Usch jag blir så ledsen på mig själv. Hade inte särskilt stora planer för träningen och kosten den här sommaren. Tänkte försöka ta det lite lagom och passa på att njuta. Men mina lågt ställda mål till trots har jag missat dem totalt. Träningsprogrammet jag fått av min PT har jag bara gjort ett fåtal gånger istället för 2 ggr i veckan som jag planerat. Min onda hälsena har förhindrat att jag löptränat och kosten är rent åt pipsvängen. Och jag som lyfte så tungt när vi tränade sista gången i början av juni. Nu när jag börjar om kommer det kännas svinjobbigt. Jag är sååå besviken.

Visst har jag njutit mycket vila och godsaker med gott samvete. Men jag har också ätit en massa skräp som jag inte ens velat äta bara för att stunden krävde det. För att jag inte hann/orkade/kunde välja bättre. Och jag har sett så många träningstillfällen passera förbi för att de uppstått för sent och jag inte mentalt orkat ställa om och haka fast i dem.

Nä fy. Om jag åtminstone hade avstått träning och frossat med glädje varje gång – då hade det väl varit en sak. Då kunde jag ju tänka tillbaka på sommaren och känna att jag unnat mig. Men så här? När jag gjort det motvilligt och inte ens med glädje? Så ovärt.

När det kommer sådana här bakslag försöker jag påminna mig om allt jag redan vet: Att det är en långsiktig livstilsförändring. Att två månader inte spelar någon roll i det långa loppet. Att jag inte tränar för det närmsta året utan för resten av livet. Och då gör ju en kass träningssommar ingen skillnad. Men ändå. Blööööh vad jobbigt det känns.

Det enda som är bra med det här är att det påminner mig om hur mycket gladare jag är när jag tränar regelbundet och äter vettigare. Och det kan jag ju tänka på när jag kommit igång igen i höst och tillfälligt tappar träningspeppen någon dag. Det är inte alltid så kul att tänka på hälsan men alternativet är ännu värre.