Den hĂ€r gossen Ă€r den arbetsammaste jag vet. FrĂ„n arla bittida till sena kvĂ€llen ligger han i. Jobba stege, jobba krossa myra, jobba hugga svĂ€rd, jobba kasta sten Ă€r exempel pĂ„ jobb han menar sig utföra. Allting kan han – allting vet han. Full av dĂ„dkraft, tvekar aldrig. Jag blundar mot solen och försöker fĂ„nga frĂ€knar och nĂ€r jag tittar igen Ă€r han borta. Försvunnen lĂ„ngt nere i skogen eller halvvĂ€gs upp pĂ„ en brandstege. StĂ„ende i kökskomposten, pĂ„ brĂ€dupplaget, i slĂ€pvagnen full med skrot. Han anvĂ€nder rosenportalen som en ribbstol och river upp tulpanlökarna och övar kast med liten boll.


Allting gör han med det soligaste humör, en stjĂ€lpande hand och snoriga pussar. Alltid beredd till ett uppriktigt “flĂ„t mama” nĂ€r han trĂ€ffat mig med en pinne över ögonbrynet eller tar en tugga av min axel bara för att se hur den smakar. Han Ă€r det sötaste vi har, vi Ă€lskar honom vettlöst. Och han pĂ„skyndar mitt Ă„ldrande med Ă„tminstone sjuttio procent.