Det finns ett känt citat som är så här If you want something you have never had, you must be willing to do something you have never done. Klyschigt eller ej – det ju sant! Och går lite i samma stil som den av Albert Einstein fastslagna definition av galenskap, nämligen att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.
Jag tänker att detta är en utmärkt visdom att använda sig av när man arbetar med att förändra sitt liv i någon riktning. Först identifiera vad det är för något som man gör om och om igen. Och sedan försöka börja göra något annat.
Sånt tänker jag på i september när det haglar utfästelser från människor som bestämt sig för att det här ska bli en härligare och mindre stressig höst. Det enda tråkiga med den förhoppningen är ju att det är lätt att säga – men svårt att göra. För hade man blivit mindre stressad bara av att bestämma sig så hade ju problemet aldrig funnits. Nä, jag tror att man måste hjälpa sig själv på traven med en rad praktiska förändringar som i slutändan kan leda till att stressen minskar.
När jag kom igång med min hälsosatsning förra året var mitt löfte inte att börja träna, inte att äta bättre, inte att väga mig regelbundet eller använda pulsklocka. Sådana löften hade jag redan gett allt för många av. Nej jag prövade istället att lova en sak jag aldrig gjort tidigare, nämligen att ge mig själv tid. Jag tänkte på mitt hälsoår som att jag tackat ja till en tjänst på 20% och nu behövde göra plats för det. Just för att det tar så pass mycket extra tid och tankeverksamhet att förändra livet.
På samma sätt kanske man måste tänka för att minska stressen? Som ett åtagande som kommer kosta mycket och kräva ens uppmärksamhet. Och det kanske inte känns så hoppfullt om man redan är överhopad av åtaganden. Men jag tror att det kan vara vägen framåt.
Några saker jag gör annorlunda för att minska stressen
- På mina lediga dagar förr ville jag alltid “göra bort” alla måsten först för att sedan få vila. Med resultatet att vilan sällan hanns med. Det är ett logiskt upplägg eftersom vanliga 9-5 liv ser ut så. Man börjar dagen med arbete och avslutar med vila. Men helgen behöver ju inte följa samma logik? Lediga dagar brukar jag istället vila först och sedan kanske mot slutet av dagen göra alla måsten.
- För att freda tid för mig måste jag blocka den från att användas av andra. Ett vanligt, tråkigt tips (som dock verkligen funkar) är att först göra plats för återhämtning i schemat. Tex genom att avsätta tid för träning, vila, bokläsning eller vad det nu är jag vill hinna med. Och sedan hedra dessa punkter på schemat på samma sätt som jag hedrar ett viktigt möte eller en läkartid.
- När det kommer arbetsintensiva perioder är det lätt hänt att tänka att man får lösa det med mer övertidsarbete. Men alla människor behöver ju återhämtning och vilar man inte kommer produktiviteten när man väl arbetar att sjunka. En kväll av övertidsarbete leder ofta till en mindre produktiv efterföljande arbetsdag. Som sedan måste kompenseras med ännu mer kvällsarbete. En destruktiv spiral. Vi vet redan idag att en ganska stor del av vår arbetstid spills för att vi inte orkar hålla koncentrationen uppe. Kanske fastnar man i instagramscrollande eller så sitter man och pluggar utan att få något vettigt gjort. Oftast är det inte fler arbetstimmar man behöver utan mer fokus när man väl arbetar. Därför är det så viktigt att under arbetsintensiva perioder REGLERA ARBETSTIDEN HÅRDARE. Värna den lediga tiden och försök verkligen vara ledig. Så att du kan vara ordentligt fokuserad under din arbetsdag.
- Om någon frågar mig om något som ligger långt fram i tiden har jag alldeles för lätt att säga ja. Jag inbillar mig att jag om ett halvår kommer vara en helt annan människa med en helt ny personlighet som kommer tycka att det där är kul. Så för att få en uppfattning om hur jag egentligen känner inför en förfrågan brukar jag tänka att det ska ske nästa vecka. Och om det inte känns kul och rätt om en vecka kommer det mest troligt inte kännas kul och rätt om ett halvår heller.
