En sak jag trodde jag förstĂ„tt efter min utmattning men som sedan kommit tillbaka och knockat mig gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng. Det Ă€r hur skadlig Ă€ven kortvarig stress Ă€r. Förmodligen Ă€r jag mer stresskĂ€nslig nu efter utmattningen – men mest tror jag bara att jag ser det pĂ„ ett annat sĂ€tt. Vet vilka tecken jag ska leta efter.

Innan semestern hade jag tvÄ-tre galet arbetsintensiva veckor för att kunna fÄ gÄ pÄ semester utan massa efterslÀpande jobb. Under dessa veckor tappade jag helt mina goda rutiner med motion men tÀnkte att jag skulle kunna plocka upp det direkt jag blev ledig igen. Eller i alla fall efter nÄgon veckas ledighet. Nu har det gÄtt över en mÄnad sedan den dÀr stressiga perioden. Och jag har fortfarande inte lyckats plocka upp trÀningen. Kraften Àr slut.

Varför? Jo, för att jag under nÄgra veckors tid tyckte att jobbet skulle fÄ stÄ i fokus och prioriteras framför allt annat. SÄ fruktansvÀrt dumt och sjÀlvbedrÀgligt. Det gÄr inte att gasa sig igenom en tuff period och tro att det inte kommer surt efter. LÄngt efter. Mycket lÀngre efter Àn vad jag förestÀllt mig.

Men jag ska komma igĂ„ng igen. SĂ„ fort jag Ă€r helt frisk frĂ„n min förkylning ska jag köra. För som jag skrivit om förut Ă€r jag inte en sĂ„dan dĂ€r person som hĂ„ller i och aaaldrig missar ett trĂ€ningpass. TvĂ€rtom. Jag missar mycket. Men jag ser det inte som att jag slutar trĂ€na – utan att jag stĂ€ndigt börjar! Det finns fasenimej INGEN som Ă€r sĂ„ bra som mig pĂ„ att börja om. Det Ă€r min superkraft (intalar jag mig). Jag Ă€r hon som börjar om varje gĂ„ng hon kommer av sig. Och de hĂ€r inaktiva veckorna Ă€r bara Ă€r ett oviktigt mellanspel i det som Ă€r mitt egentliga jag: en mĂ€nniska som Ă€r snĂ€ll mot sig sjĂ€lv och tar hand om sin hĂ€lsa! Och som snart kanske kan börja förstĂ„ att allt man gör kommer till ett pris. Och just nu betalar jag juni mĂ„nads kreditskulder.