Jag har två tydliga ledord i hur jag förhåller mig till barnen. Ledorden är sådana där meningar jag mumlar för mig själv, oftast direkt efter att jag misslyckats med dem. Det jag mumlar är: Inga falska hot. Inga falska löften. Inte så originella ledord kanske men förvånansvärt svåra att efterleva.
Låt mig först säga att jag inte är den som tycker att det är rakt av fel med hot. Eller hot förresten – det är ju konsekvenser det handlar om. Om du tänker tjata om godis varje gång du följer med mig och handlar då tänker jag inte ta med dig och handla fler gånger. Det är ju inte ett hot utan bara att berätta vilka konsekvenser ett beteende leder till. Det här blir dock ett tomt hot om barnen inte alls slutar tjata om godis och man ändå fortsätter ta med barnen till affären. Då kanske det nästa gång låter så här: Eftersom du tjatar så här mycket om godis blir du utan helt på lördag! Klipp till lördagen när barnet förstås glömt vad som hänt. Och förmodligen föräldern också. Det är trevlig stämning hemma och varför ska man då börja bråka om något som hände förra veckan? Nä, det tycker inte jag heller! För vad lär sig barnet av det? Ska ett mindre barn förstå att en viss konsekvens kommer av ett visst beteende är det ju säkrast att det sker i närtid. Alltså typ i direkt anslutning till problemet. Tex: Nu tjatar du så mycket om godis så nu avbryter vi handlingen helt och åker hem. Och så gör man det.
Att hota om straff långt fram i tiden för något som går snett nu – det funkar dåligt. Även för oss vuxna. Vi vet att rökning kan ge lungcancer och stillasittande kortar livslängden. Riktigt ruggiga hot och ändå fortsätter folk röka och sitta stilla. Vi vuxna med all vår intelligens kan ju inte ens själva motivera oss med hot som ligger för långt fram i tiden. Så hur skulle det då kunna funka på ett barn? För vilka tiden dessutom är så abstrakt och obegriplig. Nä, antingen får det väl bli omedelbara konsekvenser eller så ska man låta bli att hotas med konsekvenser som varken ger effekt i stunden eller ens kommer att verkställas. För då har man i alla fall inte urvattnat sin egen auktoritet och trovärdighet som förälder. Men lätt är det inte. Jag jobbar hela tiden med att stoppa mig själv från det här beteendet.
Sedan har vi då det här med att aldrig inge falska löften. Sådana kan till exempel uppstå för att man i stunden inte vill / orkar göra barnet besviken och därför skjuter upp avgörandet på framtiden. Mamma kan vi åka och bada nu? varpå den slutkörda mamman som inte alls vill bada istället för att säga nej säger Njae, men vi kan bada lite senare. När eftermiddagen kommer är mamman fortfarande helt slutkörd och då kommer barnet tillbaka Men visst skulle vi bada nu? Du sa ju senare och nu är det senare! Och här skulle man ju behöva sansa sig och säga som det är. Förlåt att jag sa så, jag är faktiskt för trött och det borde jag ha sagt på en gång. Men eftersom man inte orkar bada och barnet återigen blir besviket så klämmer man i med att lova bad dagen därpå. Men eftersom man då måste kompensera att man redan gjort barnet besviken två gånger lägger man till att den kan få ta med en kompis. Och en uppblåsbar leksak. Och i bästa fall orkar man infria löftet morgonen därpå. Men istället för att det bara är ett bad ska man nu ordna en hel jäkla badutflykt med kompisar och uppblåsbara flamingos och skit. Falska löften har en tendens att komma tillbaka som en boomerang och varje gång ge mer och mer dåligt samvete och behov av att kompensera.
För två somrar sedan hamnade jag i en sådan här loop. Ulf var nyfödd och jag var väldigt trött, hade dåligt samvete för att jag var trött och inte gav storbarnen nog med tid. Men istället för att säga nej och ta obehaget direkt lovade jag hela tiden saker för framtiden. Men tog sedan ganska lätt på att infria löftena. Jag minns så väl hugget i hjärtat efter att jag misslyckats att infria ännu ett löfte och min ena son med förtvivlan i rösten skrek Du bara lovar och lovar men du håller ju aldrig! Och han hade rätt. Istället för att ta det initiala obehaget och direkt säga – Vet du, jag önskar att jag kunde säga ja nu men jag är för trött – sköt jag avgörandet på framtiden.
