Men kanske även i Västerbotten.

Ända sedan jag klippte min nya frisyr njuter jag av att dyka in i garderoben och testa mina gamla klänningar och se vilka som funkar till den här stilen – och vilka som känns fel. Den här gamla second hand-godingen känns toppen på alla sätt utom att den fortfarande är lite för trång.

Jag slits lite mellan tanken på att skänka bort alla kläder jag inte använder just nu (så att någon annan kan få glädje av dem) och tanken på att jag kanske kommer vilja ha dem snart igen när stilen känns rätt. Jag har gallrat hårt i mina gömmor genom åren och blir alltid så ledsen när jag kommer på att något som passat perfekt nu blev utrensat i ett städ-il 2017.

Jag tenderar att återkomma till mina favoritkläder i femårscykler. Först älskar jag. Sedan tröttnar jag lite. Sedan sluter jag använda helt under en lång tid. Sedan blir jag nyfiken igen och tar upp ur källaren och provar. Sedan bär jag ner kläderna igen för att det känns för tidigt och jag inte är redo. Sedan går det ytterligare något år och då är kläderna urladdade med sin gamla energi och liksom neutraliserade och DÅ känns de härliga att dra på sig igen!

Dessutom sparar jag gärna till barn, barnbarn och syskonbarn. Att hitta den stora klädkistan i mormors förråd var en stor del i att både jag och min syster blev så vansinnigt klädintresserade där i lågstadiet och mellanstadiet. Så härligt att kunna gå till skolan i mormors gamla sjuttiotalsmönstrade blus och veta att ingen annan var likadant klädd. Att hitta plagg som inte liknade något som fanns i butik. Att plötsligt ha tillgång till massa olika kläder trots att man inte hade några egna pengar. Den upplevelsen unnar jag verkligen någon att få efter ett besök i mina klädkistor någon gång i framtiden.