- När man är stressad är det vanligt att man avstår roligheter för att man antingen är för trött eller har för mycket jobb att göra. Klart man ska vila om man är trött och det kan betyda att man ibland måste avstå roliga saker. Men om ens jobb tar sådan kraft ifrån en att man inte längre kan använda sin fritid till att fylla på energin med roliga saker, då är man ute på hal is. När det här beteendet dyker upp hos mig ser jag det som en varningsklocka.
- Som tidsoptimist har jag hamnat i många stressiga situationer. Och efter att ha prövat det mesta har jag hittat en metod som hjälper mig. Och det är att sluta tro att jag kommer kunna tänka rätt. Istället utgår jag ifrån att min känsla kommer att vara fel. Därför har jag infört ett standardiserat tidpåslag om ca 30% som jag lägger ovanpå all tid jag själv tror att något kommer ta. Om jag först beräknar att ett jobb kommer ta tre timmar, så lägger jag sedan automatiskt på ytterligare en timme i schemat för att kompensera min naturliga tidsoptimism. Ett påslag på 30% rakt över linjen har gjort en otrolig skillnad för mig.
- Jag säger ofta ja till saker av ren bekvämlighet. Ett nej kräver i stunden mer energi att formulera och det är ju så trist att säga nej. Därför ber jag om betänketid innan jag svarar och då brukar jag kunna se klarare. Och om jag trots betänketid känner mig osäker pratar jag med en vän. Att lägga lite mer tid på beslutsfattande kan spara mycket tid i slutändan.
- Ett annat knep kan var att under en period BARA säga nej. Alltså inte be om betänketid utan bara säga nej rakt över linjen till allt som inte är tvunget. Även om det verkar skoj. Så jäkla befriande och snacka om att freda sin tid!
- Jag övar på att göra raka motsatsen till det jag brukar. Istället för kaffe och alvedon tar jag en tupplur om jag känner mig ineffektiv och sliten. När jag blir tokig på klängiga ungar och vill vara ifred klämmer jag istället ner oss i ett varmt bad och omfamnar klängigheten ett slag. När jag känner mig stressad och inte har tid med ett enda avbrott till så tar jag plötsligt en rejäl rast. Det händer många spännande saker när man slutar gå på autopilot.
49 svar
Bra tips! Tack för både påminnelse och nya idéer!
Tack för detta inlägg Clara! Jobbar ständigt på att hitta balans i livet och det är tusan inte lätt.. så tack 💛
Jag fick berättat för mig om en person som arbetade på fjället (med att forska på vargspår, om jag minns rätt?). Denne forskare berättade att det första de gjorde när det såg ut att slå om till dåligt väder, det var att stanna och fika. Istället för hasta iväg fick de bättre möjlighet att ta ett bra beslut om vad de skulle göra.
Slutar aldrig att förundrar över hur klok du är. Önskar jag hade varit sån när jag var i din ålder.
Jag gjorde det extrema och sa opp mej (av många orsaker) utan någon plan B när jag insåg att nu barkar det seriöst åt pipsvängen. Ville inte gå sjukskriven-vägen för “rehabiliteringen” går ändå bara ut på att få en arbetsför igen så fort som möjligt och blir en stress i sig. Visade sig senare att hemoglobinet var nere på 62 och hur länge jag gått på ren viljestyrka vet jag inte. Människan kan vara skrämmande destruktiv när det gäller ens eget mående. Aldrig mer.
Åh wow, jag är i nästan exakt samma situation när det gäller att inte vilja gå sjukskrivningsvägen som du beskriver! Säger fan hellre upp mig än är sjukskriven. Om jag till slut verkligen inte orkar längre (där är jag i princip redan) kommer inte en sjukskrivning hjälpa mig klara oförändrade förhållanden på arbetsplatsen.
Men hur har det gått för dig sedan? Kram!