Det här med att inte ge falska löften har jag övat massor på. Och blivit så bra på att samma barn som tidigare skällde på mig för att jag lovade och aldrig höll – i somras argt utbrast MEN DU LOVAR JU INGENTING?! DU HAR INTE LOVAT NÅGOT PÅ EN HEL VECKA! Varpå jag var tvungen att skratta lite för mig själv. Eftersom jag visserligen inte lovat något på en hel vecka – men däremot infriat och ställt upp på massor av barnens önskningar och förslag. Så nu är jag den löfteslösa mamman som inte lovar utan bara gör. Och det kanske också är ett problem, men det är i alla fall ett som jag kan leva med.
38 svar
Stor igenkänning på båda. ”Du lovar ju aldrig” säger mina barn ofta. Men jag vet också att det ofta BLIR av.
Tack!
Hehe! ”Uppblåsbara flamingos och skit” tänkte på Sunes sommar och scenen när familjen Andersson ska föröka knö in massa bröte i husvagn för att Rudolf inte kan stå fast med löftet om en Greklandsresa. Du är så bra på att ge bildliga beskrivningar!!
Tack för att du delar med dig så härligt och ärligt om föräldraskapet! ❤️
Falska hot är så svårt när man inte har energi att infria dem! Jag brukar hota min femåring med att gå resten av vägen ungefär varje gång vi åker bil, och hittills har vi aldrig gått. Däremot brukar jag lova att vi ska göra något “när vi har möjlighet” och då blir barnen helt chockade om vi faktiskt gör det, så de förstår det nog som ett nej
Jag och min syster bråkade i bilen. Pappa hotade med att släppa av oss så att vi kunde gå och bråka bäst vi ville. Vi fortsatte bråka. Inbromsning. Två flickor klev ur och bråkade gåendes hela vägen hem. Men vi bråkade aldrig mer i bilen med pappa bakom ratten.
Hit har jag tänkt på, men det här med löften kändes uppfriskande för mig! Tack för nya tankar!
Kom att tänka på en mamma med två barn i 6-8 års åldern som jag hörde i ett möbelvaruhus, det var lördag eftermiddag. Barnen hade tröttnat och och sprang runt. Mamman ropar frustrerat “Sluta då, annars får ni inget lördagsgodis nästa lördag!!” De sockerhöga, trötta barnen verkade inte bry sig om mammans hot! Jag har själv 3 barn och förstår verkligen frustrationen men så blev jag lite skrattig när jag hörde hotet, som du också skriver om, det var sååå långt kvar tills nästa lördag!
Så himla bra skrivet! Jag är sämst på att säga nej. Gör ist saker jag inte orkar/vill. Tar med flamingos och skit. Det som sen händer är att jag blir arg och grinig. Orken är helt slut och då räcker det med att barnet som lovat bära sin stora flamingo springer till bilen och ropar, du får ta den mamma, för att jag ska förvandlas till ett argt och surigt barn som förpestar den goda stämningen. Övar mig på att säga nej men inser också att jag är en person som har oerhört svårt för det, tyvärr i alla möjliga situationer.
Som tur är kan man öva på att säga nej, som du redan gör. Rätt som det var har du blivit bättre på det, ska du se. Men det är en balansgång… Vad orkar jag? Vad vill jag ge mitt barn? osv. Svårt ibland att se att man inte orkar för att man vill orka men sen orkar man inte hela vägen ändå. Med andra ord: Jag känner igen mig i det du skriver, Maria.
Tack snälla, fint att känna att man inte är ensam.
Hej.
När jag läste detta inlägg kom jag att tänka på en händelse för länge sedan.
Jag var 16 år och jobbade en sommar i en kiosk som låg alldeles utanför en stor mataffär i ett köpcentrum. En mamma och en liten flicka kom förbi, dom skulle till mataffären, “jag vill ha en klubba” sa barnet, “nej, det får du inte” sa mamman, varpå barnet lägger sig på golvet och skriker, vad händer då, jo, mamman kommer till mig och köper en klubba åt ungen, sen säger hon så här till henne “jag förstår inte varför du alltid gör så här?” öhhhh, hur tänkte hon där, sa jag till mig själv. “Så där ska jag aldrig göra med mina barn” tänkte jag och det är väl en av dom få principer man fick kvar sen man fick egna barn, även det där du skriver om, att inte komma med hot som är långt fram i tiden, typ “Om du inte är snäll så kommer inte tomten när det blir Jul” hur mycket bäring har det, när hotet utdelas mitt i sommaren ??
