att hjälpa / peppa varandra. Men så gruvligt elaka de kan vara mot varandra och ärligt talat har jag bara känt mig fånig som säger ifrån (och nog har jag sagt ifrån hårdare när det gäller kränkande/sexistiska grejer om tjejer) men kanske är det bara att fortsätta på den vägen men vara exakt lika hård när de är taskiga eller rasistiska mot varandra eller sig själva (det här är i grupper med enbart utländsk bakgrund, självklart ska man alltid vara hård mot rasism).

    Min son har morbröder, kompisars pappor och någon pedagog som är män. Men annars har han mig och sin egen pappa som just nu inte är med i bilden. Ingen pappa är bättre än en dålig pappa? Så otroligt sorgligt. Också sorgligt att det verkar vara så könat med förebilder. På min löprunda springer jag i utkanten av en lågstadieskola och ser varje gång hur uppdelad leken är. Min son är bara två men vad händer när han möter den där världen?

    1. Du verkar vara en jättefin lärare Maja! Och jag tror VISST att det du säger har betydelse. Även om de fortsätter så tror jag någonstans att det landar och sår ett frö. Minns i sjuan när jag själv var ganska utsatt av några killar och att lärarna inte låtsades höra. Tills vi fick en ny lärare som efter tio minuter i klassrumet (överhörandes vad som sades till mig) vände sig om och helt upprört och argt bara “MEN SÄGER NI SÅNT HÄR TILL VARANDRA? DET FÅR NI LÄGGA AV MED. NU”. Och det blev helt knäpptyst och besvärat. Och jag låtsades som ingenting men blev så glad över att han hörde det ingen annan hörde.

      Sedan vill jag som uppmuntran säga att det inte MÅSTE vara en pappa som är den där förebilden till din son. Andra bra manlig förebilder är också viktiga. Vad fint att din son har tillgång till morbröder. Håll hårt i dem. Kram

    2. Min son har ingen pappa heller, men däremot två mammor.
      Även om världen har varit expert på att köna förebilder, så tänker jag att mitt barn ändå kommer ha många förebilder av alla kön i sitt liv, och att själva könet inte kommer vara representativt med hur förebilden ska vara (jag har flera icke-binära vänner), och det viktigaste är att jag jobbar för och har olika relationer som kan vara olika sorts förebilder för mitt barn.
      När jag läser din kommentar, så tvivlar jag inte ett dugg på att ditt barn, kommer få ett fång av olika förebilder oavsett kön. Den främsta förebilden är du, med vad jag läser i din kommentar, att du är medveten, det kommer man långt med, och att du verkar vara en fantastisk mamma och lärare. Förringa inte din egen styrka <3

  3. Vad glad jag blir att du lyfter podden igen!
    Verkligen lyssningsvärt avsnitt och så himla viktigt ämne!
    Det är ett lösningsorienterat avsnitt som fokuserar på hur den dåliga trenden kan brytas. Vad kan vi som finns runt omkring dessa pojkar göra annorlunda.

    Tex att ändra på den märkliga inställningen att: det är mesigt att plugga, men inte dåligt att göra bra ifrån sig på provet. För om jag gör bra ifrån mig på provet så är det för att jag ÄR smart.

    Det vore bättre om vi lärde barnen att intelligens inte nödvändigtvis är något medfött utan något alla har makten att påverka. Du kan ändra ditt utgångsläge och plugga mer för att bli “smartare”. Att inte fastna i en föreställning om att jag är SI eller SÅ utan att jag förändras genom hela livet. Misslyckas jag på ett prov så är det inte för att jag är dum utan för att jag borde ha pluggat mer.

    Här har vi som föräldrar ett stort ansvar i hur vi kommunicerar med barnen redan från att de. är små. Att låta bli att säga att barnen ÄR si eller så, men istället belysa deras utveckling. Hur duktig de har blivit genom att öva, träna, fortsätta. Uppmuntra till att inte ge upp.

    Det som inte tas upp direkt i podden är de enorma konsekvenser det får, inte bara för individen utan hela samhället, om inget görs. Att gå ur skolan med ofullständiga bevis är en tragedi och ett misslyckande (från alla) på så många plan. För en eller ett par generationer sen var det inga problem eftersom det fanns gott om jobb som inte krävde någon fullständig skolgång. Nu är läget ett annat och det ser ju inte direkt ljusare ut i framtiden på den fronten.