Jag förstår er båda men blir samtidigt livrädd. Vad har hänt när vi hellre säger upp oss än nyttjar det skyddsnät som vi alla hjälps åt att betala (genom skatt). Jag fattar att det ibland är svårt o krångligt att hitta rätt läkare, rätt rehabilitering osv men jag som jobbar med just stress och utmattning och rehab knutet till det vill poängtera att det sällan (för att inte säga aldrig) handlar om att komma tillbaka fortast möjligt till arbetsbarhet eller till samma situation som innan.
En rehabilitering handlar om att lära känna dig själv och hur jag reagerar i olika situationer och hur jag kan förvalta mina tecken på stress/press för att kunna göra annorlunda även om situationen är den samma. Det kanske handlar om att säga nej, sänka kraven eller höja kraven på omgivningen. ”Om jag ska göra den här uppgiften, vad vill du som chef att jag i så fall plockar bort?”
Och givetvis vet jag också att det inte är lika lätt i praktiken som i teorin men det är just därför man ska gå på stressinriktad rehabilitering. För att det är så mycket djupare än bara säga nej.
Det som har “hänt” skulle jag, utifrån egen erfarenhet, säga är att: Trots att det sägs att rehab, stöd till arb.lösa osv. ska vara “individanpassad” så ÄR det absolut inte så i verkligheten i allt för många fall. Jag “sa upp mig” från “hjälp” av arb.förm. härom året. Trots att jag hade rätt till cirka 10 000 kr i månaden så va valet enkelt. Jag hatade trångsyntheten, det ICKE inkännande sättet allt där va uppbyggt på. Den motprestationen de krävde var så långt ifrån mina behov som det bara kunde vara. Samma sekund som jag “sagt upp mig” kunde jag andas igen. Inga pengar men jag fick mitt liv tillbaka och blev fri. Jag är lyckligt lottad som hade sparpengar förstås och sen hittade ett extrajobb med en näpen, men ändå, inkomst.
Är så förbannad på hur skyddsnätens dåliga uppbyggnad. Och blir lika arg varje gång, ofta är det moderater, pratar om t.ex. a-kassan som bidrag. Det är ju en försäkring!!
Ja, finns mycket att säga om detta men stannar här.
Hej Sofie!
Det är absolut viktiga saker du lyfter, och jag skulle själv tycka det var spännande att jobba med stressrehabilitering!
Men samtidigt tycker jag det är viktigt att inte tappa bort den andra sidan av myntet, nämligen samhällets ansvar i att orsaka det här. Att tusentals kvinnor om året blir utmattade beror ju ytterst på att den offentliga sektorn har bantats ner i 20 år så att en måste jobba för flera. Jag vill gärna tipsa läsarna om tankesmedjan Balans som skriver mycket om detta!
Du har alldeles rätt i det du skriver angående rehab, stresshantering mm, dessvärre verkar det för många som för mig i övrigt svårt att få rätt hjälp, dvs en kunnig läkare, remiss till stressrehab (smärta o stressrehab brukar det vara) osv. Jag har varit fullständigt utmattad och djupt deprimerad och stressat mig till utmattnnngssyndrom, kunde knappt äta, tänka el röra mig någorlunda snabbt. Jag var som mest sjukskriven 6 veckor. Fick en annan sorts antidepressiva från psykiater som även tog sig tiden att prata minst 1h i månaden. I övrigt skulle jag hitta lösningen själv. Fick byta jobb till slut o där var det inte heller bra för mig fast delvis på andra sätt. Blev arbetslös. Jag har velat skriva egenremiss till stressrehab men jag har inte kunnat då jag var tvungen att söka nya jobb, ersättningen för en sjuk en utan jobb blev för låg för mig med barn o hus. Hade alltså varken råd el tid. Närmsta stressrehab ligger centralt inne i Sthlm eller Söderort så det hade ändå inte funkat pendlarmässigt. På något jävla vis har jag fått nytt jobb och blivit bättre på att återhämta mig ( vila o motion t ex yoga, promenad el cykling ) hittat privat psykolog via prata mera mm. Jag kan fortfarande bli helt väck i huvudet av för mkt stress o press, då kan jag ej skynda mig det minsta, samt så trött att jag i princip bara sover efter middag o nattning av barn vid 8-tiden. Övertygad om att jag inte varit där jag är om jag dels haft ett annat mer välavlönat jobb och därmed kanske också kunnat vara ”ledig” och rehabiliterat mig i lagom takt och på det sätt jag velat. Bra vård kostar tid o pengar något en som jobbar i skola o förskola oftast inte har.