Jag har två barn, stora nu, men båda två har jag vid tillfälle fått ta under armen och lämna affären, när dom skrikigt om någon sak dom ville ha.
Jag har alltid varit tydlig när vi skulle till affären, idag är det onsdag, då ska vi bara handla mat, idag är det lördag idag ska vi handla mat och godis till helgmyset i kväll. Men båda två måste ju prova om det hjälper att skrika och slänga sig på marken när dom inte får godis en onsdag, vem skulle inte göra det! om man fick vad man ville ha bara genom att slänga sig på marken och skrika, jag skulle nog ligga på marken rätt ofta, jag.
Har pratat med barnen nu när dom är vuxna om det där, hur dom uppfattade det där med att vi föräldrar var konsekventa med sånt, ja säger dom, vi slapp mycket bråk och skrik som tar kraften ur en, var liksom lungt när dom visste vad som gällde. Tack, tack, ett rätt hade man i alla fall då.
/ Pirjo
Vilket bra och tänkvärt inlägg. 😃
Helt enig att ”konsekvensen” måste komma inom väldigt kort tid för att funka, typ inom en timma.
Har en period med mkt konflikt med min 7-åring, han är antingen jättemammig/i behov av gos eller helt vansinnigt arg på mig. Så måste välja mina strider kort sagt. Skulle jag hota tillbaks när han drar igång skulle allt eskalera till ohanterliga nivåer.
Jag lägger till ”gör det lätt att göra rätt” i samband med konsekvens, samt ”bestäm innan när en är lugn vad en lämplig konsekvens är”. Igår var min 7-åriga son otroligt otrevlig mot mig och kallade mig för fula ord, kom med hot etc etc. Jag förklarade lugnt att det inte var ok att göra så bla bla och att om han fortsätter så blir han utan måndagsgodiset. Jag konstaterade att jag bara vill servera godiset till barn som är trevliga.
Han fortsatte (såklart!) kalla mig fula saker, och jag kunde då lugnt och sakligt informera om att måndagsgodiset var borttaget. Men jag var noga med att säga ”ber du om ursäkt och lagar det här dåliga så vill jag gärna ge dig godis”. Jag vill ju uppmuntra till att säga förlåt /rätta till misstag!
Sen övergick jag till matlagningen och lät honom lugna sig lite. Sedan åt vi (viktigt att vara lugn och ha mat i magen för att kunna ”göra rätt och laga det dåliga” tänker jag 😃). Vände mig till honom efter varmrätten och påminde att ”ber du om ursäkt och i) tittar i ögonen ii) har snäll röst så ger jag dig gärna godis”. Han bad om ursäkt, vi kramades och han åt sin polkagrisstång med stor njutning.
Det fina är att jag slipper bli arg och slösa energi på att fräsa ”sluta” och bli surare och argare. Jag har redan valt konsekvensen och markerar vart gränsen går.
Jag tror det finns en stor risk i att hota att ta bort saker bara för att barnen inte gör som vi vill. Tänk om vi skulle bli utsatta för det på jobbet. Om vi hade en dålig dag eller bara inte höll med om ngt och så skulle chefen bara ”du får inte följa med på nästa teamutveckling om du inte tar tillbaka det du just sagt” eller hota med indragen lön osv. Jag tänker att jag vill bemöta mina barn som jag skulle bemött en vecka vuxen och jag skulle aldrig hota om indragna saker till en kollega/vän så varför ska vi göra det med barnen? Att tvinga fram ett förlåt genom att erbjuda godis tror jag är farligt. Jag ser hur en del personal på skolan kräver att barnen ber om ursäkt omedelbart utan att de hunnit reflektera och då betyder ju förlåt:et ingenting. Jag har aldrig tvingat fram ett förlåt men pratat mkt om att man behöver be om ursäkt när man gjort ngt dumt och även om det dröjer en stund kommer ofta förlåtet då självmant och inte för att det innebär en belöning. Men jag övar mig också själv på att be om ursäkt när jag gjort fel och varit sur eller skrikit och ser alltför få vuxna som faktiskt säger förlåt till sina barn. Jag har börjat konsekvent be om ursäkt när jag varit orättvis och överdrivet sur för som vi alla vet så gör barn inte som vi säger utan som vi gör. Jag har ett barn som kan bli otroligt arg men jag vet nu efter föräldrakurser och stöd hos psykolog att det ju så ofta handlar om ett behov han har. Tar man med ett trött barn till affären eller någonstans och inte först erbjuder mellis/vila ja då är det ju mitt fel om barnet bryter ihop på golvet och vill ha godis. Då hjälper ju inte hot om indraget lördagsgodis för just då behöver ju barnet näring och inte hot (inte godis men ngt att äta som jag borde gett innan för att undvika situationen). Jag lärde mig otroligt mkt i boken ”Barn som bråkar” (tips,tips!) om att det är vi vuxna som måste skapa förutsättningar för barnen att orka och att det oftast är vårt eget fel när vi inte har varit tre steg framför barnen i konsekvenstänkande ofta för att vi inte mäktar med det. Ex just åka till affären efter förskolan med ett trött barn är ju upplagt för konflikter och det konsekvenstänket som skrivs om här borde snarare vara vår roll som vuxna att förutse vad som kan hända och försöka undvika situationer som kan leda till att vi triggas köra med hot.
