Jag brukar ofta fundera pĂ„ nĂ€r jag lĂ€ser den hĂ€r bloggen om det Ă€r nĂ„gon skillnad pĂ„ barns smak, intressen och val beroende pĂ„ om de vĂ€xer upp i storstad eller pĂ„ landet? PĂ„verkas man mindre av andra nĂ€r man bor mer pĂ„ landet? Är man barn lĂ€ngre (i betydelsen hĂ„lla i leken och intressena)? Och gör avsaknaden av utbud pĂ„ aktiviteter som lagsporter och allt vad det medför skillnad?

Den hĂ€r frĂ„gan fick jag av lĂ€saren Elin för ett tag sedan och jag tycker att den Ă€r intressant. Jag har nĂ€mligen sjĂ€lv funderat mycket pĂ„ om mina barn varit annorlunda om vi bott i en stad? En kompis som lĂ€mnade stan och flyttade hit nĂ€r hennes barn var i skolĂ„ldern noterade en stor skillnad. Hon reagerade dels pĂ„ att barnen hĂ€r gick klĂ€dda i lekvĂ€nliga mjukisklĂ€der högt upp i Ă„ldrarna. Men ocksĂ„ att lekarna var “barnsligare”.

Jag kan nog instĂ€mma i analysen om att barn hĂ€r Ă€r barnsligare Ă€n jĂ€mnĂ„riga i stan. Visst – de ser ju pĂ„ samma barnprogram som alla andra. AnvĂ€nder datorn och spelar Minecraft. Men Ă€ndĂ„ Ă€r det annorlunda – och lite svĂ„rt att sĂ€tta fingret pĂ„ vad? Bertil Ă€r tio Ă„r och att ha en mobiltelefon Ă€r ovanligt bland hans kompisar. Det Ă€r heller ingenting han Ă€r ett dugg intresserad av att fĂ„. Och jag minns nĂ€r mina barn för nĂ„gra Ă„r sedan hĂ€lsade pĂ„ hos kompisar i stan och Ă„t lördagsgodis “Va? Finns det annat godis?!” var reaktionen. De hade bara köpt lördagsgodis pĂ„ vĂ„r lilla affĂ€r och hade ingen aning om att det fanns annat godis i vĂ€rlden.

Ibland kan livet pĂ„ landet göra mig lite orolig för barnens framtid. Jag vill inte att de ska halka efter pĂ„ nĂ„got plan. KĂ€nna att de vuxit upp avskurna frĂ„n vĂ€rlden. Jag som sjĂ€lv kommer frĂ„n en mindre stad och har behövt hĂ€vda mig i konkurrensen med folk som fötts in i de rĂ€tta sammanhangen i Stockholm, som Ă€r etablerade och har kontaktnĂ€t redan frĂ„n barnsben Jag vet hur apart man kan kĂ€nna sig. Hur mycket svĂ„rare det kan vara och hur man aldrig riktigt rĂ€knas nĂ€r de som tillhör centrum stĂ€ndigt betraktar en sjĂ€lv som en del av periferin. Å andra sidan tycker jag att mina barn har en helt otrolig barndom hĂ€r och fĂ„r tillgĂ„ng till sĂ„nt som mĂ„nga andra barn fĂ„r klara sig utan.

I mĂ„nga smĂ„ byar kan man till exempel vara ganska sjĂ€lvstĂ€ndig redan som liten. Barn cyklar hem sjĂ€lv frĂ„n skolan. Blir betrodda med att gĂ„ och köpa sitt eget lördagsgodis och hĂ€mta ut mammas paket pĂ„ affĂ€ren. Det kan man Ă„ andra sidan sĂ€kert i en trygg villaförort i stan ocksĂ„. Men i en liten by Ă€r alla kĂ€ndisar i sin egen rĂ€tt. Annika pĂ„ affĂ€r, Skrot-Olle, LinnĂ©a pĂ„ biblioteket… Och nej jag kan inte namnet pĂ„ riktigt alla barn – men jag kan mĂ„nga namn. Och framförallt vet jag ganska bra vilken unge som hör ihop med vilken familj. Och absolut – det finns en likriktning pĂ„ mĂ„nga plan hĂ€r. Antalet personer som inte Ă€r födda i Sverige gĂ„r till exempel att rĂ€kna pĂ„ handens tio fingrar. Men sett ur andra perspektiv finns det större mĂ„ngfald. Mina barn firar till exempel samernas nationaldag med sjĂ€lvklarhet. Det gjorde vi aldrig under min skoltid. Och pĂ„ byns förskolan leker barn till de som svetsar pĂ„ nĂ€rmsta industri tillsammans med barnen till industrins VD. Man bor i husen bredvid varandra och bjuder pĂ„ en öl pĂ„ cykelfesten varje sommar. Folk umgĂ„s över Ă„ldersgrĂ€nser, utbildningsgrĂ€nser, klassgrĂ€nser och könsgrĂ€nser pĂ„ ett annat vis. Utbudet Ă€r inte sĂ„ stort sĂ„ man kan ju inte var allt för knusslig. Och ibland kan det faktiskt vara lĂ€ttare att fĂ„ en plats i ett litet sammanhang Ă€n ett stort. Alla ungar behövs för att fĂ„ ihop till ett fotbollslag. Familjer som bidrar till befolkningsökningen Ă€r efterlĂ€ngtade och uppskattade invĂ„nare.