Det är på vissa sätt en klassfråga.
Att inte orka med roliga saker på sin fritid träffade rakt in i mig. Mycket av min fritid går åt till att (förutom hålla hemmet igång med matlagning osv) återhämta mig mellan jobbpassen som sjuksköterska. Jag förstår inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt och jag förstår inte heller vem som ska orka jobba inom vården? Jag jobbar 75% för att orka med, ändå så finns så lite energi kvar till det som är kul. Önskade så att det vore på ett annat sätt, med andra förutsättningar. Att vårda är egentligen ett fantastiskt kul och viktigt jobb.
Asså så bra tips! Och just det där med helg känner jag igen. Jag bokar in kul direkt och så får man ta lite jobb eller arbetsamma saker på kvällen.
Jag har även börjat förbättra lite av min hemska prokrastinering. Detta genom att förlöjliga uppgifter, istället för att ”överrespektera” och göra dom mer komplicerade än vad dom är. Typ ”ja nu gör jag en liten PowerPoint, det blir nog bra detta” med resultatet att jag gör bättre ifrån mig, med mindre arbete?? Och mycket mindre ångest. Tips tips!
Gillar ditt tips! Jag har så höga krav på mina arbetsuppgifter och vet sällan hur jag ska “ta ner dem på jorden”, fastän jag egentligen vet att jag kan.
Så bra tänkt! Lånar den! 😀
Johanna, detta träffade mitt i prick hos mig!! Jag tror verkligen jag skulle kunna tänka så, och liksom “förlöjliga” för att få saker gjort. Gud vilken bra tanke!!! Mvh evig prokrastinerare 🙂
Thanks for the great tips! It’s so easy to say yes when the plans are far into the future without really checking in with oneself.
Så mycket klokt i detta inlägg som man kan applicera på mycket i sitt liv, även om man kanske inte känner sig så stressad. Tack Clara❤❣
Hej! Man lever olika liv. Jag skulle bara vilja höra dina kloka reflektioner i något inlägg över oss som väljer att arbeta inom vård, skola och omsorg, och rent krasst inte har möjlighet till korta dagar och stressfrihet. Många arbetsplatser kräver kontinuitet, vilket omöjliggör t ex deltid. Självklart har vi valt våra yrken och arbeten, men om alla valde det liv du lever skulle inte t ex sjukhus och andra delar av samhället fungera. Och då tänker jag främst på det som vi alla är beroende av, just vård och omsorg. Jag är bara intresserad att höra hur du tänker kring det, ingen skuldbeläggning eller så.
Jag förstår hur du menar – men jag vet inte om jag skulle KUNNA skriva ett inlägg om det? Eller det kanske jag kan förresten? Utifrån min politiska hållning då – jag kan ju inte tala av egen erfarenhet. Jag vet bara att min mamma var sjuksköterska som fick jobba julafton och högtider med värdelös lön, noll flexibilitet och svårt sjuka patienter vilket var psykiskt påfrestande. Och jag såg det som liten och bestämde mig tidigt för att ALDRIG jobba inom vården själv. Även om min mamma verkligen uppskattade sitt yrke. Men min pappa som var musiklärare hade det superlyxigt och flexibelt i jämförelse och jag ville ha det mer så.
Jag är dock glad att det är många som är beredd att jobba med yrken som dessa och själv röstar jag på partier som vill utjämna löneklyftor och höja statusen för typiska låglöneyrken som är helt avgörande för att samhället ska fungera. Högre lön och rimligare arbetsvillkor inom vård och omsorg är en av de viktigaste inrikespolitiska frågorna som finns om du frågar mig. Jag förespråkar också sex timmars arbetsdag eftersom jag tror att många tunga yrken helt enkelt inte passar att jobba långa dagar inom.