Jag vet att om mitt barn får lugna sig lite, prata om vad han behöver och sitta hos mig så går de arga känslorna över. Om jag istället börjat hota med saker han inte får göra skulle jag ju skapa ännu mer oro och ilska hos honom när han behöver trygghet och närhet och även signalera att starka känslor inte är ok. Visst säger barn och vuxna dumma saker när vi är arga men vi behöver inte lägga så mkt fokus på det. Barn med ex adhd får så otroligt mkt negativ feedback hela tiden och det som forskning kring ledarskap visar är att det som behövs är tydlighet och stöd där vi uppmuntrar allt positivt och inte fokuserar på det negativa. Att hota med att dra in saker är aldrig en framgångsrik strategi och såklart har jag gått i den fällan men när jag sett resultatet och den ångest de skapat hos barnen har det bara känts hemskt och jag har bett om ursäkt. Jag vill ju inte att de ska anamma samma sätt gentemot sina kompisar ”om du inte gör det här får du inte komma på mitt kalas osv” vilket är ett tänkbart scenario. Det är ju bara scrolla kommentar här för att se att denna hotstrategi har vi fått med oss genom att observera våra egna föräldrar och hur dålig den än varit har den hängt med just för att vi oreflekterat gör en del saker i vårt föräldraskap våra föräldrar gjorde mot oss om man inte reflekterat över det och hur dålig strategin faktiskt är. Istället för att hota med att aldrig mer åka på semester som min pappa gjorde varje bilsemester (ja tomt hot) så tänker jag när våra bråkar vansinnigt att nu måste vi pausa, hitta på ngn rolig aktivitet, distrahera osv. Kan bli helt tokig på barnen då men istället för att hota pratar vi då om att vi inte kan ha det så i bilen och det är farligt och såklart hjälper inte det i stunden men då är stanna alternativet. Inte som hot men som strategi för att bryta bråket, få alla att sträcka på benen och äta en glass. Sammantaget: läs boken ”Barn som bråkar”. https://www.adlibris.com/se/bok/barn-som-brakar-att-hantera-kanslostarka-barn-i-vardagen-9789127141988?gclid=CjwKCAjwx8iIBhBwEiwA2quaq1oa2abMlxRhAtyHmir5hwczWBuCN_XN6qVi7-RIGSB6Kb17tlujlhoCzpIQAvD_BwE
Hej Jenny!
Du skriver så himla klokt, +1 på typ allt i ditt svar. 😀👍🏼.
Vi har också ev NPF-problematik hemma (och i släkten) så helt enig om det du beskriver. Och boktipsen är verkligen bra, har läst dem också och lärt mig massor. 😍
Nu har ju ingen av oss som diskuterar insyn i min sons beteende, så ni får helt enkelt lita på min beskrivning. Blir ju väldigt förenklat beskrivet i ett kort inlägg som detta.
Men, bortsett från allt det ”förebyggande positiva” i vårt föräldraskap är det oundvikligt att det blir konflikt /oönskade beteenden.
Jag anser dock att det är jätteviktigt att min son får ”öva” på att en gräns är nådd, och att det blir en konsekvens.
Jag skulle ALDRIG få bete mig på ett liknande sätt på jobbet utan att bli varnad, avstängd osv. Jag skulle inte ens ha ett arbete om jag inte kan respektera andras gränser och behov. Jag hoppas innerligt att chefer och ledare ”vågar” ge hotfulla, kränkande medarbetare konsekvenser som att inte åka med på konferensen.
