I mormor och morfars kök hängde en väggklocka som ringde varje hel- och halvtimme. Mormor drog upp den noggrant – den stod faktiskt aldrig still. Jag minns fortfarande ljudet så väl, trots att klockan varit trasig i många år.

I somras bestämde jag mig för att hitta ett eget väggur. Med högt tickande och klämtande. Som en trygghetskrok. Ljud som genom sin blotta existens sänker min puls.

Jag gick till en antikaffär med många klockor och så letade jag efter modeller som var lika mormors fyrtiotalsklocka i ljusbrunt trä. Det fanns tre modeller att välja på som stämde in på beskrivningen. Den åldrade butiksägare tog fram en trappstege och klättrade upp under taket för att vrida upp klockorna. Så att jag skulle höra klangen. Den första klockan hade blästrat glas och ett vackert sjungande slag. Men det var inte riktigt rätt. Den andra klockan med tjusig blomstermönstrad intarsia var vackrast av de tre. Men klangen var stum och vass. Så drog hon upp den sista klockan. De mest oansenliga av dem. Och klämtningarna träffade mig i magen som ett slag. Jag var helt oförberedd på min egen reaktion. På tårarna som fyllde ögonen. För det var precis den klangen som fanns i mormors klocka. Som jag inte hört sedan jag var barn.

Den här klockan är min madeleinekaka. Den tar mig tillbaka till mormors kök. Till tryggheten och kärleken i alla hennes omsorger. Nu hänger den i mitt vardagsrum och jag vrider upp den lika noggrant som hon gjorde. Varje slag är en hälsning från historien. Min historia.