När jag skrev det här inlägget tänkte jag att jag kanske borde brasklappa och skriva att de ideer jag kommer med kanske inte lämpar sig så bra att applicera inom alla yrkeskategorier. Samtidigt nämnde jag senast i tisdags exakt detta på bloggen ( https://underbaraclaras.se/2021/08/31/tuttfia-med-topphumor/ ) och då känns det lite tjatigt att ta upp det igen. Och det är trots allt MÅNGA som arbetar på arbetsplatser eller i egna företag där det FINNS möjlighet till flexibilitet. De kan förhoppningsvis hitta relevanta smulor i mina texter.
Tack för din kommentar Maria <3 jag ska ta med mig ditt önskemål och fundera på hur jag kan lyfta det!
En del punkter tänker jag är tillämpbara också på den med mindre flexibilitet i själva arbetet. Hur man väljer att lägga upp sina lediga dagar, till exempel, en del om nejsägande, om att försöka ha kvar roliga saker även om det är pressat runtomkring för att annars finns bara stressen kvar. Jag hittar i alla fall mycket intressant i dessa texter även om våra förutsättningar för just arbetslivet skiljer sig kraftigt åt.
Hej Maria!
Jag arbetar som lärare och har (tyvärr) lång erfarenhet av utmattningssyndrom och långvarig stress kombinerat med höga prestationskrav. Jag tänker ändå att nästan alla punkter i detta inlägg kan anammas också av oss i skolan. Vården kan jag egentligen inte uttala mig om eftersom jag har så begränsad erfarenhet av arbete inom den (sommarjobbade på sjukhem och inom hemtjänsten när jag var ung) men jag kan ändå se att många av Claras punkter handlar snarare om ett förhållningssätt, och om hur man lägger upp din lediga tid. Jag blev väldigt glad över Claras inlägg och känner för första gången på länge hopp om framtiden! Att känna att mycket ändå ligger inom mitt ansvarsområde och därmed ger mig möjligheter är för mig befriande. Svårt, men befriande. Jag behöver påminna mig om att jag faktiskt är den som styr mitt liv, mitt förhållningssätt och att jag nästan alltid har ett val, även om jag kan glömma bort det.
Jag jobbar 50% som högstadielärare och det fungerar fint. På min skola finns även fler lärare som jobbar deltid. Men så klart måste man förstås ha ekonomisk möjlighet att jobba deltid – men det gäller väl oavsett yrke.
Detta med “ekonomisk möjlighet att jobba deltid” tror jag är en vanlig tankevurpa som har sin kärna i det allra mest politiska. Jag jobbar inom ingenjörsyrken och med mindre än 3 års arbetslivserfarenhet så fick jag nästan lika mycket i lön på mitt första renodlade ingenjörsjobb som min mamma (mellanstadielärare) har precis innan hon går i pension. Att jobba deltid för mig tidigt i karriären innebär att jag får ut en lön som mer än väl går att leva på.
Att ha en knaper lön på deltid är för att många av de som jobbar deltid (kvinnor) jobbar inom kvinnodominerade yrken (kommun och landsting), där skattenivåerna styr vilka lönenivåer som är möjliga. Med en strävan efter lägre skatter för de som inte är offentligt anställda (dvs män) så trycks lönenivån i offentlig sektor ner.
Sverige är ett av de länder i EU som har mest könssegregerad arbetsmarknad, eftersom vi har många kvinnor anställda i offentlig sektor. Jättebra att vi är många kvinnor med en egen inkomst, men det finns en högre andel kvinnliga ingenjörer i Spanien, som har mindre tillgänglig barnomsorg.
Som vanligt sitter jag här och arbetar upp mig i en rant, så detta kanske är helt osammanhängande med fy satan vad arg jag kan bli av att kvinnor trots en inkomst inte själva kan styra över sin tid.