Vissa barn är känsliga för när vuxna inte uppskattar deras beteende, min son uppfattar vuxnas (ibland andra barns) protester men struntar just nu helt i dem.
Vi har testat ALL typ av feedback för att knuffa honom i rätt riktning. Prata Korta meningar, direkt när det inträffar, prata på kvällen samma dag, förklara hur vi känner oss, förklara vad argt ansiktsuttryck är osv. Osv osv osv. Han är ganska obekymrad om hur han påverkar andra. Resultatet? Han blir bortvald. Han anses vara ”läskig”. Han tär på mig till den grad att jag kontaktat barnpsykolog flera ggr. Etc.
Jag blir jätteorolig av detta såklart. Han MÅSTE på sikt lära sig att respektera andra människor.
Även mammor måste stå upp för sig själva och sina gränser. Att lära sig respektera människors gränser i ett tryggt klimat som vårt hem är OÄNDLIGT mkt bättre än att bli utfrusen på jobbet eller bortvald av klasskamraterna.
Ha en fin onsdag! 😘
Håller helt med om att hjälpa barn öva på när de går över våra gränser. Och att det är jättesvårt! Förstår verkligen att ni kämpar, vi fick tjata och tjata om hjälp och utredning och nu är det mkt bättre när vi fått diagnos och stöd. Jag jobbar jättemycket med mina egna gränser och att öva mig på att säga ifrån och framförallt gå ifrån själv innan jag exploderar. Har jag en bra dag, tid att återhämta mig, träna osv är det mkt lättare för mig att vara en bättre mamma, är jag trött blir jag mkt mer irriterad och lättretlig. Tänker det är samma med barnen. Men känner också att de är viktigt att de förstår när de går över min gräns och varför. Men tänker att få mammor i min mammas generation gjorde saker för sig själv för att också orka. Så det försöker jag också tänka på. Men som sagt får jag exempelvis hem ett megatrött barn efter läger som jag fick i lördags så behöver jag vara förberedd på ett surt barn som triggar igång konflikter. Då var det ju lätt att gå i fällan och bli lite tokig men insåg att hon ju bara behövde bli omhändertagen och tid för sig själv och sömn. Samma gäller ju mig själv. Jag kan ju komma hem sur från jobbet och om min man då hotat med att jag inte skulle få ex gå på yoga som straff hade det ju blivit jättemärkligt eftersom det jag förmodligen behöver är en kram. Och det har t.o.m. barnen nu börjat fatta ibland. Så då kan den ena helt plötsligt komma och ge en kram. Jag gör tusen fel hela tiden men mitt eget psykologstöd har hjälp mig ngt enormt. Hoppas ni får hjälp och stöd och annars tjata järnet! Styrkekram!
Wow vilka otroliga kommentarer. Jag har inga barn men tyckte det va väldigt intressant ändå. Och vilken utveckling i er själva ni vuxna gör! Jenny, du ska ha världens största medalj! Tack för att du delar med dig ❤️🎊🏅
🥰🥰🥰
Jag håller med i en del du skriver, exempelvis vikten av att hinna reflektera över situationen innan man säger förlåt osv.
Däremot tror jag vi är illa ute om vi alltid ser till att skapa optimala förutsättningar för våra barn, och därmed konstant hjälper dem att undvika jobba situationer, som att vara hungriga i affären, eller stanna och köpa en glass så snart det blir långtråkigt att åka bil. Tror istället det är mycket bättre att lära barn att ”gilla läget”, och istället för att konstant kratta manegen ge dem verktyg att hantera situationer där det inte blir som barnet vill eller hade trott.
Jag tror att både barn och vuxna behöver bemötas utifrån mognadsgrad och få en konsekvens adekvat till det utvecklingstadium personen är i som genererar i ett förändrat beteende. Att som förälder ständigt behöva ligga före sitt barn i alla situationer kommer inte skapa bra förutsättningar för barnet under resten av sitt liv eftersom varken skola eller arbetsgivare kommer att kunna göra detsamma. Konsekvenstrappor finns hos alla arbetsgivare om ett beteende är orimligt eller ohållbart och konsekevens ska alltid ges nära händelsen. Dock används dessa ytterst sällan då de flesta vuxna hellre vill resonera med varandra eftersom de gemensamt vill komma fram till bra lösningar. Ibland kan inte barn inte det för de saknar den långsiktiga konsekvenstänket. Föräldrar är de som ska vägleda sina barn i livet men att barn respekterar sina föräldras behov och önskningar är också viktigt i den empatiska utvecklingen så att de lär sig se och hantera andra människors behov, naturligtvis utifrån utvecklingsfas. Jag är både arbetsgivare och mamma och vill att mina barn ska kunna komma ut i vårt samhälle och bidra, oavsett vilken väg de väljer och vad de vill göra med sitt liv, därför vill jag skapa de bästa förutsättningarna för dem att göra det.