    Har rekommenderat avsnittet vidare!

    1. Tack för din kommentar. Så klok. Håller med om att om man börjar titta på kostnaderna – inte bara för individen utan på ett samhällsplan. Ja, då är det värt varenda krona som läggs ner på att få pojkar studiemotiverade. Den här boken (och till att börja med podden) borde alla som på något sätt arbetar med eller har barn lyssna på tycker jag. Kul att du gillat och delat vidare 🙂

  4. Som specialpedagog slår jag även ett slag för Zimmermans bok ”vad lärare och andra vuxna behöver veta för att fler pojkar ska lyckas i skolan”. Borde vara obligatorisk på lärarutbildningen!

  5. Ett otroligt bra, intressant och tankeväckande program. Kul att lyssna på någon som på djupet satt sig in i pojkars normer, relationer och skolgång. Spännande med alla intervjuer som han gjort.

    Tänker att det hade varit bra om vi haft några pappor med i diskussionen med tanke på hur viktig deras roll är i sönernas uppväxt. De har ju själva varit pojkar.

    Fick många tankar när jag lyssnade.

    Dels tror jag att denna jargong att driva med varandra finns i de flesta grabb gäng. Även bland mycket mjuka, inte så tuffa killar. Reagerade på det när jag som yngre började hänga i min mans två killgäng. Men de är med på noterna, samtidigt som det blir lite väl tufft ibland för min smak.

    Min man har, (sen lillasyster föddes för snart 8 årsedan) haft en mycket nära relation med vår snart elva-åriga son. De gör massor ihop, läser böcker, cyklar, spelar pokemon och minecraft och är med i en scoutgrupp ihop. Efter att ha lyssnat på deras podd känns det väldigt bra att de har en nära reltion och jag har närmare reltion med lillasyster.

    Tänker dock att min sons liv flyter på så mycket lättare än min dotter. Han har alltid någon killkompis han kan leka med. Tillhör en lugn liten grupp i som jobbar på bra i skolan.

    Min dotter är mer beroende av att det ska fungera med bästa kompisen vilket gör hennes liv mer skört. Jag är glad att hon får lära känna och leka med storebrors kompisar samt har en nära kompis utanför skolan som är kille.

    Sen tycker jag själv det är kul med män runt mig. Roligare och mer varierande diskussioner och mer aktiviteter när man umgås….

    Kanske återkommer mer fler kommentarer🙃

    1. Ja, det var en insikt jag fick av podden, riktigt hur viktiga pappor är. Tänkte också på att pappan är väldigt viktig för hur flickor lär sig se på män, och kanske vilken sorts män de kommer att välja när de växer upp. Vilken sorts killar de kommer att bekräfta i högstadiet. I podden betonas ju att killarna söker flickornas gillande.

  6. Jag har inte lyssnat på podden ännu men tänker att min 7-åriga kille mår så bra av att se sin pappa laga mat, se honom på jobbet (med spännande mikroskop) och få hjälp med läxorna av honom. Samtidigt som båda våra barn får se att mamma åker till jobbet och att mamma är bättre på att borra och fixa praktiska saker. Det kanske låter självklart men det är det inte i landet vi bor i…

  7. Hej Clara!

    Väldigt roligt att höra att du gillade avsnittet och att du gillar podden! En väldigt fin recension! 🙂

    Det är inte alla som reflekterar eller ens tänker på olika intervjustilar. Så det gjorde mig glad att du noterar detta som lyssnare, och att du uppskattar tonaliteten i Lära Från Lärda!

    Även spännande input kring “skratt på fel ställe”. Värt att tänka på.

    Stort tack och hoppas fler avsnitt landar på nivån med “Pojkar i skolan”.

    MVH/Fredrik Hillerborg

    1. Vad kul att du hittade hit 🙂 Lära från Lärda är en favoritpodd hos mig och jag har fått många bra insikter framförallt när du haft experter på barn som gäster. Alltid hög kvalité och massor att ta med sig.