Så sant! Jag tar till mig punkten om att överarbete gör en mindre effektiv ordinarie arbetstid. Jag är bra på att freda min fritid, men har lite dåligt samvete. När den känslan dyker upp ska jag minnas detta. Och sista punkten, gå och vila istället för att måla över tröttheten med kaffe! Helt rätt.
Klok som en bok, som alltid! Kom att tänka på en fantastisk bok av Tomas Sjödin – Det händer när du vilar! Om du inte redan läst eller lyssnat på den är det ett tips!
“hedra dessa punkter” och “hedra ett beslut” ???
Att komma ihåg de man lovat sej själv,när man utvärderat sig själv…. Sen när vardagen rusar på– så är minnet kort i att va snäll mot sig själv…Då får man hedra sej själv o vissa beslut…Kanske så Clara menar..kram. ps, me stress så försvinner vissa minnen o autopilot gör som den vill,puuh;((
Vill bara skriva tack för ett bra inlägg!
Stort tack för att du kan, orkar och väljer att lyfta olika sidor! Vi har alla olika möjligheter. men ibland upplever jag att vi vill lite för mycket och gör det lite för svårt…. (är högstadielärare). Jobbar på att lita mer på mig själv och att dansa mig lite mer genom livet 💃🕺🙏!
Vilket fantastiskt inlägg! När jag för några år sedan var i den positionen att jag insåg att jag inte skulle kunna fortsätta mitt liv som det såg ut (jag hade tidigare utmattning i fatet) sa jag just NEJ till allt under några månader. Ja, privilegierat, min man drog hela lasset ekonomiskt och vi har vuxna barn. Jag åkte iväg på en Gotlandsretreat i några dagar i november. Bodde på vandrarhem, fastade, åkte runt till de stängda kyrkorna, strosade längs vattnet, pratade inte med en själ. Det var livsomvälvande på många sätt. Jag är glad att du gjort denna insikt i tidig ålder, något som också dina läsare får nyttan av.
Tack Clara för dina underbara inlägg, din blogg har seglat upp till min absoluta favorit. Jag jobbar mycket med ovan precis som du, men har väldigt svårt för att ta tid och prioritera mig själv. Men med dina ord känner jag en pepp!
Åh den här sparar jag! Så kloka tips!
Tack Clara! Dina inlägg om utmattning och återhämtning gör verklig skillnad för mig. Jag “vet” ju hur jag ska göra men behöver dessa påminnelser och kloka tankar.
Som arbetslös efter utmattningssyndrom (blev utförsäkrad och kunde inte gå tillbaka) och dessutom 51 år är möjligheterna till flexibilitet och att påverka noll. Jag kommer att få ta det jobb jag får, om jag får något. Jag har en bred akademisk utbildning och är på papperet extremt attraktiv. Trots detta har jag inte fått ett enda napp på långt över 200 ansökningar. De vet inte ens att jag varit sjuk utan jag ryker i det första urvalet. Varför? Jag söker jobb “under” min tidigare nivå i andra branscher. Och så är jag gammal. Att i det läget tro att man ska kunna få en arbetssituation med flexibilitet är befängt. Att säga nej finns inte på kartan. Jag behöver kunna försörja mig.
Så är det för min man också. Utmattad och får inget nytt jobb. Jag vet inte hur vi ska klara oss.
Usch vad jag blir arg när jag läser sånt här. Bedrövligt minst sagt. Kanske kan ni finna tröst och hopp i rörelser som “Solrosupproret” och liknande där det kämpas för människors rätt att få skälig hjälp och ersättning när livet inte fungerar. Arbetsmarknaden är paj och måååånga fullt fungerande och dugliga ställs utanför medan andra jobbar sig sjuka. Kram till er! <3
(ps bra inlägg Clara med många vettigheter många av oss kan ta med oss)
Trött, hur tror det skulle funka om du i din ansökan förklarade varför du letar jobb “under din nivå”? Att du fortfarande har kvar alla din goda kvalifikationer, men att du av hälsoskäl inte vill eller kan jobba med det du arbetade med förut. Sedan har du 15 år kvar av arbetslivet, kanske t o m nästan 20 om pensionsåldern höjs (vilket jag tror den kommer att göra), så så gammal är du inte.
