Jag fick hem ett brev frÄn Patent och Registreringsverket som meddelade att det nu Àr dags att förnya mitt varumÀrke Underbaraclara som jag registrerade för tio somrar sedan. Det fick mig att tÀnka tillbaka och minnas Äret 2011 nÀr det liksom hÀnde för mig pÄ jobbfronten. Det var ocksÄ dÄ jag blev mamma för första gÄngen, sÄ kombinationen var rÀtt omtumlande.

2011 exploderade bloggen. Jag sommarpratade i Sveriges Radio, frontade mina första tidningsomslag (Mama och Family Living) började göra TV (SVT Go’kvĂ€ll) samt Husmorsskolan i P1 och sĂ„ fick jag fick bokkontrakt pĂ„ min första bok Vintagepimp och hemmafix. Men dessutom sa jag upp mig frĂ„n min tidningsanstĂ€llning för att starta eget. Trots att jag var familjeförsörjare och vi var beroende av att jag drog in pengar.

Först tio Är senare har jag förstÄtt vilken flygande start jag fick. Hur folk kan kÀmpa ett helt yrkesliv för att vara relevanta medan det bara sa pang för mig det dÀr Äret. Och jag hade inte ens vett att se det! Mycket har jag att tacka den husmorsdebatt som rasade just dÄ. För folk var som galna. Min blogg blev symbolen för en rörelse av unga tjejer som gillade vintageklÀnningar, smÄkakor och loppisinredning. Och vi betraktades som feministernas fiender nummer ett. För tio Är sedan var det nÀmligen oerhört bakÄtstrÀvande att flytta ut pÄ landet, vilja arbeta mindre, odla sin egen mat och gilla loppade klÀnningar. Jag fick hela tiden svara pÄ frÄgor om hur det kÀndes att vara hemmafru trots att det ju var jag som försörjde hela familjen medan Jakob pluggade! Och att jag frÄn dag ett faktiskt lyft feministiska frÄgor pÄ min blogg var det ingen som noterade. Debatten rasade och eftersom jag Àr diskussionslysten kastade jag mig oförfÀrad in. Tio Är senare hyllar vi folk som köper en gÄrd och börjar odla och hÄlla pÄ med byggnadsvÄrd. Kanske för att mÄnga mÀn i offentligheten Àgnar sig Ät det nu? DÄ höjs ju statusen direkt.

Sommaren 2011 startade jag mitt eget företag och klev ut i ovissheten. Med tanke pÄ hur stor bloggen var dÄ borde det ha varit enkelt att tjÀna pengar. Men det var det verkligen inte. Idag finns sÀljbolag som plockar upp influencers och parar ihop dem med annonsörer. Men jag sÄlde sjÀlv med varierande resultat. För en otroligt omogen marknad som inte heller visste nÄgonting om influencer marketing. DÀr varje sÀljsamtal först innebar att man skulle utbilda kunden i vad en blogg var.

Det var rÀtt lÀskigt men det som gjorde att jag vÄgade satsa var vÄra extremt lÄga levnadsomkostnader. Samt att jag i bakhuvudet alltid vetat att jag vilken dag som helst skulle kunna ta ett vanligt jobb och trivas med det. Skulle den hÀr influencergrejen inte funka skulle jag gÀrna bli lÀrare eller bibliotekarie. Den instÀllningen hjÀlpte mig att ha is i magen och vÄga fatta obekvÀma beslut.

Jag har haft mÄnga olika intÀktsben genom Ären. SÄklart annonsbiten med samarbeten som Àr det absolut mest lönsamma. Men dÀrutöver har jag hÄllit förelÀsningar i varenda hÄla och socken i detta land, skrivit fjorton böcker, drivit Miss Clarity, haft fasta tv- och radiojobb, gjort En Underbar Pod, varit krönikör i Expressen, haft stÄende sidor i Family Living och Amelia och fotat och skrivit hemma hos reportage. Jag har drivit ett frilanskontor och jag har coachat nybakade företagare. Jobbat med matstyling och receptkreerande. Tagit renodlade fotojobb, sÄlt illustrationer och skrivit texter till antologier. Jag har njutit av att spÀnna bÄggen och testa massor av olika saker under dessa tio Är. Och nu njuter jag av att smalna av igen. Fokusera och zooma in.

Bloggen Ă€r fortfarande det roligaste jag gör. Instagram Ă€r ocksĂ„ trevligt Ă€ven om det sĂ„klart inte kan mĂ€ta sig med att Ă€ga en egen plattform. Bloggarnas död har förutspĂ„tts sedan de slog igenom men jag tror inte att min blogg kommer dö. Inte förrĂ€n jag sjĂ€lv vĂ€ljer att sluta. Jag har byggt nĂ„got lĂ„ngsiktigt och gediget och Ă€ven om lĂ€sarvanor skulle Ă€ndras och folk skulle tröttna sĂ„ kommer jag kunna anvĂ€nda den hĂ€r plattformen sĂ„ lĂ€nge jag vill. Jag vet inte om den alltid kommer vara mitt frĂ€msta inkomstben – för sĂ„nt kan Ă€ndras. Men den kommer fortsĂ€tta vara den plats dĂ€r jag fĂ„r uttrycka mig fritt och kommunicera utan mellanhĂ€nder.

Och Ă€r det nĂ„got jag lĂ€rt mig sĂ„ Ă€r det att trĂ€gen vinner. Jag Ă€r kanske inte bĂ€st – men jag Ă€r förmodligen segast. Jag har ju orkat hĂ„lla pĂ„ i femton Ă„r! De flesta som var stora bloggare dĂ„ har slutat för lĂ€nge sedan. Jag har blivit bra för att jag bitit mig fast och hela tiden fortsatt. Jag var varken sĂ€rskilt duktig pĂ„ att fota eller skriva nĂ€r jag började men efter femton Ă„r har jag lĂ€rt mig en hel del. Jag har ocksĂ„ tagit det pĂ„ allvar. Haft en plan för vad jag gjort och investerat i att bli bĂ€ttre. Skaffat bĂ€ttre kameror, lĂ€rt mig mer om bildredigering, övat mig pĂ„ att skriva och arbeta fram tydligare koncept. Jag har investerat mycket tid och pengar för att fĂ„ coachning av kompetenta personer. Och det hĂ€r tror jag Ă€r nyckeln bĂ„de till framgĂ„ngen och att det fortfarande kĂ€nns sĂ„ kul.

Och sjÀlvklart har jag nu betalat den dÀr fakturan frÄn Patent och Registreringsverket. För jag ser fram emot att fÄ göra det hÀr i minst tio Är till!