Jag har tänkt att jag i grunden har en ganska liknande stil som för tio år sedan. Jag gillar färg, jag gillar klänningar, jag gillar roliga mönster. Men så insåg jag att det har jag ju inte alls det? Inte när det kommer till själva snittet. För tio år sedan älskade jag att gå runt i femtiotalsklänniingar. Det gör jag inte längre även om jag älskar silhuetten, hantverket och alla pärlor till klänningar som jag har kvar i garderoben. Jag NJUTER och blir lycklig när jag ser Karoline och Miriam i sina vintagekläder. De är som två underbara karameller. Men det funkar inte på mig längre. Saker förändras. Kroppen förändras. Att flirta med tantigt mode var superhärligt när jag var tjugonånting, smal som en speta och fortfarande väldigt mycket tjej. Men jag har i takt med att jag fått tre barn, dålig fysisk hälsa och sett kroppen förändras helt tappat lusten att flirta med tanten. Jag har ofrivilligt känt mig trettio år äldre än vad jag är så jag har inte direkt känt ett behov av att förstärka det.

Jag vet inte riktigt vad jag gillar idag? Eller jo det vet jag. Jag vill att kläderna ska framhäva kroppen istället för att sabba för den. Jag vill ha saker som är smickrande. JAG VLL SE SNYGG UT! Jag hör att det nästan låter ofeministiskt. Och låt mig understyrka att jag hatar sånt där tjejtidning-dravel som att man inte får ha korta kjolar om man har tjocka lår och att man ska undvika ljusa strumpbyxor om man vill att benen ska se smala ut. Ni vet, modepoliseri. Jag tycker att folk ska ha EXAKT vad de har lust med och tycker är snyggt. Men själv känner jag att om ett plagg inte gör min kropp snyggare kan det lika gärna dra åt fanders. Jag vill klä mig maximalt smickrande för min kroppstyp. Jag tycker det är nog utmanande ändå att ha en kropp i den här världen. Jag behöver liksom inte att kläderna gör saken värre. Men allt mode nu är helt obegripligt?

Herrkostymer med herrbyxor som gör att jag ser ut som en vandrande Sandwish-glass i silhuetten. Blusar med puffärm som ser jättefint ut på den platta modellen i reklamen men som ger mina aningen större bröst formen av en brevlåda i profil. Ja hela looken andas lungsjuk och sinnesssvag som rymt från ett sanatorium! Sedan säljs det jättekonstiga mjukiskläder a la Kylie Jenner i någon beige färg som får min hy att anta samma nyans som när jag är magsjuk. Och efter en användning är rumpan och knäna uttöjda som på barnens kalasbyxor efter förskolan. Jag vill inte ha vida byxor med veck fram som bara bygger volym på magen. Jag vill inte ha blusar som ger mig proportionerna av Karl-Alfred, jag vill inte ha så djupt urringade klänningarna att jag ser ut som att jag ska amma första bästa person som passerar.

Jag vet ingenting om kläder längre. Jag fattar inte grejen med det som syns i butikerna? Till på köpet är det enda man hör om kläder skam, skam, skam. Miljöboveri och dåligt klimatsamvete. Man tappar ju lusten innan man ens klätt på sig.

Jag vill bara vara lite snygg. Är det för mycket begärt?!