En klar nackdel för barnen med att bo hĂ€r Ă€r fritidsaktiviteterna. I stan kan man köpa sig tillgĂ„ng till en mĂ€ngd av aktiviteter. HĂ€r Ă€r det helt avhĂ€ngigt ideella krafter. Om man gillar sport finns det mycket fint att vĂ€lja pĂ„. Men pĂ„ kulturfronten Ă€r det skralare. Nu lĂ€gger de ner musikskolan i kommunen och sĂ„nt jag sjĂ€lv Ă€lskade som barn – dans, teater, mĂ„larskola eller filmkurs – finns inte. Samtidigt upplever jag att barn generellt gĂ„r pĂ„ ganska lite schemalagda aktiviteter hĂ€r? Det Ă€r mycket tid för fri lek vilket jag verkligen uppskattar. Vintertid gĂ„r mina barn pĂ„ skidskoj och skridskoskoj i byn. Lekbetonade aktiviteter dĂ„ man visserligen kan trĂ€na skidteknik lite mer seriöst – men ocksĂ„ bara kan friĂ„ka skridskor om man hellre vill det. Eller sĂ„ spelar barn och förĂ€ldrar en vĂ€ldigt informell hockeymatch med varandra. SĂ„nt Ă€lskar jag!

Det bĂ€sta med att bo sĂ„ hĂ€r det Ă€r nĂ€r jag ser barnen dra ivĂ€g ner pĂ„ Ă„kern, upp i skogen, lĂ€ngs dammiga landsvĂ€gar eller ner till nĂ„gon bĂ€ck för att kasta pinnar och plurra. Att de kan vara sĂ„ fria och sjĂ€lvstĂ€ndiga. Det var jag ocksĂ„ nĂ€r jag vĂ€xte upp i ett villakvarter. Men inte riktigt pĂ„ samma ohĂ€mmade sĂ€tt. Jag Ă€lskar att Bertil kan fĂ„ tĂ€lja, ha en pilbĂ„ge för prickskytt, en snickarlĂ„da full med verktyg för att bygga. Att barnen kan hoppa över ett elstĂ€ngsel och gosa med fĂ„ren i hagen eller hĂ€lsa pĂ„ grisarna. Att det finns kor, hĂ€star och kaniner. Att vĂ€xa upp med djur var nĂ„got jag sjĂ€lv alltid önskade mig som barn. Husdjur var inte sĂ„ vanligt bland mina klasskompisar – men hĂ€r har nĂ€stan alla ett eller flera hemma!

Vad som Àr status pÄ landet Àr nog ocksÄ lite annorlunda mot för i en stad. Jag kan uppleva att det Àr status hÀr om man har en bra skoter eller ens pappa Àger en traktor. Men sedan Àr vÀl roligt lego, tevespel och en snabb cykel lika mycket status hÀr som överallt annars. Och i slutÀndan beror det sÄ mycket pÄ vilken byskola pÄ landet som jÀmförs med vilken skola i stan. Kulturen mellan olika skolor i stan skiftar ju lika snabbt som stadsdelarna.

Jag Àr jÀtteglad att mina barn fÄr vÀxa upp pÄ landet med allt vad de innebÀr. De Àlskar att bo hÀr och Àr vÀldigt stolta över byn och tycker inte att det kan finnas en plats pÄ jorden som kan mÀta sig med vÄr. HÀr fÄr de vara kufiga, knasiga, egensinniga och just sÄ unika som de Àr. Men i slutÀndan tÀnker jag att det kan bli bra av att vÀxa upp pÄ tusen olika sÀtt. Hittar man sitt rÀtta sammanhang sÄ vÀxer man och blommar var man Àn bor!