      Tack för all underhållning och fortbildning genom åren

  8. Jag har en pojke som just fyllt fyra år. Han har själv märkt att han får hjälp från kvinnor lättare än män. Exempelvis har han ett par skor som är lite svåra att ta på. (Ja vi borde köpa andra skor). Ibland när jag hämtar på förskolan har han stövlar på. “Jaha har du stövlar på idag” säger jag. Min pojke berättar: Pappa och Mattias(manlig förskolelärare) hjälper mig inte med skorna, de säger: “du kan själv”, men jag kan inte själv så då tar jag stövlarna istället. När jag tar upp detta med min man och med förskoleläraren säger de ungefär att: “Vet du inte hur stort problemet med mansbebisar är i samhället!? Pojkar måste lära sig ta hand om sig själva!” Jag blir så förvirrad av dessa två problembilder. Alltså dels män som inte kan be om hjälp. Dels män som inte kan klara basala uppgifter själva. Hjälp mig gärna att reda i detta. Tack för bra poddtips.

    1. Jag håller med om att det här är svårt. Å ena sidan vill man inte klema bort pojkarna utan uppmuntra dem att lära sig. Samtidigt – om det är FÖR svårt då lär man sig ju ingenting. Det är ju likadant för oss vuxna. Och om din son väljer gummistövlarna kanske det faktiskt är för svårt just med dessa skor? Man får tänka på att pojkar också ligger lite efter flickor i utvecklingen. Inte kanske med skopåtagning nödvändigtvis men med många andra förmågor. Då kan de ju behöva mer hjälp än jämnåriga flickor. Alternativt enklare skor 😉

      1. Kanske just det där att lära pojkar be om hjälp kommer in här? Man ska kunna,inte kan lära sig, samma problematik som tas upp i podden:”man ska va smart”, inte “man kan lära sig”.

  9. Så intressant! Jag har inte hunnit lyssna än, det får bli på långpromenaden.

    Jag tänkte faktiskt idag på det här med att man som tjej är så van vid att bli bekräftad, inte bara för prestationer (som kan vara på gott och ont med tanke på hela “duktig flicka”-grejen) utan också för sitt utseende och beteende (också det på gott och ont), och att det kan följa med upp i åldern. Jag bekräftar ofta mina tjejkompisar genom att komplimera hur de ser ut och hur de har fixat och donat hemma, ganska ytliga grejer men sånt man ändå blir glad av att höra. Det går automatiskt. Det är inte samma med killkompisarna, varken att jag ger eller får bekräftelse av typen “vad fin du är idag”. Så nu har jag tänkt att jag ska börja med det, för det är väl hos en själv man får börja om man ska kunna förändra nåt. Klart killarna vill höra att de är fina/snälla/duktiga på samma sätt som jag vill höra det.

    1. Intressant reflektion. Jag ger också sällan komplimanger kring tex utseende till männen och pojkarna runt mig. Däremot ofta till min dotter och tjejkompisar. Min man ger mig ofta komplimanger kring mitt utseende men jag är dålig på att göra detsamma till honom. Det är ju tråkigt. Man blir glad av att höra snälla saker om än, även lite ytliga som om ens utseende. Får bli ändring på det…

    2. Intressant! Ska också försöka tänka på det. Är så ovan och obekväm runt män (hej erfarenhet dålig pappa här) så har så svårt för att ge komplimanger för att jag tänker att mannen ska tro att jag är intresserad?? Låter fånigt och orimligt när jag skriver det men det är så jag tänker..
      På ämnet dålig pappa vs bra pappa har jag ofta tänkt att jag och mina syskon hade nått bättre av att växa upp utan den pappan vi hade. Hemskt egentligen men det har skadat mig mer än vad jag ens kan förstå själv. Jag drömmer om egen familj med egna barn men är livrädd att välja fel man.

  10. Vilka killar som tjejerna vill ha var ju både sorglig och träffande.

    Önskade så tidigare att min man blivit systemvetare eller fått något jobb med datorer. Att vara manlig förskolärare som han valde har ju inte samma status. Efter detta poddavsnitttet förstår jag bättre att det var normer och förväntningar som gjorde att jag tänkte så tidigare. Något jag skäms för nu. Nu, efter att ha varit gifta i 13 år är jag stolt över att ha en man med det yrket.

