Usch jag blir sÄ ledsen pÄ mig sjÀlv. Hade inte sÀrskilt stora planer för trÀningen och kosten den hÀr sommaren. TÀnkte försöka ta det lite lagom och passa pÄ att njuta. Men mina lÄgt stÀllda mÄl till trots har jag missat dem totalt. TrÀningsprogrammet jag fÄtt av min PT har jag bara gjort ett fÄtal gÄnger istÀllet för 2 ggr i veckan som jag planerat. Min onda hÀlsena har förhindrat att jag löptrÀnat och kosten Àr rent Ät pipsvÀngen. Och jag som lyfte sÄ tungt nÀr vi trÀnade sista gÄngen i början av juni. Nu nÀr jag börjar om kommer det kÀnnas svinjobbigt. Jag Àr sÄÄÄ besviken.

Visst har jag njutit mycket vila och godsaker med gott samvete. Men jag har ocksÄ Àtit en massa skrÀp som jag inte ens velat Àta bara för att stunden krÀvde det. För att jag inte hann/orkade/kunde vÀlja bÀttre. Och jag har sett sÄ mÄnga trÀningstillfÀllen passera förbi för att de uppstÄtt för sent och jag inte mentalt orkat stÀlla om och haka fast i dem.

NĂ€ fy. Om jag Ă„tminstone hade avstĂ„tt trĂ€ning och frossat med glĂ€dje varje gĂ„ng – dĂ„ hade det vĂ€l varit en sak. DĂ„ kunde jag ju tĂ€nka tillbaka pĂ„ sommaren och kĂ€nna att jag unnat mig. Men sĂ„ hĂ€r? NĂ€r jag gjort det motvilligt och inte ens med glĂ€dje? SĂ„ ovĂ€rt.

NÀr det kommer sÄdana hÀr bakslag försöker jag pÄminna mig om allt jag redan vet: Att det Àr en lÄngsiktig livstilsförÀndring. Att tvÄ mÄnader inte spelar nÄgon roll i det lÄnga loppet. Att jag inte trÀnar för det nÀrmsta Äret utan för resten av livet. Och dÄ gör ju en kass trÀningssommar ingen skillnad. Men ÀndÄ. Blööööh vad jobbigt det kÀnns.

Det enda som Àr bra med det hÀr Àr att det pÄminner mig om hur mycket gladare jag Àr nÀr jag trÀnar regelbundet och Àter vettigare. Och det kan jag ju tÀnka pÄ nÀr jag kommit igÄng igen i höst och tillfÀlligt tappar trÀningspeppen nÄgon dag. Det Àr inte alltid sÄ kul att tÀnka pÄ hÀlsan men alternativet Àr Ànnu vÀrre.