Nu har vi kommit hem igen. Hem valde jag att köra alla hundra mil på en dag och det var ett litet experiment. Skulle jag orka? Skulle barnen få ett psykbryt? Kvart i nio på morgonen packade vi in oss i bilen och körde från min systers hus. Inom en timme hade minstingen kräkts ner baksätet och jag kände mig aningen uppstressad medan jag försökte rengöra med en packe våtservetter. Men sedan rullade det på och det gick bra! Vi tog tre längre pauser längs vägen (en för att bada) och däremellan lyssnade barnen på ljudböcker och lekte i baksätet. Och jag satt med tårar i ögonen och lyssnade på musik. Helt patriotisk av att köra genom alla vackra landskap, byar, orter och odlingsmarker. Så mycket jag missat när jag åkt nattåg och nu fick ta igen. Började tänka på alla bilsemestrar jag gjorde som barn och att även om det var rätt jobbigt att sitta länge i en bil (särskilt utan AC) så var det fint att få göra ett äventyr med familjen och att samtidigt få se mer av vårt vackra land.

Hem kom vi vid midnatt och strax innan hade alla tre barn äntligen somnat i baksätet. Kände mig lättad och ganska stolt när jag rullade in genom byn. Att jag inte bara klarade det utan att det gick jättebra. Jag blev knappt särskilt trött och så fick jag så mycket ensamtid i framsätet när barnen var nöjda. Tid att tänka, lyssna på musik och tänka lite till. Dessutom känns det som att jag (med denna långresa i bagaget) inte behöver gruva mig för en enda bilresa igen. Nu vet jag vad jag och barnen mäktar med. Bertil konstaterade att jag lät så kaxig när jag sa att jag skulle köra hem den sista biten utan problem. Och då sa jag att det var för att jag kände mig kaxig. Eftersom jag klarat av något jag två veckor tidigare inte trodde jag skulle fixa!