Lika pirrig och nipprig som jag känner mig i trädgården om våren – lika blasé och mätt känner jag mig på hösten. I slutet av augusti får jag kämpa för att uppbåda någon entusiasm för mina rabatter. I september är glöden nästintill slocknad. Allt får förfalla. Krukorna lämnas åt sitt öde. Tills det börjar bli frost och kallt och jag plötsligt får en strimma energi och river bort allt och arrangerar granris, ljung och mossa i stora fång. Välkomnar nästa årstid.

Jag är trädgårdstrött på hösten. Helt enkelt mätt. Något som känns orimlig att föreställa mig i maj men som blir verkligt efter sommaren. Och samtidigt får jag liksom dåligt samvete över mina känslor? Som att jag borde känna annorlunda? Därför är det så skönt när snön kommer. Då får jag hänge mig åt mina mättnadskänslor utan skuld.

Gick runt på mormors gård häromdagen. Hörde knarret under fötterna och de höga smällarna från sjön som frös ihop.

Enriset som var gyllengrönt i eftermiddagssolen

Tjockt med frost kring varje barr

Och varje frökapsel

Allt det vissna, trötta, förfallna – ihop med det rena vita. Det är vila för en trädgårdstrött. Och till våren är känslan tillbaka igen. Den nippriga, pirriga, lustfyllda.