I mormor och morfars kök hängde en väggklocka som ringde varje hel- och halvtimme. Mormor drog upp den noggrant – den stod faktiskt aldrig still. Jag minns fortfarande ljudet så väl, trots att klockan varit trasig i många år.
I somras bestämde jag mig för att hitta ett eget väggur. Med högt tickande och klämtande. Som en trygghetskrok. Ljud som genom sin blotta existens sänker min puls.

Jag gick till en antikaffär med många klockor och så letade jag efter modeller som var lika mormors fyrtiotalsklocka i ljusbrunt trä. Det fanns tre modeller att välja på som stämde in på beskrivningen. Den åldrade butiksägare tog fram en trappstege och klättrade upp under taket för att vrida upp klockorna. Så att jag skulle höra klangen. Den första klockan hade blästrat glas och ett vackert sjungande slag. Men det var inte riktigt rätt. Den andra klockan med tjusig blomstermönstrad intarsia var vackrast av de tre. Men klangen var stum och vass. Så drog hon upp den sista klockan. De mest oansenliga av dem. Och klämtningarna träffade mig i magen som ett slag. Jag var helt oförberedd på min egen reaktion. På tårarna som fyllde ögonen. För det var precis den klangen som fanns i mormors klocka. Som jag inte hört sedan jag var barn.

Den här klockan är min madeleinekaka. Den tar mig tillbaka till mormors kök. Till tryggheten och kärleken i alla hennes omsorger. Nu hänger den i mitt vardagsrum och jag vrider upp den lika noggrant som hon gjorde. Varje slag är en hälsning från historien. Min historia.
43 svar
Du skriver så fint om vardagen och dess föremål. Du har inte funderat på att skriva skönlitterärt? Jag uppskattar alltid dina texter och tycker ofta att ditt språk påminner om tonen i romaner jag läst.
Håller med
Tack vad ni är snälla <3 någon gång vill jag det men jag vet ännu inte om vad 🙂
Oj så fint!
Underbart!
Jag letar också efter en köksklocka. Har inte hittat den rätta än. Jag fortsätter leta.
Jag tänker så mycket på det här med ens historia, att höra till. Att skapa sin trygghet av prylar och platser och kunskaper som format de personer som format mig. Det är som att man får sträcka ut sitt liv bakåt. När man vacklar själv finns det rötter att stadga upp. Det är en ynnest. Jag växte upp i Tväråbäck, men bor i Stockholm medan jag studerar. Att läsa din blogg är att få små doser av kontakt med hembygden.
Vad kul att höra! Kram
Så otroligt fint! Både klockan och din beskrivning av alltihop. Just det oansenliga kommer mig allt närmare om hjärtat. Så skönt opretentiöst <3
Du skriver så vackert Clara! Jag ålskar dessa känslofulla inläggen.
Älskar menade jag såklart!
Så mysigt! Mina föräldrar har också en klocka som slår vare hel och halvtimme. Kompisar som sov över vaknade av den men för mig är den fortfarande trygghet ❤️
Det här var ett mysigt inlägg. Älskar den!
Underbar text, hör klangen i mitt inre.
Förstår dig precis. Själv fick jag överta min mormors och morfars klocka. Till en början förflyttades jag i minnet hem till dem varje gång klockan slog, varje hel och halvtimme. Nu 17 år senare känner mina barn sig trygga i ljudet precis som jag gjorde/gör men skillnaden är att de känner ljudet som ett tryggt hemmaljud. Sen att alla besökare med förfäran i rösten frågar om den även slår på nätterna och misstroget skakar på huvudet när jag bekräftar att den gör det och enda gången jag vaknar är när den inte slår. De förstår inte det fina i tickandet, klämtandet och det högtidliga i att försiktigt öppna luckan och långsamt vrida upp klockan.
Exakt den klockan hade min farfar o farmor! 😍
Minns också hur lugn å trygg jag kände mig nedbäddad i kökssoffan hos morfar o mormor och deras köksklocka som tickade ovanför… 🕰
Men så himla fint! Jag blev helt rörd av att läsa det här inlägget. vilken lycka att hitta helt rätt klocka.
Åh. Påminns om den klocka som fanns hos min farmor. Är genast liten igen. Tack för att du ger oss möjlighet att hitta tillbaka till tidigare stunder som man trodde att man glömt!
Åh,så fint beskrivet hur ljudet av en klocka tar en tillbaka i tiden. Jag har precis samma erfarenhet av det gamla golvuret som mormor och morfar hade och som nu finns hos mamma och pappa. Det fanns även ett annat,lite nyare väggur och ett gökur! Så det var full orkester varje hel- och halvtimme 😊
Förra året köpte jag mig ett eget väggur som skapar hemtrevnad!
Måste också säga att jag uppskattar din blogg så mycket på alla sätt och vis!
Hälsningar från Lisa
Så fint. Jag kan fortfarande i minnet höra klockan som slår hos min mest älskade kusin uppe i Lappträsk, dit vi alltid åkte när det var lov. Och när jag kan höra ljudet kan jag också känna lukten och känslan av flanellpyjamas och se min kusins lockiga hår.