Ja det håller jag med om Stina. Mitt inlägg handlade inte om att se till att barnen flyter fram på en räkmacka och aldrig lär sig hantera oförutsedda händelser. Önskar vi kunnat prata om detta då det är så svårt att formulera detta så här. Men det budskap vi fått från alla psykologer under vårt barns utredning är att barnen konstant hela dagarna utsätts för oförutsedda händelser och därför när man som vi har ett barn med otroligt stort behov av struktur och tydlighet och trygghet så behöver vi i hemmet skapa bästa förutsättningarna för att han ska få återhämtning och bara vara. Att ta en paus i bilen och ex äta glass är inte att lära sig att man bara får det om man har lite tråkigt. Det är för mig i den situationen att undvika en konflikt som kan eskaleras och bli en trafikfara. Blir så less på alla föräldrar som har mantrat ”barn måste lära sig ha tråkigt”. Det är så förenklat och så olika för olika barn. Vårt ena klarar det galant och för den andra blir det sådan stress att han knappt vet vart han ska ta vägen. Det jag ville säga är att olika barn har olika behov och förutsättningar men forskningen visar att frontalloben inte är fullt utvecklad förrän vi är 25 så vi kan inte jämföra konsekvenser i arbetslivet med konsekvenser för barn. Nej de flesta skulle inte sparka bakut på arbetsplatsen och beter man sig illa som vuxen är det självklart det ska få konsekvenser. Men att ett barn som ligger på golvet i affären gör inte det av illvilja och kommer inte lära sig ngt av hot. Det är så förskräckligt mycket tyckande när det gäller föräldraskap men lyssnar man på barnpsykologer idag så rekommenderas hot aldrig. Det var min poäng. Sedan är de också överens om vikten av tydlighet, strukturer och att vara konsekvent vilket skapar trygghet. När våra barn säger oacceptabla saker till varandra markerar vi alltid att det inte är ok men vi hotar inte om indragna saker eller mutar inte fram förlåt. Det är för mig stora skillnader mellan att visa tydligt vad som inte accepteras och att jobba med hot.
Fast jag undrar hur mycket han lärde sig av det där? Hur mycket äkta hans ursäkt var… Det hade nog varit enklare att inte blanda in godiset i den diskussionen från början.
Hej Elin,
Min avsikt var inte att lära honom säga förlåt (det övar vi på i helt andra sammanhang) utan att göra det otroligt tydligt att det ”kostar på” att överskrida en annan människas gräns. Att han gör mig ledsen etc etc är inte en negativ konsekvens för honom, så därför godiset. På sikt jobbar vi emot att de ska ”kännas tråkigt” att såra en annan människa..
Avslutningsvis så är det himla positivt att så många vuxna har så mkt klok input ang föräldraskapet. 😊 Tror inte mina föräldrar hade känt igen dessa diskussioner som ofta fokuserar på lågaffektivt bemötande, empati etc.
Ha en fin dag!
Du är klok. Väldigt bra skrivet.
Att vara konsekvent och tydlig är superviktigt för barn, och ännu mer för de barn som kanske har NPF-diagnoser. Inte lova och säga saker man sedan ändrar på eller inte håller.
Det skapar oroliga, förvirrade barn. Var tydlig. Håll det du säger. Ge direkta konsekvenser. Var konkret. En kurs i föräldraskap vore bra. Ungefär som när man ska ta körkort.
Tack för ännu en bra text. Du kanske skulle blivit pedagog. 💕
Åsa, det finns kurser i föräldraskap. ABC, Alla Barn i Centrum, exempelvis 😊 Fast det är ju helt frivilligt, inte som med körkortskurs. Håller med att det borde vara obligatoriskt med en föräldrakurs, åtminstone om det är första barnet. Skulle nog gynna både föräldrar och barn.
