Jag fick hem ett brev från Patent och Registreringsverket som meddelade att det nu är dags att förnya mitt varumärke Underbaraclara som jag registrerade för tio somrar sedan. Det fick mig att tänka tillbaka och minnas året 2011 när det liksom hände för mig på jobbfronten. Det var också då jag blev mamma för första gången, så kombinationen var rätt omtumlande.

2011 exploderade bloggen. Jag sommarpratade i Sveriges Radio, frontade mina första tidningsomslag (Mama och Family Living) började göra TV (SVT Go’kväll) samt Husmorsskolan i P1 och så fick jag fick bokkontrakt på min första bok Vintagepimp och hemmafix. Men dessutom sa jag upp mig från min tidningsanställning för att starta eget. Trots att jag var familjeförsörjare och vi var beroende av att jag drog in pengar.

Först tio år senare har jag förstått vilken flygande start jag fick. Hur folk kan kämpa ett helt yrkesliv för att vara relevanta medan det bara sa pang för mig det där året. Och jag hade inte ens vett att se det! Mycket har jag att tacka den husmorsdebatt som rasade just då. För folk var som galna. Min blogg blev symbolen för en rörelse av unga tjejer som gillade vintageklänningar, småkakor och loppisinredning. Och vi betraktades som feministernas fiender nummer ett. För tio år sedan var det nämligen oerhört bakåtsträvande att flytta ut på landet, vilja arbeta mindre, odla sin egen mat och gilla loppade klänningar. Jag fick hela tiden svara på frågor om hur det kändes att vara hemmafru trots att det ju var jag som försörjde hela familjen medan Jakob pluggade! Och att jag från dag ett faktiskt lyft feministiska frågor på min blogg var det ingen som noterade. Debatten rasade och eftersom jag är diskussionslysten kastade jag mig oförfärad in. Tio år senare hyllar vi folk som köper en gård och börjar odla och hålla på med byggnadsvård. Kanske för att många män i offentligheten ägnar sig åt det nu? Då höjs ju statusen direkt.

Sommaren 2011 startade jag mitt eget företag och klev ut i ovissheten. Med tanke på hur stor bloggen var då borde det ha varit enkelt att tjäna pengar. Men det var det verkligen inte. Idag finns säljbolag som plockar upp influencers och parar ihop dem med annonsörer. Men jag sålde själv med varierande resultat. För en otroligt omogen marknad som inte heller visste någonting om influencer marketing. Där varje säljsamtal först innebar att man skulle utbilda kunden i vad en blogg var.

Det var rätt läskigt men det som gjorde att jag vågade satsa var våra extremt låga levnadsomkostnader. Samt att jag i bakhuvudet alltid vetat att jag vilken dag som helst skulle kunna ta ett vanligt jobb och trivas med det. Skulle den här influencergrejen inte funka skulle jag gärna bli lärare eller bibliotekarie. Den inställningen hjälpte mig att ha is i magen och våga fatta obekväma beslut.

Jag har haft många olika intäktsben genom åren. Såklart annonsbiten med samarbeten som är det absolut mest lönsamma. Men därutöver har jag hållit föreläsningar i varenda håla och socken i detta land, skrivit fjorton böcker, drivit Miss Clarity, haft fasta tv- och radiojobb, gjort En Underbar Pod, varit krönikör i Expressen, haft stående sidor i Family Living och Amelia och fotat och skrivit hemma hos reportage. Jag har drivit ett frilanskontor och jag har coachat nybakade företagare. Jobbat med matstyling och receptkreerande. Tagit renodlade fotojobb, sålt illustrationer och skrivit texter till antologier. Jag har njutit av att spänna båggen och testa massor av olika saker under dessa tio år. Och nu njuter jag av att smalna av igen. Fokusera och zooma in.

Bloggen är fortfarande det roligaste jag gör. Instagram är också trevligt även om det såklart inte kan mäta sig med att äga en egen plattform. Bloggarnas död har förutspåtts sedan de slog igenom men jag tror inte att min blogg kommer dö. Inte förrän jag själv väljer att sluta. Jag har byggt något långsiktigt och gediget och även om läsarvanor skulle ändras och folk skulle tröttna så kommer jag kunna använda den här plattformen så länge jag vill. Jag vet inte om den alltid kommer vara mitt främsta inkomstben – för sånt kan ändras. Men den kommer fortsätta vara den plats där jag får uttrycka mig fritt och kommunicera utan mellanhänder.

Och är det något jag lärt mig så är det att trägen vinner. Jag är kanske inte bäst – men jag är förmodligen segast. Jag har ju orkat hålla på i femton år! De flesta som var stora bloggare då har slutat för länge sedan. Jag har blivit bra för att jag bitit mig fast och hela tiden fortsatt. Jag var varken särskilt duktig på att fota eller skriva när jag började men efter femton år har jag lärt mig en hel del. Jag har också tagit det på allvar. Haft en plan för vad jag gjort och investerat i att bli bättre. Skaffat bättre kameror, lärt mig mer om bildredigering, övat mig på att skriva och arbeta fram tydligare koncept. Jag har investerat mycket tid och pengar för att få coachning av kompetenta personer. Och det här tror jag är nyckeln både till framgången och att det fortfarande känns så kul.

Och självklart har jag nu betalat den där fakturan från Patent och Registreringsverket. För jag ser fram emot att få göra det här i minst tio år till!