    Han följde nog sin inre kompass. Han ville jobba med människor, vara ute mycket och kunna spela gitarr på jobbet🙃

    1. Jag tror att det är många som tänker som du. Men som när de blir äldre gör precis samma vändning. Man upptäcker fördelarna med en man som övar på sina empatiska och omhändertagande sidor =)

  11. Någonting jag saknade – speciellt i tonåren – var nära relationer till vuxna (som inte var mina föräldrar). Jag har alltid haft en fin relation med min farmor, men vi har alltid bott långtifrån både mor- och farföräldrar. I övrigt var det alltid så att de vuxna skulle umgås med de vuxna och barnen med barnen, något större utbyte mellan generationer fanns inte. Jag upptäckte dock att detta förekom framför allt genom de vänner som haft en frånvarande eller mindre bra förälder. De hade i större utsträckning nära relationer med vuxna de kunde se upp till och det var inte alls något konstigt att vuxna och barn umgicks och att de vuxna ville ha riktiga viktiga samtal.
    Det är någonting som jag jobbar på att min son ska få ha, med släktingar eller min och min sambos vänner. Även om han har en mamma och pappa som gör sitt bästa, så vet jag hur viktigt det kan vara med en relation till en vuxen som inte är ens förälder. Föräldrar kan inte göra allt. Vi representerar ett sätt att vara vuxna på, andra vuxna är vuxna på andra sätt. Det var verkligen en chock för mig när jag insåg att man kan vara vuxen på olika sätt.

    1. Verkligen. Det håller jag med om. Jag har haft en nära relation både till min faster och moster och det är jag så glad över idag. För oss fungerar matlaget så också. Att våra barn får lära känna fler fina vuxna. Det gör mig väldigt glad. Heja dig som tänker så. <3

    2. Tänker samma som du. Tyckte själv mycket om min grundskolekompis mamma som jag träffade mycket från mellanstadiet till och med gymnasiet. Samtalen med henne var så annorlunda jämfört med dem jag hade hemma med min egen mamma. Hon hade mer filosofiska samtal och pratade mycket om relationer människor emellan. Undrar om hon vet hur mycket jag tycker om henne? Borde kanske säga det till henne någon gång. Min mormor stod mig också väldigt nära. Hälsade ofta på henne själv och sov över i hennes gästrum. Där var så fridfullt att vara. Lugnt, välkomnande och kärleksfullt. Mina barn har en nära relation till deras farmor. Hoppas även någon kompis förälder så småningom får bli en viktig person i deras liv.

  12. Mycket bra ämne!
    Har lyssnat på podden, många tankar…
    Har själv två pojkar, på mellan och högstadiet.
    De passar inte in i mallen och har det inte alltid så lätt. Men jag försöker peppa och heja på rosa tröjor och långa hår med mera. Försöker vara en varm, sträng, rolig, stark, knasig och tillgänglig mamma. Pojkarna har en fin pappa med både många mjuka sidor och några typiskt manligt kodade. Kommer att göra ALLT jag kan för att de ska växa upp och bli bra vuxna män som är känsliga, mjuka men också tar platsen de har rätt till. Hoppas bara att de tillåts detta av omgivningen.
    Tack Clara detta ämne tål att diskuteras massor!

    1. Så bra Fia! Jag är övertygad om att ni tillsammans visar på fler rimliga sätt att vara som pojke. <3

  13. En död pappa är oåterkalleligt. En pappa som lever kan förändras. Få pappor och mammor är heltigenom dåliga. Kvinnor pratar ibland om mammarollen och klappar varandra på axeln och säger du är good enough, vilket man kan göra med många pappor också. Tycker dramatiken i överskriften är hård och får mig att studsa. Jag miste min pappa i tjocktarmscancer i förskoleåldern. En erfarenhet som jag gissar att inte så många har, förutom nu kanske i Coronatider, där fler män/pappor har dött. Hellre en död bra mamma än en levande dålig hur låter det tycker ni?

    1. Exakt helt fel rubrik Delar din uppfattning samt erfarenhet Så ledsamt och respektlöst mot oss som varit med om att bli som barn faderlösa Det enda jag nog kan dra paralleller till är tesen Att det är smärtsammare att sörjs en levande människa ( Som är grym ) än en död människa som var mänskliga Det är min uppfattning

    2. Tyvärr är det många som inte ändras. Det krävs insikt och vilja. Jag har ingen kontakt med min pappa och hade sluppit må mycket dåligt om han inte funnits i mitt liv. Det är ett perspektiv som är jättesvårt att leva sig in i för den som har bra eller åtminstone okej föräldrar.
      Jag tycker att det låter precis lika att byta ut ordet pappa mot mamma i rubriken.

      1. Tack Azze. Ja, det är inte min åsikt alltså. Det är ett citat ur podden som jag tyckte var oerhört starkt och samtidigt sorgligt.