I somras hittade jag en klocka på knutens second hand i Norsjö. Den tickar högt och tydligt! Det fanns en likadan i mormor och morfars kök när jag var liten. Då tyckte jag den ticka olycksbådande för att tiden som stod stilla och ord som aldrig blev sagda. Jag var därför lite tveksam till att ta hem den. Nu hänger den i vår trapp och har blivit till ett positivt hemmaljud.
❤️
Så himla vackert skriver, känner mig helt tårögd. Tack!
Men så fint! Min mormor har också en klocka i sitt matrum i trean hon flyttade när morfar var död. Jag vet inte om de köpte den till sin gemensamma trea där de bodde i drygt 40 år eller om den är äldre än så. Den står hos mina föräldrar nu. När jag var liten och sov hos mormor låg jag i soffan under klockan. Då fick den bara ticka men vilken trygghet att höra det tickandet i mörkret där.
Jeg har farmors klokke hengende i stuen min. Jeg trekker den aldri opp, for klangen minner meg om tunge, lange søndager. Den er fortsatt fylt av små utklipp og brev som tilhørte farmor. Jeg har ikke sett på dem. Jeg har hatt klokken i snart seks år, og på den tiden har klokken beveget seg fra ti på åtte til ti over åtte. Når den når klokken 12 går kanskje verden under, men jeg har ikke giddet å regne på når det blir.
Blir tårögd! Tänk att du hittade så rätt 🙂
Jag förstår precis hur du känner!
Jag fick min farfars väggklocka i 50-årspresent av min far.
Det tog mig två urmakarbesök och en hel del euron att få igång den, då den legat på en vind i många år.
Så värt allt kärt “besvär” för nu ståtar den på paradplats 🙂
Började gråta av detta. Så fint berättat. Tack för att du delar med dig.
De här två sista inläggen är helt fantastiska. Fångar så mycket känslor och mina ögon har svämmat över av båda två. Tack för att vi får följa dig i dina tankar och din vardag!
Tack själv för att du följer och kommenterar så fint 🙂 blir jätteglad
Ja, visst känns det som att tiden går lite långsammare när en klockpendel visar takten för rummet? Klockan blir liksom en del av livet för de som bor i huset. När de boende går vidare till nästa värld stannar också ofta klockan samtidigt.
Jag känner så igen vad du skriver. Jag är själv lyckligt lottat över att ha farmor och farfars klocka i mitt kök. Den dras med fördel upp en gång per vecka och har en underbar klang varje hel och halv timma. Blundar jag vid klockans slag, är jag tillbaka 60 år i tiden och i farmors trygga famn.
Fint! Vi har min mans farmors emaljerade väggur (50-tal) i köket. Min svärfar blir ofta lite rörd och fastnar med blicken långt bort när han är här. “Man visste alltid att det var morsan som ringde innan hon hunnit säga något, eftersom klockans tickande hördes direkt man lyfte luren”.
Det känns fint att mina barn får växa upp med det hemmaljudet.
Där slog du an något i mig. Började gråta av detta inlägg.
Så himla himla fint skrivet. Jag tycker att klockan är så fin. Den är säkert glad att få hänga hos dig och jobba vidare.
Oansenligt är så otroligt fint och lite rörande. Tack för att vi fick se klockan 😍
Den där texten träffade rakt i hjärtat. Tack.
Så fint! (Lite lustigt att jag försöker sälja ett likadant väggur som nin mamma haft, så finns intresse hon nån av dina läsare får de gärna höra av sig till mig.)
Så fint att läsa! Jag har min farmors mors klocka, hon bodde i en by utan väg i Jämtland runt förra sekelskiftet och fick 16 barn. Hennes man dog i spanska sjukan. Klockan är stor, har hängande lod och slår dovt varje halvtimme. Jag tog den till en urmakare, en äldre man som håller till i källaren på ett lägenhetshus, och han gjorde iordning den. Sedan stannade den plötsligt. Jag ringde urmakaren och han bad att få lyssna på klockan. Jag puttade försiktigt på den där den hängde på väggen i vardagsrummet och så sa han plötsligt i telefonen: Nu! Nu hänger den bra. Nu kommer den att gå.
Och det har den gjort.
Vilken underbar historia som du fick väckt av Claras historia. Det låter som en hel roman och ett helt liv i en liten berättelse. Tack för att du delade med dig.
TACK för alla era underbara kommentarer. Älskar att läsa funderingarna som väcks hos er när ni läser 🙂
Så vackert skrivet! Jag känner själv en hatkärlek till de där klockljuden. Mormor och morfar hade en liknande klocka och jag tyckte att det var mysigt men också provocerande långsamt på något vis. Som att klockan ville få mig att stanna upp och tänka på livets förgänglighet. Har aldrig vetat att det var så jag såg på det men din text fick mig att se det klart.
Jag får rysningar när jag läser.
Åh, jag har varit med om nästan samma sak. Mina morföräldrars klocka, i mörkbrun ek. Tickandet, ljudet när den slog hel och halv timma. Barndom och trygghet. Längtan efter mormor. Det är så fint att ha den på väggen, höra den slå på natten halvt i sömnen.
Jag fick morfars amerikaklocka före han dog. Han drog alltid upp den på julafton och den har ett riktigt dovt ljud som träffar en rakt i bröstkorgen. Man kan inte ha den uppdragen till vardags för då skräms man halvt till döds varje halvtimme, men just på julafton är vi noga med att dra upp den. Ligger mycket minnen i ljud.