Här kommer ett knippe bilder på sånt vi gjorde när vi var uppe i vårt sommarhus i Lappland förra veckan.

Vi kom dit för första gången den här sommaren och ingen hade klippt gräset så det hade förvandlats till den mest underbara sommaräng. Det här är en bra grej med att ha ett sommarhus här uppe – allting växer så långsamt så även när man inte hinner klippa gräset på två månader så är det ingen katastrof.

Barnen rusade ut ur bilen och ut på gården och iväg till skogs som de alltid gör när vi är här. Barnen drar mest runt i flock och leker och är fria och det känns så bra i magen på mig. För det är just friheten på den här platsen som jag älskar!

Anna tog rätt på lite sommarblommor innan vi klippte gräsmattan. Vi lämnar ju såklart mycket äng för alla insekter och pollinatörer. Men vi måste hålla det kort runt gården för att hålla undan gnagare som i sin tur drar till sig ormar. Är det ett särskilt hemskt orm-år i år? Under veckan hos mormor mötte vi ÅTTA huggormar! UÄCK!

Mormors hus ligger så fint. Ja, vi säger mest mormors hus eftersom det fortfarande känns konstigt att säga att det är vårt – mitt och Annas.

Barnen har lekt massor i sandtaget. Vi kallar det så fast det egentligen inte är något regelrätt sandtag egentligen. Den bästa lekplatsen man kan tänka sig. Här kan man klänga, klättra, åka rutchkana och bygga sina egna världar.

Barnen lekte forntid och byggde ett eget hus, en toalett, ett kök och ett vapenförråd här. Så härligt när de fyra storbarnen drar iväg och vi bara hör deras röster på långt håll medan vi sitter i solen och dricker kaffe.

Vi hade väldigt tur med vädret så vi startade dagarna med ett dopp.

Gick i samlad tropp ner till sjön

Flytleksaker är ett måste. Alltså för mig. Att ligga på rygg och dras ut mitt på sjön och bara kolla på molnen. Finns inget skönare. DET har jag bestämt mig för att ägna en hel dag åt på min semester, när jag väl får barnvakt så jag kan göra det.

Så fint att tänka på att här badade min morfar när han var en liten pojk för snart hundra år sedan!

Efter bad är det tork och då värmer jag mig på den här badkrukan. Som inte är rädd för en enda sak i världen utom för att bli blöt.

Infoga skylt för Artrik Vägren

Vi har fortsatt blåsa jättebubblor.

Får aldrig nog! En utmärkt syssla när barnen behöver få rasa av sig men man själv inte orkar engagera sig i det. Då kan man blåsa bubblor som de får panga.

Den här bilden hittade jag på kameran senare. Den knäppte Anna en natt vid fyratiden när hon skulle pinka. Utsikten från skrivbordet hos mormor.

Den här togs tre timmar senare. På Folkes födelsedag. Den här gången firade vi honom på hans riktiga dag. Firandet tar aldrig sluuut med ett sommarbarn. Ännu har han inte haft sitt barnakalas, heller. Han har vid sju års ålder faktiskt aldrig haft ett riktgt barnkalas så det ska jag ordna inom kort…puh…

Samma utsikt genom samma fönster fast fyra timmar senare.

Typiskt värdelös oskarp bild från sången vid sängen. I vår familj får födelsedagsbarnet alltid tårta på sängen. Jag låg och sov räv när jag var liten och försökte spela överraskad – men Folke är mer typen som stiger upp och frågar om vi inte ska komma och sjunga för honom snart? Vad är det som tar sådan tid? När Jakob var liten tyckte han inte om att stå i centrum så på hans födelsedan fick hans syster ligga i sängen och bli sjungen för istället. Inte ens i vuxen ålder får vi sjunga för honom.

Lifehack för alla er som är många på somrarna och inte har en diskmaskin och surnar på mängden smutsiga glas och koppar som uppstår. Märk kopparna. Vi har plastmuggar som tål både utflykter och att tappas i golvet. Sedan har vi märkt dem med eltejp med barnens bokstav. Hos Jakobs mormor finns istället klädnypor med allas namn och så sätter man den i sin kopp för att hålla rätt på den. Minskar disken med 46 %.

Hos mormor grillar man aldrig på vanligt sätt. Det finns en grill men den har jag aldrig någonsin sett någon använda. Istället grillar man här på morfars murade eldstad. Falukorvsbitar och fläsk som läggs på mjukkaka. Svingott! Folke och Ulf fick vara med och göra upp elden.

När vi inte badat har barnen lekt i vattnet. Här hade de täljt spjut att försöka harpunera fisk med. Det blev dock ingen jaktlycka.

Det blev det däremot för den här huggormen som låg vid husknuten och åt en mus. Möss är det äckligaste jag vet och ormar kommer på en andraplats så ni förstår vidrigheten jag upplevde. Hade ändå sinnesnärvaro att filma alltihop och visa barnen sedan. Hemmagjort Mitt i naturen

På kvällarna när barnen somnat har jag och syrran först ägnat en halvtimme åt att plocka och städa och diska undan så att det ser lite trevligt ut morgonen efter. Sedan börjar vår egentid. Då vi virkar, läser, äter godis och tar kvällsdoppet.

