Läsaren med signaturen Zara / Nyfiken introvert lämnade en kommentar med åtta frågor inbakade. Allihop var intressanta så jag tänkte att jag svarar på dem här rakt upp och ned!

Jag skulle vilja veta mer om hur det är att ha sig själv som varumärke?

Det är såklart rätt speciellt och samtidigt allt mer normalt i det här tidevarvet? Även folk som har mer ”vanliga” jobb profilerar sig ju på Linkedin, FB och Twitter. I mitt fall dras det dock till sin spets. Men jag har gjort det lite tydligare för mig själv genom att faktiskt ha ett separat varumärke som är Underbaraclara. Jag har aldrig velat byta det mot mitt vanliga namn eftersom jag tycker att det är skönt att det finns en tydlig skiljelinje mellan vem jag är och bloggen. Det betyder dock inte att Underbaraclara är någon påhittad karaktär – jag tycker till exempel att det är jätteviktigt att mina vänner känner igen mig på bloggen och inte tycker att jag förställer mig. Och samtidigt visar jag bara en tårtbit av mitt liv här. Hela tårtan är det bara de som står mig nära som har tillgång till.

Vad är dina inre drivkrafter?

Min inre drivkraft är nog en ganska ful sida? Jag drivs nämligen jättemycket av känslan att vilja ”visa dem minsann” och ta revansch för gamla oförätter. Det är ju inte skitcharmigt. Men jag vet att den känslan inte är något som sitter djupt i mig – utan snarare något jag plockar fram för att ta spjärn emot. Ett grepp jag leker med för att bli motiverad.

Blir du inte trött på det hela ibland?

Jo, det blir jag. Jag kan känna mig jättetrött på mig själv och då är det så skönt att min blogg inte bara handlar om mig. När jag är less kan jag ju skriva något politiskt, dela ett recept, lära ut ett lifehack eller ge ett poddtips. Jag tycker att det verkar svinjobbigt att vara en influencer när man inte ”kan” någonting. Många har ingen direkt talang utöver att vara vackra, bli bra på bild eller vara skandalösa. Det är förvisso inga talanger att förakta – men jag tänker att det måste vara så pressande att vara influencer när det enda sättet att skapa mer content är att vrida ytterligare några droppar ur sig själv och sitt privatliv och låta allmänheten slurpa i sig. Särskilt jobbigt att åldras också eftersom det finns en oändlig tillströmning av yngre, vackrare och fräschare kvinnor än en själv. Som också blir bra på bild.


Hur känns det att vara känd…

En trevlig sak med att bo i en by är att alla är kändisar. Det är klart att folk vet vem jag är men de vet också vem min grannfru är, hon som jobbar i affären och han som plogar alla vägar. Det finns absolut hierarkier men jag upplever att de snarare baseras på vem som äger mycket mark, vems släkt som funnits i byn längst och vem som har dyrast skoter. Där ligger jag ju i lä.

Jag känner mig inte direkt känd. Jag är välkänd i vissa grupper och helt okänd i andra. Jag är ju inte som Carola som ALLA vet vem det är. Även om jobb i SVT, SR och Expressen under åren gjort mig kändare för en bred massa. Men nästan alla som är intresserade av det jag skapar är snälla. En massa fina tanter och kvinnor i min egen ålder som inte har tid eller intresse av att sitta och vara elaka på nätet utan lever livet för fullt!

Det enda som jag kan komma på är jobbigt är när folk krypkör förbi vår gård och glor och tror att det inte märks (det märks!) eller som den gången när Ulf var nyfödd och jag var på simskola med Bertil och stod där i typ badkläder medan en annan mamma smygfotade mig. Det var väldigt psykande och jag fantiserade om hur hon skickade bilderna till alla sina kompisar och bara -JAG SÅG UNDERBARACLARA LIVE OCH HON ÄR SVINFUL I VERKLIGHETEN!

..och att random personer vet en massa saker om dig och din familj?

Alltså jag tänker ofta på hur pass LITE folk verkligen vet om mig och min familj! Inte för att jag pratar osanning på bloggen men eftersom det bara är en tårtbit jag visar. Några av de svåraste saker som hänt mig under de år jag bloggat har jag inte nämnt med ett ord. Jag har en väldigt stark integritet och det tycker jag också märks i bloggen.

Sedan har jag jobbat aktivt med att tänka ut begränsningar kring vad jag delar med mig av. Jag har gärna bloggat om mina graviditeter och alla känslor jag genomlevt. Däremot har jag aldrig berättat när ungen är beräknad eller vilken vecka jag är i. När förlossningen väl har skett har jag inte uppdaterat om den på en gång, inte heller berättat kön och namn på barnet. Och det är för att få känna att jag har något som är mitt eget.

Får du många beundrarbrev/hatbrev?

Jag har fått väldigt få elaka brev under alla år. Mest får jag snälla brev och paket med loppisfynd, stickade strumpor, antika julgransfötter och annat som man blir svinglad av att få. Tycker att folk generellt är väldigt snälla. Den sorts kommentar jag tycker är jobbigast att få är de som inte är öppet otrevliga, men insinuerar massa otrevliga saker. För det är så svårt att bemöta – och andra kanske inte ens uppfattar elakheten. Sådana får jag en hel del av men antingen ryter jag ifrån eller så raderar jag.

På instagram får jag så otroligt många fina DMs. Vänligast och minst kritiska är kanske mina utländska följare? De gillar mina bilder och vad jag skriver har ju ingen aning om alla gånger jag rutit ifrån eller skapat kontroverser eller haft åsikter som avviker från vad man ”ska” tycka. Det är lite skönt. Men samtidigt känns då fina kommentarer från trogna svenska följare lättare att ta till sig och bli glad av.

Hur tror du att du hade levt om du inte hade barn/familj?

Jag brukar tänka på det ibland och undra. Men jag hade nog sökt mig mot journalistiken och skrivande i någon form. I fantasin hade jag väl varit utrikeskorre på Sveriges Radio. Bott i en kappsäck, haft vänner över hela världen, tre älskare och väldigt snygga magrutor.

Sen gillar jag när du skriver om klassperspektiv, det brukar vara insiktsfullt. Hur ser du på eventuella ökande glapp mellan dig själv och dina följare?

Det tänker jag jättemycket på. Alltifrån att inte göra recept med svindyra, krångliga ingredienser till att tipsa om jättedyra saker som vanliga människor inte kan köpa. Å andra sidan köper jag ju sällan heller sådana grejer så det är lätt gjort. Jag har billiga, enkla vanor på de flesta områden. Nästan alla pengar går åt till att bygga upp vår gård med djur och odlingar samt renovera den så att den håller i hundra år till!

Samtidigt vore det fånigt om jag skulle lajva fattig tjugoåring än idag. Jag har ju fått bättre ekonomi under åren och det har många av mina läsare också. Jag har bloggat i femton år och många som följt mig är jämnåriga som precis som jag har gått från att leva på studiebidrag och bo i korridor till att ha fasta anställningar med en vettig lön. Alla som följer mig lever ju inte på fisens mosse, så att säga.

Åh, men det här var ju kul! Om du också kommer på en kommentar med åtta intressanta frågor kan den väl få ett eget inlägg den med!