Är också en sån där förälder som aldrig lovar. Inte utan brasklappar om-utifall vädret är ok/vi inte blir sjuka etc etc. Säkert för att jag är uppvuxen med en mor som gjorde på samma sätt och en pappa som lovade allt men höll inget.
Däremot hörde jag mig själv säga under en bråkig period med barnen för några år sedan “Om ni inte börjar städa efter att ni lekt så får ni inte HA NÅGRA LEKSAKER!”. Snacka om tomt hot… Men det funkade ändå så jag behövde aldrig bli synad :). Upplever också att mina barn tjatar väldigt lite jämfört med andra. Min vanligaste kommentar till dem när de väl gör det är “Hur brukar det fungera för dig när du tjatar?”. Moloket brukar de medge att tjat inte biter på mig utan tvärtom mest gör mig sur. Förhandlingar däremot, funkar bättre och dessa uppmuntrar vi föräldrar. Ibland biter det oss i ändan såklart. Men så mycket hellre en argumentation “Nu har vi ju faktiskt varit ute i och lekt jättelänge, kan inte vi få lite skärm nu?” än “Snälla-snälla-snälla-snälla!”
Så intressant!
Klokt och ärligt. Jag upplever att det oftast är när jag som mamma är trött eller stressad som de där grodorna hoppar ur munnen. En god anledning att som förälder ge sig lite tid för återhämtning för att minska risken för både falska hot och löften och att ge mer utrymme åt att vara de som vi vill vara. Alla har såklart inte alltid möjlighet till egen tid och vila men jag tänker att små pauser kan vara gott nog. Att, som du skriver ibland Clara, stryka sig själv över kinden och uppmuntra sig.
Jag lovar nog för mycket ofta, eftersom jag själv vill så mycket hela tiden. Jobbar på att bromsa mig själv, känna efter ”orkar jag?”, säga nej. Blivit bättre med åren! Man lär så länge man lever, men jag får ofta bolla med min man om saker för att se om han tycker det är rimligt. Så det har jag lärt mig i alla fall, att inte säga ja direkt. Det gäller f ö inte bara saker kring barnen utan annat också.
Klokt inlägg Clara. Tomma hot – eller hot överhuvudtaget – minns jag inte från min barndom. Men tomma löften. De urholkar förtroendet inte bara för den personen utan i värsta fall även för andra och på lång sikt. Så var det för mig, 😔
😂 så igenkännande
Min mamma hade ett annat ledord som jag själv anammat ”straffa inte dina barn med mat eller deras säng” – mat och egen vrå ska vara tryggt och bekymmerslöst.
Sååå klokt!
Bästa jag hört på länge.
Så fint samtalet är här. Det är trösterikt att det finns så många vakna föräldrar som reflekterar och funderar, som erkänner sina brister, och kanske också säger förlåt till barnet när man gjort något tokigt, blivit för arg, hotat eller lovat för mycket. Vi är bara människor, vi föräldrar också. Jag tror det är lärorikt för barn att se det. Ingen människa kan se upp till någon som är perfekt och aldrig gör fel – och av det på något sätt bygga självförtroende eller self-love.
Jag håller med! Blir glad och lite rörd av alla fina kommentarer och funderingar av kämpande föräldrar
Ett “hot” som är viktigt att undvika också är detta att lämna barnet. Dvs “nu åker jag utan dig” Vet att en släkting hade kört med det en gång (bara för att de aldrig kom ut genom dörren på väg till förskola och jobb) och barnen hade blivit så rädda och hen ångrade det hotet bittert.
Eftersom just att bli lämnad är ju barns värsta scenario om man ser till det biologiskt, eftersom barn inte överlever ensamma.
Så bra inlägg! Lovar ofta mkt för att jag vill så mkt men får sen ta barnens besvikelse när det fallerar. Tar med mig ditt kloka resonemang.
Håller med, bra formulerat. Det är svårt att vara konsekvent, men det är verkligen som du skriver att ens auktoritet urvattnats om barnen lär sig att de hotade konsekvenserna inte verkställs. Och finns det något mer irriterande än att lyssna till en förälder som ger förmaning efter förmaning och hot efter hot och som sedan inte verkställer dem? Nej då är det bättre att säga ja till allt (som man ändå inte tänker motarbeta) och åtminstone ha kvar sin auktoritet till en annan gång.
Så kloka ord Clara!