Älskar förresten mina näbbtofflor från Kero som jag hittade på antiken och loppisen Ljungagården i Borås av alla ställen! Tog på mig dem och mormors morgonrock när vi skulle bada.

Klockan elva på kvällen i Lappland

Nästan smärtsamt vackert

På tal om smärtsamt vacker förresten. Varsågoda och njut.

Vi hade sån tur när vi var där för det var väldigt lite mygg

Att bada i en ljummen sammetslen sjö under sommarsolen – utan mygg – det unnar jag alla att få uppleva!

Naken såklart

Vad annars?

Älskar det karga, kärva klimatet här uppe. Växtligheten som inte återfinns på många andra ställen. Doften som kommer från en tallhed full av skvattram och ljung. Och sedan alla ängar av rallarros. Mmm…

Det var inte bara vidriga djur vi fick umgås med. En ensam ren hängde på gården till barnens stora glädje. Och en dag såg vi ett koppel av de raraste rävungar gå över vägen. Dessutom har den här lilla harpalten besökt oss varje morgon helt orädd. Suttit bredvid uteplatsen och mumsat blad.

Den ständiga synen från uteplatsen. Badlakan på tork vid husknuten

En dag orkade vi till och med släpa med oss alla fem barn i båten för att plocka bär på hjortronmyren. Jag bar Ulf i en sele eftersom det är omöjligt att ta sig fram på en myr med så korta ben som hans. Bästa benträning jag någonsin testa.

Jag och min syrra ihop med fem barn kan bli ganska högljutt. Både jag och min syster tillhör den skara föräldrar som är väldigt snälla och lugna och tålmodiga för att tillslut koka över och då VRÅLA. Det låter inte så snyggt men våra barn är vana. De bråkar också med varandra mellan varvem men det blir bättre för varje år. Tänker att det med kusiner är precis som med syskon – fint att bråka och veta att hur arg man än är så hänger man ihop för evigt och är älskad. Jag och Anna tänker lika kring det mesta med barnen och har heller inga problem med att säga åt varandras barn på skarpen vilket jag tror är en förutsättning för att vi kunnat vara tillsammans med våra barn i mer än tre veckor den här sommaren.

Och mellan att jag och Anna fräser och blir irriterade över stöket och stojet från fem sjövilda barn – så har vi så himla roligt. När vi skulle ro hem från bärplockningen plurrade Anna i ett dyhål, båten fastnade på för grunt vatten och Ulf skrek i högan sky. Svetten klistrade under under flytvästarna och bromsen bet illa. Samtidigt som ALLA storbarn samtidigt ville få rasa just sin flaskhund i vattnet och tjafsade då att det inte fanns plats till det. Då kunde vi inte annat än att skratta tills vi grät. Bertil satt i aktern och mumlade lurigt att han gillar att vara med oss för att “ni är så knäppa ihop”. Jag tycker för övrigt att knäpphet och humor är ett bra recept för att tackla småbarnslivet. En särdeles tramsig middag när det bara skulle pratas kiss och bajs, ja då moonade jag barnen vid matbordet. Det skräckblandade glädjetjutet från ungarna- det är ju sånt man lever för som mamma.

En kväll blev det krig i byn. Grannbarnen och våra barn träffades för att grilla marshmallows och planera en strid! Med vapen och sköldar som en snäll pappa gjort till alla barn utbröt sedan Det stora slaget vid Rippaure. Hela kvällen dånade rösterna, skriken och skratten från barn mellan 5-14 som stred. Det togs fångar, inrättades högkvarter och lågs i bakhåll. Från köksfönstret såg jag hur det myllrade av ungar i skogen. Sommarkvällen var den vackrast möjliga och jag och Anna var tvungna att ta en paus i städandet för att bara lyssna. –Det här är ljudet av lyckliga barn!

Hem kom fem slagna hjältar när klockan närmade sig tio på kvällen. Lyckliga över stridslyckan och alla nya kompisar och kvällen som avslutats med bastu och bad. Jag gräddade varma mackor och trugade i dem och sedan somnade de ovaggade.

Dagen därpå reste vi hem och barnen var så ledsna. Vi med. För precis när man ska åka och har städat och gjort så fint och gården är iordning och efterhållen – då vill man ju inte åka hem!

Men på hemvägen stannade vi till och fikade i farmors hus, som nu för tiden tillhör min farbror.

Perfekt stopp efter vägen med mycket roligt att titta på.

Vi åt skinkmackor och drack nyponsoppa medan åskan dånade över himlen.

Blev mörkt som mitt i natten.

Ulf rymde i vanlig ordning – den här gången hela vägen upp på tredje vinden. Där ångrade han sig eftersom regnet och åskan dånade mot plåttaket på ett otroligt otäckt sätt.

Så småningom åkte vi vidare hem och barnen skildes från sina kusiner och jag från min syster som skulle åka vidare till Borås dagen därpå. Och det var den resan det.