      2. Upplever ändå att rubriken är för rå, människofientlig och effektsökande. Kanske ger den många klick??? Kommentaren som kommer från en deltagare som upplevt sin pappa, men istället blir kommentaren generell och som en sanning, personen uttalar sig om alla pappor, vilket vi ska vara varsamma med. ”Alla mammor gör så, alla kvinnor är så…” osv. Rubriken och på så vis ingången i ämnet gör att iaf jag kommer bort ifrån det viktiga och blir anti samt skapar ett okej att uttrycka sig så drastiskt och effektsökande som möjligt. De flesta människor är inte alltigenom dåliga så att de är bättre som döda. De flesta människor, hör och häpna; kvinnor också, är inte alltigenom bra och gör rätt mot sina barn.

        1. Hej Ninni!

          Kommentaren kommer inte från en deltagare i någon studie utan är en slutsats som en forskare dragit av sin forskning. Lyssna på poddavsnittet vi diskuterar vettja. Då tror jag allting blir mer begripligt för dig 🙂

          1. Nej jag har inte lyssnat…medvetet val…det blir för svårt för mig med rubriken man har valt att sätta. Effektsökeri och ”dramaqueen”-varning menar jag

          2. Du kan inte överväga att det är ett medvetet val att inte lyssna? Alldeles för svårt med den rubriken som man medvetet valt ut då jag finner den motbjudande och effektsökande. Vad är det för en slutsats forskaren kommit fram till? Att en dålig pappa är bättre död än levande? Är det någon ungdom/pappa som provat…hur kan man ens komma till en sådan slutsats??? Nej som sagt döden är oåterkallelig men att vara i livet ger möjligheter till bättring och insikter både för ungdomar och ”dåliga” vuxna.

          3. Lyssna på avsnittet så får du svar. Eller lyssna inte – men då blir det ju lite konstigt att lämna kommentarer som du gör

          4. Jag vänder mig mot rubriken och du behöver inte herreguda dig över att inte alla säger ja tack o amen.

          5. Jag tycker att det är lite magstarkt att kritisera en rubrik som är ett citat från en pod som avhandlar rubriken. UTAN att bry sig om att lyssna på innehållet först.

            Men du har såklart rätt till din åsikt. Även om du grundar den på ett felaktigt antagande och ett missförstånd. Tror dock inte vi kommer längre än så här. Sätter därför punkt och önskar dig en fin majhelg 😀

  14. Det här märkte jag när jag jobbade med gymnasiekilar. Ju bättre vänner de ansåg sig vara, desto hårdare och elakare jargong hade de mot varann. När jag pratade själva med dem så sa de att de inte ville prata så men att det var svårt att vara den som bröt det.

    Just det här med vikten av att visa att man kan skaka av sig hårda skämt har kommit fram i min forskning om mansdominerade arbetsplatser som jag håller på med nu.

    Intressant avsnitt, särskilt om pappornas roll ❤️

    1. Gud så intressant. Just att de uttrycker att de inte tycker om det men fortsätter ändå. Önskar fler rimliga vuxna män kunde föregå med gott exempel för att bryta det här.

      1. Jag med! Fick en ahaupplevelse. Plötsligt förstod jag varför jag känner mig så illa till mods i grupper av .män. Minns tex en gång när jag var på ett litet möte med mest män i byn och männen som när man pratar med dem en o en verkar mjuka och är vänliga, plötsligt hade en hårdare ton mot varandra. Jag tänkte att jag inte gillar att umgås med män, men förstod inte riktigt varför. Något gjorde mig olustig, och jag tänkte att jag var lite underlig som inte gillar män. Men nu tror jag att jag förstår varifrån känslan kom. Jag ogillar nu inte män utan deras sätt att umgås. Dessa kommer ju från samma by, och har kanske dessutom gått i skolan ihop.

  15. Mycket intressant avsnitt! Har själv en son och har börjat tänka på (läs oroa mig för) det här med jargonger och studiemotivation. Just gällande det så sades det mycket kloka saker i podden och som någon kommenterade kändes det lösningsorienterat vilket gjorde att man fick en känsla av att kunna göra åtminstone någonting. Annars när det pratas om uppfostran av pojkar så får man bara höra exemplet att man inte ska avfärda dem när de ramlat och slagit sig… (inklusive i en Underbar podd… ni får gärna gräva djupare i det här med barnuppfostran där 🙂 ).

