Det var skolstart idag. Förväntansfulla barn som pratat och längtat sedan i juli. -Mamma, jag tycker faktiskt sommarlovet var lite väl långt i år lät det sista veckorna. Ljuv musik för mina oroliga mammaöron. Man kan ju inte bestämma – men ändå drömma och önska – att ens barn ska gilla att gå i skolan. Det är en bra början i alla fall.

Kläderna var tvättade och nystrukna. Storebror hade randiga hängselbyxor, sin rödblommiga hawaiskjorta och sitt nya diadem, ormring, kaktusörhängen och scrunchie redo. Till och med skor och strumpor hade han plockat fram självmant – första gången på tio veckor. Mellanbrorsan i jeansshorts jag klippt till av ett par trasiga byxor, den röda sjuttiotalsskjortan han kallar ”brandmansskjortan” plus sin nya ryggsäck. En blå kånken. På huvudet en randig keps med bananer. Kortklippt och fin i håret. I våras när han slutade förskolan kändes han så liten. Nu kändes han precis lagom stor för att börja förskoleklass.

Det fnittrades och flamsades i lådcykeln så att den skakade. Och jag kände in i märgen hur bra sommar vi haft ihop. Men hur härligt det är att vardagen rivstartar idag. Jag ser fram emot att cykla med dem varje morgon. Kanske skjutsa lite kompisar hem i lådan också. Och om prick en vecka börjar Ulf inskolningen i huset bredvid. Och det känns inte det minsta vemodigt eller sorgligt. Mer förskoleredo unge har jag väl aldrig skådat.