Tack så mycket för fina tips! Jag har lätt att blanda ihop jobb och fritid alternativt studier. Jag måste verkligen lära mig att hålla de isär. Och Albert Einsteins citat längst upp är ju klockrent.
Hoppas att du får en fin söndag!
Tack för en toppenlista! Så enkla grejer egentligen och ändå så svåra att genomföra. Tror verkligen på det där med att tid är det viktigaste. Jag är ofta frustrerad över att jag vet exakt vad mina behov är i stunden när jag är stressad, men det finns ingen tid att göra allt det där jag mår bra av. I höst ska jag gå ner i arbetstid till 80% och hoppas att det kan leda mig på rätt väg!
Ja det finns många som inte har möjlighet att riktigt kunna välja. Personer i din sits eller tex personer med funktionsnedsättning. Hatar vårt jävla sjuk- och försörjningssystem som tar livet av folk istället för att hjälpa. Det värsta är väl att vi inte räknas överhuvudtaget.
Älskar det sista tipset! Det ser jag fram emot att testa 😄
Undrar verkligen över det här med att jobba deltid och/eller flexa för att hinna mer träning, för alla som har barn i förskolan. På förskolan är ju barnen för att man ska kunna jobba och sedan när arbetsdagen är slut ska de hämtas, åtminstone där jag bor. Dvs vinner ingen egentid som jag kan lägga på träning bara för att jag jobbar deltid. Isf blir det en aktivitet som inkluderar kidsen 😁
Svart till Hanna: Jag vet att det är så som du beskriver på många/de flesta ? håll i Sverige men till exempel INTE i Stockholm där jag arbetar på en förskola. Barnen får vara på förskolan hur länge som helst. Även om föräldrarna inte jobbar eller går i skolan. Föräldrarna bestämmer vistelsetiden. Har man småsyskon hemma får de nu vara 30h/v, för ett tag sedan var det heltid för de också.
Om detta kan man verkligen tycka och ganska konstigt att det är olika regler på olika ställen i vårt land.
Arbetar inte föräldern (eller är studerande) lär hen vara arbetssökande och då är det väl helt rimligt att barnet får gå på förskola. Eller vad tycker du? Det går liksom inte att aktivt söka jobb, gå på arbetsintervjuer etc om man samtidigt tar hand om små barn. Jag kanske missförstår dig, men du får det att låta som att det glider omkring en massa lyxhustrur/makar med 100% fritid medan barnet är på förskola och den verkligheten vet jag inte var den skulle finnas i Sverige?
Är man arbetssökande är det väl aldrig problem att ha barn på förskola eller? Det är ju oftast en heltidssysselsättning…
Jag förklarade bara hur Stockholms regler är i barnomsorgen i och med att Hanna ovan undrade hur man kunde få tid med att gå och träna osv.
Jag har haft föräldrar som semestrar själva, varit helt lediga från jobb eller skola och till exempel tränar, handlar, träffar vänner eller gör andra saker och barnen är på förskolan. Inget konstigt i Sthlm och inte så ovanligt heller kan jag intyga.
Oj detta träffade mitt i prick hos mig!! Jag tror verkligen jag skulle kunna tänka så, och liksom “förlöjliga” för att få saker gjort. Gud vilken bra tanke!!! Mvh evig prokrastinerare 🙂
Tack för en hel drös med bra påminnelser! Ska testa flera av dem!
Hej Clara!
Jag vill bara berätta att jag har detta inlägg som första bland mina bokmärken. Läser det i början av varje arbetsdag. Med två utmattningar i bagaget och en känsla av att igen vara ute på hal is behöver jag dagliga påminnelser om att göra annorlunda. Inte prestera hårdare utan att vila mer. Tusen tack <3
Vad fint att höra ❤️ Jag hejar på dig!