Äntligen har lugnet fallit över huset för kvällen. Jakob tog itu med det ingrodda köket idag och nu vill jag ju vara här inne igen. Essa också.

Barnen har somnat och jag ska väl också försöka sova snart. Jag kokar upp lite tevatten till kvällsfikat och petar in ett vedträ i elden.

Räknar efter och inser att efter den här veckan är det bara två veckor kvar till läslov. Och jag som brukar tycka att tiden fram till läslovet är evighetslång. I år vet jag inte var den tog vägen? Och på sätt och vis har alla dessa vabbdagar hemma hela familjen känts som ett enda långt läslov. Fast med hosta, snor och dålig nattsömn.

Jag är så glad för hur den här hösten börjat. Det mesta har varit så ovanligt lagom. En konstig mening att säga för ofta är jag nere i det ena diket och vänder för att raskt styra över i det andra. Men det har varit väldigt få dikeskörningar för mig. Mest har jag rullat på i beskedlig takt och fascinerat sett det pågå. Hur jag liksom bara stannat kvar på vägen.

Kanske därför som jag inte uppfattat hur långt inne i hösten vi faktiskt är? Men nu vet jag bättre. För några dagar sedan försökte jag köpa vårlökar men de var slut på plantskolan sedan länge.

Istället hade börjat montera julbelysning

Och klä plastgranar.