Jag har två tydliga ledord i hur jag förhåller mig till barnen. Ledorden är sådana där meningar jag mumlar för mig själv, oftast direkt efter att jag misslyckats med dem. Det jag mumlar är: Inga falska hot. Inga falska löften. Inte så originella ledord kanske men förvånansvärt svåra att efterleva.

Låt mig först säga att jag inte är den som tycker att det är rakt av fel med hot. Eller hot förresten – det är ju konsekvenser det handlar om. Om du tänker tjata om godis varje gång du följer med mig och handlar då tänker jag inte ta med dig och handla fler gånger. Det är ju inte ett hot utan bara att berätta vilka konsekvenser ett beteende leder till. Det här blir dock ett tomt hot om barnen inte alls slutar tjata om godis och man ändå fortsätter ta med barnen till affären. Då kanske det nästa gång låter så här: Eftersom du tjatar så här mycket om godis blir du utan helt på lördag! Klipp till lördagen när barnet förstås glömt vad som hänt. Och förmodligen föräldern också. Det är trevlig stämning hemma och varför ska man då börja bråka om något som hände förra veckan? Nä, det tycker inte jag heller! För vad lär sig barnet av det? Ska ett mindre barn förstå att en viss konsekvens kommer av ett visst beteende är det ju säkrast att det sker i närtid. Alltså typ i direkt anslutning till problemet. Tex: Nu tjatar du så mycket om godis så nu avbryter vi handlingen helt och åker hem. Och så gör man det.

Att hota om straff långt fram i tiden för något som går snett nu – det funkar dåligt. Även för oss vuxna. Vi vet att rökning kan ge lungcancer och stillasittande kortar livslängden. Riktigt ruggiga hot och ändå fortsätter folk röka och sitta stilla. Vi vuxna med all vår intelligens kan ju inte ens själva motivera oss med hot som ligger för långt fram i tiden. Så hur skulle det då kunna funka på ett barn? För vilka tiden dessutom är så abstrakt och obegriplig. Nä, antingen får det väl bli omedelbara konsekvenser eller så ska man låta bli att hotas med konsekvenser som varken ger effekt i stunden eller ens kommer att verkställas. För då har man i alla fall inte urvattnat sin egen auktoritet och trovärdighet som förälder. Men lätt är det inte. Jag jobbar hela tiden med att stoppa mig själv från det här beteendet.

Sedan har vi då det här med att aldrig inge falska löften. Sådana kan till exempel uppstå för att man i stunden inte vill / orkar göra barnet besviken och därför skjuter upp avgörandet på framtiden. Mamma kan vi åka och bada nu? varpå den slutkörda mamman som inte alls vill bada istället för att säga nej säger Njae, men vi kan bada lite senare. När eftermiddagen kommer är mamman fortfarande helt slutkörd och då kommer barnet tillbaka Men visst skulle vi bada nu? Du sa ju senare och nu är det senare! Och här skulle man ju behöva sansa sig och säga som det är. Förlåt att jag sa så, jag är faktiskt för trött och det borde jag ha sagt på en gång. Men eftersom man inte orkar bada och barnet återigen blir besviket så klämmer man i med att lova bad dagen därpå. Men eftersom man då måste kompensera att man redan gjort barnet besviken två gånger lägger man till att den kan få ta med en kompis. Och en uppblåsbar leksak. Och i bästa fall orkar man infria löftet morgonen därpå. Men istället för att det bara är ett bad ska man nu ordna en hel jäkla badutflykt med kompisar och uppblåsbara flamingos och skit. Falska löften har en tendens att komma tillbaka som en boomerang och varje gång ge mer och mer dåligt samvete och behov av att kompensera.

För två somrar sedan hamnade jag i en sådan här loop. Ulf var nyfödd och jag var väldigt trött, hade dåligt samvete för att jag var trött och inte gav storbarnen nog med tid. Men istället för att säga nej och ta obehaget direkt lovade jag hela tiden saker för framtiden. Men tog sedan ganska lätt på att infria löftena. Jag minns så väl hugget i hjärtat efter att jag misslyckats att infria ännu ett löfte och min ena son med förtvivlan i rösten skrek Du bara lovar och lovar men du håller ju aldrig! Och han hade rätt. Istället för att ta det initiala obehaget och direkt säga – Vet du, jag önskar att jag kunde säga ja nu men jag är för trött – sköt jag avgörandet på framtiden.

Det här med att inte ge falska löften har jag övat massor på. Och blivit så bra på att samma barn som tidigare skällde på mig för att jag lovade och aldrig höll – i somras argt utbrast MEN DU LOVAR JU INGENTING?! DU HAR INTE LOVAT NÅGOT PÅ EN HEL VECKA! Varpå jag var tvungen att skratta lite för mig själv. Eftersom jag visserligen inte lovat något på en hel vecka – men däremot infriat och ställt upp på massor av barnens önskningar och förslag. Så nu är jag den löfteslösa mamman som inte lovar utan bara gör. Och det kanske också är ett problem, men det är i alla fall ett som jag kan leva med.