    Nåväl, det som jag tycker skavde i podden (och detta endast för att man önskar att det vore annorlunda, inte pga podden) är att pojkarna som var mjukare inte betraktades som lika attraktiva av tjejerna. Det väckte en hel del frågor och det skulle jag vilja diskutera vidare. En teori som ligger nära till hands skulle kunna vara att barn tidigt matas med normer… eller ligger det något i att man attraheras av ”tuffingarna” rent genetiskt? Det vore intressant att höra forskarens teori om varför det är på det sättet. Den frågan som jag verkligen undrar över är hur långt upp i åldern som denna attraktion kvarstår?? (Jag vet att det finns kvinnor som uppvaktar män i fängelser så jag tänker inte på extremfallen här). I podden nämndes att kvinnor dras till framgångsrika män… en rimlig tanke skulle väl kunna vara att män som studerar blir framgångsrika och att populariteten således vänder vid någon tidpunkt?

    Konsekvenserna för barnen under skoltiden tycker jag är skäl nog att göra allt man kan för att stävja detta, men jag är också intresserad av att höra om det finns forskning som följer barnen upp i åldrarna så att man kan se konsekvenserna för dem senare i livet…

    1. Ja, så många bra synpunkter du delger. Tänkte precis samma sak. Varför väljer vissa kvinnor män som är “tuffingar”? Själv tycker jag att det där var en fas i tonåren. För så fort man börjar fundera i termer av vem man vill dela livet med, ha som pappa till sina barn, hålla i handen när det stormar. Då står det ju klart att det är en empatisk, balanserad och vänlig man som man vill ha. Tänker jag?

      Vi ska definitivt borra vidare i det här med könsroller i En Underbar Pod. Fick massa bra insikter.

    2. Jag reagerade på samma som dig och har funderat mycket på varför.

      I Emma Leijnses bok Fördel Kvinna berör hon just den punkten (och kanske i hennes eminenta sommarprat från i somras också?). Många kvinnor dras till bad guys fram tills att de får sitt första barn och då vänder det. Då blir “goda” män plötsligt en bristvara…

      Men det skulle som sagt vara oerhört intressant att få veta mer vad som ligger bakom. Är det spänning? Dominans? Eller kanske tron att man kan förändra någon till det bättre?

  16. Jag tänker oxå att vi behöver lyfta diskussionen om huruvida de här manliga förebilderna verkligen behövs eller om det är en förlegad norm vi går efter. Det efterfrågas ALDRIG kvinnliga motsvarigheter. Jag är singelmamma till en egengjord son som inte träffar någon får, har några manliga vänner men söker sig mer mot de kvinnliga vänner jag har. Han må bli en mjukiskille, inte mig emot, men jag tänker inte se honom som ett faderslöst offer. Har oxå en dotter som träffar en enormt dysfunktionell pappa varannan helg. Ibland tänker jag att de här nya tidernas män,typ “hipster”, blir så väldigt hyllade och frambringa där vi kvinnor tycks stå still i vår utveckling och fortfarande ÄNDÅ förväntas vara urmodern som står standby när männen brakar ihop och lämnar familjer och barn för något nytt, bättre, yngre och så vidare.
    Vad hände med oss kvinnor?

  17. Jag har två minnen från min uppväxt som säger en del om hur pojkar hade det i skolan (jag hoppas VERKLIGEN att det blivit bättre, men fan vet), dels att jag blev förvånad när jag började gymnasiet (natur) och det fanns killar som på riktigt kunde prestera i klass med oss tjejer. Var helt chockad att killarna både pluggade och verkade ha nån typ av talang, hade inte sett det innan. Det andra minnet är när jag som typ 18-åring träffade tre manliga läkarstudenter på Emmabodafestivalen, och deras jargong var trevlig, inkännande och kärleksfull mot varandra! Inga tråkningar eller boxningar eller annat för att imponera på varandra eller mig och mina kompisar. Jag ska göra allt jag kan för att mina söner ska få växa upp på annat sätt. Jag börjar med att låta deras pappa lyssna på poddavsnittet!

  18. Tack för att du fått mig att lyssna på poddar!

    Jag satt och gjorde anteckningar hela tiden medan jag lyssnade. Så otroligt intressant. Jag har själv en pojke på fem år och jag hoppas att han kommer att klara sig bra i skolan. Jag pratade med min man efteråt om vad som sagt och han tyckte också att det var bra.

    Att man alltid sagt att pojkar utvecklas senare än flickor, men att pojkarna behöver hjälp med att komma ikapp är ju en jätteviktig del som aldrig sagts förut.

