Nyfiken på renen Min mormor och morfar bodde i ett litet gult hus på landet uppe vid polcirkeln. Där vintrarna är snörika, långa och kalla. Vi firade alltid jul där när jag växte upp och ibland blev det ner mot -40 grader.

Varje december satte mormor upp en ljusslinga i en vacker utegran som morfar högg. Där stod den på gårdsplanen och lyste i ensamt majestät. Ljusslingan var av en ovanlig sort, med en lysande aprikos stjärna i toppen.
En dag när de kom hem efter att ha varit och handlat såg de att slingan var nedriven och försvunnen och att någon pulsat runt i snön kring granen. De funderade mycket på vem som var så fräck att de stal en vacker julgransbelysning med toppstjärna och allt. Mitt på blanka dagen! Och vi sörjde nog allihop den där granna ljusslingan litegrann.

Sommaren efter stötte mormor och morfar på en bekant som var renskötare. Han berättade om en lustig syn under vårflytten. En av renarna – en vaja – hade synts med en ljusslinga fäst i kronan. Med en aprikos toppstjärna och allt!

Så fick gåtan sin lösning. Och vi hade väldigt roligt åt att den där förbaskade ljusslingetjuven i själva verket var en stackars ren.