Jag vill skriva några ord om säsongspremiären av vår podd som väckte starka känslor. Vi klippte om den flera gånger för att få till rätt tonträff och när jag hörde den slutgiltiga versionen sa jag till Erica. Är du inte lite väl hård mot dig själv i den här versionen? Men det kanske är bra för då kommer den nog inte orsaka något rabalder…

Nu visade det sig att en av personerna vi pratade om i podden tog väldigt illa vid sig. Hon skrev också inlägg om det vilket från hennes plattformar ledde till en strid ström av kommentarer. Flera intressanta och relevanta synpunkter som framförallt Erica svarat på. Och därefter följde sånt som handlade om att vi var äckliga, fula, tjocka, vidriga. Hemska mammor. Bittra kvinnohatare som förtjänar skit. Eller att dö.

Efter tiden som Expressenkrönikör är jag van vid sån retorik så det bekommer mig inte. Däremot vill jag bemöta alla krav på att backa och be om ursäkt. Jag kan inte backa och be om ursäkt för någonting jag inte tycker är fel. Jag kan däremot beklaga att hon blev ledsen. Det var inte vår mening. Och hon har förstås rätt till sin upplevelse.

Det är samtidigt viktigt att det finns utrymme att skämta om kvinnor. Särskilt kvinnor med stora plattformar som har makt. Vi tål det. Jag lovar. Det är något som följer med valet att vara en offentlig person. Och vi har under våra drygt hundra poddavsnitt svingat åt alla möjliga håll och det kommer vi fortsätta göra. Även om vi får fundera på i vilken form.

Jag skrev för några veckor sedan ett inlägg om att orka vara obekväm som kvinna. Även när folk kräver att man borde backa och släta över. Och det jag skrev då är lika sant nu: det är värt att bråka för att kunna få luft.

Tillägg: Eftersom personen som blev ledsen inte vill bli diskuterad ytterligare kommer jag inte godkänna några fler kommentarer som rör det här poddavsnittet. Varken här eller på instagram. Så att ni vet.