    Att man istället för att säga: Vad bra du är! säga: Vad bra du blivit på det eller det! Så himla tänkvärt.

    Än så länge har jag inte sett något av att det ges retsamma kommentarer men han har ju inte börjat skolan än.

  19. Lyssnade med hopp om något nytt att ta till mig av som högstadielärare och mamma till två söner. Allt var för mig bekant så det bjöds tyvärr inga nya råd. Det hade behövts för det är ju så jäklarns svårt att bryta mönster. Man måste tänka på det konstant och då är det ju lite annat också att tänka på i skolans värld idag…

    Jag tycker det är väldigt tydligt detta med ”pluggkultur” och ”talangkultur”. Talangkulturen är dålig för alla men pojkarna är de riktiga förlorarna. En tanke till er pojkföräldrar: Om du någon gång sitter med din son på utvecklingssamtal och läraren säger ”du kan ju egentligen så mycket mer, men du väljer att inte göra mer”, så fundera lite över vad det innebär egentligen för din son. Är du stolt att han är smart och tycker att det känns lugnt att han inte stressar upp sig över prestation? Det betyder ju att han av olika anledningar INTE tränar sig på att ta i lite för att nå ett mål, att han skapar sig sämre förutsättningar för framtida utbildningar och jobb och att han själv (och klassrumskulturen) håller honom tillbaka från att nå sin fulla potential. Och visst visst, vi ska inte stressa ungdomarna så de springer in i väggen när de går i skolan. Men det handlar inte om att jaga på den som redan springer. Det handlar om att få upp lite styrfart hos ett gäng som bara sitter på avbytarbänk just nu. Det är lätt att skylla allt på killarna, som skapar klimat där det är norm att inte plugga men är man smart av sig själv är det okej. Men herrejösses vad pojkföräldrar accepterar och t o m hejar på den typen av beteende. Vi vuxna måste visa att vi bryr oss och tycker det är viktigt på riktigt. Så taskigt att låta killarna fortsätta tro att det är rimligt att alltid underprestera. Vilken björntjänst vi gör dem!

    Bra podd, bra poddklubb. Kör gärna fler omgångar snart Clara!

  20. Kanske just det där att lära pojkar be om hjälp kommer in här? Man ska kunna,inte kan lära sig, samma problematik som tas upp i podden:”man ska va smart”, inte “man kan lära sig”.

  21. Jättebra ämne. Känner att det är oerhört tröttsamt med den här “skoj-elaka”-jargonen. Tänker att det nästan är ett måste för att känna sig accepterad i gruppen, om man inte kan drämma till med de här kommentarerna så är man inte så kul. Ju elakare kommentarer ju roligare är man, de som kan komma på bäst hyllas och har störst status. Det blir som ett sätt att umgås på. Och då tänker jag inte bara på pojkgrupper, utan hur det är mellan mina tjej-kompisar och framför allt på arbetsplatser som jag har varit på.
    Om vi alla försöker att fokusera på kärleksfulla budskap och att sprida bra energier så kan vi komma långt och förändra världen. Kämpa på alla! <3

  22. Hur ska man få en kille att vilja lära sig engelskaglosorna ordentligt ist. för att vara nöjd med att kunna dem halvbra efter att ha tränat i 10-15 minuter? Ska man få honom att träna in dem tillsammans med någon killkompis på eftermiddagen kanske? Så att det kommer samma förväntningar från två föräldrarpar? Ge en belöning om han får alla rätt på läxförhöret? Hmmm…?!?

    Svårt för mig att motivera min 10-åring att plugga glosor iaf🙃

  23. Visst är det så där, samt även att skolan är en plats där man förväntas vara i en speciell mall. En mall som har traditioner som är över hundra år gamla. Det är absolut inte lätt att vara pojke och speciellt inte med spring i benen. Läste både under min förskollärar/lärarutbildning om detta och nu ännu mer fördjupat under min utbildning till specialpedagog. Det händer saker, men det går ändå sakta.

  24. Det är ju precis vad mim son tyvärr har , en bra död pappa.
    En bra levande hade ju varit mycket bättre. Usch och fy man får hoppas att det går bra i skolan ändå.

  25. Är väl inte något konstigt? Bör väl gälla för både flickor och pojkar att en död förälder är bättre än en levande dålig. Och bör väl stämma både på mamma och pappa, även om det troligen finns fler dåliga pappor än mammor.