Jakob åkte till Abisko i helgen för att vandra med sina syskon och samtidigt fira sin mamma som fyllde 60 år. En efterlängtad överraskningsresa. Och eftersom jag också kände längtan till norr och mormors hus uppe i Lappland så bestämde jag mig för att dra iväg jag med! Efter lunch på fredagen packade jag in alla barn och stack.

Jag börjar vara rutinerad på att köra långt med barn och det är så mysigt! Vägen upp är landsväg med noll trafik, massa vacker natur och en hel del renar för barnen att spana på. Solen sken från hög klar himmel och jag satte på en ljudbok som jag gått och tjuvhållit på i väntan på att Bertil skulle vara stor nog för att uppskatta – Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe. Märkte till min glädje att både Bertil och Folke satt som hypnotiserade från första meningen.

Det är något visst med att kunna åka upp över helgen såhär spontant. Att jag är självständig och gör det på egen hand. Inte för att det är någon direkt bedrift. Men det är frihet. Att inte behöva invänta någon annans godkännande, sällskap eller klartecken utan bara dra när jag har lust. Det är en övningssak för mig. Den här platsen är förknippad med så många minnen att det ibland känts jobbigt att komma hit själv. Trots att jag verkligen vill. Jag tror att jag kanske är rädd för att bli ledsen?

Vi kom fram vid middagstid och jag ställde in vår minimala packning, satte igång en brasa och slog på vattnet. Sedan fixade jag lite köttbullar och makaroner och axlarna sjönk väl en decimeter på kuppen.

Tycker att det är befriande att packa med så få saker som möjligt och försöka klara sig på det som finns här. Det är liksom en del av tjusningen att ha morfars gamla arbetshandskar och mormors gummistövlar på mig.

Fina lilla hus med fina utsikten. Här brukar man se mängder av svanar på hösten. Och vid det här skrivbordet tänkte jag spendera en vecka i höst och sitta och skriva på min nya bok.

Älskar gamla hus med ljusinsläpp i varje väderstreck och golv som knäpper och knarrar.

Sedan utbröt det brottningsmatch mellan gossarna. Mycket uppdämd energi efter fyra timmar i bil.

Så jag körde ut dem i kvällen för att rastas. Det sattes av i världens fart till sandtaget där de har sin egen lilla forntidsby

Essa var med för första gången och jag tror hon skulle sätta femstjärnigt betyg på den här destinationen

På vägen dit måste man alltid stanna och offra några pinnar till skogstrollen. Så att de inte kastar en förbannelse över en. Som ni ser har de blivit en del pinnar genom åren

Framme vid sandtaget där det genast började klättras och klängas. Kul med ett sandtag – mindre kul att få in en hel sandlåda i kläderna varje gång.

Hyddan barnen byggt

Ulf som domderade och bestämde

Bertil stoltserade med totempålen. Den här ska sitta högst upp i hyddan.

Några rentänder fick följa med hem i fickan för att bytas med en klasskompis som i sin tur sitter på ett helt gäng älg-gaddar. Praktisk valuta!

September är ju svårslaget fint.

Nästan så man vill be september chilla lite och sluta göra sig märkvärdig.

När vi kom in igen hade det börjat bli mörkt och jag bäddade ner alla barn i dubbelsängen. Tog på mig mormors mjuka ICA Maxinattlinne och kröp ner bredvid dem. Extrafiltar, extratäcken och tjocksockar på barnen. Och Essa hoprullad i fotändan som en vetevärmare. Sedan låg vi i det fortfarande lite utkylda huset och blåste varmluft under täcket. Sov som en stock gjorde jag också. Finns ingenstans jag sover bättre!

Jag må sova som en stock men jag vaknar som en torr, tunn pinne. Om det nu står i motsats till varandra? Ulf väckte mig vid sextiden och då låg frosten tjock på gräsmattan. Jag drog på mig den gamla morgonrocken, tände eld i spisen, kippade på tofflorna och gick ut.

Morgonpink för Essa och morgonmeditation för Clara.

Otroliga färger. Alldeles spegelblankt och stilla.

Det är ju för fint. Blir nästan trött av det.

Men den älskade byavägen förtjänar en egen bild tycker jag

Efter frukosten beväpnade sig storbarnen med spjut och försvann till en vän som bor i byn. Och jag tog med mig Ulf och Essa upp i skogen bakom huset. Högst upp på berget kan man se ända till Sarek. Här brukade jag stå och kula med min syster när vi var yngre. Det ekar så bra över nejden.

Jag plockade blåbär i hink och Ulf åt i samma takt blåbär i hink.

När jag är i skogen brukar jag krama gamla träd och ligga med ryggen mot stora stenar. Väldigt grundande och läkande och förstås urfånigt om någon skulle få syn på en. För att inte tala om njutningen i att kasta sig raklång bak i mossan och strunta i renlav i håret, spindlar och blåbärsfläckar på tröjan. Skogsbada kallas det visst i Damernas värld. Gå ut säger vi andra.

Min snoriga medstjälpare

Efter att vi gått in och vilat middag en stund tog jag med mig Ulf och Essa ut med båten. Det var Essas premiärtur men hon rörde inte en min. Stiff upper lip är hennes paradgren.

Generell attityd till roddturer.

Flaskhunden följde med. Den här gjorde mormor till mig när jag var liten och ville ha hund. Hon målade ögon och band fast snöre och sedan drog jag den efter mig en hel sommar. Mina barns intresse för flaskhundar är inte riktigt lika stort. De har ju en riktig hund att dra efter sig i snöre en hel sommar.

Jag gillar att ro ut på sjön och sedan luta mig tillbaka och låta båten driva runt en stund. Ibland låter jag barnen ro och då kan jag bara ligga i fören och dåsa och det gör ingenting att det blir snett och man går i cirklar.

Förut hade jag en app som kunde spåra vart flygplan jag såg på himlen var på väg någonstans. Att använda den här är alltid särskilt lockande. Påfallande ofta är det något plan på väg mellan Ryssland och USA – en tanke som får det att hisna i magen på mig. Att någon sitter högt uppe i ett plan och tittar ner över Lappland med fjällkedjorna och de glittrande sjöarna som fläckar i allt det skogsgröna. För dem måste det kännas som att titta ner på världens absoluta utkant. Och så känner jag också. Både att jag är vid världens ände och dess centrum på samma gång.

Det blev så varmt efter roddturen att jag och Ulf gick och badade

En vy jag älskar. Här nere badade min egen morfar som barn, för snart hundra år sedan.

Här badade vi massor i somras. Då var det ljummet i vattnet och 28 grader i luften

Nu var det riktigt bitigt eftersom det är minusgrader på nätterna. Ulf doppade i alla fall tårna

Men jag doppade mig helt och hållet

Sedan gick vi hem och lagade middag. Stekte småplättar i mormors plättjärn och vispade grädde. Ringde in barnen.

Och jag slängde på de blåbär jag trots allt lyckats rädda från Ulfs käftar.

Och sedan beslöt jag mig för att lägga bort kameran resten av helgen. Jag njuter så mycket när jag fotar – och på ett annat sätt njuter jag när jag inte dokumenterar alls! Så då fick jag njuta båda varianterna.

Avslutar med en solig höstselfie som jag tog bara för att minnas hur det känns när allting är sådär jäkla pangbra och man nästan vill gråta för att man är så glad.