Den här sommaren för precis tio år sedan när rallarrosen stod som färggladast – då plockade vi ihop mormor och morfars hem och flyttade det till en liten lägenhet i närmsta samhälle. Jag minns sista kvällarna tillsammans med min syster. Hur vi gick på ängen i solen, la blommor vid de hemsnickrade gravkorsen till de förlorade husdjuren, tog en sista bild med mormor och morfar på farstubron där vi tagit så många bilder. Jag åkte från gården sent på kvällen med bara Bertil i bilbarnstolen bredvid mig. Och jag hulkgrät hela den fyra timmar långa bilresan hem till mitt eget hus. Nu var det slut. Nu skulle ingen längre bo i det gula huset på den lilla kullen med utsikten över sjön och rosa rallarängar. Nu skulle vi aldrig igen svänga in en vinterkväll strax innan jul och se det milda skenet från adventsstjärnorna reflekteras i snön. Öppna dörren och mötas av torr, varm luft som doftar björkved. Morfars breda rygg och mormors knotiga trygga händer som rört vid så mycket. Nu skulle vi komma dit och möta det tomt, utkylt, bestulet på sin själ. Jag grät när jag körde för att det kändes som att något av det viktigaste från min barndom skars av vid roten.

Morfar levde bara i den lilla lägenheten i ett halvår innan han lämnade mormor ensam kvar. Vi besökte henne ofta och tog alltid med henne ut till huset. Inrett spartanskt med sånt som var kvarlämnat och blivit över. Vi har varit där på somrar, fiskeveckor och höstlov. Påsk och tidig vår. Vi har försökt hitta ett nytt sätt att förhålla oss till platsen vi älskar.

Nu finns inte längre mormor och plötsligt är gården min och min systers. Det har varit en sorg för det var ju inte vi som skulle göra det här – inte nu! Det var ju mamma som skulle ärva och hon och pappa som pensionärer skulle sköta om det och tänka på att laga trasiga tak och räta upp sneda timmerstommar. Inte vi som har småbarn, egna hus och hundra åtaganden. Men nu är det vårt och jag vill aldrig vara utan det. Det är ju här jag hittar ro att spela ändlösa mängder UNO med barnen. Meta abborre, måla akvarell och lösa lite för svåra korsord. Det är bara här jag känner den säregna doften av spillolja, skvattram och kattfot som transporterar mig rakt in i barndomen. Där jag känner varje knäpp i varje rör och tofflornas ljud mot plastmattan i köket. Det iskalla kranvattnet som smakar så gott och de knäpptysta nätterna när man tror man har lock för öronen. Här går jag med stärkt bomullsklänning och klädnypor i fickan, träskor på fötterna och huckle i håret. Vi fikar trefika som vi alltid har gjort och sitter i samma gamla solstolar och blundar mot solen. Tar fram den gamla tevekannan och äter bullar till frukost. Och barnen! Barnen älskar den här platsen. De drar runt i flock i skogen och kommer inte hem på hela förmiddagen. På kvällarna när de äntligen kommit till ro och vi får tid för oss själva – ja då ligger vi i varsin soffa och småpratar, läser eller virkar. Det är sommarlov som när jag var liten. Fast nu innehar jag mormors roll medan barnen får vara den jag var då. Och på så sätt växer rötterna bara djupare istället för att skäras av. Som jag var så väldigt rädd för den där sommaren för ett decennium sedan.