Nyfiken pÄ renen Min mormor och morfar bodde i ett litet gult hus pÄ landet uppe vid polcirkeln. DÀr vintrarna Àr snörika, lÄnga och kalla. Vi firade alltid jul dÀr nÀr jag vÀxte upp och ibland blev det ner mot -40 grader.

Varje december satte mormor upp en ljusslinga i en vacker utegran som morfar högg. DÀr stod den pÄ gÄrdsplanen och lyste i ensamt majestÀt. Ljusslingan var av en ovanlig sort, med en lysande aprikos stjÀrna i toppen.
En dag nÀr de kom hem efter att ha varit och handlat sÄg de att slingan var nedriven och försvunnen och att nÄgon pulsat runt i snön kring granen. De funderade mycket pÄ vem som var sÄ frÀck att de stal en vacker julgransbelysning med toppstjÀrna och allt. Mitt pÄ blanka dagen! Och vi sörjde nog allihop den dÀr granna ljusslingan litegrann.

Sommaren efter stötte mormor och morfar pĂ„ en bekant som var renskötare. Han berĂ€ttade om en lustig syn under vĂ„rflytten. En av renarna – en vaja – hade synts med en ljusslinga fĂ€st i kronan. Med en aprikos toppstjĂ€rna och allt!

SÄ fick gÄtan sin lösning. Och vi hade vÀldigt roligt Ät att den dÀr förbaskade ljusslingetjuven i sjÀlva verket var en stackars ren.