Idag är alla i hushållet på olika utflykter. Och jag är hemma med Essa. I tider när man mest talar om problemet med ensamhet känns det hemskt att erkänna det men oj som jag saknar att få vara lite mer ensam ibland. Ensam hemma alltså. Åka ifrån min familj kan jag ju göra – men att få vara ensam hemma bland mina älsklingssaker, sova i min egen säng, bara laga middag till mig själv. Det händer så otroligt sällan. Jag riktigt njuter av dessa få ensamma timmar.

Det är halvlek i jullovet nu. Och barnen börjar sjunka ner i ledigheten. Liksom jag. Jag känner mig så himla ledig. Och väldigt, väldigt glad när jag tänker på att jag också börjar bli typ återställd från tevejobbet? När jag fick frågan om att göra det pratade jag med Erica om min oro för att orka. Den gamla utmattningen finns alltid där och spökar i bakgrunden. Men Erica påminde mig -Du är ju frisk nu! Du klarar en sådan ansträngning. Bara du ser till att återhämta dig efteråt!

Och till min förvåning så är det precis så. Just när vi var färdiga föll jag ner i ett mörkt hål. Och gjorde mig beredd på att behöva bli kvar där. Men redan två dygn senare hade jag börjat jag bli mig själv igen. Och sedan har det gått stadigt uppåt. Och det känns så otroligt märkvärdigt och konstigt. Och otroligt?! Men just därför vill jag nämna det. För att kanske ingjuta en smula hopp till den som är utmattad eller precis börjat återhämta sig och som inte vågar hoppas på att det någon gång verkligen ska klara av att spänna bågen igen. Utan att få sota för det i en månads tid efteråt.

Och som en del i den där viktiga återhämtningen ska jag nu krypa ner i sängen med Essa och ta en daglur. Bara sådär.